Pitbull Palin

Karl-Erik Edris

Efter att ha roat mig med en ominstallation efter rejäla datorproblem är jag nu i läge att kommentera Sarah Palins tal. Jag såg det i natt. Det var retoriskt skickligt. Mycket skickligt. Dessutom var hon vid sidan av sina lovprisningar av John McCain synnerligen besk och dessutom hånfull i sin kritik av Barack Obama. Han framställdes närmast som en flitigt memoarskrivande intellektuell och vältalig fjant utan reell erfarenhet av den hårda politiska och exekutiva verklighet där Palin och McCain däremot har skördat sådana osannolika lagrar att det rimligen borde vara självklart för varje vettig människa att McCain är den president USA behöver.

Palin var heller inte särskilt noggrann med fakta. Hon gjorde t.ex. stort nummer av de fruktansvärda skattehöjningar som Obama står för. Att sanningen är den att han lovat skattesänkningar för alla utom de fem rikaste procenten av befolkningen besvärade inte Palin.

Utöver detta förmedlande hennes lätt gälla och lite spruckna och solarplexusdallrande röst en frän aggressivitet. Så det var säkert inte en tillfällighet att hon lämnade manus och frågade sin publik om skillnaden mellan ”a hockey mom” och en pitbull. Och svaret var läppstiftet.

Det mest intressanta från mitt perspektiv med hennes och för den delen också Rudy Guilianis tal är att republikanerna uppenbarligen än en gång ämnar spela ”rädslokortet”. Det kort som George Bush förvaltade med sådan skicklighet mot John Kerry. Och det är onekligen en intressant fråga om tillräckligt många amerikaner är beredda att gå på denna vals en gång till.

För dem som vill lägga 45 minuter på Sarah Palin följer här hennes tal i dess helhet:

Som en intressant kontrapunkt infogar jag också en kort och mycket belysande kommentar från Barack Obama.

AB, DN, SvD
———————————
Andra bloggare om , , ,

Nu sköt sig väl ändå McCain i foten?

Karl-Erik Edris

Efter att ha lagt ner miljoner i reklam på att utmåla Barack Obama som en lättviktig och omdömeslös person som inte är redo att vara USA:s president presenterade idag John McCain sin vicepresidentkandidat. 44-åriga Sarah Palin som är guvernör i Alaska sedan ett par år. Trots att John McCain som svar på kritik från Obamakampanjen har ivrigt hävdat att guvernör Palin är mer erfaren än Barack Obama så torde det väl endast vara fullblodsrepublikaner som tycker att skillnaden är så glasklart till Palins fördel att all kritik mot Obama är motiverad medan Palin däremot rättvisande står över all kritik för ungdom och bristande erfarenhet och direkt är redo att ta över presidentskapet ifall McCain skulle vinna och sedan snabbt falla ifrån.

Dessutom är det svårt att förstå att Hillary Clintons sympatisörer skulle känna någon större dragning till den mycket konservativa Sarah Palin. Så mitt första omdöme om McCains beslut är att kampanjen måste behärskas av en känsla av desperation, och att den blivit så stark att den fått McCain att fatta ett impulsivt och överstrategiskt beslut. Ingen bra reklam för en person som anser sig vara som klippt och skuren för att vara ”Commander in Chief”.

AB, DN, SvD
———————————
Andra bloggare om , , ,

Obamas vision för USA

Karl-Erik Edris

Nu har Barack Obama hållit sitt stora tal där han accepterade nomineringen som demokraternas presidentkandidat och presenterade sin vision för USA med större klarhet och kraft än någonsin tidigare. Talet var på många sätt för brett anlagt för att nå de närmast extatiska retoriska höjder som Obama då och då nådde under primärvalskampanjen, men det var tveklöst ett mycket bra tal. Och framför allt var det vad stunden krävde.

Obama har ju ofta fått kritik för att han sysslar för mycket med upphöjda och inspirerande abstraktioner, medan hans politiska program sägs vara vagt trots att han lagt fram stora mängder av konkreta förslag. Men om alla i media säger att det är tunt med detaljerade förslag så börjar ju denna åsikt att väga lika tungt som en sanning.

Nyckeln till talet anser jag finns i undertiteln till Obamas senaste bok, The Audacity of Hope. Och undertiteln är Thoughts on Reclaiming the American Dream. Som jag ser det är grundpremissen för Obamas presidentvalskampanj hans klara varseblivning av att det historiska läget för USA som nation är sådant att hoten mot den s.k. amerikanska drömmen är oerhört mycket större än den av väl ingrodd självsäkerhet förblindade amerikanska politiska eliten förstår. Men som vanligt folk som upplever sig alltmer ekonomiskt pressade däremot har börjat förstå med allt plågsammare klarhet.

Så det jag tror Obama ser är att USA har kommit till en punkt där det behövs en politik för vår tid som svarar mot Roosevelts ”the new deal”. Denna politiska mission har två aspekter. För det första behöver det amerikanska samhällets välfärdsstatsdimension förstärkas och för det andra behöver USA bidra kraftfullt till att spelreglerna i det globala ekonomiska systemet förändras så att en långsiktigt hållbar utveckling inte är utesluten på förhand som den är med det nuvarande systemet. För USA räcker det inte med retorik om frihet och demokrati. Rimlig ekonomisk rättvisa inom och mellan jordens nationer och anpassning till de ekologiska realiteter som gäller på den relativt ekologiskt sköra planeten jorden måste bli i sak prioriterade delar av den amerikanska politiska hållningen.

Här här hela Obamas tal.

DN1, DN2, SvD, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Den gamle mästaren har talat

Karl-Erik Edris

Det har varit en länge omhuldad sport, i synnerhet i amerikanska medier, att spekulera intensivt om de ofantliga motsättningarna mellan Clintonklanen och Obamaklanen. Och hur svårt det förväntades bli för Obama att få Hillarys väljare att alls rösta eller låta bli att rösta på McCain. Dessa diskussioner fortsatte om än i något minskad utsträckning efter Hillarys tal. Men i natt gjorde Bill effektivt slut på detta snack. I sitt mästerliga tal uttalade han ett så starkt och entydigt stöd för Obama att frågan om motsättningar möjligen nu kan ersättas av spekulationer kring frågan om vad paret Clinton kan ha fått för utfästelser om sina framtida roller i Obamas administration.

Låt mig också säga att Bill Clinton är en lysande retoriker. Hans främsta styrka är inte att han kan inspirera och måla upp visioner med samma kraft som Barack Obama, utan han har i stället en alldeles särskild gåva när det gäller att med stor klarhet framställa vad saken gäller. Han kan på ett utomordentligt pedagogiskt sätt förklara de centrala stridsfrågorna så att alternativen blir glasklara för väljarna. Måtte han komma att kampanja flitigt för Obama.

Lyssna och njut till en verklig mästare

DN, SvD
———————————
Andra bloggare om , , ,

McCains beslutsamhet att vinna genom försåtliga lögner

Karl-Erik Edris

Här kommer en mycket intressant studie i ohederlig argumentation.

Först en ny annons från John McCains kampanj.

Sedan det uttalande från Obama som ligger till grund för McCains attack.

Slutsatsen blir att McCain uppenbarligen inte drar sig för något. Han är ju en gång för alla ”an American hero”, och en sådan bevarar väl sitt hjälteskap även om han tydligen frivilligt drar sig själv i den intellektuella och moraliska rännstenen. Men agerandet visar ju också vad han tror om sina landsmäns manipulerbarhet och urskillningsförmåga. Och kanske har han rätt? Opinionsundersökningarna visar i varje fall att hans smutskastning går hem till viss del.

Själv tycker jag att det är hög tid att inrätta en instans med juridisk rätt att värna en mogen politisk dialog från dylik fullständigt missvisande och lögnaktig propaganda.

DN, SvD1, SvD2,
———————————
Andra bloggare om , ,

Helhjärtade Hillary!?

Karl-Erik Edris

Hillary Clinton höll ett ypperligt tal på demokraternas konvent. Det talas fortfarande mycket om att det finns starka motsättningar mellan Clintonklanen och Obamaklanen. Hur stor substansen är i detta medieprat är svårt att avgöra. En del av det är med all sannolikhet ett sätt för media att stödja McCain. Under alla förhållanden var det till fördel för Hillary C att hålla ett tal som helhjärtat stöder Obama. Skulle det nu vara så att hon i realiteten hyser starka drömmar om att McCain skall vinna, så att hon själv skall kunna göra ett nytt försök 2012, så har hon inte råd att framstå som en så dålig förlorare att hon med rätta kan utpekas som den som vann valet åt McCain.

Här kan du se talet i dess helhet:

DN, SvD, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , ,

Förstklassig blivande ”first lady”

Karl-Erik Edris

Man kan onekligen undra om pratet om den amerikanska smältdegeln nu äntligen fått såpass genomslag i praktiken att det är dags för Michelle Obama som ”first lady”. Frågan är förstås hur djupt rasismen egentligen sitter i USA. Och den frågan kommer onekligen presidentvalet att besvara. Att Michelle Obama är en lysande person precis som sin make är dock ställt utom varje tvivel. Och hennes tal på demokraternas konvent var skickligt och känslostarkt.

DN1, DN2, SvD
———————————
Andra bloggare om , ,

Orsaken till Obamas vicepresidentval

Karl-Erik Edris

Så har då Barack Obama valt sin vicepresident. Det blev Joe Biden. Det var inte alldeles oväntat. När jag lät mitt retoriköra leda mig så tyckte jag att Evan Bayh verkade bäst. Men samtidigt har jag alltid gillat Joe Biden för hans fallenhet för sarkastiska och brutalt rättframma kommenterar. Det är en gubbe med bett helt enkelt. Man brukar ju slentrianmässigt framhålla att han är ”a gaffemachine”, och visst kommer det en och annan groda ur hans mun. Men framförallt kan han på ett helt annat sätt än Obama nita dit sina motståndare med sin skarpa tunga. Så här har Obama fått sin pitbull.

Den vanligaste tolkningen av Obamas val är att han behövde Biden för att täcka upp för sin egen utrikespolitiska oerfarenhet. Själv är jag hjärtligt trött på det mediala tjatet om Obamas oerfarenhet. Ytligt sett har det naturligtvis sina poänger, och det gynnar otvivelaktigt McCain. Men den intressanta frågan om det alls är en relevant invändning mot Obama, den ställs aldrig på ett seriöst sätt. Visst är erfarenhet bra, men erfarenhet är inte allt. Det finns historiska situationer där ledare burits fram som inte i någon rimlig mening kan sägas vara ”erfarna”, men som ändå blir lysande presidenter. Ett sådant exempel är Vaclav Havel. Och hur erfaren var Nelson Mandela, och av vad var han erfaren?

Och ännu mer belysande blir talet om erfarenhet om man tillämpar det på religionens område. Vilken erfarenhet hade egentligen Muhammed av att starta en religion, eller Jesus? Nog borde väl mera erfarna personer ha anförtrotts den uppgiften? Eller?

Så frågan är vad denna tid behöver för ledare i USA. Inte i långa stycken irrelevant medialt tjafs om Obamas bristande erfarenhet.

Därför anser jag att huvudorsaken till att Barack Obama valde Joe Biden inte hade med utrikespolitiken att göra. Det är förstås ingen nackdel att Biden är både erfaren och kunnig på området, men jag tror inte för ett ögonblick att Barack Obama tror på mediebilden av sig själv. Han vet förstås att han är både tillräckligt kunnig, intelligent och omdömesgill. Utan jag tror att han har under processen att finna sin vicepresident upptäckt att Bidens stora fördel är att han passar in i den ledarstil som Obama har. Den öppna och icke-auktoritära ledarstil som tveklöst är hans signum. Jag tror alltså att Obama valt Biden därför att Biden är en intelligent och kunnig man, med tillräckligt hög integritet för att Obama skall kunna känna att han kommer att kunna få ett vitalt partnerskap med Biden när det gäller att artikulera sin egen transformerande vision för USA.

DN, SvD1, SvD2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2
———————————-
Andra bloggare om , ,

Obamas strategi

Karl-Erik Edris

Hittade just en liten betraktelse på en amerikansk blogg som har ett intressant perspektiv på hur striden mellan Barack Obama och John McCain förlupit under sommaren. Den sägs komma från en person med inblick i Obamas kampanj. Jag vet förstås inget om det, men dess innehåll är inte kontraintuitivt utifrån min förståelse av Obamas hållning. Och betraktelsens huvudpoäng är att Barack Obama följer en klar strategi och att hans agerande inte är nämnvärt om ens något påverkat av John McCains olika tillsynes framgångsrika attacker.

DN, SvD1, SvD2
———————————
Andra bloggare om , ,

Den unge Obama – en längre intervju från 1995

Karl-Erik Edris 1 Comment

I samband med utgivningen av Barack Obamas första bok Dreams from my Father utgiven 1995 (i svensk översättning i år under titeln Min far hade en dröm) gjordes följande intervju av Barack Obama. Han är alltså 33 möjligen 34 år vid intervjutillfället. Intervjun talar förstås bäst för sig själv, men jag kan inte underlåta att säga att den tydligt visar att redan för 13 år sedan var Obama tydligt inne på det spår som nu ser ut att kunna föra honom till Vita huset. Om nu inte amerikanerna tycker att det är en god idé att försöka få tiden att stå stilla.

Del I

Del II

Del III

Recensioner av Min far hade en dröm: SvD, AB, Expressen, Sydsvenskan, GP, Helsingborgs dagblad
———————————
Andra bloggare om