Anders Kompass på NAV den 14 december

Anders Kompass har tilldelats 2016 års Hillesgårdspris för medmänsklighet och mod. Utöver prissumman 50.000 SEK förärades Anders Kompass ett diplom och en vacker hjärtformad prisstatyett (formgiven av Karin Hassle) vid en ceremoni på Hillesgården 13 november.

Ett modifierat dakapo av detta evenemang kommer att utspelas på NAV i Sickla 14 december. Det blir förstås ingen prisutdelning men alldeles bortsett från denna självklarhet kommer Karl-Erik Edris att presentera Stiftelsen Hillesgårdspriset och dess verksamhet och introducera årets pristagare. Därefter blir det ett panelsamtal där kvällens moderator Elisabeth Linder först intervjuar Anders Kompass och sedan vidtar ett panelsamtal om maktmissbruk, mod och medmänsklighet samt om samvetets kraft både i och utanför ett organisationssammanhang. Deltagarna i detta panelsamtal är Anders Kompass, Fredrik Lidman och Karl-Erik Edris.

Portarna öppnas 17.00 då det bjuds tillfälle att äta och dricka och samspråka. Sedan börjar själva evenemanget 18.00 och förväntas att inklusive en kort paus pågå till ungefär 20.30.En mycket intressant och inspirerande kväll utlovas. Till saken hör dessutom att även om evenemanget är värdefullt så är det kostnadsfritt. Man måste dock anmäla sig, vilket sker på denna sida. Där framgår också att det hela kommer att utspelas på NAV:lab Sickla, Markusplatsen 9, 131 54 Nacka.
—–
Andra bloggare om , , , , , ,

2016 års Hillesgårdspris för medmänsklighet och mod till Anders Kompass

Stiftelsen Hillesgårdspriset har beslutat tilldela 2016 års Hillesgårdspris till Anders Kompass. Juryns motivering lyder: “Anders Kompass får 2016 års Hillesgårdspris för medmänsklighet och mod, för att han genom sitt agerande tydligt, kraftfullt och ödmjukt påminner om vad varje människa är mäktig om hon vågar lyssna på sitt samvetsstyrda hjärta.” Pressmeddelandet ser i sin helhet ut så här.

Prisutdelningen kommer att ske på Hillesgården den 13 november. Det kommer att bli ett högtidligt, inspirerande och tankeväckande evenemang. All relevant information om praktiska detaljer som tidsschema och biljettanskaffning finns här.

Andra bloggare om , , , ,
a-kompass_390pris_1609211795-1-lag

Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Calvary – en recension

Såg Calvary frampå småtimmarna. En fantastisk film om naken existentiell nöd. Huvudpersonen är en irländsk präst – briljant spelad av Brendan Gleeson – som lät sig prästvigas efter att hans fru dött. I filmens öppningsscen får prästen ta emot ett dödshot av en man som sitter i biktstolen. Mordet skall ske om en dryg vecka. Den presumtive mördaren tycker nämligen att prästen behöver den tiden för att förbereda sig och för att ordna upp saker och ting. Därför inbjuds prästen till ett mordmöte på stranden nästkommande söndag.

Bakgrunden är att personen ifråga blivit utsatt för grova sexuella övergrepp under fem års tid av en nu avliden präst. Skändligheterna började när den nu vuxne mannen var en sjuårig pojke. Och han tycker att detta gör det motiverat att döda inte en ond och dålig präst utan en som är alldeles oskyldig.

Efter denna minst sagt dramatiska inledning blir filmen en lågmäld skildring av prästens väg mot söndagen. Han fortsätter sin prästgärning, och möter den ena församlingsmedlemmen efter den andra i vardagliga situationer. Och det är då en bottenlös existentiell nöd uppenbaras. Den tro som en gång kunde skänka mening och kanske t.o.m. lyster åt livet har förlorat sin trovärdighet och cynismen och meningslösheten är svår att avvärja. Och prästen i all sin robusta medmänsklighet och närvaro har inte så mycket att erbjuda. Allt är naket, sant och en smula galghumoristiskt skildrat.

Samtidigt svävar frågan över prästens vandring genom den irländska vardagen om detta kanske i ljuset av mordhotet och filmens titel verkligen är en modern Golgatavandring. Prästen funderar förstås själv på frågan och kämpar med sitt förhållningssätt.

Vilken upplösning filmen slutligen får vill jag förstås inte avslöja. Men låt mig säga såpass mycket som att förutom att vara en skarpsynt skildring av den moderna människans existentiella nöd så är den en fascinerande gestaltning av den själsligt vanställande kraften i att bli utsatt för något som upplevs som oförlåtligt. Samtidigt som en aning av förlåtelse och försoning låter sig skönjas. För som prästen säger i ett telefonsamtal med sin dotter: “Det talas för mycket om synd och för lite om dygder”. “Du har nog rätt”, svarar dottern och frågar samtidigt: “Vilken skulle då vara den främsta?” Och prästen svarar: “Jag anser att förlåtelse är synnerligen underskattat.”

Andra recensioner.

Andra bloggare om , , , , , , , , ,

2015 års Hillesgårdspris för medmänsklighet till teatergruppen Stumpenensemblen i Helsingborg

Hillesgårdspriset för medmänsklighet har delats ut för tionde gången. Pristagaren för 2015 var teatergruppen Stumpenensemblen i Helsingborg (Facebook) Priset togs emot av ensemblens initiativtagare, regissören Hans Polster tillsammans med Bengt Mangs, som varit med sedan starten. Utöver prissumman på 50 000 kronor fick gruppen ta emot ett hjärta i ädelträ med årtal och pristagarens namn ingraverat.

Att Stumpenensemblen fick priset motiverades på följande sätt:

Stumpenensemblen tilldelades 2015 års Hillesgårdspris för att den genom sin solidaritet och medmänsklighet inger sina utsatta medsystrar och medbröder hopp, och i handling visar att ”ingen är förlorad” och för att den genom sin scenkonst utgör ett viktigt och värdefullt inslag i Helsingborgs kulturliv.

I sitt tacktal uttryckte Hans Polster hur glad han var över att Stumpenensemblen fått priset och hur välkomna pengarna är:

Vi är stolta över att genom teaterverksamheten kunna hjälpa och stötta våra systrar och bröder i samhället, och vi är glada över att Hillesgården har samma medmänskliga synsätt.

Foto: Mikael Bohlin

—–
Andra bloggare om , , ,

2014 års Hillesgårdspris för medmänsklighet till Värmestugan Helsingborg

Hillesgårdspriset för medmänsklighet har delats ut för nionde gången. Pristagaren för 2014 var den ideella föreningen Värmestugan Helsingborg. Priset emottogs av två av eldsjälarna bakom Värmestugan, föreningens ordföranden Bertil Johansson  och Birgitta Möller. Prissumman är på 50.000:- och priset överlämnades av några av jurymedlemmarna för Hillesgårdspriset – skådespelerskan Eva Rydberg, TV-producenten Bertil Svensson, Eva Thorén och Carl-Bernhard Ingelsson.

Att Värmestugan Helsingborg fick priset motiverades på följande sätt:

Den ideella, oberoende föreningen Värmestugan Helsingborg får priset för sin aldrig sinande kamp för de hemlösa, för att dessa stackars utsatta människor ska ha en varm och välkomnande lokal att komma till och slippa vistas utomhus och frysa. Inför vintern 2013 lämnade föreningen tidigt i höstas in en ansökan till Helsingborgs stad om en lokal för sin verksamhet. Ansökan besvarades långt om länge med att erbjuda en dragig och öppen landgång till en nedlagd färjelinje i södra hamnområdet. Dessutom krävde man 3 000 kronor i månadshyra! Det är inte utan att man skäms å Helsingborgs stads vägnar!

Juryn för Hillesgårdspriset för Medmänsklighet vill av denna anledning med årets pris visa sitt stöd för Värmestugans hedervärda verksamhet för de hemlösa och utsatta i Helsingborg.

—–
Andra bloggare om , , ,

Föreläsning på Hillesgården – 26 februari 19.00

Från och med idag går det att köpa biljetter till mitt föredrag på Hillesgården 26 februari kl 19.00. Info om hur man skaffar biljetter finns här. Föredragets titel är …men vad går det ut på egentligen – livet alltså.

I programmet presenteras mitt föredrag så här:

..är en fråga som de flesta av oss tänker på då och då. Visst finns det en del som är tvärsäkra på svaret och har slutat fundera. Och andra tycker att de inte behöver fundera särskilt mycket. Allt är sol och medvind, eller så tror man att det ändå inte finns något svar. Men för alla oss andra som fortfarande funderar öppet över vad man skall tro om sin stund på jorden kommer denna kväll att bli en högtidsstund. Författaren, konsulten och föreläsaren Karl-Erik Edris, som fått publiken att lyssna andäktigt tidigare gånger han gästat oss, är helt enkelt en mästare på att behandla djupa frågor om livet på ett klokt, enkelt och mycket humoristiskt sätt. Det här är en kväll att ta vara på.

—–
Andra bloggare om , , ,

Än en gång denne Parsifal

Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten i DN om Parsifal. Den har rubriken Våga se Wagners kristna antisemitism. Om denna replik finns mycket att säga. Men jag skall fatta mig relativt kort. Vad som är uppenbart är att Ruin tar i med storsläggan. Han förklarar att Wagners antisemitism inte i första hand är rasistiskt och nazistiskt motiverad som dagens antisemitism utan den är kristen. Det handlar alltså om den urgamla antisemitism som har sin grund i föreställningen att judarna bar skulden för Jesu korsfästelse. Och han förklarar att nazisterna visst hade ett positivt förhållande till Parsifal och gjorde vad de kunde för att Adolf Hitler skulle framställas som en frälsargestalt för ett rasmedvetet tyskt folk.

Att det funnits och säkert på sina håll fortfarande finns en kristet motiverad antisemitism är en sak. Att Wagner hyste och gav uttryck för antisemitiska uppfattningar är också ett faktum. Men Ruin förklarar inte varför detta måste anses definiera Wagners musik så till den grad att den måste varningsstämplas. Om Wagner i stället hade varit en lika lysande konstnär som han nu är kompositör skulle man då inte ha kunnat visa hans tavlor (antag att han varit en naturmålande impressionist) utan att ständigt varna för hans antisemitism? Jag vet förstås inte svaret på den frågan. Det kanske skulle vara samma rabalder. Jag är dock inte så säker på det.

Den mer allmängiltiga fråga som jag egentligen ställer mig är om stora konstverk (bildkonst eller musik) verkligen förmedlar konstnärens mer eller mindre tidsbundna och motbjudande åsikter och att de som tar del av konsten långt efter dess tillkomst därför måste varnas och uppfostras för att de inte skall bli itutade felaktiga uppfattningar, eller om det möjligen kan vara så att stor konst har något i sig som går utöver sin upphovsman som person. Något som lyfter oss, som betraktar och lyssnar, till medvetandesfärer dit vi svårligen kan ta oss utan konstens hjälp. Som jag ser det fungerar den stora konsten och musiken just så. Den hjälper oss att gå utöver våra egna inskränktheter, låsningar och begränsningar. Och det är för denna förunderliga eller magiska inre beröring som vi älskar den stora konsten. Inte för att vi känner att vi får hjälp att tänka i samma banor som den kanske som person högst inskränkte och fördomsfulle konstnären eller kompositören gjorde en gång i tiden.

Till saken hör dessutom något som Hans Ruin inte verkar beakta. Den kristna mystisk som Wagner vävt in i Parsifal är enligt min mening det starkaste, ja det verkligt bärande i dramat. Som jag redan påpekat i mitt förra korta inlägg i ämnet så är det djupaste budskapet i Parsifal  “durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla). Om man följer denna väg helhjärtat och fullt ut hamnar man inte i antisemitism eller några andra antiposer överhuvudtaget. Den kärlek som står i centrum för Parsifal handlar om att människan skall ta sin djupaste och sanna natur i full och praktisk besittning. Och genom detta öppna sitt hjärta så att det egna sinnet befrias från allt hat. Oavsett Wagners personliga begränsningar påminner hans musik om denna hjärtats väg. Vägen till den allförstående och  allförlåtande kärlek vars existens och möjlighet Jesus satte i blickpunkten. Detta är inte en exklusivt kristen väg. Det är människans väg. Och den skulle vi alla kunna välja att följa, inspirerade av Parsifal eller av något annat.

Tidigare inlägg i debatten:
Hans Ruin, Öga mot öga med fascismens hjärta
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden
Anders Carlberg, Den empatiska operan

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Enögd syn på Parsifal

Skrev just ett kort litet inlägg på Facebook som uttrycker (åtminstone delar av) min reaktion på Hans Ruins artikel i dagens DN (betitlad Öga mot öga med fascismens hjärta) om den senaste uppsättningen på Kungliga Operan av Richard Wagners sista verk Parsifal. En artikel som enligt mitt förmenande är synnerligen enögd för att nu anspela på dess rubrik. Mitt FB-inlägg följer här:

Professor Hans Ruin förklarar i en lång artikel det farliga i att tycka om Operans senaste uppsättning av Parsifal. Med en begåvad närsynthet förklarar han att det finns bara ett sätt att se på verket. Man bör alltså ha klart för sig att om man tycker om det så är det ens oprofessorliga okunnighet och känslomässiga lättpåverkbarhet som förleder en att stödja en fascistisk livshållning starkt kryddad med antisemitism, kvinnofientlighet och inskränkt kristendom. Enligt min mening har Ruin stirrat sig blind i sin tro på sin egen tolkning. Så blind att han inte låter sig beröras av den allmänmänskliga dimensionen av verket. “Durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla) är det centrala temat. Ett tema som rör människans fulla förverkligande i praktiken av sin djupaste och sanna natur. Och under den långa utvecklingsprocessen när man som människa tar denna sin natur i full besittning kommer man att steg för steg bli medveten om att man måste befria sig från allt hat. Oavsett vad Wagner kan ha hävt ur sig och oavsett vilka dubiösa personer som kan ha trott än det ena än det andra om hans budskap så hade han också en stark mystisk ådra med djup förståelse för att sann kärlek inte dömer eller utesluter någon.

UPPDATERING 28 okt 2013
Hans Ruins artikel har fått två genmälen i DN:
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden

UPPDATERING 29 okt 2013
Så kom ytterligare ett genmäle:
Anders Carlberg, Den empatiska operan

UPPDATERING 4 nov 2013
Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten, Våga se Wagners kristna antisemitism
—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

2013 års Hillesgårdspris för medmänsklighet till Clownronden

Min vana trogen vill jag gärna nämna att Hillesgårdspriset för medmänsklighet delades ut för åttonde gången igår. Pristagaren för 2013 var den Malmöbaserade föreningen Clownronden. Som representanter för föreningen emottogs priset av verksamhetschefen Kajsa Bramsvik tillsammans med clownerna Dizzy (Alice Barte) och Bönan (Eva Westerling). Prissumman är på 50.000:- och priset överlämnades av de båda instiftarna av priset skådespelerskan Eva Rydberg och Hillesgårdens förvaltare Greger Sjögren.

Att Clownronden fick priset motiverades på följande sätt:

för att de på våra skånska barnkliniker genom sin clownkonst, värme och empati sprider en ofantlig glädje bland sjuka barn och får dem att skratta och för en stund komma bort från sin sjukdomssituation; och för att de är goda medmänniskor i ordets sanna bemärkelse.

Foto: Mikael Bohlin

Andra bloggare om , , ,