Håller självmordet vad det lovar?

Svenska Dagbladets Idagsida har just börjat en serie om självmordstankar i nätets tid. Första artikeln – Farliga samtal bland unga på nätet – tar upp den verklighet som medievetaren Michael Westerlund studerat i sin avhandling Självmord och internet – kommunikation om ett livsfarligt ämne. Jag har inte läst denna avhandling, men den handlar uppenbarligen om chatter om självmord där ungdomar chattar med varandra om sina mer eller mindre påtagliga planer på att ta livet av sig. En del nöjer sig med att diskutera, medan andra driver saken till sin yttersta spets och därför inte ens nöjer sig med ett “diskret” pillersjälvmord på sitt eget rum utan i höstas begick uppenbarligen en 21 åring självmord inför sin egen webbkamera.

Dessa självmordschatter är tydligen brutalt uppriktiga i tonen. Rena uppmaningar att göra slut på livet lär inte vara ovanligt. Det är förstås lätt att förfasa sig över detta. Unga människor med livet framför sig – åtminstone statistiskt sett – borde ju genomströmmas av livsglädje, en lusta att både skapa och upptäcka det fascinerande med existenstillståndet människa. Men i stället samlas tydligen oroväckande många i virtuella grupper som tycker att självmord är ett bra eller i varje fall fullt rimligt sätt att hantera livet.

När jag läser om detta beklagansvärda förhållande associerar jag till det gamla talesättet “som man ropar får man svar”. Det jag menar är att det inte är ägnat att förvåna att självmord ter sig attraktivt i en tid och kultur där man får lära sig att det är ett faktum att döden innebär att medvetandet utslocknar. I vår moderna tid är det inte tal om att denna föreställning skulle vara en tro bland andra trosuppfattningar. Nej den beskrivs som ett oomtvistligt faktum. Men vad vet vetenskapen om detta? Har den några bevis?

Naturligtvis inte. Den har bara lierat sig med en filosofisk ståndpunkt som skulle kunna kallas reduktionistisk materialism. Och enligt denna filosofi utgår man från att medvetandet inte har någon autonom existens utan det antas – i fallet människan – uppkomma som ett slags verkan av hjärnan och nervsystemet. Men det finns inga bevis för att så är fallet. Det handlar om ett antagande och/eller en tro. En tro som utbildningsvärlden och stora delar av media gör ihärdig reklam för. Men en tro är en tro även om den sägs vara ett faktum.

Sanningen är att människan inte vet i vetenskaplig mening vad döden innebär. Vi kan ju säga till varandra att medvetandeljuset helt säkert slocknar när vi dör. Ja vi kan t.o.m. kräva av varandra att vi tror på detta för att få rätten att betrakta oss själva som riktiga rationella, vederhäftiga och moderna människor. Men faktum kvarstår att vi inte vet hur det förhåller sig.

Självmordets attraktionskraft är rimligen beroende av att den presumtive självmördaren tror på hypotesen om att döden innebär medvetandets utslocknande. Självmordet blir ju då en ytterst radikal flykt från både reella och inbillade problem. Och det finns bevisligen lägen där en sådan flykt efterfrågas.

Men om självmordet bara innebär att man förlorar sin kropp samtidigt som man i sitt inre har kvar de problem som man ville fly från samt dessutom problemet att man för en tid förpassat sig ur det sammanhang där man skulle mogna och utvecklas genom att hantera sitt liv, hur attraktivt är då självmord?

Inför en sådan tankegång reser förstås den konsekvente och övertygade materialisten ragg och hävdar att allt som skapar osäkerhet kring uppfattningen att döden innebär medvetandets fullständiga utslocknande är lierat med allsköns förmoderna vidskepligheter. Att accepterande av dylika tankegångar är liktydigt med att öppna slussportarna för den blinda irrationaliteten och att eran av vetenskapliga framsteg därigenom hotas.

Min kommentar är bara att vetenskapen inte har något att förlora på att erkänna att en tro är en tro. Om den gjorde det skulle den kunna närma sig frågorna om medvetandets natur på ett mer öppet sätt. Och dessutom inte behöva ha en nedlåtande och bortförklarande attityd mot de människor som med varierande styrka och klarhet upplevt att livet är evigt och att döden är något som angår kroppen. En upplevelse som inte är en intellektuellt ogranskad och känslomässigt förvirrad tro utan en klar intuitiv, inre sanning. En upplevelse som definitivt vaccinerar mot självmord.

SvD2, SvD3

———
Andra bloggare om , , , , , , ,

Livet, döden och medvetandets natur

Råkade lyssna på ett intressant radioprogram i går. Det hette Kropp och själ, och just det här speciella programmet hade titeln Om gränslandet mellan liv och död (kan avlyssnas i sin helhet här). Det som alldeles särskilt väckte mitt intresse var redovisningen av Adrian Owens forskning. Han har nämligen lyckats visa att en del personer som diagnosticerats som varande i ett s.k. vegetativt tillstånd mycket väl kan vara medvetna trots att man inom den medicinska vetenskapen hittills har varit övertygad om att så inte är fallet.

Owens forskning bygger på idén att ställa frågor till personer i ett diagnosticerat vegetativt tillstånd och studera deras svar genom att kartlägga deras hjärnreaktioner med hjälp av s.k. funktionell magnetresonanstomografi (fMRI). Owen gav helt enkelt patienterna verbala instruktioner att när de ville svara ja på en fråga så skulle de föreställa sig att de spelade tennis, och när de ville svara nej så skulle de föreställa sig att de gick omkring hemma i sin bostad. Skälet till denna till synes långsökta uppläggning är att dessa båda hjärnaktiviteter utspelas i vitt skilda delar av hjärnan så sammanblandning är utesluten. Efter dessa instruktioner fick så patienterna besvara några frågor om personliga familjeomständigheter medan deras hjärnreaktioner studerades i tomografen.

Det sensationella i sammanhanget var alltså att ett antal patienter besvarade de frågor som de fick helt korrekt. Något som alltså tyder på att diagnosen av dem som varande helt renons på normala kognitiva funktioner är felaktig.

Även om det naturligtvis är omöjligt att med ledning av den hittills gjorda forskningen avgöra hur stora själsliga förmögenheter som den i ett förmodat vegetativt tillstånd existerande individen besitter så spekulerar redan forskarna om att det kanske så småningom kan bli möjligt att till denna typ av patienter ställa (och få svar på) den centrala frågan om individerna ifråga vill fortsätta att leva instängda i sina dåligt fungerande kroppar.

Från mitt perspektiv är det verkligt intressanta med den här typen av forskning vilket ljus den skulle kunna kasta över frågan om hur medvetandet är relaterat till hjärnan. Enligt det rådande vetenskapliga perspektivet betraktas det som en självklarhet – ja som ett faktum – att medvetandet genereras av hjärnan. Och att medvetandet följaktligen inte kan ha en autonom existens. Men om detta vet vi inget i strikt vetenskaplig mening. I realiteten har vetenskapen lierat sig med en reduktionistisk och materialistisk världsbild som den valt att behandla som om den vore ett empiriskt faktum. Men ur strikt vetenskaplig synvinkel är det en öppen fråga hur medvetandet är relaterat till hjärnan.

I sitt experiment ställde förstås Owen frågor som visade på trohet mot det rådande materialistiska paradigmet. Frågorna handlade konsekvent om sådant som hade med patienternas minne från tiden som fullt friska att göra. Men verkligt intressant skulle det enligt min mening bli om man t.ex. frågade om saker som rör hur de själva uppfattar sin medvetenhetsmässiga belägenhet. Om det är så att de uppfattar en klyvnad mellan sitt reella och av hjärnan oberoende medvetande och det medvetande som de förmår uttrycka genom hjärnan. Om de alltså uppfattar något slags ute-ur-kroppen-erfarenhet samtidigt som de varseblir att de så att säga sitter fast i sin skadade hjärna.

Jag har förstås inget färdigutvecklat frågebatteri att erbjuda Adrian Owen utan jag vill bara uttrycka en förhoppning att han i sin fortsatta forskning skall våga ta steg utanför de ramar som den reduktionistiska materialismen ålägger honom. För då skulle han kanske kunna frilägga en kunskap som skulle kunna ha verklig filosofisk sprängkraft. Något som skulle kunna hjälpa den moderna människan att slippa tro att det är en vetenskaplig sanning att vi människor är ett slags hjärnstyrda biologiska robotar engagerade i en rå överlevnadskamp i en i grunden slumpstyrd och ytterst sett meningslös evolution.

Owens hemsida är sprängfylld av intressant information.

Följande två små filmer beskriver ganska väl hur hans senaste forskning är upplagd och vilka rönen är:

AB, SvD, BBC, The Times
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Förklaras verkligen döden av åldrandets biologiska mekanismer?

Efter några stressiga dagar har jag börjat läsa ifatt gamla nummer av Svenska Dagbladet, och jag fäste mig då först vid söndagens understreckare Långt liv i hälsa uråldrig dröm av professor emeritus i genetik Marianne Rasmuson. En på många sätt fascinerande artikel om åldrandets biologiska mekanismer. Men som de flesta artiklar av denna typ drar den också en lans för den reduktionistiska materialism som många vetenskapsmän är talesmän för utan att verka närmare reflektera över att just denna filosofi är en av många möjliga hållningar till livet och inte alls en hållning som är en nödvändig konsekvens av ett naturvetenskapligt förhållningssätt.

Rasmuson påpekar nämligen som om det vore den självklaraste och mest empiriskt belagda sak i världen att “sist och slutligen är vi ju alla bara ett slags transportörer av gener i evolutionens evighetsperspektiv”. En utsaga som formligen ångar av allmängiltiga metafysiska anspråk på att utöver detta finns inte mycket att säga om vad människan sist och slutligen är.

Inför detta enligt min mening ogrundade anspråk tänker jag på en skämtteckning som jag såg för några år sedan. Den föreställde ett äldre par på väg hem från mataffären med var sin kasse. Och mannen säger plötsligt: “Ja du, Kerstin lilla, egentligen är vi bara små flugskitar i kosmos” varvid Kerstin replikerar: “Tala du för dig själv, Gunnar”.

Min poäng är alltså att om Marianne Rasmuson vill uttrycka diverse metafysiska spekulationer om hur tillvaron ytterst sett är beskaffad så står det henne naturligtvis fritt, men jag tycker att hon och hennes naturvetenskapliga gelikar får tala för sig själva som Gunnar i den just refererade skämtteckningen. Jag tycker alltså att man inom forskarvärlden helt enkelt bör sluta med sitt försåtliga sammanblandande av empiriska fakta och privata och kanske för tillfället populära metafysiska förklaringar av tillvarons natur som i kraft av denna sammanblandning får en air av empirisk sanning över sig.

Utöver detta vill jag bara säga att artikeln bygger på den som ett faktum betraktade tron (eller förgivettagandet) att döden är en orsak av olika biologiska sönderfallsprocesser på cell- och molekylnivå. Denna syn på döden är förstås en konsekvens av tron att livet också skapas av biologiska processer. Men vad vet vi om det egentligen. Liv kanske bara finns, och så uttrycker det sig genom biologiska processer när det är möjligt. Och i så fall kan man vända på kuttingen och tro att det biologiska sönderfallet är en verkan av de processer som avslutas med att kroppen dör. Att den kroppsliga döden innebär att det liv och den energi som kroppen en gång gav uttryck för faktiskt drar sig tillbaka av en aller annan anledning.

Detta sistnämnda synsätt betraktas förstås som en orimlig och flummig spekulation av de flesta i vår tid som vant sig vid att de orimliga och flummiga spekulationer som vetenskapen gjort till sina och iklätt falsk faktastatus däremot är något att verkligen hålla sig till när det gäller synen på frågorna om livet, döden och meningen.
———————————
Andra bloggare om , , , , ,