På väg mot en ny civilisation – Kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari 19.00

Fredsrörelsen på Orust har ambitiösa föreläsningsprogram. Temat för vårens program är Hur skapas en fredskultur? Och bland föreläsarna märks celebriteter som Stina Oscarson och Birger Schlaug. Jag har fått förmånen att inleda detta vårprogram med en föreläsning med titeln På väg mot en ny civilisation – från gårdagens visioner till framtidens. Utgångspunkten för mina reflektioner är förstås min senaste bok Vart är världen på väg? Och i pressreleasen om föreläsningen står att läsa att

Karl-Erik Edris skriver och talar som en lärd idéhistoriker och framställer sina rön och tankar på ett föredömligt enkelt språk. Vad kan vi, bör vi lära av historien? Hur kan var och en av oss bidra till att “skapa den nya civilisationen”?

Den beskrivningen stämmer väl någorlunda väl även om jag inte ser mig själv som någon lärd idéhistoriker. Jag vågar dock lova att jag kommer att bjuda på intellektuell underhållning. Även om ämnet är allvarligt så behöver varje publik få chansen att skratta gott och hjärtligt. Och förhoppningsvis blir det lite inspiration också.

Föreläsningen äger rum på kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari kl. 19.00.


——
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Fredrik Lindströms tillväxtkritik väcker gamla skrivminnen

Råkade snubbla på information om att Fredrik Lindströms Vinterprat i P1 bestod av uppfriskande s.k. tillväxtkritik. Så nu har jag lyssnat på hans högst spirituella utläggning. Och jag menar då spirituell i ordets gamla mening, dvs. kvick och elegant. Eftersom jag för inte så länge sedan recenserade Att svära i kyrkan: tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet visste jag redan i stora drag var Fredrik Lindström stod i tillväxtfrågan men jag blev ändå glatt överraskade av hans utläggningar i programmet som är mycket lyssningsvärt. Hans infallsvinkel var tomtens roll i vår tid. Och här gick han ut hårt. Visst berättade han en del intressanta kulturhistoriska fakta om tomten och hur föreställningarna om denna varelse växt fram och vilka roller tomten spelat i olika tider. Men huvudpoängen var att i vår tid behövs tomten mer än någonsin. Och det skäl Lindström anförde var att tomten helt enkelt är central för vår viktigaste köphögtid för att hedra vår stora gudom tillväxten.

Lindström förklarade samtidigt frankt att orsaken till denna hans uppfattning om tomtens reella roll är att han inte alls tror att vi är så sekulariserade som vi påstår. Vi tror nämligen på vetenskapen i stället för på Gud, på demokrati och mänskliga rättigheter i stället för på Jesus och på marknaden och tillväxten i stället för på den helige ande. Efter den här inledningen var jag förstås fast.

Orsaken till det här lilla blogginlägget är dock inte att jag vill fördjupa mig mera i Lindströms olika skarpsynta observationer utan att jag helt självupptaget vill citera ur min 1995 utgivna bok I elfte timmen. Ett citat som visar att jag med undantag för tomten var inne på samma spår som Lindström. Något har definitivt hänt på dessa nästan 20 år. Det som då sågs som aparta spekulationer av en excentrisk spärrvakt i Trångsund går nu att säga på bästa sändningstid i P1.Det känns bra, och det citat som nu följer är från sidorna 146 till 147. Kan väl också tillägga att I elfte timmen är till formen en roman, eller som jag brukar säga facklitteratur i skönlitterär förklädnad.

– Om jag skulle beskriva min inställning lite enklare skulle jag säga att den rationella paradisdrömmen (mitt begrepp för det föreställningskomplex som används för att rättfärdiga och motivera det moderna projektet) har som pseudoreligion förstås sin motsvarighet till Gud Fader allsmäktig. Och det är vetenskapen. Den är källan till allvetenhet och allmakt. Och frälsarens funktion i den rationella paradisdrömmen spelas av den ekonomiska tillväxten. Den skall ju förvisso frälsa oss från allt ont. Och nattvarden, delaktigheten i frälsarens livgivande natur erbjuds oss i konsumtionen.

Att stiga in i konsumtionens tempel, butiken, träda fram till altaret, kassan, och där ta emot nådemedlen, varorna, mot en visserligen inte till sin nivå frivillig kollekt, inköpspriset, erbjuder tillträde till det jordiska paradiset där vi kan vandra i sällhet i Gud Fader vetenskapens och Frälsaren tillväxtens hägn.

Dag gapskrattade över Ramuels dråpliga jämförelser.

– Ja du skrattar du, sa Ramuel, men min beskrivning är faktiskt allvarligt menad. Drömmen om det rationella paradiset är en pseudoreligion med dyrkan av vetenskapen och den ekonomiska tillväxten i centrum. Och nådemedlen kommer människorna till del genom konsumtionen i nuet och löftena om kommande ännu bättre tider.

Och under efterkrigstiden har dyrkan blivit intensivare än någonsin tidigare. Det är faktiskt så, för att ta en bild från en helt annan värld, att pengar, konsumtion och ägodelar fungerar som ett slags knark i det avseendet att det finns en tillvänjningsfaktor som gör att det behövs allt större och större doser för att den rätta tillfredsställelsen skall infinna sig.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Viktig bok av Wijkman och Rockström

Har varken hunnit läsa eller blogga om Anders Wijkmans nya bok. Den är skriven tillsammans med Johan Rockström och har titeln Bankrupting Nature. Att döma av deras tidigare gemensamma skrivprojekt är den säkert både intressant och läsvärd. Så när jag råkade snubbla över en video om boken som The Club of Rome (Romklubben) gjort så tyckte jag att den behöver lite ytterligare exponering. Här finns den till beskådande.

Boken kan till exempel köpas här eller här.
En sammanfattning av innehållet kan läsas här.
En artikel i SvD relaterad till boken och skriven av Wijkman och Rockström kan läsas här.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Charles Eisensteins Sacred Economics på svenska

När jag läste Charles Eisensteins bok Sacred Economics blev jag så entusiastisk över det kloka innehållet att jag köpte ytterligare några ex som jag har gett bort. En av mottagarna var min vän Harry L. Jag visste att han kontemplerade över hur ett bättre ekonomiskt system möjligen skulle kunna vara konstruerat och fungera. Kontemplationer som i bästa fall skulle leda till bok. Harry såg direkt de påfallande likheterna mellan sitt eget tänkande och Charles Eisensteins och slog därför planerna på en egen bok ur hågen. Varför skriva själv när det redan är skrivet, var den kloka fråga Harry ställde sig. Men han förde tanken ett steg vidare och drog slutsatsen att det bästa han kunde göra i stället var att översätta Eisensteins bok till svenska.

Detta arbete har nu pågått ett tag. Och i samråd med Charles Eisenstein har de första översatta kapitlen börjat publiceras online. Planen är att åtminstone fyra femtedelar av boken skall vara publicerad före jul. Så för alla som vill avnjuta boken som en god följetong så gäller det att titta in då och då på den aktuella sidan för att se när nya kapitel läggs ut. Och så småningom blir det säkert också en tryckt bok, när den rätte förläggaren behagat dyka upp.

UPPDATERING 28 dec 2012: Det föredrag Charles Eisenstein höll under sitt Stockholmsbesök 8 juni 2012 finns att beskåda här.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Charles Eisenstein kommer till Stockholm!

UPPDATERING 28 dec 2012: Det föredrag Charles Eisenstein höll under sitt Stockholmsbesök finns att beskåda här.

UPPDATERING 18 maj: De praktiska detaljerna kring evenemanget nedan är nu klara. Charles Eisensteins föredrag Vi är här för att ge (trots titeln förmodar jag att hans svenska är skral) börjar 18.00 i Franciskussalen, Högbergsgatan 15 A, Stockholm. Här kan du ladda ner en pdf med all relevant information.
—–
Fick idag ett mejl från en vän med ett innehåll som gör att jag omedelbart vill tuta i evenemangsluren. Charles Eisenstein kommer nämligen till Stockholm. Måhända är denne man inte särskilt känd, men sedan jag läste hans Sacred Economics hör jag till hans intellektuella supporterskara. Och jag har varit på vippen att skriva en analyserande nyhetsbrevsartikel om denna förträffliga bok av samma slag som jag tidigare har skrivit om David Jonstads och Björn Forsbergs i år publicerade böcker. Men andra åtaganden har hittills dessvärre kommit emellan. Vad som oavsett detta är alldeles klart är att Sacred Economics är en ögonöppnare. Boken har visserligen inslag som kan synas en smula flummiga för en strikt ekonomiskt inriktad person, men om man inte fastnar i detta utan kan ta in helheten så har Eisenstein många kunniga och kloka ting att säga om hur vårt ekonomiska system behöver omgestaltas i grunden så att det inte som i sin nuvarande tappning präglas av dels en obarmhärtigt ojämlikhetsskapande, dvs. förmögenhetspolariserande (rik kontra fattig) utveckling och dels ett i realiteten otillfredsställbart, miljöförstörande och resursuttömmande krav av evig tillväxt. Eisenstein får alltså sina läsare att tänka över hur ett ekonomiskt system möjligen skulle kunna se ut som inte som det nuvarande gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand.

Denna Charles Eisenstein kommer alltså till Stockholm 8 juni 2012. Plats och tidpunkt är ännu inte bestämda (dock ett kvällsevenemang). I mejlet jag fick presenteras evenemanget så här:

Charles Eisenstein föreläser den 8 juni 2012 (plats meddelas senare)

Vill du eller din organisation vara med som arrangör av detta? Har du något förslag på fin lokal där man ryms kanske 50 pers i cirklar? Hör av dig!

Hur skulle samhället se ut om vi utgick ifrån att människor är generösa, toleranta och agerar utifrån empati istället för egenintresse? Hur skapar vi en ekonomi som utgår ifrån att människor och natur faktiskt betyder något, och som bygger på att vi alla hänger samman?

Kan man tänka sig en framtid av

* gåvor, delande och generositet

* lokala ekonomier och resilienta samhällen

* negativ ränta som genererar större och sannare rikedom

* befriad mänsklig passion och omtanke

* ett ekonomiskt system som tar skador på natur och människor på allvar

* en omställning från separation till levande samhörighet och ömsesidigt beroende

Charles Eisenstein föreläser över hela världen om omställning, pengar och kulturell evolution och har skrivit böckerna The Ascent of Humanity och Sacred Economics. Upptäck hans idéer om nya möjligheter för framtida livskvalitet och ekonomi. http://sacred-economics.com/

Kostnad: vad du vill

Anmäl till Pella Larsdotter Thiel, pella@braveworld.nu, 073-658 98 84

Sprid gärna!

Filmklipp med Charles

The Revolution is Love och Sacred Economics.

För egen del har jag redan anmält mig till denna begivenhet!

Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Jonstads och Forsbergs klargörande böcker om vägen mot en hållbar framtid

För tillfället är det lite medial stiltje i den i realiteten globala ekonomiska och politiska kris som från svenskt och europeiskt perspektiv främst har fokuserat på riskerna för att Greklands statsskuld skulle bli den tuva som stjälper hela eurolasset. Alla verkar vilja pusta ut i förvissningen eller åtminstone förhoppningen att dimensionerna på den utlovade räddningsfonden skall vara tillräckliga för att allt sakta men säkert skall återgå till den gamla vanliga ordningen. Det vill säga att den ekonomiska tillväxten skall fortsätta i global skala.

I mina föreläsningar brukar jag påpeka att vi lever i tvekampens era. En tvekamp mellan dem som tror och dem som inte tror att vi är på rätt väg. Alla som tror på den nuvarande inriktningen – dvs. den utvecklingsmodell som i princip har gällt hela den moderna epoken och som fokuserar på vetenskaplig och teknologisk utveckling omsatt i evig ekonomisk tillväxt – tycker i princip att allt bra som har hänt under den moderna epoken visar att inriktningen är den rätta, medan allt dåligt beror på att den rätta utvecklingsmodellen inte tillämpats korrekt och överallt. Och därutöver tror dessa förspråkare för den hävdvunna utvecklingsmodellen att allt kommer att bli bra för alla när väl detta ekonomiskt-politiska synsätt slagit igenom fullständigt och överallt. Medan de som inte tror på den rådande utvecklingsmodellen anser att om vi är på rätt väg åt något håll så är det ”åt helvete”.

Länge har maktelitens perspektiv haft ett stabilt övertag. Eventuella kritiker har tvingats husera i olika marginaler. Men i och med den pågående krisen (som ju blev akut i och med att husmarknaden kollapsade i USA 2008) börjar tvivlen på den rådande utvecklingsmodellen sakta men säkert att äta sig in mot centrum. Allt fler börjar öppet – och inte bara mellan skål och vägg – uttrycka sina tvivel på den långsiktiga hållbarheten i den dominerande utvecklingsmodellen.

Därför är det högst lägligt att två mycket bra svenska böcker publicerats i år som belyser läget. Båda genomsyras av tvivel på den rådande utvecklingsmodellen och argumenterar enligt min mening skarpsynt och övertygande för dess ohållbarhet. Böckerna jag syftar på är David Jonstads Kollaps – livet vid civilisationens slut och Björn Forsbergs Omställningens tid: tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid. För egen del har jag läst dem noggrant och dessutom i två nyhetsbrev nedtecknat en del reflektioner. I nyhetsbrev 1:2012 har huvudartikeln rubriken David Jonstads eminenta bok om vår civilisations kollaps. Och i nyhetsbrev 2:2012 är det Björns Forsbergs bok som står i centrum. Min betraktelse över den har rubriken Den yttre och inre omställningen – tankar kring Björn Forsbergs senaste bok.

DN, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, HD, sammanställning över recensioner av Jonstads bok, recensioner av Forsbergs bok
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Civilisationens kris

En intressant film om världsläget i visades häromkvällen i Kunskapskanalen. Filmens titel är Civilisationens kris och den utgörs av den brittiske säkerhetsforskaren Nafeez Mosaddeq Ahmeds helhetsperspektiv på klimatförändringar, finanskris etc. Programmet visas i repris 18 nov 23.00 och 19 nov 22.00. Det kan också ses direkt på http://urplay.se/164698

För dem som är intresserad av att veta mera om Nafeez Mosaddeq Ahmed så kan man studera hans blogg eller Institute for Policy Research and development. Filmen har också en egen sida.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Om kartan inte stämmer med verkligheten…

När jag läste Anders Wijkmans och Johan Rockströms debattartikel i dagens SvD – Jordens resurser nära att ta slut – skriven med anledning av deras nya bok Den stora förnekelsen kom jag att tänka på en händelse i min ungdom. Jag var si så där 13-14 år och åkte med min far till Vänersborg i hans första PV. Dagen innan hade det varit en svår trafikolycka med flera döda. Två personbilar hade frontalkrockat.

När vi kom till det aktuella vägavsnittet blev jag mycket förbryllad. Vägen var alldeles rak och efter dåtida mått mätt rätt bred. Tre bilar skulle utan vidare kunna mötas och förmodligen fyra om man ansträngde sig lite. Detta faktum kunde jag inte släppa utan jag tänkte frenetiskt över varför de två bilarna kolliderat när det fanns så mycket plats. Till sist landade jag i förklaringen att när en av bilarna kom över på fel sida av en eller annan anledning så hade den som kört på i lagens mening rätt sida förmodligen paralyserats i sin laglydighet och med rätten på sin sida fortsatt rakt fram till den ödesdigra kollisionen.

Hur det verkligen gick till vet jag inte, men denna min ungdomsslutsats har följt mig sedan dess. Jag vet förstås att det i lagens mening är rätt och dessutom i allmänhet bäst att köra på höger sida (då var det vänster som gällde), men om det gäller att undvika kollision så är jag ingen laglydig principryttare utan då är jag beredd att köra på det sätt som är bäst ur överlevnadssynpunkt, i mitten, till vänster eller ner i diket. Eller vad jag nu skulle lyckas komma på om det blev skarpt läge.

Denna episod från slutet av 50-talet eller möjligen början av 60-talet är egentligen en illustration till det klassiska militära skämtet “om inte kartan stämmer med verkligheten så gäller kartan”. Eftersom “kartan” i form av gällande trafiklagstiftning ger vid handen att det är rätt och därmed bra att köra på en viss sida så är alltså alla karttillskyndare starkt benägna att stå på sig om någon drulle skulle komma över på fel sida.

I just det här fallet är det förstås lätt att se det absurda i denna hållning, och man kan skratta åt enfaldiga militärer och oflexibla bilförare. Men det är ett skratt som borde fastna i halsen. Det är nämligen en synnerligen vanlig mänsklig sjuka att gå efter kartan och inte efter verkligheten.

Nyckeln till att vi ägnar oss åt detta är att vi på olika sätt gör oss omedvetna om att vi navigerar våra liv utifrån en karta som är en av alla möjliga kartor. Vi tror i stället att den karta vi har är sann, rent av sannare än verkligheten eller i varje fall en aspekt av verkligheten. Det är helt enkelt mycket vanligt att tro att det perspektiv man anlägger inte är ett perspektiv utan en sanning eller ett faktum.

Denna tro har många välgörande psykologiska konsekvenser. Framförallt får den oss att tro att vi i en mycket djupgående mening har rätten på vår sida, vilket gör att vi kan använda denna vår tro till att besvärja och övervinna våra eventuella tvivel och dessutom fungerar den som ett skydd mot skuldkänslor om saker och ting inte skulle gå så bra som man hoppats eller räknat med. Eftersom man ju själv har rätt så måste konsekvenserna vara bra i princip eller på lång sikt även om det inte verkar så, eller så måste någon annan, som har fel, ha haft ett finger med i spelet och då ligger ju skulden där i stället.

Så vi håller fast vid våra kartor för att de hjälper oss att övertyga oss själva om att vi har rätt och är utan skuld. Motiv som är oerhört starka.

Jag har av förklarliga skäl ännu inte läst Wijkmans och Rockströms bok, men av boktiteln och debattartikeln att döma brottas de med “kartan och verklighetsproblemet” när det gäller förhållandet mellan det ekonomiska systemet och naturen. Kartan – dvs. det ekonomiska systemet – förutsätter helt enkelt saker om naturen som inte stämmer med verkligheten. Och då utlöses den vanliga mänskliga reflexen att hålla fast vid kartan som skydd mot skammen i att ha fel och mot skulden över att i det här specifika fallet det ekonomiska systemets konsekvenser för människor och natur är förödande på lång sikt.

Lösningen på detta problem är mycket svårfunnen. Man kan ju en smula naivt tro att fakta i målet skulle göra susen. Men fakta har bara en marginell påverkan. I försvaret av en viss karta förklaras de fakta som visar på bristerna i kartan i det längsta bort. Så den stora frågan är väl egentligen hur stora katastrofer som kommer att krävas för att förnekandet av kartans brister skall upphöra och all kraft i stället läggas på att åstadkomma spelregler för ett ekonomiskt system som gör att en långsiktigt hållbar och rimligt rättvis och demokratisk global utveckling blir möjlig och inte som nu utesluten på förhand.

Själv är jag ingen kaosromantiker så jag hoppas förstås på det bästa. Att vi skall ta vårt förnuft till fånga så att vi kommer så lindrigt undan som möjligt. Men oavsett detta skall jag omgående skaffa Wijkmans och Rockströms bok för att kunna ta del av deras idéer och perspektiv. Och när jag har läst boken återkommer jag eventuellt med en recension i form av ett nytt blogginlägg.

Uppdatering 18 maj 2011: En utmärkt intervju om boken kan ses här t.o.m. 12 nov. Birger Schlaug intervjuar Anders Wijkman i UR:s serie En bok, en författare.

——
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Välfärd utan tillväxt

I dagens DN recenseras Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt. Sverker Lenas har gett sin förstående recension titeln Hur blir hamstern hållbar?. Denna titel är en anspelning på en liten film om en glupsk hamster som fördubblar sin vikt varje vecka. En film som förstås är avsedd att illustrera det ohållbara med evig tillväxt. Filmen kan t.ex. beskådas i ett av mina tidigare blogginlägg. Jag har ännu inte läst boken, men den verkar både intressant och välskriven. Åtminstone att döma av den föreläsning som Tim Jackson höll på ett fullsatt ABF när han i samband med lanseringen besökte Stockholm.

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Keynes barnbarn – klok bok av Christer Sanne

Har just läst de sista sidorna av Christer Sannes bok Keynes barnbarn. Det är ingen studie i den världsberömde ekonomens släktförhållanden som man kanske kan förledas tro, utan valet av boktitel anspelar på att Keynes på 1930-talet förmodade att den vetenskapsdrivna produktivitetshöjningen i ekonomin skulle leda till att hans barnbarn skulle kunna tillgodose sina behov med bara några timmars arbete.

Av detta har som bekant blivit intet. Vi arbetar för brinnande livet i jakt på en tillfredsställelse som uppenbarligen är svåruppnådd. Konsumtionssamhället sägs visserligen vara bra på att tillfredsställa våra olika önskningar, begär och drömmar, men tillfredsställelse leder till att man blir nöjd och säger att det räcker. Tillfredsställelse sprider lugn. Det lugn som hör samman med att man slappnar av i en känsla av att man har och fått det man behöver. Men var finns den känslan i vårt samhälle?

Ingenstans. Alla har något jagat i blicken. Det kännetecknande för konsumtionssamhället är i själva verket att det väcker och stimulerar fler begär än vad det tillfredsställer. Och vad gör vi? Jo vi jagar förstås vidare efter hägringen att förr eller senare så kommer vi att bli verkligt nöjda.

Just denna jakt efter en hägring skulle ju kunna göra detsamma om det inte vore för att mänsklighetens samlade resursanspråk är på god väg att spränga de ekologiska ramar som gäller på vår jord. I vår jakt på den magiska behovstillfredsställelsen genom materiell konsumtion håller vi alltså på att dra på oss kraftfulla, ja katastrofala korrigerande reaktioner från det ekologiska systemet.

Det ser Christer Sanne alldeles klart med sitt kyligt betraktande forskaröga. Och han har skrivit en beundransvärt saklig och lågmäld betraktelse över det ohållbara i den rådande utvecklingsmodellen. Med en kombination av bl.a. idéhistoriska utblickar, redogörelser av ekonomiska teoribildningar, lyckoforskningens rön och konsumtionsbeteendets psykologi och sociologi lägger han en gediget saklig grund för slutsatsen att solida kurskorrigerande insatser måste göras. Och i bokens sista kapitel En framtid att se fram emot argumenterar Sanne för en del förslag som han menar skulle kunna styra den globala utvecklingsskutan bort från den katastrofala grundstötning som kan förutses bli följden av att vi fortsätter att betrakta ökad tillväxt som lösningen på alla tänkbara problem.

Till fördelarna med boken hör att Christer Sanne förstår maktrealiteter så därför handlar hans förslag inte bara om vad vi enskilda människor kan och måste göra utan framförallt om vad som krävs på politisk nivå. Sannes mest kärnfulla formulering av denna insikt lyder: “Företagens kunnande och produktionsförmåga är omistliga för en bättre framtid men det politiska systemet måste kunna reglera hur företagen handlar gentemot samhället och naturen. Inte tvärtom.” Där är vi helt överens Sanne och jag, och jag förmodar att han liksom jag väntar på det politiska uppvaknade som måste till för att visionen om en långsiktigt hållbar utveckling skall förvandlas från en retorisk dimridå som döljer att det mesta fortsätter som vanligt till ett realistiskt och nödvändigt mål. Sedan är ju frågan vad som behöver hända för att inte bara maktens män och kvinnor utan vi alla skall väckas ur vårt somnambulenta accepterande av tesen att vi redan är på rätt väg.
———————————
Andra bloggare om , , , ,