Paul Potts livsvisdom

Spelade in ett TV-reportage om Paul Potts som sändes häromdagen. Paul Potts fascinerade mig redan ifjol, och jag skrev om mina intryck av hans vid det här laget världskända audition inför Britain’s got talent i ett av mina nyhetsbrev. Rättare sagt mot slutet av en betraktelse med den något förbryllande titeln Det blå huset – sensommartankar om makt, kärlek och skönhet.

När jag så idag tog mig tid att se det där reportaget så hade jag inte några direkta förväntningar. Men på slutet brände det till. Paul Potts hade ju delat med sig av en del av sina olika bekymmer med mobbning och sjukdomar. Han hade helt enkelt inte haft det så lätt, och så sa han: “Ett par av mobbarna har kontaktat mig och bett om förlåtelse, men min inställning till det är att det inte finns något att förlåta. Det tillhör det förflutna.”

Det där lät ju för bra för att vara sant i intervjuarens öron så han inflikade: “Finns det inte en liten del av dig som säger ‘där fick de allt se'”. Och Paul Potts skakade på huvudet och sa: “Inte alls. En del av det som gör dig till den du är är det du har gått igenom. Jag skulle inte vara jag om jag inte hade gått igenom det där, så på en del sätt borde jag tacka dem. Jag skulle inte var den jag är utan dem.”

Detta är ett uttalande av den djupaste och mest svårvunna visdom. Det vet om inte annat alla som bär med sig sin bitterhet över det ena eller det andra. Kanske är det också något av denna visdom som Paul Potts förmedlar med sin sång, medan en del musikrecensenter rynkar på näsan.

DN
———————————
Andra bloggare om , , , ,