Den ädla konsten att smälta getter

Recension i Växjöbladet/Kronobergaren & Sökaren

Det börjar bli sent i Plattland. Det rationella paradisets riddarvakt kräver, trots oroande tecken i skyn, att den biologistiska materialismen måste få ha sitt tolkningsföreträde. Detta i snart alla frågor, för något annat alternativ är oss ej givet. Den själviska genen, är lösenordet för dagen. Man river frenetiskt sönder fotografiet i små, små bitar, för att på så sätt förhoppningsvis förstå vad bilden föreställde. Om någon skulle drista sig att ifrågasätta detta dekret och tillvägagångssätt, har han/hon därigenom visat sin hemhörighet i New-Ageträsket. De nya översteprästerna bränner inte längre kättarna. Nej, religionen för dagen, scientismen, är mer humanistiskt förfinad än de tidigare trosbyggena. Här nöjer man sig med att högtidligen utnämna de otrogna till fifflande förvillare. Skammen må de sedan bära som sin mantel. Det börjar bli sent i Plattland…

Och i detta läge är han återigen ute på banan, den gode visionären Karl-Erik Edris. Titeln på verket denna gång är … men vad går det ut på egentligen – livet alltså. (Caduceus Förlag, 2004) och är en smakfull skönlitterär gestaltning av hans opus Vision eller vanmakt som kom ut redan 1987.

Berättelsen utspelar sig på Hillesgården, denna smått osannolika skapelse nere i norra Skåne. Ett fenomen som i sig vore värt en hel bok. Där på Hillesgården träffas Ulrika Mattsson, barn/ungdomspsykiater, och Dan Wännlund, en framgångsrik höjdare inom näringslivet. Båda två är, var och en på sitt sätt, hårt åtgångna av tillvaron och känner att de måste ta nya grepp i sina liv. För stöd och vägledning har de vänt sig till konsulten Johannes Funt. Under två laddade dagar gör dessa tre sedan tillsammans en djupdykning i vår tids stora frågor, frågor som har bärighet både på individ- och samhällsnivå. Det handlar om konflikten mellan tro och vetande, om möjligheten att nå fram till en ny samhällsbärande vision, etik och moral, det handlar om själen. Ett spänningsfält som sträcker sig från mellanmänskliga relationer ut till mellanösterns krutdurk.

Edris är en filosofins Thor Modéen, en intellektuell bondkomiker utav rang. Blandningen av humor och djupaste allvar är en delikat balansakt. Varsamt guidas läsaren framåt i skratt och eftertanke med hjälp av storheter som sufi-stå-upparen Mulla Nasruddin, Dostojevskij, Sokrates, historikerna Toynbee och Spengler, Dag Hammarsköld och filmer som Seven, Matrix, Terminator och E.T, för att nämna några. Vi har alla, precis som Job i Gamla testamentet, våra gudomliga blåmärken och de får vi leva med. ”Vi måste alla under vår utvecklingsresa göra en och annan Job”. Men, menar Johannes Funt, det går att lära sig konsten att smälta getter. Likt boaormar slingrar vi oss fram längs livets farleder och där väntar små och stora getter/problem. Det gäller att kunna svälja och smälta dessa, utan att förhoppningsvis få alltför mycket gethår kvar mellan tänderna. Människolivet som ett utvecklingsprojekt i ett väldigt system av levande helheter. Och vi lever i en tid där mycket händer. En gryende själsmedvetenhet smyger sig på hos allt fler. En gnagande aning om att det finns något mer än de teser som det rationella paradisets sagesmän har spikat på upp på porten till sin kyrka. Och det är detta något som Johannes Funt låter sina skyddslingar sakta återfinna i djupet av sitt inre.

… men vad går det ut på egentligen – livet alltså är en hoppfull bok. Den vänder sig till alla själsberörda, alla törstande här i Plattland. Det behövs i sanning dylika fönster mot evigheten i denna sena timme.

Hans Ljungqvist
Leg psykolog och författare

(Recensionen publicerad i Växjöbladet/Kronobergaren 16-22 april 2004, www.vaxjobladet.se och Sökaren nr. 3 2004, www.sokaren.se)