Andres Lokkos London och en pendeltågsspärr i Trångsund

I fredagens SvD har Andres Lokko skrivit ett mycket inlevelsefullt och mänskligt reportage om känslan kring att lämna London för att efter 6 år flytta hem till Sverige. Jag läste Hej då, London i igår kväll och blev mycket nostalgisk. Inte för att jag bott länge i London och därför kände igen mig. Nej det reportaget påminde mig om var likheterna mellan aspekter av Lokkos hållning inför att lämna London och hur det var för mig att lämna en tillvaro som spärrvakt vid Trångsunds pendeltågsstation inte efter 6 år utan efter 21 år.

Lokko konstaterar:

Men det jag tar med mig, starkare än något annat, är personerna som omgav utkanterna av min vardag. De jag inte ens kände.

Och så skriver han med inlevelse och medkänsla om sina observationer av mer eller mindre originella existenser som t.ex. Alan, ”en äldre irländsk skäggig herre”.

Det var alltså när jag läste detta som känslan från min spärrvaktstid kom tillbaka. Jag var visserligen flitigt sysselsatt med eget intellektuellt arbete under dagarna i spärren. Det var inte för inte som jag brukar beskriva detta arbete som ett ”förtäckt kulturstipendium”. Men jag ägnade mig också åt att betrakta ett samhälle och dess människor.

Med åren upprättades det osynliga band mellan mig och olika trafikanter. Vi svenskar är ju diskreta, men vi lade märke till varandra och naturligtvis förstod de som regelbundet passerade förbi spärren att jag fick en viss inblick i deras liv. Ibland fick jag också frapperande förtroenden t.ex. i samband med sjukdomar, dödsfall, skilsmässor och andra dramatiska skeenden i livet. Men för det mesta blev det inget sagt trots att mycket var om inte uppenbart så ändå ganska tydligt. Ja det är faktiskt överraskande hur mycket man kan förstå eller åtminstone ana om en människa bara av att se henne passera en pendeltågsstation år efter år.

De osynliga banden är också överraskande starka. När jag t.ex. häromåret höll en föreläsning i Norrköping, eller möjligen var det i Linköping, blev jag efteråt kontaktad av en kille som jag kände igen som gammal Trångsundsbo. Han hade flyttat för flera år sedan, men var uppenbart förtjust över att se mig i en annan roll. Och han ville gärna dela med sig av hur han hade uppfattat mig som person medan jag satt och beskådade Trångsundstrafikanter.

Jag slutade detta arbete 1998, och i många år efteråt fick jag frågor om tågen om jag rörde mig i Trångsunds lilla centrum. Men av förklarliga skäl har det blivit allt glesare med dylika kontakter. Men så sent som häromåret var det en person som trodde att jag var en god källa till pålitlig information. När jag sa att jag inte hade jobbat i spärren på si så där 10 år tittade han lite förvånat på mig och sa: ”Då är det därför jag inte sett dig på länge.”

För några dagar sedan, rättare sagt dagen före julafton, fick jag återigen en påminnelse om min spärrvaktstillvaro. ”Känner du igen mig” sa en ung herre i kanske 35 års åldern till mig på ICA. Mitt svar blev nej. Men han kände uppenbart igen mig som spärrvakten. Det här var en välklädd herre med den typ av utstrålning som driftiga och välutbildade personer har så han hade förmodligen känt något slags affinitet när han passerade spärren på 90-talet.

Hur som helst berättade vi för varandra vad vi sysslar med nuförtiden. Och det kändes bra. Inte bara en fläkt från gamla tider. Utan lite riktig mänsklig beröring mitt i julståhejet.

Jag tänker på att det moderna livet sägs vara så anonymt och uppstressat. Och det är väl sant på många sätt. Men under ytan längtar vi efter att knyta an till varandra och bry oss om. Bakom nollställda ansikten registrerar vi våra bröder och systrar och om omständigheterna blir de rätta så vågar vi ge oss till känna. Och återvänder Andres Lokko till sina gamla Londonkvarter så kommer troligen även han att få möta ett eller annat glatt ansikte som undrar var han hållit hus på senare tid.

—–
Ytterligare några erfarenheter från mitt spärrvaktsliv finns i detta gamla nyhetsbrev (från sidan 2).
—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Skrämselpropagandans triumf över förnuftet

Så har då folkomröstningen om en delning av Huddinge kommun avgjorts. Efter att maktcentrum i kommunen bedrivit en massiv skrämselpropaganda om hur extremt ekonomiskt kostsam och oförmånlig en kommundelning skulle bli har 58,8 % av de 52,6 % av de röstberättigade som orkade ta sig till valurnorna förklarat sig vara motståndare till en kommundelning. Inget överraskande resultat även om jag själv i det längsta hoppades att den enighet som samtliga partier uppvisade med undantag för Drevvikenpartiet (och det i fullmäktige ej representerade Centerpartiet) och delvis Kristdemokraterna skulle tolkas som att motståndet mot kommundelningen bland politikerna i första handlade om dem och deras intressen och inte om de intressen som vi som bor i Trångsund, Skogås och Länna har. Men det var uppenbarligen att hoppas för mycket.

Jag drar två slutsatser av valresulatet.

1. Om det krävdes 60 % jaröster och däröver för att kommunen skulle verka för en delning så borde det krävas 60 % nejröster och däröver för att avföra frågan om kommundelning för gott. Därför bör frågan inte avskrivas från den kommunalpolitiska dagordningen.

2. En långsiktigt strategi för kommundelning bör därför inledas genom att de till kommundelning positiva partierna inleder ett gärna partiöverskridande systematiskt arbete dels för att rekrytera företrädare som kan personifiera den tilltänkta nya kommunens tro på sig själv och dels för långsiktig förtroendeskapande kommunikation kring idén om en kommundelning. Detta arbete behöver göras som ett slags vaccinering mot den typ av skrämselpropaganda som denna gång fick de allra flesta att strunta i vad hjärtat säger och rösta räddhågset för en kommun som uppfattas som något “på andra sidan skogen” som inte angår mig.

SvD, DN, Kalles blogg
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Ja till kommundelning i Huddinge

För några dagar sedan kom centralt utskickad information från Huddinge kommun om de förmodade konsekvenserna av en delning av kommunen. Maken till objektiv information förklädd skrämselpropaganda var det länge sedan jag såg. En isande vind av en framtid med dålig kommunal service trots rejäla skattehöjningar och en eländigt svag utvecklingskraft svepte genom alla hushåll i Trångsund, Skogås och Länna.

För egen del kände jag mig som om jag hade lagt in om skilsmässa och nu fick möta makten i form av familjerådgivare, personlig bankman och präst som talade om för mig att jag borde vara lycklig ändå och att det under alla förhållanden var alldeles för dyrt och riskabelt att skiljas.

Men hur är det med kärleken till storkommunen Huddinge? Det är den centrala frågan. Skilsmässa hade överhuvudtaget inte kommit upp på dagordningen om kärleken varit stor och levande. Men verkligheten är den att sambandet med Huddinge centrum är så konstruerat att kommunen framstår som ett gammalt resonemangsparti: vi har ju ändå hängt ihop så länge, och man vet vad man har men inte vad man får.

Så det är graden av kärlek folkomröstningen gäller. Skall vi Trångsunds-, Skogås- och Lännabor låta våra hjärtan vägleda våra beslut, eller skall vi resignera inför farhågor sprungna ur den oro som maktens män och kvinnor i Huddinge centrum vill sprida för att få behålla makten över sin östra kommundel.

För mig är svaret givet. Som jag redan avviserat i ett tidigare blogginlägg kommer jag att rösta ja till kommundelningen.

PS. Kommunens information kan studeras här, och Drevvikenpartiets moteld finns här. Centerpartiet som ej är representerat i kommunfullmäktige har i dagarna spridit ett klargörande flygblad som omnämns i uppskattande ordalag på Drevvikenpartiets blogg.

Uppdatering 12 april: I dagens DN finns en ganska bra artikel om kommundelningen. Enkäten i papperstidningen där fem personer tillfrågas om de har bestämt sig för hur de skall rösta verkar med ett undantag spegla att skrämselpropagandan om ekonomin har tagit skruv. Valstrategen i mig undrar dock om inte denna propagandainsats gjordes i för god tid innan valet. Jag hoppas i varje fall på att innan det blir dags att lägga röstsedeln så skall de flesta med Drevvikenpartiets, Centerns och delvis Kristdemokraternas hjälp hitta tillbaka till sin ursprungliga känsla att Trångsund, Skogås och Länna har en egen identitet som håller för att bilda en kommun, och att sambandet med Huddinge är synnerligen perifert. Personligen är jag övertygad om att om situationen vore den att Trångsund, Skogås och Länna i stället skulle välja vilken kommun de skulle ansluta sig till och valet gällde Haninge, Stockholm och Huddinge så skulle Huddinge komma på en solklar sista plats.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Trångsunds kommun

Så har det äntligen hänt. Enligt en artikel i SvD har Huddinge kommunfullmäktige beslutat om en folkomröstning om kommundelning. Och dessutom en klok folkomröstning, dvs. om minst 60 % av rösterna i den berörda kommundelen är för en delning så kommer ledningen för Huddinge kommun att inlägga en ansökan till regeringen om kommundelning. Det i opposition varande socialdemokratiska kommunalrådet i Huddinge Anne-Marie Högberg tar till brösttoner och kallar denna uppläggning för skendemokrati. Och andra talar om att kommundelningen blir för dyr, dvs. att den inte är värd sitt pris.

Själv har jag bott i Trångsund i över trettio år, och jag kan utan tvekan säga att Trångsund är hemma. Här trivs jag. Dessutom är det en plats med identitet, integritet och egen utvecklingskraft. Det är säkert Huddinge också, men varför skall Huddinge styra Trångsund? För mig är det lika långsökt som om unionen mellan Norge och Sverige fortfarande skulle gälla. Och låt mig påminna om att norrmännen var de enda med rösträtt i folkomröstningen om unionsupplösningen. Men det kanske var ett exempel på skendemokrati!?

En kommundel med c:a 22000 invånare har säkert också skattekraft att sköta en egen kommun. En kommun som jag tror kan visa sig bli en mycket attraktiv och livskraftig kranskommun till vår huvudstad. Och för övrigt anser jag att kommunnamnet bör vara Trångsunds kommun (och inget annat).
———————————
Andra bloggare om , , ,