Lena Anderssons skarpa blick för auktoritära fasoner

Lena Andersson är ofta klok och skarpt analytisk. Därför är det nästan alltid stimulerande att läsa henne. Men i dagens DN är hon bättre än så. För mig som i åratal har sysslat med att studera och reflektera över auktoritära förhållningssätt och auktoritärt ledarskap är det faktiskt en oförställd fröjd att läsa någon som har en känslig blick för dessa ting. I sin kolumn har hon under rubriken Auktoritära utsöndringar skrivit ett enligt min mening lysande aktstycke om hur auktoritära personer har en förlamande och underkastelsereflexen utlösande makt över personer i sin omgivning. Hon exemplifierar bl.a. med Carl Bildt och Zlatan.

I Carl Bildts fall gör hon tankeexperimentet att om det varit han och inte Håkan Juholt som hade haft sin sambo boende gratis på skattebetalarnas bekostnad i åratal så förmodar hon att ingen då hade klarat av att förödmjuka Bildt. Att han i motsats till Juholt skulle ha lyckats freda sig.

Bildt skulle ha

deklarerat att sakfrågan var felaktigt bedömd, struntartad och ologiskt hanterad. Han hade tagit strid tills de flesta blivit osäkra på om han inte hade rätt ändå, var det inte en ologiskt hanterad struntsak felaktigt bedömd? Förödmjukelse drabbar bara dem som tillåter det.

Hon tar också upp Bildts vad det verkar utmärkta förmåga att inte bara freda sig mot olika anklagelser rörande sina gamla Lundin Oil kopplingar till Etiopien utan också att få journalister och andra att framstå som lättviktigt okunniga och utan omdöme som tar upp frågor som är irrelevanta.

När det gäller Zlatan tar Lena Andersson det faktum att svenska fotbollslandslaget vinner och verkar spela bättre när Zlatan inte är med som intäkt för sin förmodan att Zlatan har en auktoritär och krävande utstrålning som får de andra i laget att krympa i sin rädsla för att den väldige skall bli missnöjd med deras insatser.

Hennes sammanfattande beskrivning av det auktoritära förhållningssättet beskriver mycket träffsäkert vad det handlar om.

De auktoritära ledartyperna utsöndrar liksom en gas som omgivningens receptorer genast känner av, och omgivningen börjar dansa efter utsöndrarens pipa. (…) I närvaro av en auktoritär person vågar man inte misslyckas och inte tänka. Man börjar betrakta sig med den auktoritäres kritiska blick och blir sladdrig. När man möter dessa personer ser man till att på olika sätt förmedla att man inte kan något, inte vet något och inte är något hot. Man blir inställsam och lismande fast man då avskyr sig själv. Avväpnandet sker automatiskt, gasreceptorerna vet att auktoritära personer inte får överglänsas eller utmanas eftersom de inte mår bra då. (…) De auktoritära har tidigt lärt sig att inte visa osäkerhet. När de är rädda går de på attack, utsöndrar ännu mer auktoritär gas tills omgivningen retirerar. Prestige och förödmjukelse är fästpunkterna de orienterar efter. De pladdrar aldrig, utan skapar tystnaden som får andra att pladdra. De räddar inte andra ur obekväma situationer men vet hur man försätter dem där.

Detta synnerligen väl beskrivna auktoritära förhållningssätt är det centrala beteendeparadigmet i allt maktmissbruk. Och för min egen del har jag framförallt beskrivit vad det handlar om i Den vise VD:n. Jag använder inte samma begreppsapparat som Lena Andersson men våra observationer är mycket likartade. Min huvudobservation är att det auktoritära beteendeparadigmet är genomsyrat av en undermedveten regel som säger att det är förbjudet att väcka negativa känslor. En regel som både ledare och följare svurit omedveten trohet mot. Och att det är denna regel som auktoritära ledarpersonligheter utnyttjar stenhårt för att värna och utvidga sin makt. Så fort de känner något som hotar deras prestige, makt och känsla av att flyta ovanpå i ett tillstånd av ofelbarhet så kommer de att skoningslöst försöka knäcka dem som uppfattas som bärare eller förmedlare av detta hot.

Jag brukar i mina föreläsningar beskriva hur det känns att bli utsatt för auktoritärt ledarskap genom exemplet att en underordnad har gjort en utredning om ett missförhållande som det är mycket viktigt att få gehör för och hur den personen i sin oro för att den auktoritäre chefen skall strunta i det hela verkligen har förberett sig grundligt för att göra en klar och övertygande framställning av realiteter.

Så fort den föredragande personen kliver in genom dörren till chefens rum känner han motvinden. Men han stålsätter sig och börjar sin framställning. Men upptäcker direkt tendenser till att tungan svullnar och nästan förlamas. Det blir mycket svårt att klart säga vad han hade tänkt säga, och inte bara det. Det blir också svårt att tänka klart. Till sist viker den föredragande ner sig och säger något diffust och osant som gör att den auktoritäre ledaren inte längre behöver känna sig kritiserad eller hotad.

Full av självförakt lämnar så den underlydande sin chef med i realiteten oförrättat ärende. Och så fort han får chansen kommer han att baktala chefen bland människor som han litar på, och dessutom börjar han i sitt avmotiverade tillstånd att fantisera om andra jobb eller om att inta en passiv födkroksmentalitet enligt devisen “jag vet vad jag behöver göra för att inte riskera mitt månatliga skadestånd, och jag gör inte ett dugg mer än det”.

Det som har hänt i den här situationen brukar jag beskriva genom att skilja mellan två typer av kommunikation som jag kallar program ett och program två. Program ett handlar om det intryck man vill göra genom sina direkta utsagor. Här talar man vackert och i ledarsammanhang så handlar det om ord och uttryck som rekommenderas enligt gängse managementjargong. På program ett har den aktuelle chefen kanske talat sig till tårögdhet om delaktighet och öppna processer och annat vackert. Medan program två uttrycker vad man egentligen tycker, och här handlar det inte i första hand om vad man säger utan om vad man utstrålar. Så oavsett vad chefen i mitt exempel har sagt för vackra saker på program ett så utstrålar han i mitt exempel något helt annat. Om det icke verbala budskapet (det Lena Andersson kallar utsöndring av auktoritär gas) översätts till klartext så är chefens budskap “eftersom jag kommer att bli förbannad av det du tänkt säga så skall du hålla käften eller säga något som jag gillar, och för övrigt göra som jag säger”.

Den här typen av ledarskap hör ofelbart samman med maktmissbruk. Det är också förödande för kreativitet och motivation i en organisation. Och som mera allmänt psykologiskt beteendeparadigm omöjliggör det auktoritära förhållningssättet tillitsfulla och ärliga relationer. Frågan om hur den makt som auktoritära ledare utövar skall brytas och ersättas av ett klokare och medmänskligare ledarskap är dock en alldeles för stor fråga att ta upp här. Men som sagt en del av mina synpunkter på saken finns i Den vise VD:n. Men också i Oanade möjligheter och här och där i mina övriga böcker.
—–
Andra bloggare åsikter om , , , ,

Rädslans försåtliga makt – svensk strategi för terrorismbekämpning

Nu skall tydligen Sverige höja sin terroristbekämpningsprofil. Carl Bildt och Beatrice Ask kungör de stolta planerna i en vagt och slipprigt argumenterad artikel i gårdagens DN (se också SvD). Den är faktiskt så suddig att det skulle kräva ett mycket långt inlägg för att om möjligt utreda vad det kan vara som ligger bakom. Jag skall dock begränsa mig till några få observationer.

I artikeln heter det att “arbetet med att förbättra våra möjligheter att förebygga, avvärja och skydda oss mot terrorism och – om detta misslyckas – hantera konsekvenserna av terroristattentat måste vara en ständigt pågående process, där vi kontinuerligt utvecklar vår egen vaksamhet och förmåga samt tar till vara egna och andras erfarenheter”. Ytligt sett låter ju detta bra. Men alla som har något kontemplerat över den fråga som är alla paranoikers mardröm, dvs. “hur skall man kunna vara riktigt säker?” vet ju att riktigt säker kan man aldrig vara. Så vart leder den Ask/Bildtska föresatsen att vi skall “kontinuerligt utveckla vår egen vaksamhet”.

Vi kan t.ex. se hur det blivit på våra flygplatser. Det är ju en sak att vi alla måste passera metalldetektorer. Men så förstod något ljushuvud vad man kan göra med en nagelsax. Känslan av total säkerhet infann sig emellertid inte trots elimineringen av nagelsaxhotet så då förstod säkerhetsexperterna att förklaringen måste vara att vi helt hade bortsett från det hotfulla i handkräm och schampo för att inte tala om allt flaskvatten. Så då stoppade vi det, för det skulle ju kunna vara flytande sprängmedel. Men helt säkra kände vi oss ändå inte. Så säkerhetsexperterna gnuggar förmodligen flitigt paranoiapunkten på sina geniknölar för att ytterligare höja säkerheten. Hur är det t.ex. med alla nya kompositmaterial? Jag minns i varje fall en Clint Eastwoodfilm där en presumptiv presidentmördare lurade säkerheten med sin specialpistol. Men det var kanske bara science fiction? Hur som helst är jag glad för att vi ännu så länge slipper obligatorisk inspektion för upptäckt av eventuella sprängmedel i analen. Men frågan är ju fortfarande hur man skall kunna vara riktigt säker på att det inte behövs?

Och i jakten på svaret på den frågan undrar jag dessutom varför vi går helt okontrollerade ut och in på alla möjliga andra sprängbara ställen än flygplan. Sådana risker bör vi väl ändå inte ta? Så varför har vi inte flygplatsliknande säkerhet överallt. För vi är väl inte helt säkra på att det är onödigt? För hur skulle vi i så fall kunna vara det?

Och sedan har vi ju frågan om vem som är och vem som skulle kunna bli terrorist. Där är det ju också notoriskt svårt att vara riktigt säker. Så i den totala säkerhetens namn så bör väl alla misstänkas, så att säga för säkerhets skull. Visserligen behöver väl en del svartmuskiga typer misstänkas mer än andra, men hur skall man kunna vara helt säker på att någon är ställd över varje misstanke. Nej det kan man förstås inte vara.

Så det jag undrar är om vi inte står inför en epok där Orwells 1984 bleknar i jämförelse. Vi har ju numera lysande högteknologiska möjligheter att låta vår paranoia löpa fullständigt amok i jakt på den totala säkerheten. Men Ask/Bildt försäkrar förstås att “alla åtgärder mot terrorism, också de mest ingripande, ska vara grundade på våra värderingar om respekt för de mänskliga rättigheterna och grundvalarna för vårt öppna samhälle.” Jo ja tackar jag.

Mitt sätt att resonera framstår måhända som grovt överdrivet för fanbärare för tron att vi verkligen har anledning att frukta alla ondskefulla terrorister som ständigt är på jakt efter det perfekta tillfället att helt utan vettiga motiv tillfoga oss stora och svåra skador och lidanden. Ask/Bildt och deras gelikar i maktens kretsar menar sig förstås bara vara ute efter att höja säkerheten i rimlig utsträckning.

Jag rekommenderar dock grundlig läsning av och kontemplation över Integritetsskyddskommitténs slutbetänkande. Den personliga integriteten är inget som den politiska makten bör förhålla sig lättvindigt till bara för att den tror sig ha anledning att vara rädd. Eller än värre, tror sig ha politisk eller annan nytta av att skrämma sitt lands medborgare.

Och dessutom tycker jag att hela den analys av terrorismen som dominerar i västerländska politiska kretsar, och följaktligen också genomsyrar den Ask/Bildtska artikeln, är besynnerligt grund och ensidig. Vi förstår uppenbarligen inte att vår ovilja att ta ansvar för vår del i skapandet av terrorismen (jag säger inte att vi är de enda kockarna bakom denna bedrövliga soppa) är en väsentlig faktor bakom vår överdrivna rädsla och hjälplöshet och vår valhänta, ja rent kontraproduktiva, hantering av frågan.

Vår förmenta skuldfrihet får terrorismen att framstå som ett utslag av oförsonlig ondska. Och när denna tanke väl är tänkt och accepterad som sann vad annat finns då att göra än att resolut “rid the world of evil” som president Bush sa i begynnelsen av det olycksaliga kriget mot terrorismen. Och att innan denna “slutliga lösning” genomförts ha oförtröttlig och stenhård koll på allt och alla som ter sig misstänkta.

Av allt att döma vill Carl Bildt och Beatrice Ask med sin diffusa artikel sent omsider få Sverige att sluta upp tydligare bakom denna erbarmliga och dödfödda strategi. För egen del tycker jag det vore bättre om vi i stället för att svassa för amerikanska dumheter ägnade våra krafter åt att reflektera över vilka krafter som driver fram och stöder terrorism. Och jag har skrivit en hel del om dessa ting i tidigare nyhetsbrev som Rädsla, hat och kärlek – tankar om terrordåden i USA och Bomber, hot och mänskliga rättigheter – ett rättfärdigt krig mot terrorismen? med flera. Och en av mina poänger är att förståelsen för hur man skall kunna konstruktivt och långsiktigt hantera terrorismen börjar med ett sant och ärligt svar på frågan “vad har vi gjort eller inte gjort för att förtjäna eller dra på oss dessa fiender”?

———————————
Andra bloggare om , , , , , ,