Michael Jackson en projektionsskärm för kollektivt vanvett

Andres Lokko har i dagens SvD skrivit en intressant och genomtänkt understreckare om Michael Jackson under den synnerligen talande rubriken Instängd i en förlorad barndom. Jackson har själv kommenterat sin barndom och dess inflytande på honom i sin låt Childhood.

People say I’m not okay
‘Cause I love such elementary things…
It’s been my fate to compensate,
for the Childhood I’ve never known…

och så vädjar han till alla som hade svårt att tolera hans livsstil och hans utseendeförändringar

Before you judge me, try hard to love me,
Look within your heart then ask,
Have you seen my Childhood?

Det han säger är alltså att om man betraktar honom med sitt fullt medkännande hjärta så kommer man att förstå att med den barndom som han har haft så är hans sätt att vara fullt begripligt. Ja hur skulle det kunna vara på något annat sätt. Han förklarar sig helt enkelt vara ett ohjälpligt offer.

För egen del har jag en del erfarenheter av personer med just denna inställning till livet och omständigheterna. Om den upprätthålls med stenhård konsekvens så får den inte bara till följd att man blir som Lokko uttrycker det i sin rubrik “instängd i en förlorad barndom” utan man kastar också bort nyckeln. Och det sker genom att man gör sig oemottaglig för den kärlek som man saknade i sin barndom och som man skenbart försöker få tillgång till. Man blir helt enkelt fast i en pose där man vädjar om en kärlek som man vägrar att ta emot. Detta kan ju tyckas märkligt och motsägelsefullt, men det förklaras av att smärtan i att ta emot den helande kärleken undermedvetet upplevs som för svår. Den helande kärleken skulle ju om den togs emot göra att sanningen om både barndomen och ens egna illusoriska sätt att försöka kompensera för den skulle framstå i all sin eländighet.

Orsaken till att olika personer hamnar i denna inre position varierar på ytan, men det gemensamma är att det handlar om att de har blivit utsatta för tidiga, mycket djupa och kraftfulla integritetskränkningar. Annorlunda uttryckt är den inre oförmågan att ta emot helande och utvecklande kärlek en följd av olika kombinationer av fysisk och psykisk incest. Symtombilden som utvecklas som reaktion på dessa integritetskränkningar är förstås beroende av den person som utsatts för dem. Så det kan bli det mesta från fullständigt oempatiska mördartyper och våldtäktsmän till mer vardagliga psykopat- och borderlinetyper till hypersensitiva, kreativa och sexuellt tvetydiga personer. Att Michael Jackson hörde till den senare kategorin är förstås ställt utom varje tvivel.

Ingen som blir utsatt för den här typen av tidiga integritetskränkningar blir “ensam herre i sitt hus”. Ens egen sanna identitet blir som ett hemligt rum i det inre, medan man har en stor farstu till detta rum som bildades när man tidigt tvingades tillåta att andra klampade runt i ens inre i sin närgångna och psykiskt uppslukande förfogandedrift. De psykiska kränkningarna ger faktiskt upphov till ett slags identitetsvakuum som gör att man i denna fastu till sitt hemliga och kanske till och med omedvetna identitetsrum “suger in” alla möjliga typer av influenser som tjänstgör som gestaltningar av ens inre plåga. Som ett slags påminnelser om att man förlorat sig själv.

Det är i det här perspektivet som Michael Jackson och hans liv blir verkligt intressant. Han var nämligen tillräckligt begåvad och i varje fall i teorin tillräckligt finstämt medkännande för att bli ett slags globalt medium för de många mer eller mindre identitetssvaga och narcissistiska människornas rosenröda drömmar om personlig storhet och kändisskap. Och enligt min mening visade han genom sitt på många sätt patetiska liv inte framförallt upp hur han själv innerst inne var, utan hur vi är som fyllde hans psykiska “farstu” med allehanda illusioner om vad som är väsentligt här i livet.

Jag ser alltså Michael Jackson inte i första hand som ett offer för sin svåra barndom och därför som en patetisk uppvisning i svårbegriplig psykologisk patologi utan som ett medium för ett kollektivt vanvett som vi inte förstår och inte vill hantera där det kan förstås och hanteras, dvs. i oss själva. Nej vi vill förlägga det utanför oss själva och både fascineras av det och förfasa oss över det, medan vi inbillar oss att vi verkligen inte har något som är lika tokigt som det Michael Jackson visade för oss. För mig är alltså en viktig dimension av fenomenet Michael Jackson att han var en projektionsskärm för en hel del kollektiva illusioner. Den viktigaste av frågor är alltså inte vad Michael Jacksons död säger om Michael Jackson utan vad den säger om vår tid och dess människor.

För den som vill läsa en personlig betraktelse över Jackson skriven av person som inte spekulerar på avstånd rekommederar jag Deepak Chopras blogginlägg. Ja även blogginlägg av Chopras son och dotter är intressanta i sammanhanget.

Till sist lägger jag in en Jacksonlåt som visar en annan sida av hans inlevelseförmåga. Den heter Earth Song, och i den gestaltar han inte alla garderobsnarcissisters vridna drömmar om att få träda fram som globala celebriteter utan våndan över vad vi människor kan vara på väg att göra med vår jord om vi inte tar vårt förnuft till fånga.


——————————————-
Andra bloggare om , , , , ,

Man blir som det man hatar

Hittade just ovanstående bild på bloggen The political carnival. Den sägs föreställa “Supreme Leader Shah Khamenei”. Den är onekligen mycket talande. Och framförallt är bilden en utmärkt illustration till principen att man blir som det man hatar.

Utöver detta vill jag bara säga att det är beklämmande att åse hur den iranska prästmaffian fortsätter att slå spikar i sin kista. Hur länge mätt i dagar, veckor eller år som dödsdansen måste pågå är svårt att bedöma. Allt beror förstås på hur djupt rädslan sitter hos folk i gemen.

Dessa präster utger sig för att gå Allahs och Muhammeds ärenden, men sanningen är den att de lever i en upp-och-nedvänd värld. Det är hin håle själv som applåderar deras insatser. Alla välden som bygger på rädsla, maktmissbruk och ofrihet lånar sin kraft från detta håll oavsett retoriska dimridåer.

DN, SvD
——————————————–
Andra bloggare om , , , , ,

Stum oförmåga att förstå

I dagens DN ondgör sig landets mest kända sekularister ånyo över allt ont som kommer från religionen, medan sekularismen framhävs som en lysande och befriande tanke för människorna. Artikeln har titeln Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle. Jag drar mig till minnes den tid då det åtminstone där jag bodde kryllade av amerikanska Mormonmissionärer i billiga kostymer. De ringde på och utstrålade en trosvisshet som bakom en yta av vänlighet doftade en stark psykisk instängdhet som fick mig att känna att dessa missionärer plågades av en mer eller mindre väl förträngd längtan efter förståelse och befrielse. Jag roade mig ibland med att diskutera med dem och fann detta fullständigt dödfött på ett fascinerande sätt. Och jag får samma känsla inför sättet att argumentera i den aktuella DN-artikeln. Intensiv och tillsynes övertygande argumentation för den förmenta sanningen och omdömesgillheten mot en känslofond av psykisk instänghet och stum oförmåga att förstå religionsfenomenent på djupet. Min känsla blir därför att artikeln inte handlar om det den sägs handla om. De frågor jag ställer mig inför att ha läst och begrundat är: Vad är det som plågar författarna på ett personligt plan? Vad är det som genererar och ger kraft till deras bakom intellektuella resonemang nödtorftigt dolda avsky mot religionen?

Jag förväntar mig förstås inte att få några svar på dessa frågor, men i min fantasi tänker jag att hela bunten är kanske återfödda religiösa fanatiker som ägnar sina nuvarande liv åt att försöka skapa något slags inte balans.

Men alldeles bortsett från dylika fantasier så kan alla som vill läsa en kvalificerad reflektion om religionens roll läsa en understreckare i torsdagens SvD om hur Jürgen Habermas syn på religionen har utvecklats genom åren. Den har titeln Habermas tror mer på religion än på Gud och är skriven av Ulf Jonsson som nyligen utgivit boken Habermas, påven och tron.
——————————————-
Andra bloggare om , , , , , , ,

Skolledarkonferens 1-2 oktober

Tänkte dra en lans för en Skolledarkonferens som äger rum på Hotel Tylösand 1-2 oktober. Den har Mot en ny horisont som övergripande tema. Programmet kan studeras på hemsidan för Kristianstad Högskola Uppdrag AB.

På mig verkar det vara en högkvalitativ konferens inte bara för att jag själv är inledningstalare första konferensdagen.
——————————————
Andra bloggare om , , , ,