iPad och sumo

Idag skall jag spilla lite tid på en bagatell. Jag stördes nämligen just av liten notis på DN:s webb om sumobrottning. Jag är en stor vän av sumobrottning. Naturligtvis inte för personligt utövande. Jag är varken särskilt fet eller vältränad så det skulle leda till rena katastrofen om jag skulle börja fuska i sumo. I varje fall om jag mötte några av proffsbrottarna som gav mig samma behandling som de ger varandra. Men alldeles oavsett min totala personliga ofallenhet för sumo har jag stort nöje av att på internet följa de 6 årliga elitturneringarnas matcher.

När jag först såg DN:s lilla notis som kröntes av en fin bild blev jag glad och tänkte, att de kanske skriver något intressant. Men ack nej. Under rubriken Telefoner skall rädda sumobrottningen har man publicerat en TT-AFP notis med innebörden att de moderna telefonerna skall användas till att “bekämpa korruption inom sporten och kritiken efter skandalerna”. Något som med rätta framstår som synnerligen löjeväckande. Vem kan tro att telefoner är ett effektivt sätt att t.ex. stoppa de maffiaanknutna spelskandaler som avslöjats inom sumon?

Problemet med artikeln är bara att den inte är en korrekt återgivning av fakta. Bakgrunden är ett möte för idéutbyte som det japanska Sumoförbundet (Nihon Sumo Kyokai) hade med sumobrottare och stalledare (mötet skildrades t.ex. i Mainichi Daily News). Som en del i detta möte så meddelades att sumoförbundet skulle använda iPad i sin interna kommunikation till sumostallen. Något som bl.a. motiverades av att sumobrottarna med sina stora händer har svårt att kommunicera med vanliga små telefoner. Något som Financial Times uppfattat helt korrekt i sin artikel iPad wrestles with sumo fat finger problem.

Dessutom sägs bilden som DN har publicerat föreställa Asashoryu (vilket verkar troligt) och Hakuho (vilket är helt fel). Asashoryus motståndare är Asasekiryu.

För övrigt tycker jag att DN:s sportredaktion borde börja följa sumon. Om inte annat så för att vår estniske granne Baruto (Kaido Höövelson) nått den näst högsta rangen (ozeki) i sumons stränga hierarki.
—————————————–
Andra bloggare om
, ,

Wilfrid Stinissen – en vis katolsk munk

För snart en månad sedan kommenterade jag här på bloggen en recension i SvD av Göran Skyttes och Wilfrid Stinissens bok Ansikte mot ansikte. Recensenten hade en hel del invändningar som gjorde mig intresserad av boken. Så jag köpte den. Fick den t.o.m. signerad av Göran Skytte. Och nu har jag läst boken.

Den är utan tvivel fascinerande. Av allt att döma riktar den sig främst till personer som är bekännande kristna eller funderar på att bli det. Den kräver nämligen att man har viss vana vid – eller i varje fall inte en motvilja mot – att tänka över sig själv och sitt liv i kristna termer. Att man alltså tycker att det faller sig någorlunda naturligt att se på sig själv utifrån ett kristet perspektiv på de stora livsfrågorna.

Personligen är jag inte kyrkligt aktiv, men jag är tillräckligt bevandrad i kristet tankegods för att lätt kunna läsa boken. Och det första jag kunde konstatera är att den inte alls är så teologiskt analyserande som åtminstone jag förleddes tro av recensionen i SvD. Boken består av ett enkelt samtal mellan Göran Skytte och kamelitmunken Wilfrid Stinissen. Ett samtal som för mig tar formen av lärjungen som söker mästaren. Den som väntar sig att samhällsjournalisten Skytte skall med sin i andra sammanhang ådagalagda heta påstridighet pressa Stinissen i olika kontroversiella och politiskt korrekta frågor blir därför besviken.

Skytte närmar sig alltså Stinissen med ett påtagligt inslag av respektfull underdånighet. Som jag uppfattar det finns det en klar intention att denna hållning skall underlätta för den vanlige kristet intresserade sökaren eller den vanlige församlingsmedlemmen att identifiera sig med Skytte. Att hans roll alltså är att vara identifikationsobjekt för den som ärligt skulle önska andlig vägledning av Stinissen. Och detta är förstås orsaken till att SvD:s recensent kritiserar Skytte för att söka bekräftelse.

Enligt min mening är detta grepp mycket riskabelt. Men i just det här fallet är det helt igenom lyckat. Och det har en enkel förklaring. Wilfrid Stinissen håller för upplägget ifråga. Han är en man stöpt i den bästa kontemplativa grenen av den katolska traditionen. Och han framstår boken igenom som en ytterst ödmjuk och klok medmänniska. Ja vis. En man verkligen värd att lyssna till.

Detta blev för mig huvudbehållningen av boken. Att jag genom Göran Skyttes försorg fick klart för mig att det i svensk kristenhet åtminstone finns en vis fullblodmystiker som vet vad han talar om. Det finns så många kyrkans män och kvinnor som delar med sig av vad de läst innantill på sina teologiska seminarier. Stinissen är förstås beläst, men genom år av intensiv djupmeditation har han kommit i kontakt med verklighetens essens. Därför talar han från hjärtat, och visar att han är en man genomsyrad av insikt om kärlekens befriande kraft. Naturligtvis en smula insnärjd i teologiska standardtankar, men ändå en imponerande gestalt.

Göran Skyttes hemsida
——————————————-
Andra bloggare om

, , , , , , , , , , , ,

En kolibris visdom

Blev just medveten om en underbar liten film på den svenska Grönakors avdelningens Facebooksida. Det är Wangari Maathai – mottagaren av Nobels fredspris 2004 – som berättar en sedelärande historia om en ansvarskännande kolibri. Animeringen är från filmen The Dirt.

Green Cross
——————————————-
Andra bloggare om

, , , , , , ,

Vinstens undergörande verkan

Läste just gårdagens ledare i SvD. Den proklamerar som kritik av ett utspel av Lars Ohly om Vänsterpartiets önskan att förbjuda vinstdrivande friskolor att Vinstintresset förbättrar kvaliteten inom skolan. Tänk så underbart och enkelt det ändå är. Med vinsten som ledstjärna blir det bättre och bättre. Det slår aldrig fel. Skribenten Johan Folin konstaterar.

Vinstintresse är bra. Vinstintresse är rätt. Vinstintresse funkar. Det spelar ingen roll om man misstror en entreprenörs motiv för sin verksamhet. Vinstintresset kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv.

Och att döma av rubriken anser Folin alltså att man kan sätta likhetstecken mellan denna förbättrade effektivitet och bättre kvalitet.

Denna övertro på vinsten är en sorglig schablontanke. Det finns mängder av exempel på att vinstintresset utmärkt väl går hand i hand med sämre kvalitet. Jag har ingen personlig och konkret kontakt med skolan längre, men senast idag köpte jag strumpor. Orsaken är att de under de senaste åren slits allt mer. Kvaliteten har obestridligen sjunkit. Ett tag verkade de vara på väg att bli engångsvaror. De förvandlades till något slags pulver som fastnade mellan tårna och försvann i duschen. Men nu kan de hålla i några veckor. Men förr i världen var de svårutslitliga.

Man behöver dock inte vara ekonom för att förstå att med en viss vinstmarginal på strumpor så är det bättre att sälja fler än färre. Alltså sänk kvaliteten på strumporna i vinstens namn. Och om alla fabrikörer gör det så vad kan kunderna göra. Alla kunder som inte vill ha hål på strumporna måste köpa mer strumpor.

Likadant är det med kostymer. Jag brukar oftast köpa rätt dyra italienska kostymer. De är snygga och sitter bra. Men tyget blir allt ömtåligare. Jag kan t.ex. inte längre ha min portmonnä i fickan för då går tyget sönder. 1983 köpte jag emellertid en sommarkavaj för en tusenlapp på Åhlens. Den är i princip outslitlig. Jag använder den fortfarande. Hur många andra kavajer av bättre märke som jag slitit ut sedan dess vet jag inte. Men ingen skall komma till mig och säga att kvaliteten på tyger och kläder har stigit. Naturligtvis är det det motsatta som gäller. Sämre kvalitet ger mer försäljning. Och om alla försämrar kvaliteten så vad skall kunden göra.

Eller tänk på de numera förbjudna glödlamporna. Under min livstid har brinntiden sjunkit mer och mer. Inte heller här drev vinstintresset fram någon kvalitetsförbättring. Nej fabrikanterna sänker tillsammans kvaliteten och kunderna som föredrar ljus framför mörker tvingas köpa fler glödlampor.

Men det är klart skolan är ju inte strumpor, kostymer och glödlampor. I skolan blir det säkert allt bättre bara riskkapitalbolag och allsköns penningsugna personer får jobba på att öka vinsten. Ingen kan väl tro något annat?
—————————————–
Andra bloggare om

, , , , , , , , , ,