Föreläsning på Hillesgården – 26 februari 19.00

Från och med idag går det att köpa biljetter till mitt föredrag på Hillesgården 26 februari kl 19.00. Info om hur man skaffar biljetter finns här. Föredragets titel är …men vad går det ut på egentligen – livet alltså.

I programmet presenteras mitt föredrag så här:

..är en fråga som de flesta av oss tänker på då och då. Visst finns det en del som är tvärsäkra på svaret och har slutat fundera. Och andra tycker att de inte behöver fundera särskilt mycket. Allt är sol och medvind, eller så tror man att det ändå inte finns något svar. Men för alla oss andra som fortfarande funderar öppet över vad man skall tro om sin stund på jorden kommer denna kväll att bli en högtidsstund. Författaren, konsulten och föreläsaren Karl-Erik Edris, som fått publiken att lyssna andäktigt tidigare gånger han gästat oss, är helt enkelt en mästare på att behandla djupa frågor om livet på ett klokt, enkelt och mycket humoristiskt sätt. Det här är en kväll att ta vara på.

—–
Andra bloggare om , , ,

Kvartersdoktons hälsorecept – goda middagar, lite promenader och kärlek

För egen del har jag aldrig sett programmet Kvartersdoktorn. Min bror brukar då och då säga att jag bör göra det. Han är full av beundran över Magnus Eriksson som den manlige läkaren i dokumentärserien heter. Och framhåller honom som ett verkligt föredöme. Bakgrunden är att min bror regelbundet är förbannad på de läkare han träffar. Arroganta typer som inte svarar på frågor, utan bara mästrar och skriver ut recept. Men denne Magnus Eriksson är tydligen en riktig människa, som närvarande och sympatisk bryr sig om och respekterar sina patienter.

Trots min brors ivriga rekommendationer har jag alltså aldrig sett det där programmet, men när jag i dagens SvD såg en intervju med läkaren ifråga med rubriken Doktor annorlunda så läste jag förstås den som ett slags kompensation. Karin Thunberg brukar alltid göra bra intervjuer, och den här var inget undantag. Magnus Eriksson framstår som en levnadsklok och vettig människa, helt i enlighet med min brors beskrivning. 

Det som gjorde mest intryck på mig var Erikssons svar på frågan “Hur ofta går du själv till doktorn?”. Det var kort och kärnfullt: “Ytterst ogärna.” Och Karin Thunberg följde då upp med frågan “Vad är du rädd för?” och fick det lysande svaret.

Så länge ingen hittar någon sjukdom hos mig är jag frisk, så länge jag inte kollat mina levervärden har jag inte druckit för mycket. Min mamma var likadan, gick aldrig till doktorn. Högt blodtryck, till exempel, har bara marginell betydelse för en människas livslängd. Det viktigaste är generna, om man har något ärftligt och det har jag inte. Jag vill inte behöva ta ett piller varje dag och bli påmind om min egen dödlighet. Om jag känner någon krämpa, viket jag gör ibland, tänker jag på min husläkare. Då går besvären över.

Jag har visserligen ingen husläkare att tänka på som subtilt verkande medicin utan jag nöjer mig med akupunktur och homeopati. Och det fungerar utmärkt. Trots utspel från Christer Fuglesang och andra pillerfanatiker som är angelägna om att ingen får bli, eller fortsätta vara, frisk på fel sätt, dvs. utan att läkemedelsindustrin tjänat pengar.

På tal om attackerna och hånet mot s.k. alternativmedicin läste jag förresten i senaste Hälsa att

Patienter till läkare som har komplementär utbildning i antroposofisk medicin, akupunktur och homeopati kostar mindre rent hälsoekonomiskt och lever dessutom längre, jämfört med patienter till läkare som inte har en sådan utbildning. Det här visar en studie från Nederländerna. Studien omfattar 150000 försäkringstagare i ett av Nederländernas största försäkringsbolag. 

Något att betänka.

Men låt mig ge den kloke kvartersdoktorn sista ordet.

Var inte rädd om dig utan lev! (…) Det viktigaste för att behålla hälsan är att man äter gott, rör sig lite grann och är del av ett socialt sammanhang.

Ett påstående som Karin Thunberg spetsar till med sin fråga “Så egentligen klarar vi oss på goda middagar, lite promenader och kärlek?”. Svaret hon får blir: “Visst.”

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Föreläsning på G16 – 9 september 18.30

I vintras höll jag en föreläsning på G16. Nu är det dags igen. Denna gång har föredraget titeln Varför har vi så bråttom?

Presentationstexten i G16:s program lyder:

Vi lever i en makalöst uppskruvad tid. På arbetet måste vi öka tempot så att vi inte blir utkonkurrerade. Och effektivitetstänkandet äter sig in i våra själar så att vi inte ens kan ta det lugnt på fritiden. Vi härjar runt på jakt efter nya upplevelser. Mer, fortare och nytt verkar alltid bättre. Vi kör så länge tygen håller, och ibland pressar vi oss över bristningsgränsen. Och då står vi där och ställer oss frågan: Vad var det egentligen som var så viktigt?

Vi som hörde Karl-Erik Edris förra föreläsning på G16 vet att vi kan se fram emot en kväll med djupa tankar, dråpliga exempel och varm och underfundig humor. Och att vi säkert också kommer att få en hel del goda tips om hur vi skall kunna komma i takt med oss själva så att vi kan uppleva en djupare mening och glädje i livet.

Föredraget börjar 18.30. Alla praktiska detaljer finns här.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Paul Potts livsvisdom

Spelade in ett TV-reportage om Paul Potts som sändes häromdagen. Paul Potts fascinerade mig redan ifjol, och jag skrev om mina intryck av hans vid det här laget världskända audition inför Britain’s got talent i ett av mina nyhetsbrev. Rättare sagt mot slutet av en betraktelse med den något förbryllande titeln Det blå huset – sensommartankar om makt, kärlek och skönhet.

När jag så idag tog mig tid att se det där reportaget så hade jag inte några direkta förväntningar. Men på slutet brände det till. Paul Potts hade ju delat med sig av en del av sina olika bekymmer med mobbning och sjukdomar. Han hade helt enkelt inte haft det så lätt, och så sa han: “Ett par av mobbarna har kontaktat mig och bett om förlåtelse, men min inställning till det är att det inte finns något att förlåta. Det tillhör det förflutna.”

Det där lät ju för bra för att vara sant i intervjuarens öron så han inflikade: “Finns det inte en liten del av dig som säger ‘där fick de allt se'”. Och Paul Potts skakade på huvudet och sa: “Inte alls. En del av det som gör dig till den du är är det du har gått igenom. Jag skulle inte vara jag om jag inte hade gått igenom det där, så på en del sätt borde jag tacka dem. Jag skulle inte var den jag är utan dem.”

Detta är ett uttalande av den djupaste och mest svårvunna visdom. Det vet om inte annat alla som bär med sig sin bitterhet över det ena eller det andra. Kanske är det också något av denna visdom som Paul Potts förmedlar med sin sång, medan en del musikrecensenter rynkar på näsan.

DN
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Livskloka Klüft

Så har då Carolina Klüft chockat idrottssverige med att ett OS-år sluta med sjukamp. En hel del förståsigpåare uttrycker förståelse, men bland reaktionerna finns också omdömen som att hon “offrar ett givet OS-guld”, riskerar minskade sponsorsintäkter och sviker svenska folkets förväntningar. Men när hon redogör för sitt beslut så är hon värd all respekt. Hon deklarerar frankt att hon “följt sitt hjärta och att det är värt 1000 gånger mer än ett eventuellt OS-guld”. Att hon “tappat glädjen”, och i en intervju på Aftonbladets webb säger hon att hon känt en tilltagande tomhet inför sin sjukamp och att hon därför börjat titta åt ett annat håll. Samtidigt ville hon inte fatta ett förhastat beslut utan behövde en tid av dialog med sig själv “för det är bara jag som vet hur det är att vara jag”.

Man kan ju tycka att idrott är en perifer sak. Men den grad av personlig integritet och självinsikt som Carolina Klüft tycks uppvisa i sitt beslutsfattande är inte något perifert. De allra flesta av oss har svårt att fatta beslut på djupa inre grunder utan vi famlar fram styrda av yttre ting och andras förväntningar. Trots att Carolina Klüft är en ung tjej så visar hon en mognad och en eftertanke som väger långt tyngre som föredöme än hennes hurtigt valkyrieartade bedrifter på idrottsarenan.

Personligen tycker jag att denna hennes uppvisning i livsklokhet stämmer väl med min bild av henne som en gammal själ och att det skall komma att visa sig allteftersom. Faktum är att jag tidigt fick en känsla av att det finns ett starkt samband mellan Carolina Klüft och Astrid Lindgren. Inte så att jag tror att det nödvändigtvis är ett författaröde som väntar, utan det handlar om integritet, medkänsla och idealism. Varför inte politik Carolina?
———————————
Smålandsposten
SvD 1 2 3
DN 1 2

Andra bloggare om , , , , , ,