Än en gång denne Parsifal

Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten i DN om Parsifal. Den har rubriken Våga se Wagners kristna antisemitism. Om denna replik finns mycket att säga. Men jag skall fatta mig relativt kort. Vad som är uppenbart är att Ruin tar i med storsläggan. Han förklarar att Wagners antisemitism inte i första hand är rasistiskt och nazistiskt motiverad som dagens antisemitism utan den är kristen. Det handlar alltså om den urgamla antisemitism som har sin grund i föreställningen att judarna bar skulden för Jesu korsfästelse. Och han förklarar att nazisterna visst hade ett positivt förhållande till Parsifal och gjorde vad de kunde för att Adolf Hitler skulle framställas som en frälsargestalt för ett rasmedvetet tyskt folk.

Att det funnits och säkert på sina håll fortfarande finns en kristet motiverad antisemitism är en sak. Att Wagner hyste och gav uttryck för antisemitiska uppfattningar är också ett faktum. Men Ruin förklarar inte varför detta måste anses definiera Wagners musik så till den grad att den måste varningsstämplas. Om Wagner i stället hade varit en lika lysande konstnär som han nu är kompositör skulle man då inte ha kunnat visa hans tavlor (antag att han varit en naturmålande impressionist) utan att ständigt varna för hans antisemitism? Jag vet förstås inte svaret på den frågan. Det kanske skulle vara samma rabalder. Jag är dock inte så säker på det.

Den mer allmängiltiga fråga som jag egentligen ställer mig är om stora konstverk (bildkonst eller musik) verkligen förmedlar konstnärens mer eller mindre tidsbundna och motbjudande åsikter och att de som tar del av konsten långt efter dess tillkomst därför måste varnas och uppfostras för att de inte skall bli itutade felaktiga uppfattningar, eller om det möjligen kan vara så att stor konst har något i sig som går utöver sin upphovsman som person. Något som lyfter oss, som betraktar och lyssnar, till medvetandesfärer dit vi svårligen kan ta oss utan konstens hjälp. Som jag ser det fungerar den stora konsten och musiken just så. Den hjälper oss att gå utöver våra egna inskränktheter, låsningar och begränsningar. Och det är för denna förunderliga eller magiska inre beröring som vi älskar den stora konsten. Inte för att vi känner att vi får hjälp att tänka i samma banor som den kanske som person högst inskränkte och fördomsfulle konstnären eller kompositören gjorde en gång i tiden.

Till saken hör dessutom något som Hans Ruin inte verkar beakta. Den kristna mystisk som Wagner vävt in i Parsifal är enligt min mening det starkaste, ja det verkligt bärande i dramat. Som jag redan påpekat i mitt förra korta inlägg i ämnet så är det djupaste budskapet i Parsifal  “durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla). Om man följer denna väg helhjärtat och fullt ut hamnar man inte i antisemitism eller några andra antiposer överhuvudtaget. Den kärlek som står i centrum för Parsifal handlar om att människan skall ta sin djupaste och sanna natur i full och praktisk besittning. Och genom detta öppna sitt hjärta så att det egna sinnet befrias från allt hat. Oavsett Wagners personliga begränsningar påminner hans musik om denna hjärtats väg. Vägen till den allförstående och  allförlåtande kärlek vars existens och möjlighet Jesus satte i blickpunkten. Detta är inte en exklusivt kristen väg. Det är människans väg. Och den skulle vi alla kunna välja att följa, inspirerade av Parsifal eller av något annat.

Tidigare inlägg i debatten:
Hans Ruin, Öga mot öga med fascismens hjärta
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden
Anders Carlberg, Den empatiska operan

—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Enögd syn på Parsifal

Skrev just ett kort litet inlägg på Facebook som uttrycker (åtminstone delar av) min reaktion på Hans Ruins artikel i dagens DN (betitlad Öga mot öga med fascismens hjärta) om den senaste uppsättningen på Kungliga Operan av Richard Wagners sista verk Parsifal. En artikel som enligt mitt förmenande är synnerligen enögd för att nu anspela på dess rubrik. Mitt FB-inlägg följer här:

Professor Hans Ruin förklarar i en lång artikel det farliga i att tycka om Operans senaste uppsättning av Parsifal. Med en begåvad närsynthet förklarar han att det finns bara ett sätt att se på verket. Man bör alltså ha klart för sig att om man tycker om det så är det ens oprofessorliga okunnighet och känslomässiga lättpåverkbarhet som förleder en att stödja en fascistisk livshållning starkt kryddad med antisemitism, kvinnofientlighet och inskränkt kristendom. Enligt min mening har Ruin stirrat sig blind i sin tro på sin egen tolkning. Så blind att han inte låter sig beröras av den allmänmänskliga dimensionen av verket. “Durch mitleid wissend”, dvs. vinnande av insiktsfullhet genom medlidande (eller medkänsla) är det centrala temat. Ett tema som rör människans fulla förverkligande i praktiken av sin djupaste och sanna natur. Och under den långa utvecklingsprocessen när man som människa tar denna sin natur i full besittning kommer man att steg för steg bli medveten om att man måste befria sig från allt hat. Oavsett vad Wagner kan ha hävt ur sig och oavsett vilka dubiösa personer som kan ha trott än det ena än det andra om hans budskap så hade han också en stark mystisk ådra med djup förståelse för att sann kärlek inte dömer eller utesluter någon.

UPPDATERING 28 okt 2013
Hans Ruins artikel har fått två genmälen i DN:
Axel Englund, Parsifal. Wagners antisemitism definierar inte spelets regler
Ebba Witt-Brattström, Operans Parsifal visar männens längtan att slippa kvinnovärlden

UPPDATERING 29 okt 2013
Så kom ytterligare ett genmäle:
Anders Carlberg, Den empatiska operan

UPPDATERING 4 nov 2013
Idag kom Hans Ruins slutreplik i debatten, Våga se Wagners kristna antisemitism
—–
Andra bloggare om , , , , , , ,