En klok kalif

I gårdagens DN recenserar Per Jönsson – vi gick faktiskt på samma forskarutbildning i statsvetenskap för många herrans år sedan – Mattias Gardells nya bok Islamofobi. Hans recension har titeln Islam i historiens centrum. Det är säkert en bra och kunnig bok, även om jag inte själv är förtjust i att begrepp som hör hemma i psykiatrisk diagnostik används i politiska frågor. I det här fallet omyndigförklaras ju fobikerna åtminstone indirekt. Fobier är ju vanföreställningar. Men politik handlar om verkligheten sådan den är, dvs. finns det ett missnöje och en misstänksamhet som måhända gränsar till det diagnosticerbara så måste det ändå hanteras. Pillerburkar och KBT-terapi är inga politiska instrument. Och lyckas man inte ladda ur de aktuella vanföreställningarna deras kraft genom vettiga politiska åtgärder så kan de få överhanden och leda till starka och obehagliga politiska uttryck. Man måste alltså gå i politisk klinch, men respektfull politisk klinch, med politiska fobiker för att måhända kunna påverka deras föreställningar. Det förstår säkert Gardell, men boktiteln visar inte detta.

Men skälet till att jag alls nämner recensionen är att Per Jönsson inkluderar ett citat från en uppenbart klok gammal kalif. Ali ibn Abu Talib var islams fjärde kalif och tydligen svärson till självaste Muhammed. Och enligt Jönsson är han shiamuslimernas främste imam. Denne kalif kom tydligen på sin tid i gräl med diverse Koranfundamentalister. Och då lär han ha sagt:

Denna Koran är bara bläck och papper, den kan inte tala för sig själv. Det är människor som tolkar den, utefter sina begränsade personliga omdömen och åsikter.

Detta är förvisso något som bokstavstrogna fundamentalister av alla de slag gör klokt i att betänka.

——–
Andra bloggare om , , , ,