Recension i Österbottningen

Våra uppfattningar och tvivel om vad livet egentligen handlar om har kanske aldrig tidigare blivit förklarade i ord lika mångsidigt och djupgående som i Karl-Erik Edris med namn som i titeln ovan. Här ger han en uttömmande illustrativ bild om det mänskliga livets långa jordevandring, från dess begynnelse till nutid och dessutom som en hypotes, en bit till. Edris uttrycker sig genom ett ofattbart rikt språkbruk, som avklär mänskliga uppfattningar om vardagslivet inpå bara kroppen och håller läsaren i ett järnhårt medryckande grepp ända tills att varje enskild handling fått en fullgod förklaring.

Bokens händelser utspelas i september 2003 under ett par intensiva samtalsdagar i lugn och avstressande miljö på utvecklingscentret Hillesgården i södra Sverige. Det kom att bli samma olyckliga tidpunkt då Sveriges utrikesminister Anna Lindh blev knivhuggen till döds.

Terapeuten Johannes Funt, liksom hans två av utbrändhet drabbade klienter, uppträder här med fiktiva namn. Efter att ha lyssnat på bakgrunderna till de närvarandes problem leder Funt in dem på ett tankespår som är helt nytt för de flesta av oss och därför gör han det omsorgsfullt och med en logik som inte lämnar obesvarade luckor. Från pärm till pärm går han detaljerat igenom allting som inverkar på mänskligt tänkande och knyter till slut med samma grundlighet allt till en vattentät helhet. Detta ger läsaren en ostörd läsnjutning på en hisnande resa i människans inre med många ”aha-upplevelser”, som ju är de största behållningarna i alla litterära sammanhang. Saker och ting kring livsfrågor som man gått och funderat på i åratal, får här sitt svar när pusselbit efter annan hittar sin plats. Ibland får nya rön kalla kårar att krypa längs ryggraden, då invecklade frågor som hängt i luften nystas upp med enkla och logiska förklaringar.

Massan av människor har alltid varit objekt för yttre styrning. Under inkvisitionen föreskrev kyrkan vad folk skulle tro och tänka och när vetenskapen började växa fram var det direkt ohälsosamt att framföra forskningsresultat som inte överensstämde med kyrkans tro. De icke rättrogna utsattes då för grova sanktioner, eller hamnade på bål. De ansågs som vilseförda och farliga för sin omgivning. Vi känner ju till fallet Galileo Galilei, som fick nåd genom att återta sitt påstående om att jorden kretsade kring solen.

Så småningom frigjordes den framväxande vetenskapen från trons diktat och godkändes som en metod att framställa sann kunskap. Men det ledde ingalunda till någon balans mellan tro och vetande. Tvärtom! Kyrkans motstånd mot den frambrytande vetenskapen hade varit så intensiv och långvarig att när vetenskapens position blev tillräckligt stark, så tog lustan att ge kyrkan betalt för gammal ost över fullständigt. Maktbalansen spegelvände med förhållandena under medeltiden, som innebar att trons värde i stort sett devalverades till noll. Människornas tankegångar skulle omstyras från teologiska illusionernas mörker in i det rationella tänkandets och vetenskapens ljus. Och befriade från kvävande teologiska påfund mottog människorna den nya ordningen med väldig entusiasm. Ett väloljat propagandamaskineri målade upp storslagna möjligheter om hur de vetenskapliga framstegen omsatta i teknologi skulle leda till ekonomisk utveckling utan motstycke.

Medan den rationellt tänkande, vetenskapsförespråkande och framstegstroende eliten inte längre stod upp för det kristna budskapet väckte moralfrågan allmän oro. Människoskapet definierades inte längre på ett andligt sätt med moralen inlagd i skapelsen och så blev den i stället en mänsklig förhandlingsfråga. Med förnuftet skulle man sakligt bestämma vilken moral som fungerade och var bra. Detta är den moderna tidens lösning på konflikten mellan tro och vetande, som ändå inte är någon lösning, då den vetenskapliga tron vill ersätta den kristna tron med sin materialistiska världsbild. Orättvisorna i samhället och moralens förfall i den civilisationsfas vi befinner oss i ser författaren som en följd av djup villrådighet i moraliskt och andligt avseende.

Edris framhåller att vetenskapen är förträfflig som vetenskap, men när den försöker spela religion är den en verklig olycka, en katastrof. Enligt materialistiskt tänkande finns det inte något medvetande som är oberoende av den typ av materia som människokroppen är uppbyggd av. Således berövas människan sin autonoma identitet, sin förmåga till genuin kreativitet och sin fria vilja. Många uppfattar ju autonom identitet som själens fasta punkt i människan. Själens medvetande. Vårt fönster mot evigheten. Utan fönster mot evigheten är människan inte längre människa.

Full hjärnmedvetenhet om själen ger en djup insikt om att vi människor lever i en av avsikt styrd och mening genomsyrad verklighet, där livet är evigt och kärleken har sista ordet alldeles oavsett vad vi trodde så länge själen inte nådde fram till vårt vardagsmedvetande, säger Karl-Erik Edris.

Människans uppgift under sitt köttsliga liv är att förverkliga den andliga potential hon besitter. Döden är här en stor läromästare. Den hjälper oss enbart med sin blotta existens att bli medvetna om att vi har en själ som viskar till oss genom vårt samvete och om vi följer samvetet, gör vi aldrig något sådant som vi får ångra efteråt. Detta är nyckeln till att man kan dö nöjd i en känsla av fullbordan, av att uppdraget är slutfört.

Trots att boken ägnar sig åt stora och svåra frågor är den enskilda människan hela tiden i fokus liksom hennes väg till en förståelse av vad livet går ut på. Ett liv, som konkret kan uppfattas som djupt meningsfullt.

Karl-Erik Edris bok är en djuplodning i psykologiska cirklar som talar om skribentens enastående klarsynthet om vad människan är och hur hon fungerar. Således delger han de flesta läsarna sådana insikter som man knappast någonsin kommit att tänka på. Liksom följderna av det materialistiska synsättet, som gör att vi suger upp känslor i vår omgivning. Vi sugs med i opinionsvågor, mediadrev, modeåsikter, trender, osv. och vi gör det för att vi inte kan stanna upp och granska det vi sugs in i. Vi är inte ens medvetna om att detta har skett. När man saknar förmåga till objektivitet på känsloplanet, så är man räddningslöst förlorad när man ställs under stark påverkan.

Boken är en otrolig källa och produkt om mänskligt tänkande. Om vår nationalskald Johan Ludvig Runeberg skulle ha läst den, skulle hans korta men sakliga recension kanske leda; ”Mitt öga flög från blad till blad, jag velat kyssa varje rad”. Så är det! När man läst den, har ens uppfattning om vad livet egentligen går ut på blivit ljusare och klarare på många sätt.

Sven-Olof Jakobsson
(Recensionen publicerad i Österbottningen, 3 juni 2004 – www.osterbottningen.fi)