Lika goda kålsupare – om vetenskap och religion

Idag har SvD publicerat en artikel på Brännpunkt med rubriken Vetenskap och tro är ingen motsättning. Undertecknarna är akademiskt meriterade personer som utnämnts till s.k. “fellows” vid Claphaminstitutet som enligt sin hemsida är en tankesmedja och ett forskningsinstitut som verkar för “den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige”. Min första reaktion när jag läste artikeln var att det för omväxlings skull kändes bra att läsa något som inte innebär ett envetet tutande i ateismluren. Men samtidigt måste jag säga att jag blev besviken över den skrala argumentationen i artikeln. Flera av undertecknarna har disputerat i naturvetenskapliga ämnen, men artikeln innehåller inte ett enda sakargument för att det skulle vara enkelt och smidigt att förena vetenskap och tro. Det man kostar på sig är att räkna upp och citera ett antal illustra historiska personer som på ett eller annat sätt lyckats förena naturvetenskap med sin religiösa tro. Det är enligt min mening en alldeles för klen insats när man nu ändå bereds tillfälle att publicera sig på SvD:s hemsida.

Skall man som en i något slags mening troende person försvara Guds existens och roll i tillvaron så räcker det inte att i dessa vetenskapsdominerade tider hänvisa till personer som ägnat sig åt vetenskaplig verksamhet samtidigt som de som privatpersoner hållit sig med en mer eller mindre djup eller genomtänkt religiös tro. Man måste erbjuda något slags argument för att det faktiskt inte är så att naturvetenskapens syn på tingen både omöjliggör och onödiggör Gud. Men argument av detta slag lyser med sin fullständiga frånvaro i artikeln. Och därmed missar den att  blottlägga svagheterna i det materialistiska schablontänkande som ligger bakom de naturvetenskapliga anspråken på att tillvaron är sådan att den naturvetenskapliga metoden möjliggör för oss människor att på sikt få en uttömmande kunskap om den. Och därmed bidrar inte artikeln till att underminera tron att det inte finns några mysterier som inte i princip kan lösas och få ett rationellt vetenskapligt svar.

Det paradoxala i sammanhanget är att anspråket att vetandet kan genom fortsatt forskning steg för steg “tugga i sig” hela det område där trons olika hypoteser, fantasier och sagor om tingen genom tiderna haft och fortfarande har sin boning inte är en vare sig naturvetenskapligt eller filosofiskt bevisad utsaga utan en för det vetenskapliga projektet vägledande trossats som mest formulerats för att religionens historiskt väldokumenterade övergrepp på vetenskapen genererat en mot religionen och tron antipatisk känsla som gjort att det känts nödvändigt och motiverat att driva tesen att naturvetenskapen verkligen är och kan vara kemiskt fri från tro av det slag som religionen exemplifierar. Föreställningen att vetenskapen skulle vara fri från tro är en ren illusion som bygger på att man utan naturvetenskapligt stringent bevisning accepterar en metafysisk världsbild som grund för det naturvetenskapliga projektet. En tro vars centrala trossats är att det går att förklara världen som helhet på ett materialistiskt och mer eller mindre mekanistiskt sätt.

Enligt mitt sätt att se är därför vetenskapen och religionen lika goda kålsupare. Och den betydelsefulla aspekten av den pågående striden mellan vetenskap och religion är därför inte en strid mellan tro och vetande, mellan substanslösa, men måhända socialt betydelsefulla, trösterika fantasifoster och fakta utan en strid mellan metafysiska perspektiv på tillvaron. Och denna strid har enligt min mening potential att utvecklas till något konstruktivt bortom det slags schablonmässiga och föga konstruktiva larmande för döva öron som för närvarande produceras av hånfulla ateister och dogmbekännande religionsförsvarare.

Mitt senaste försök att bidra till denna dialog är I ett annat ljus. En liten bok som om jag får tillåta mig ett ögonblick av självupptagenhet i dessa julklappstider väl försvarar sin plats under granen!

Adlibris; Bokus: Omdömen om I ett annat ljus.

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Djupa tankar om religion och politik

Har haft så mycket annat att göra under senare tid så att jag försummat läsandet av SvD. Under mina försök att hinna ikapp hittade jag nyss ett par verkliga pärlor. Göran Rosenbergs Religion och politik lika med sant och Jayne Svenungssons Politik behöver fiktion i brist på tro. Tyvärr hinner jag inte skriva någon riktigt djupgående betraktelse över dessa båda högt kvalificerade artiklar men jag vill åtminstone på detta sätt rekommendera dem för begrundan. Rosenberg uppehåller sig främst kring två böcker. Den ena heter An Awareness of What Is Missing och är skriven av den ibland snårigt tänkande men alltid intressante filosofen Jürgen Habermas, och den andra är en antologi med titeln The Power of Religion in the Public Sphere (med bidrag bl.a. från nämnde Habermas och den kanadensiske filosofen Charles Taylor). Rosenberg fokuserar i sin artikel frågan om de moraliska grunderna för en sekulär demokrati och särskilt då Habermas och Taylors polemik i frågan. Rosenberg verkar förorda Taylors synsätt som han bl.a. beskriver så här:

Taylor … rör vid själva kärnan i det som vi kan kalla det postsekulära tillståndet. Här är det inte längre bara religiösa övertygelser och opinioner som kan sägas emanera ur ”irrationella” trosföreställningar. Också det sekulära förnuftet tvingas här rannsaka och begrunda de trosbaserade (utompolitiska) fundamenten för sin egen ”rationalitet”. I det postsekulära samhället är det offentliga förnuftet produkten av en fortlöpande kommunikation mellan såväl ”religiösa” som ”sekulära” trosuppfattningar.

Och Rosenberg fortsätter:

I varje fall har det blivit allt mera uppenbart att ett samhälles politiska och moraliska grundprinciper inte kan härledas ur politiken själv, än mindre ur vetenskapen eller logiken. Lika lite som de två kanske mest inflytelserika icke-religiösa moralsystemen i västerlandet, kantianismen (pliktmoralen) och utilitarismen (nyttomoralen) nödvändigtvis förmår övertyga också fullt sansade och klartänkande människor om sin inneboende ”rationalitet”.

För mig är detta filosofiska hemlandstoner. Det är inte för inte som jag i min senaste bok – I ett annat ljus – driver tesen att människan är dömd att tro. Vi kommer inte undan detta faktum, hur mycket vi än försöker övertyga oss själva om att vi som moderna människor kommit över detta med tro och därför klarar oss med vårt rationella tänkande. De verkliga grundbultarna i vår livshållning  är uttryck för vår tro även om vi som moderna människor föredrar att påstå att de rationella argument som vi kan anföra för vår tro är den verkliga orsaken till att vi har de uppfattningar vi har. Dessa krumbukter för att hävda det rationella tänkandets primat över tron brukar jag beskriva som hållningen att “tro att man vet, men inte veta att man tror”.

Samtidigt betyder förstås inte denna övertygelse att jag (eller Rosenberg, Taylor och i synnerhet inte Habermas) menar att man skall ge sig tron i våld och okritiskt anamma diverse trosuppfattningar. Det betyder bara att man måste vara medveten om att det tyngsta skälet för att förorda en sekulär stat inte är att en sekulär position är överlägset klok och rationell utan att den i bästa fall är uttryck för en intention att skapa en plattform för en konstruktiv och utvecklande dialog under pågående intensiva globaliseringsprocesser mellan olika trosbaserade övertygelser om det mänskliga livet i både dess jordiska (sociala, ekonomiska och politiska) och mer transcendenta dimensioner.

Jayne Svenungssons artikel rör sig i samma härad. Den har huvudfokus på Simon Critchleys bok The Faith of the Faithless: Experiments in Political Theology. I ingressen beskrivs Critchleys huvudtes så här:

Vi kräver något mer än politik för att underkasta oss högre samhälleliga värden, något som motiverar och mobiliserar oss att välja det gemensamma goda. Det behövs en tro för de icke-troende, enligt en ny bok om fiktion och myter inom politiken.

Om jag förstår Svenungsson rätt så är Critchleys paradinsikt att:

Frågan handlar inte om huruvida den politiska verkligheten är tydbar utan religion, utan om politik alls är praktiserbart utan en ”sakral dimension”. Som undertiteln i hans nyutkomna verk indikerar är Critchleys svar nej.

Och så preciserar Svenungsson:

Critchleys poäng är snarare att varje politisk ordning vare sig den medger det eller ej rymmer en förpolitisk agenda – en teologi eller antiteologi i förklädnad. Det är därför ett misstag att inbilla sig att vi befinner oss i en process av stadig sekularisering. Vad vi ser är snarare en rad förskjutningar och omdefinieringar av det sakrala.

Uttryckt på ett enklare sätt har även våra sekulära demokratier sina outtalade myter och symboler vilka tjänar till att forma medborgarna mot bestämda mål. Critchley exemplifierar med den amerikanska civilreligonen, där flaggan, dollarsedeln och 4 juli – för att nämna några element – när den patriotiska myten om ett utvalt folk med ett unikt historiskt uppdrag. Ett mindre framgångsrikt exempel är EU:s målmedvetna strävan att binda samman kontinentens spretande kulturer genom såväl symboler (flaggan, hymnen, Europadagen) som den självlegitimerande berättelsen om unionen som Europas räddning ur krig och kaos.

Svenungsson ställer sig så i detta sammanhang den högst berättigade frågan:

Att säga att politiken alltid i någon mån vilar på fiktioner och myter, är det inte också att säga att vi befinner oss i ett hopplöst illusionsmakeri? Critchley förnekar inte att så är fallet, men vägrar att låta denna insikt bli sista ordet. Den politiska filosofens kritiska uppgift är inte bara att ”avmytologisera” farliga politiska fiktioner. Lika viktig är den konstruktiva uppgiften att reflektera kring bättre och sämre fiktioner.

Utan att ha läst Critchleys bok får denna uppfattning mig att associera till Auguste Comte och Henri Saint-Simon. Dessa försökte på sin tid – dvs. när den moderna tiden var ung – och på sina personliga sätt skapa en sekulär religion som skulle kunna utgöra en moralisk grund för samhället när upplysningens skarpa intellektuella ljus avslöjat den rådande religionens totala otrovärdighet. I fruktan för att detta avslöjande skulle leda till moraliskt förfall såg alltså de båda franska tänkarna ett behov av ett slags för intellektet acceptabel religion eller tro. Critchley verkar alltså vara ute i samma ärende. Inte så att han på naivt 1800-tals sätt tror sig kunna skapa en sekulär religion, men han verkar i varje fall försöka med yppersta moderna filosofiska pregnans tänka fram trovärdiga föreställningar som det är OK – eller rent av rekommendabelt – att tro på även om det inte är OK att i den moderna och sekulära tiden tro på det religiösa sättet eller på religionens föreställningar.

Hur lovvärt ett sådant projekt än är från en intellektuell synpunkt stupar det enligt min mening på det enkla faktum att intellektet inte förmår (och aldrig har förmått eller kommer att förmå att) skapa trosföreställningar som kan generera den tro som Critchley bekymrat märker att vi saknar. Jag förmodar att Critlchley – uttalat eller outtalat – fasar inför att trosveka sekularister skall komma att sugas med i den irrationella urkraften i bakåtblickande fundamentalistiska läror som önskar upphäva det moderna samhällets många landvinningar och att lösningen på vår tids många problem därför kommer att bli något slags religiöst färgad fascism. Som jag ser det finns förstås denna risk. Men den motverkas inte bäst av olika nog så sofistikerade tankeövningar utan av att vi själva vågar doppa oss djupare i trons vatten än alla rädda fundamentalister. För då kommer vi att upptäcka det fantastiska att det finns en renare och framtidsskapande tro tillgänglig för oss alla i våra egna medvetandens djupaste skrymslen. Där har hoppet om en god framtid sin fasta grund.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Uddenberg, Darwin och Gud

Nils Uddenberg är en bildad och sympatisk man. En av hans främsta färdigheter är att som i Axess 1:2012 göra propaganda för Darwin och hans utvecklingslära som ett slags vetenskapligt onödiggörande av Gud. Han gör det mycket skickligt. Men det förändrar ingenting i sak. Människan är dömd att tro. Så och Uddenberg. Han tror kanske inte på Gud. Men han tror på det han satt i Guds ställe. Nämligen att tillvaron saknar högre mening och syfte, och att skapelsen är resultatet av en slump (måhända lycklig).

Men i realiteten vet Uddenberg ingenting om detta i vetenskaplig mening. Han tror att det förhåller sig så. Och han tror så starkt att han tror att han vet. Om han vet att han tror är väl mera osäkert.

I synnerhet är slumpen ett intressant begrepp i sammanhanget. De som delar tro med Uddenberg hävdar ju att slumpen är ett slags fullgod vetenskaplig förklaring till tillvarons uppkomst. Men som jag ser det är slumpen inget annat än en språklig strategi för att dölja att man inte har någon kunskap om skapelsens yttersta orsak. Samtidigt som man signalerar att man också upphört att ställa frågor. Slumpen tjänstgör alltså som ett slags skapargudssurrogat. Men om nu Uddenberg och hans trosfränder vill att den moderna människan skall lämna religionen och i det upplysta förnuftets namn övergå till en slumpkult så tycker jag att de ändå är skyldiga att förklara varför just denna gud skulle vara att föredra framför andra möjliga gudar.

Var det inte den gamle romerske poeten Vergilius som sa något i stil med ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”?

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar

Läste just att c:a hälften (51 %)  av människorna i världen tror på ett högre väsen (18 % tror inte alls och 17 % är osäkra) och dessutom lär 28 % tro på kreationismen och 41 % på darwinismen medan 31 % inte vet vad de skall tro om världens och människans urspring. Detta väckte mitt intresse så jag försökte leta upp mer information. Och på Ipsos hemsida finns en betydligt fylligare redogörelse av enkäten ifråga. Bl.a. kan man läsa att svenskarna kommer in som god tvåa bland dem som inte tror på Gud. Fransmännen kommer först med 39 % medan 37 % av svenskarna definierar sig som icke-troende. När det gäller synen på livet efter detta så var svenskarna mest framträdande av alla folk i kategorin “vet inte vad som händer”. 41 % av de svenska enkätdeltagarna hade den uppfattningen. Svenskarna var också främst bland dem som kategoriseras av tro på Darwins evolutionsteori. 68 % tror på denna teori.

Jag tycker förstås att det är intressant att så många av mina landsmän säger sig inte tro på Gud eller högre väsen av ett eller annat slag. Men intressantare skulle det vara att få veta vad det är för Gud folk inte tror på och vad de tror på i stället. Som jag visar tämligen utförligt i min senast bok – I ett annat ljus – är det en kärt omhuldad illusion att tro att man som modern människa bör och kan klara sig utan tro. Och under inflytande från denna illusion gör vi oss själva omedvetna om vad det är för trosuppfattningar vi styrs av i vårt sätt att leva.

Jag uttrycker mig så här i boken:

Som jag ser det är människan dömd att tro. Vi kan inte komma undan detta med att tro. Tänkandet på den här punkten är ofta diffust. De flesta som säger sig inte tro på Gud gör detta i en anda som om detta att ”inte tro” skulle vara ett slags vetande. Men verkligheten är den att den som ”inte tror” också tror. Den som ”inte tror” på Gud gör inte det därför att vederbörande vet att Gud inte finns och därför ”inte tror”. Utan personen ifråga tror att Gud inte finns och tror därför inte på Gud. Men att tro är ju inte att veta, i varje fall inte i konventionell intellektuell mening.

Den tyske kunskapssociologen Max Scheler sa en gång något mycket klokt om detta med att människan är dömd att tro: ”Denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”. Att vara dömd att tro är alltså att ha detta val. Hur man än bär sig åt blir man alltså sittande där med något slags tro på något slags Gud.

Många förnekar naturligtvis att det förhåller sig på detta sätt. De tvår sina händer och bedyrar att de inte tror på någon Gud överhuvudtaget. Att de verkligen är rena och oskyldiga när det gäller detta. Men sanningen är den att den bedyrade oskyldigheten har sin grund i att de inte kallar saker och ting vid deras rätta namn. De kanske tycker att de inte går i kyrkor, läser trosbekännelser, ber böner och har andra vidskepligheter för sig. Men alla människor offrar ändå på sina verkliga Gudars altare.

När vi människor tar ställning för att förhålla oss och agera på det ena eller andra sättet i en given situation så är detta i realiteten ett offer på våra Gudars altare. Det är i våra ställningstaganden som vi visar vilka värden vi håller högst. Vi människor rättfärdigar och motiverar mer eller mindre ärligt och medvetet hur vi hanterar våra liv. Och dessa rättfärdiganden och motiveringar blottar åtminstone för den skarpsynte våra mer eller mindre välgenomtänkta trosbekännelser.

Alla människor har alltså ett inre system av föreställningar som vi använder som om de vore Gudar. I denna mening är vi alla troende. Och det var detta som den gamle romerske poeten Vergilius syftade på när han skrev: ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”. Därför är inte heller den centrala frågan om man tror på Gud eller ej, utan vilken Gud man i praktiken tror på och offrar till.

SvD, DN, AB, GP, SVT, AdL

——
Andra bloggare om , , , , , ,

Karen Armstrongs kloka analyser om Gud och religionen

Jag har läst SvD:s recension av Karen Armstrongs nyutgivna bok – För Guds skull: om religionens betydelse – med entusiasm. Om recensionen är rättvisande har jag upptäckt en tankefrände. Och jag menar då inte så där i största allmänhet utan att hon uppenbarligen bygger sin bok på teser som i långa stycken överensstämmer med några av dem som jag framför i min senaste bok I ett annat ljus.

En grundläggande sådan tes är hennes uppdelning mellan “logos (förnuft, om det lagbundna, synliga) och mythos (berättandet om det numinösa, det transcendenta, det öververkliga).” En central passus i recensionen klargör betydelsen av denna distinktion:

Ursprungligen förstod människan något som många i vår moderna värld inte längre tycks begripa, nämligen att logos sällan eller aldrig kan tillämpas på mythos. Karen Armstrong redogör för icke-vetandets principer, som hon skulle vilja se tillämpade mer dessa dagar, hon undersöker bland annat buddhismen, hinduismen och daoismen, och noterar att synen på Gud eller på den yttersta verkligheten alltid tycks utmynnna i beskrivningar, eller snarare omskrivningar, som vetter mot tystnaden och just icke-vetandet. Vi kan inte veta något om Gud, är tanken som tycks förena många religioner. Detta i skarp kontrast till den tvärsäkra fundamentalismen, både bland religiösa och bland så kallade nyateister.

Det kan naturligtvis låta lite dubiöst att tala om tystnad och icke-vetande på det här sättet. För min egen del föredrar jag att beskriva kunskapen om Gud inte som ett icke-vetande utan som en kunskap som är bortomspråklig och som inte kan vinnas med hjälp av intellektet. Att det alltså är intuitionen som kan i någon mån nå de bortomspråkliga dimensionerna av tillvaron och genomsyras av ett direktvetande som sedan den enskilde mystikern måste genom en svårpenetrerad process i medvetandet försöka översätta till språk. Ett språk som sedan stelnar i kontakten med teologer och andra intellektstyrda analytiker som i avsaknad av direktkontakt med den levande och bortomspråkliga gudomliga dimensionen av tillvaron börjar tro att orden är verkligheten och inte symboler för verkligheten. Och när man är i det här stadiet är man redo att proklamera att man vet exakt hur Gud är och vad han vill eller att han överhuvudtaget inte existerar annat än som en illusion i fantasifulla och av existentiell eller annan livsångest besvärade och tämligen klent analytiskt begåvade människor.

Hur tydligt Karen Armstrong beskriver vägen till insikt om Gud i sin bok går inte att bedöma av recensionen i SvD. Recensenten berör detta ämne med lätt hand när han konstaterar om Armstrong att:

Angående vår ständiga strävan efter att förstå Guds natur skriver hon att tystnaden är ”det enda medium varigenom det är möjligt att uppfatta det gudomliga”. Men under utvecklingens gång – i synnerhet under det som kallas upplysningen – har man uttalat sig tvärsäkert i frågan om guds existens eller alternativt icke-existens, när den agnostiska (agnosis: jag vet inte) uppfattningen hade varit att föredra.

För egen del kan jag väl tycka att “tystnaden” är ett begrepp som inte är tillräckligt tydligt. Jag föredrar som sagt att tala om bortomspråkliga dimensioner, dvs. dimensioner dit det språkligt strukturerade medvetandet inte kan nå. Och dessa dimensioner kan man förstås i någon mening anse vara präglade av tystnad i så måtto att de inte är fulla av det analytiska och språkbundna tjatter som dominerar tankevärlden. Så skall det bli någon slags i mystisk mening reell kunskap om Gud så räcker det inte med en tystnad som svarar mot att man “håller käften” eller låter bli att tänka utan man måste nå bortom språket och tanken till dimensioner av innehålls- och meningsmättat ljus eller hur nu dessa dimensioner uppenbaras för medvetandet hos den enskilde mystikern.

Däremot delar jag förstås Armstrongs syn på  “logos”, intellektets, maktlöshet i sammanhanget och att tvärsäkra intellektbaserade proklamationer av det ena eller andra slaget är mindre klädsamma än en agnostisk hållning. Samtidigt är intellektet betydelsefullt i sammanhanget. Att släppa den urskillningsförmåga som hör samman med ett skarpt analytiskt intellekt är inte rekommendabelt för den som vill göra solida framsteg på en andlig väg. Vad Armstrong har för synpunkter på samspelet mellan intellektet och en mystisk intuition vet jag inte, men för egen del har jag i framförallt  I ett annat ljus försökt klargöra att nyckeln till att bli en praktisk mystiker är att kombinera ett agnostiskt och skarpt analytiskt intellekt med en till tillvarons bortomspråkliga dimensioner penetrerande intuition som kan tjänstgöra som en källa till mening och djup livskunskap. Ja en källa till självinsikt, respekt för egen och andras integritet och förmåga till empati, eller om man vill gå ännu längre till djupt livsförvandlande ovillkorlig kärlek.

När jag däremot läser Ann Heberleins recension i DN av Armstrongs bok så blir det en helt annan ton kring det hela. I den känns det som att Armstrongs ärende mera är att tämligen aggressivt göra rent hus med alla som tror sig ha kopplat det intellektuella greppet om Gud vare sig det handlar om troende eller ateister. Jag har personligen inga problem med det, och ägnar mig delvis åt samma sak i I ett annat ljus. Men på mig verkar det ändå som att Heberleins vinkling mest har att göra med hennes personliga erfarenheter av s.k. nyateister. Efter att ha fått sin Gudstro jämförd med att tro på tomten har hon tydligen blivit så förnärmad att hon bestämt sig för att inte diskutera med ateister eftersom deras “resonemang helt enkelt är för banala”.

Samtidigt blir Armstrongs förhållande till mystiken klarare i Heberleins recension. Hon konstaterar nämligen att:

Armstrong placerar religiositet i samma sfär som konst, musik, litteratur, idrott, sexualitet och droger – upplevelser som berör oss så djupt att de lyfter oss ur oss själva. Människan strävar efter ekstasis, att stiga utanför sig själv och med förhöjd livskänsla vara totalt närvarande, mitt i ett bultande nu. Att uppnå ett sådant tillstånd kräver emellertid att man odlar en annan sorts medvetande, vilket kräver disciplinerat, hårt arbete. Religion är, skriver Armstrong, något som utövas, praktiseras och erfars. Det är religionens kärna, praktiken, inte dogmerna.

Detta är ju klara besked. Och återigen känner jag att Armstrong verkar vara en möjlig tankefrände. Dessutom skriver Heberlein om ytterligare en nyutgiven bok av Karen Armstrong. Ett slags pendang till För Guds skull som har titeln 12 steg till ett liv i medkänsla. En bok som verkar vara ett försök att göra den “mystiska praktiken” tillgänglig för gemene man. Den finner dock Heberlein “jolmig, uddlös och fluffig”. Och så kanske det är. Men förmodligen är den också värd att läsa.

AdL

——-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

En kommentar till en recension i Amos

Jag kommenterar ogärna recensioner, men med den här recensionen av I ett annat ljus vill jag göra ett undantag. Den är mycket kort och faktiskt också rätt bra. Den är skriven av Brita Häll som är en av redaktörerna på den kristna tidningen Amos. Och den lyder i sin helhet så här:

Samhällsdebattören och filosofen Karl-Erik Edris kommer med den här boken ut ur garderoben som religiös mystiker. Han berättar om några ljusupplevelser som drabbade honom med en oemotståndlig känsla av verklighet. Därefter följde en hård brottningskamp med intellektet.

Boken är ett ambitiöst, dödsföraktande försök att spräcka antitesen tro-vetenskap, förklara gudserfarenheten och ringa in meningen med livet. Att Edris har haft en livsavgörande upplevelse är helt klart, och boken är till stora delar intressant. Däremot hade jag önskat att han låtit bli att förklara världsalltet och hur tillvaron är uppbyggd. Detaljrikedomen blir alltför anspråksfull och sänker trovärdigheten.

Det intressanta för mig med den här recensionen är den avslutande kritiken. Brita Häll tycker att det hade varit bra om jag ”låtit bli att förklara världsalltet och hur tillvaron är uppbyggd”. För detta förklarande leder till att Häll anser sig behöva konstatera att ”detaljrikedomen blir alltför anspråksfull och sänker trovärdigheten”. Dessa omdömen är naturligtvis rättvisande om man bortser ifrån eller fäster otillräckligt avseende vid mina egna beskrivningar av vad jag försöker göra.

Jag lever inte i den inbilska föreställningen att jag förklarar världsalltet i en mening som kan konkurrera med vetenskapens faktabaserade insikter. En av huvudteserna i min bok är att vetenskapen sysslar med fakta, dvs. försöker svara på frågan ”hur”. Den vetenskapliga metodutvecklingen har gjort att vi fått allt mer imponerande kunskap om hur saker och ting hänger ihop och fungerar. Dessa kunskaper är i viss mening ”dagens sanningar” eftersom våra kunskaper hela tiden utvecklas och fördjupas. Men vetenskapen sysslar inte enbart med att producera kunskap om empiriska realiteter. Utan som ett slags revanschbegär i förhållande till religionen och dess förtryck har den lierat sig med en strävan att för gott sätta religionen på plats, ja helst utplåna den.

Därför genomsyras vetenskapen av en ofta vare sig erkänd eller fullt analyserad och förstådd strävan att ersätta religionen; att helt enkelt skapa en världsbild som i motsats till religionens trosbaserade världsbild är helt byggd på fakta. Vetenskapen som projekt har alltså två ambitioner. Den ena är att frilägga empirisk kunskap om vår tillvaro och den andra är att bygga upp en världsbild som man påstår är baserad enbart på fakta och som man dessutom menar bör ersätta religionen.

Den första ambitionen har jag inget otalt med. Den andra ambitionen anser jag däremot vara en filosofisk bluff. Det man i realiteten gör, är att man väver in sina fakta i en saga om tillvarons uppkomst och yttersta natur, samtidigt som man låtsas att denna saga består av fakta. Men sagan handlar om att tillvaron har tillkommit av en slump, saknar högre mening och drivs av genernas egoism. Men dessa uppfattningar är inga empiriska fakta.

Utöver att denna saga seglar under falsk flagg som ”faktabaserad världsbild” så är problemet att den påverkar människorna negativt. I boken ställer jag den retoriska frågan: ”Finns det någon som i svår mänsklig knipa hämtar kraft i föreställningar om tillvarons yttersta meningslöshet, genegoismens obönhörliga realitet och slumpens makt för att övervinna sin egen tröghet och rädsla för att i handling visa kärlekens och godhetens kraft?” Svaret är förstås nej.

Det jag försöker göra i I ett annat ljus är alltså två saker: För det första att visa att vetenskapen är dålig som religion. Den använder sina triumfer när det gäller att vinna empirisk kunskap om den verklighet vi lever i till att göra reklam för en världsbild som stärker människorna i deras tro på realiteter som stöder deras sämre sidor. En enligt min mening helt överflödig och dessutom destruktiv verksamhet. Det vi människor behöver är sagor eller berättelser om verklighetens natur som stöder våra bättre sidor. Och det andra jag försöker göra i I ett annat ljus är alltså att berätta en sådan saga om tillvaron.

Religionen har i alla tider försökt leverera trovärdiga dylika sagor. Det är dess uppgift. Och man kan förstås ha många synpunkter på hur den har lyckats. I min bok är jag kritisk mot de etablerade religionerna. Och tycker faktiskt att de har gjort sig förtjänta av att få vetenskapens pseudoreligiösa budskap som en för dem svårhanterad motståndare. De var förstås framåtsyftande när de en gång bröt fram. Men de har inte kunnat utvecklas tillsammans med människorna utan är numera ofta en bakåtblickande kraft. I värsta fall handlar det om en fundamentalistisk oresonlighet driven – där tillfälle ges – till ett brutalt teokratiskt maktmissbruk. Medan den normala hållningen i t.ex. den kristna världen är ett mera lamt och pragmatiskt försvar av status quo. Att man direkt eller indirekt menar att Guds sista ord till människan är sagt och att man därför är hänvisad till att hoppas och tro att vinden en vacker dag skall vända och att det stora återtåget till en tro på konventionella teser då kommer att ske.

Denna förhoppning är enligt min mening en grandios illusion. Vi lever inte i väntan på det stora återtåget till något som en gång var. Till den stund då vi kommer att ångra att vi övergav det vi en gång trodde på. Nej vi behöver vända oss mot framtiden och försöka öppna oss för det nya. De etablerade religionerna värnar om sina egna teologiska tolkningar av och utläggningar om Guds tilltal till människor för tusentals år sedan. Men har svårt att lyssna på Guds tilltal i nuet.

Men detta tilltal finns. Och på företrädesvis andra arenor än den etablerade religionen förekommer mer eller mindre lyckade försök till reella och verkligt framåtsyftande omformuleringar och nyformuleringar av ett andligt perspektiv på människan och tillvaron, som skulle kunna ge en världsbild som löser upp den onödiga polariseringen mellan tro och vetande, och gör oss kollektivt sett bättre kapabla att hantera vår nuvarande djupt problematiska globala situation än vad vi är, om vi fortsätter att hålla oss till antingen de etablerade religionernas eller den materialistiska vetenskapens världsbilder.

Jag anser alltså att både vetenskapens och den etablerade religionens sagor om människan, livet och tillvaron inte håller. Att vi i själva verket lever i desorienterad avsaknad av en hållbar saga om tillvarons natur och vår roll i skapelsen.

Av detta drar jag emellertid inte slutsatsen att vi ingenting kan göra utöver att antingen förklara vår trohet mot den etablerade religionens olika sagor eller mot vetenskapens pseudoreligiösa och materialistiskt reduktionistiska saga eller möjligen att cyniskt ställa oss vid sidan av alltsammans och hoppas på det bästa. Jag tror i stället att tidens utmaning är att många människor tillsammans engagerar sig i tänkande och mediterande över en andlig vision av – eller saga om – livet, människan och tillvaron. En saga som stärker både vår tro på vår godhet, klokhet och framsynthet och på vår förmåga att omsätta sagans visioner i praktisk verklighet. Och det jag försöker göra i min bok är bara att lämna ett bidrag till detta tänkande och mediterande.

Att en representant för den kyrkliga sfären tycker att detta är anspråksfullt och att jag borde ha värnat om min trovärdighet genom att i stället hålla tyst är väl egentligen bara vad man kan förvänta sig. Rätt vad det är kommer det kanske någon företrädare för tron på vetenskapens saga och förklarar mig otrovärdig utifrån sina premisser. I så fall har jag väl lyckats hamna mitt i prick.

_____

Boken kan förstås köpas direkt från författaren (signerad om du så skulle önska) eller t.ex. här.

_____
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Frysboxen – människans evighetshopp!?

Läste just en gammal understreckare i SvD – Jag har ett personnummer; alltså finns jag. Jag ämnar inte fördjupa mig närmare i de sofistikerade resonemang om den mänskliga identiteten som förs i denna artikel utan jag vill bara förmedla den inblick som artikelförfattaren Vendela Fredricson ger i de bisarra föreställningar om den mänskliga identiteten som omhuldas inom den verksamhet som kallas kryonik. Hon tar särskilt upp kryoniklaboratoriet KrioRus som ligger utanför Moskva. Detta KrioRus är tydligen en av det växande antal

kliniker som specialiserat sig på nedfrysning av organiska kroppar och organ efter (den medicinska) döden, i syfte att bevara dem tills vetenskapen utvecklat metoder att bota sjukdomar och upprätthålla liv, som för dagens medicin är utom räddning. Där förvaras enskilda huvuden och hjärnor i behållare med flytande kväve. I framtiden, föreställer sig kryonisterna, när tekniker utvecklats för att väcka dessa nedfrysta hjärnor, ympar man in personligheten (den bevarade hjärnan) i en ny kropp. Personligheten, menar man på KrioRus, inte bara sitter i hjärnan. Den är hjärnan.

På sin hemsida beskriver KrioRus sitt erbjudande på följande sätt:

Cryonics is the practice of preserving the body or head/brain of human after legal death in a state of deep freeze, with a view to his recovery and cure (including the effects of aging) in the future, when medical and other technologies allow it. Most people, living in the present, have a chance to radical life extension, even if they… die. The reliability of this assertion is easy to understand, if we combine scientific facts, real possibilities of modern cryonics and reasonable assumption on the prospects of technologies. (…) Cryonic suspension is a service available to most people who want to preserve for themselves the possibility of life in the future. In the “KrioRus” company the price of cryonic suspension and indefinite cryoconservation of the patient’s head or brain is 10 000 $ U.S., the price of services of cryonic suspension and cryoconservation of the whole body range from $ 30 000. Moreover, in some cases you can pay in installments and pay some part of money in accordance with the testament. The number of people exposed to cryonic suspension and people who have signed contracts for cryopreservation, is growing worldwide. Do not put off signing the contract, losing precious chances for immortality. Contact the KrioRus company now. Cryonics is your chance to return.

Ja vad skall man säga. Juristen i mig undrar om man räknar med att lagstiftningen skall ändras så att man kan testamentera sina resurser till sig själv i det nyupptinade tillståndet. Eller det kanske räcker med att man har kvar sin Internetbank. Problemet är väl att komma ihåg koden. Men det problemet kan man kanske lösa enklast genom att magasinera den tillsammans med övriga ägodelar på Shurgard tills man kan hämta rubbet när man som nyupptinad skall köra igång sitt liv igen.

Min tanke inför hela denna besynnerliga affärsverksamhet är att den väl ändå får ses som ett solitt symptom på framgången i den moderna tidens ihärdiga propagerande för materialismen som en vetenskapligt korrekt livsåskådning. Kunderna på KrioRus och andra liknande ställen kan ju knappast bli mer övertygade än de redan är om att det enda som existerar är materien. Att anden bara är en “saft” som utsöndras av hjärnan och nervsystemet. Och att människans evighetshopp finns i frysboxen. Bara nu inte alltihop saboteras av strömavbrott och/eller reinkarnation. Och vem får pengarna tillbaka om det inte fungerar?

——–
Andra bloggare om , , , , , ,

Lena Andersson och Gud

Så har då Lena Andersson tagit till orda igen i frågan om Gud finns eller inte finns. Under rubriken Krock i kunskapssyn uttalar hon sig i dagens DN om “den fluffiga antiateismen”. Hon inleder sin artikel med några närmast vällustigt avvisande kommentarer om Vaclav Havels varnande tal om ateismen och om några uttalanden som påven gjorde i Skottland häromsistens.

Hennes huvudsakliga attack riktas dock mot Elisabeth Gerle som varit ofin nog att i sin bok Farlig förenkling jämföra Sverigedemokraterna och Förbundet Humanisterna. Jag har inte läst Gerles bok men har fått intrycket att hon lutar åt att Humanisterna i sitt hårda avvisande av religion riskerar att hamna i eller underblåsa en främlingsfientlighet som spelar Sverigedemokraterna i händerna (se t.ex. denna artikel av Gerle). Och i en debattartikel i dagens SvD uttalar sig den avhoppade Humanistmedlemmen Malin Jonason under rubriken Intolerans präglar Humanisterna på ett sätt som verkar ge visst stöd för Gerles tes.

Att Lena Andersson retar sig på Gerles teser och sätt och resonera är inte ägnat att förvåna. Hon vill förstås inte bli misstänkt för att gynna Sverigedemokraternas syften med sin ateism och försvarar sig därför frenetiskt. Inte i första hand med politiska argument utan genom att försöka tydligt och klart förklara bristerna i den “fluffiga antiateismen”. Hennes huvudargument lyder:

I ett öppet friktionssamhälle pågår en ständig förhandling om gränser. Humanisterna deltar genom opinionsbildning. Vad de då brukar eller borde framhålla är att gud inte är ett giltigt argument i tvister som rör samhällskontraktet. Gud, heliga texter och profeter måste i det samtalet ersättas med världsliga argument som kan bedömas med förnuftet. Detta gäller endast förehavanden som på rimliga grunder kan ifrågasättas, inte harmlösheter och ornament. Gerle frågar sig om inte den här ambitionen är totalitär. I så fall är den det på samma sätt som demokratin är totalitär.

Gerle anser att ”nyateisterna” borde visa större respekt för inomreligiös utveckling och omtolkning mot en mer poetisk och metaforisk gud. Men det är just sådant som den kunskapssyn ur vilken ateismen härleds har svårt att respektera intellektuellt. Och det är just här vi inte förstår varandra. Ateisten anser att det i princip är en sanningsfråga om ett påstått väsen existerar eller ej, och på vilket sätt det utövar sin påstådda verksamhet. Om det är ”otillgängligt för vårt begränsade förnuft”, som det brukar heta, måste teologerna förklara varför de ägnar saken så mycken förnuftsmöda.

Det är bland annat resonemang av det här slaget som är ”farligt förenklade” och ”förlegade”, enligt författaren. Att bryta ner i beståndsdelar och definitioner kallas i vår tid dogmatiskt. Att med analytiska metoder söka förståelse av det vi inte begriper är att inte visa öppenhet inför det outgrundliga. Att undersöka vad förvirringen utgörs av i stället för att ”bejaka ambivalensen och det mångtydiga” är att vara rigid. Men också att vara efter sin tid. Ty enligt den senaste filosofin finns eventuellt ingen verklighet utanför språket, och sanningsbegreppet är förött. Låt oss konstatera att enighet inte råder om det

Naturligtvis har Lena Andersson rätt i att det är en sanningsfråga om Gud existerar eller ej. Men det är ett tämligen poänglöst konstaterande. Stridsfrågan gäller hur kunskap om denna existens möjligen kan vinnas. Som jag ser det applicerar ateister i sammanhanget en kunskapssyn som i princip är lika osofistikerad som den Chrustjov använde när han tyckte att Gagarins första sputnikfärd hade bevisvärde i frågan om Gud existerar eller ej. Gagarin såg ju ingen Gud under sin rymdfärd vilket alltså föll den ateistiske Chrustjov i smaken.

Den enligt min mening intressanta frågan är varför Lena Andersson är så säker på att den konventionella vetenskapliga och analytiska kunskapssynen är lämpad för att avgöra frågan om Guds existens. Sitter hon inne med några bevis i frågan eller håller hon sig med en tro? Mitt svar på denna retoriska fråga är förstås att Lena Andersson tror på sin metod. Och det är tydligen en alldeles OK tro. Men även när det gäller valet av metod kan och bör sanningsfrågan ställas. Om metoden som används för att söka svar på en fråga inte kan ge svaret så är det inte ointressant. Och det är definitivt inte ointressant om de personer som tror på denna metod tror att det uteblivna eller felaktiga svar som metoden genererar kan användas för att dra korrekta slutsatser om den studerade frågan.

Lena Andersson må två sina händer, men vi människor är dömda att tro. Vi tror och inte-tror på Gud, vi tror och inte-tror på våra uppfattningar om hur giltig kunskap produceras osv. osv. Samtalet eller debatten kommer säkerligen att fortsätta.

Men låt mig som avslutning påminna om den religiösa eller andliga empiri som genom årtusendena har presterats av mystiker världen över. Med Lena Anderssons kunskapssyn kan sådant förstås avfärdas som hallucinationer och illusioner (och sådant förekommer), möjligen medvetet frammanade för att kunna manipulera människorna. Men för alla som varit i den allra minsta personliga beröring med den inre kunskapsväg som leder till den kunskap om Gud (eller tillvarons urgrund) som vi människor kan förlänas väger dessa åsikter lätt även om de skulle presenteras som fakta.
————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Objektiv religionsundervisning kontra dold pseudoreligiös propaganda

I debatten som utlösts av Jan Björklunds uppfattning att kristendomen har en särställning i Sverige som motiverar att den dominerar i skolans religionsundervisning är det så vitt jag kunnat märka en synpunkt som aldrig framkommit. Alla verkar vara rörande överens om att nuvarande undervisning med sekulära och objektiva förtecken är befriad från tro. Men detta är en filosofisk bluff, eller åtminstone synvilla. Människan är i själva verket dömd att tro. Hur vi än vrider och vänder på oss och bedyrar att vi verkligen är moderna sekulariserade människor sunt befriade från allt vad tro heter så tror vi likväl en hel del om de frågor som religionen sysslar med. Den som t.ex. inte tror på Gud vet ju inte att Gud inte finns utan blandar ihop sin inte-tro på Gud med vetande. Få har uttryckt människans position när det gäller tro så på pricken som den tyske kunskapssociologen Max Scheler: ”Denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”.

Den objektiva och sekulariserade hållning till religionsundervisningen som är den rådande och rekommenderade blir därför också direkt eller indirekt en undervisning om den tro som vi inte får kalla en tro. Det vill säga en undervisning i den moderna människas rätta och upplysta credo om att vi lever i en slumpmässigt uppkommen tillvaro utan högre mening där vi dansar med i det darwinistiska utvecklingsståhejet i några decennier innan ljuset släcks över vår korta och djupast sett meningsbefriade existens. En existens där vi förväntas i huvudsak använda vårt sekulariserade, rationella tänkande för att förverkliga vår små personliga meningsprojekt som ett slags tillfälliga meningskrusningar på den allomfattande meningslöshetens hav.

Själv undrar jag när det skall ingå i läroplanen att även denna pseudoreligion skall bli föremål för objektiv undervisning i stället för att som nu ingå i en oannonserad livsåskådningspropaganda. 

———

DN, DN2,  SvD, SvD2, SvD3,  ABExpressen, Expressen2Expressen3, HD, HD2GP, GP2, Sydsvenskan

Stum oförmåga att förstå

I dagens DN ondgör sig landets mest kända sekularister ånyo över allt ont som kommer från religionen, medan sekularismen framhävs som en lysande och befriande tanke för människorna. Artikeln har titeln Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle. Jag drar mig till minnes den tid då det åtminstone där jag bodde kryllade av amerikanska Mormonmissionärer i billiga kostymer. De ringde på och utstrålade en trosvisshet som bakom en yta av vänlighet doftade en stark psykisk instängdhet som fick mig att känna att dessa missionärer plågades av en mer eller mindre väl förträngd längtan efter förståelse och befrielse. Jag roade mig ibland med att diskutera med dem och fann detta fullständigt dödfött på ett fascinerande sätt. Och jag får samma känsla inför sättet att argumentera i den aktuella DN-artikeln. Intensiv och tillsynes övertygande argumentation för den förmenta sanningen och omdömesgillheten mot en känslofond av psykisk instänghet och stum oförmåga att förstå religionsfenomenent på djupet. Min känsla blir därför att artikeln inte handlar om det den sägs handla om. De frågor jag ställer mig inför att ha läst och begrundat är: Vad är det som plågar författarna på ett personligt plan? Vad är det som genererar och ger kraft till deras bakom intellektuella resonemang nödtorftigt dolda avsky mot religionen?

Jag förväntar mig förstås inte att få några svar på dessa frågor, men i min fantasi tänker jag att hela bunten är kanske återfödda religiösa fanatiker som ägnar sina nuvarande liv åt att försöka skapa något slags inte balans.

Men alldeles bortsett från dylika fantasier så kan alla som vill läsa en kvalificerad reflektion om religionens roll läsa en understreckare i torsdagens SvD om hur Jürgen Habermas syn på religionen har utvecklats genom åren. Den har titeln Habermas tror mer på religion än på Gud och är skriven av Ulf Jonsson som nyligen utgivit boken Habermas, påven och tron.
——————————————-
Andra bloggare om , , , , , , ,