Maktkrypande anpasslighet och integritet

Lena Andersson skriver ofta klokt och insiktsfullt. Hennes kolumn i dagens DN utgör inget undantag. Den har rubriken Demokratin som mentalitet och redan den första meningen gör att läsaren hajar till: “Frågan om hur jag skulle agera i en diktatur besvaras av min anpasslighet idag”.

Det som fått Lena Andersson att formulera sig så här är tydligen hennes studier av Svante Nordins bok Filosoferna: det västerländska tänkandet sedan år 1900. När hon med Nordins hjälp kom att grubbla över de tyska filosofernas anpasslighet under Hitlers välde så nöjde hon sig inte som normalskribenten med att i efterklokhetens och den nutida politiska korrekthetens namn ondgöra sig över dessa ryggradslösa antisemitiska medlöpare utan hon ställde sig frågan: “om inte diktaturen är en mentalitet lika mycket som en samhällsordning, precis som demokratin är det”. Och så kommer hon till följande slutsats:

Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.

 Och hon förtydligar vad denna anpasslighet innebär genom att konstatera att

Diktaturen känns inte igen på vilka den stöter bort, utan på den samfällda och av makten applåderade bortstötningen som sådan och dess irrationella, tvångsmässiga, gemensamhetsskapande åtbörder.

Detta låter sig ju sägas, men Lena Andersson vore inte Lena Andersson om hon inte följde upp denna tanke med exempel som visar att dessa diktaturens bortstötningsmekanismer är utomordentligt välutvecklade även i ett styrelseskick som vårt.  Hon menar helt enkelt att samma bortstötningsmekanismer finns i både demokratier och diktaturer. Att det när det gäller detta strängt taget bara är en skillnad i grad mellan diktatur och demokrati. Och så beskriver hon tankemaktens roll i en demokrati så här (och hon inkluderar klädsamt nog sig själv):

Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.

Men det är inte bara så att tankemakten i det som kallas demokratier tränar på att tillämpa bortstötning av det politiskt inkorrekta utan Lena Andersson menar också att man samtidigt underhåller en stor naivitet när det gäller sin förmåga att vara på vakt mot diktatur. Hon konstaterar därför:

Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är diktaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.

Det Lena Andersson säger är alltså att när vi i demokratins och dess höga värdens namn fördömer och stöter bort det som är misshagligt så är denna mentalitet inte någon garanti för demokrati. Den är i själva verket en grogrund för diktatur.

Då kan man förstås ställa sig frågan om hon verkligen menar att man inte skall hålla rent mot misshagliga uppfattningar. Men det är inte hennes uppfattning. Hennes poäng är i stället att det misshagliga skall bemötas med argument och inte med det hon kallar ”de invigdas koder och underförståddheter”. Hon talar om den mentala diktaturen och diktatur som det högsta stadiet av konformism. Och ”i konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar”.

Detta gör att hennes kritik mot den rådande bortstötningsmentaliteten blir farlig för henne själv som person i medieeliten. Och hon visar att hon är medveten om detta. Så därför skriver hon:

I en artikel som den här ingår att jag måste understryka min avsky för Sverigedemokraterna, annars ägnar sig läsaren inte åt vad jag skriver utan åt att vara först med att säga att jag smygvägen antyder gillande av parian. Så jag säger det: jag är kosmopolit. Och anpassling.

Men samtidigt är hon sitt ärliga jag troget och konstaterar att denna brasklapp inte är ”ett dugg bättre än att i ett annat system skynda sig att försäkra åsiktsgemenskapen som sköter bortstötningen om att man är en god nationalist eller antisemit”.

Och så avslutar hon sin artikel så här: ”Den som står i opinionsmaktens gunst behöver inte argumentera, och den som intar fel hållning bemöts inte med argument utan med misstänkliggörande av avsikterna. Demokratin är en mentalitet.”

Det Lena Andersson lite förstucket menar är alltså att det är si och så med den demokratiska mentaliteten i vår demokrati. Att vi skall se upp med våra oreflekterade och oargumenterade bortstötningsmekanismer för de passar egentligen bäst i en diktatur. Och det är denna typ av mental diktatur i en demokrati av vår typ som gör oss oförmögna att se och förstå vad som kan utvecklas till verklig diktatur.

Det finns mycket att säga om denna klokt tänkta artikel. Men jag nöjer mig med att konstatera att den från mitt perspektiv i huvudsak handlar om integritet och vad integritet innebär. Visst låter det bra om man som person har integritet. Men vad betyder det? Begreppet är förstås mycket svårdefinierat, men som jag ser det betyder det åtminstone en förmåga att säga nej på basis av en allmängiltig princip.

Men alla vet hur impopulärt ett nej är. Vi har alla upplevt att det ett nej utlöser från maktens sida är den outtalade eller direkta och hotfulla frågan ”du är väl inte illojal”. Och vi vet också alla att illojalitet har ett pris. Om det som får oss att säga nej inte har så vittgående implikationer så blir i och för sig konsekvensen i vårt någorlunda städade land kanske bara att man blir betraktad som ”socialt inkompetent” eller som en person med samarbetssvårigheter, dvs. olämplig för löneförhöjning och befordran. Man skickas i varje fall inte direkt till Gulag eller ett koncentrationsläger.

Men är ens samvetsdriva påstridighet och integritet så pass stark att man intar rollen av s.k. visselblåsare är det lätt hänt att man blir utsparkad. Och efter en tid av medialt gunstlingsskap så kommer man kanske att upptäcka att man blivit omöjlig på arbetsmarknaden eftersom ingen söker efter andra anställda än de som är omvittnat lojala.

Så visst är det enklast att säga ja inför makten i alla dess skepnader.

Och det kan förstås vara alldeles OK om man samtidigt är klar över vad det är man egentligen gör när man säger ja till makten. Som jag ser det överlämnar man genom detta ja sin personliga och moraliska integritet i pant till det system som man genom sitt ja uttryckt en vilja att tjäna. Och den centrala frågan är om man har en förmåga att lösa ut sin pant genom ett klart och entydigt nej om detta skulle behövas, dvs. om det system man tjänar har börjat agera på ett sätt som står i strid med ens egen samvetsbaserade moral.

Så samvetsfrågan för var och en av oss är om vi har några moraliska principer som inte är till salu. Som vi inte är beredda att sälja inför olika typer av uttalade eller outtalade hot. Eller om vi i själva verket fungerar som Groucho Marx när han konstaterade att ”visst har jag principer, men tycker ni inte om dem så har jag andra”.

Så där står vi Lena Andersson och jag. Hon funderar i denna sin DN-artikel över den opportunistiska anpasslighetens roll i både demokratier och diktaturer och jag försöker genom denna min lilla kompletterande reflektion om integritetens betydelse påminna om att vi alla bör göra vårt bästa för att hitta fram till den personliga identitetens hjärtpunkt där vi vägledda av vårt samvete kan både stå upp för oss själva och relatera till andra med ärlighet och respekt. Att vi helt enkelt jobbar med att göra oss själva till demokrater till gagnet och inte bara till namnet.

—–
Lena Andersson berörde en aspekt av anpassligheten inför makten i en tidigare DN-artikel som jag kommenterat i mitt inlägg Lena Anderssons skarpa blick för auktoritära fasoner.
—–
Andra bloggare om , , , , ,

Lena Anderssons skarpa blick för auktoritära fasoner

Lena Andersson är ofta klok och skarpt analytisk. Därför är det nästan alltid stimulerande att läsa henne. Men i dagens DN är hon bättre än så. För mig som i åratal har sysslat med att studera och reflektera över auktoritära förhållningssätt och auktoritärt ledarskap är det faktiskt en oförställd fröjd att läsa någon som har en känslig blick för dessa ting. I sin kolumn har hon under rubriken Auktoritära utsöndringar skrivit ett enligt min mening lysande aktstycke om hur auktoritära personer har en förlamande och underkastelsereflexen utlösande makt över personer i sin omgivning. Hon exemplifierar bl.a. med Carl Bildt och Zlatan.

I Carl Bildts fall gör hon tankeexperimentet att om det varit han och inte Håkan Juholt som hade haft sin sambo boende gratis på skattebetalarnas bekostnad i åratal så förmodar hon att ingen då hade klarat av att förödmjuka Bildt. Att han i motsats till Juholt skulle ha lyckats freda sig.

Bildt skulle ha

deklarerat att sakfrågan var felaktigt bedömd, struntartad och ologiskt hanterad. Han hade tagit strid tills de flesta blivit osäkra på om han inte hade rätt ändå, var det inte en ologiskt hanterad struntsak felaktigt bedömd? Förödmjukelse drabbar bara dem som tillåter det.

Hon tar också upp Bildts vad det verkar utmärkta förmåga att inte bara freda sig mot olika anklagelser rörande sina gamla Lundin Oil kopplingar till Etiopien utan också att få journalister och andra att framstå som lättviktigt okunniga och utan omdöme som tar upp frågor som är irrelevanta.

När det gäller Zlatan tar Lena Andersson det faktum att svenska fotbollslandslaget vinner och verkar spela bättre när Zlatan inte är med som intäkt för sin förmodan att Zlatan har en auktoritär och krävande utstrålning som får de andra i laget att krympa i sin rädsla för att den väldige skall bli missnöjd med deras insatser.

Hennes sammanfattande beskrivning av det auktoritära förhållningssättet beskriver mycket träffsäkert vad det handlar om.

De auktoritära ledartyperna utsöndrar liksom en gas som omgivningens receptorer genast känner av, och omgivningen börjar dansa efter utsöndrarens pipa. (…) I närvaro av en auktoritär person vågar man inte misslyckas och inte tänka. Man börjar betrakta sig med den auktoritäres kritiska blick och blir sladdrig. När man möter dessa personer ser man till att på olika sätt förmedla att man inte kan något, inte vet något och inte är något hot. Man blir inställsam och lismande fast man då avskyr sig själv. Avväpnandet sker automatiskt, gasreceptorerna vet att auktoritära personer inte får överglänsas eller utmanas eftersom de inte mår bra då. (…) De auktoritära har tidigt lärt sig att inte visa osäkerhet. När de är rädda går de på attack, utsöndrar ännu mer auktoritär gas tills omgivningen retirerar. Prestige och förödmjukelse är fästpunkterna de orienterar efter. De pladdrar aldrig, utan skapar tystnaden som får andra att pladdra. De räddar inte andra ur obekväma situationer men vet hur man försätter dem där.

Detta synnerligen väl beskrivna auktoritära förhållningssätt är det centrala beteendeparadigmet i allt maktmissbruk. Och för min egen del har jag framförallt beskrivit vad det handlar om i Den vise VD:n. Jag använder inte samma begreppsapparat som Lena Andersson men våra observationer är mycket likartade. Min huvudobservation är att det auktoritära beteendeparadigmet är genomsyrat av en undermedveten regel som säger att det är förbjudet att väcka negativa känslor. En regel som både ledare och följare svurit omedveten trohet mot. Och att det är denna regel som auktoritära ledarpersonligheter utnyttjar stenhårt för att värna och utvidga sin makt. Så fort de känner något som hotar deras prestige, makt och känsla av att flyta ovanpå i ett tillstånd av ofelbarhet så kommer de att skoningslöst försöka knäcka dem som uppfattas som bärare eller förmedlare av detta hot.

Jag brukar i mina föreläsningar beskriva hur det känns att bli utsatt för auktoritärt ledarskap genom exemplet att en underordnad har gjort en utredning om ett missförhållande som det är mycket viktigt att få gehör för och hur den personen i sin oro för att den auktoritäre chefen skall strunta i det hela verkligen har förberett sig grundligt för att göra en klar och övertygande framställning av realiteter.

Så fort den föredragande personen kliver in genom dörren till chefens rum känner han motvinden. Men han stålsätter sig och börjar sin framställning. Men upptäcker direkt tendenser till att tungan svullnar och nästan förlamas. Det blir mycket svårt att klart säga vad han hade tänkt säga, och inte bara det. Det blir också svårt att tänka klart. Till sist viker den föredragande ner sig och säger något diffust och osant som gör att den auktoritäre ledaren inte längre behöver känna sig kritiserad eller hotad.

Full av självförakt lämnar så den underlydande sin chef med i realiteten oförrättat ärende. Och så fort han får chansen kommer han att baktala chefen bland människor som han litar på, och dessutom börjar han i sitt avmotiverade tillstånd att fantisera om andra jobb eller om att inta en passiv födkroksmentalitet enligt devisen “jag vet vad jag behöver göra för att inte riskera mitt månatliga skadestånd, och jag gör inte ett dugg mer än det”.

Det som har hänt i den här situationen brukar jag beskriva genom att skilja mellan två typer av kommunikation som jag kallar program ett och program två. Program ett handlar om det intryck man vill göra genom sina direkta utsagor. Här talar man vackert och i ledarsammanhang så handlar det om ord och uttryck som rekommenderas enligt gängse managementjargong. På program ett har den aktuelle chefen kanske talat sig till tårögdhet om delaktighet och öppna processer och annat vackert. Medan program två uttrycker vad man egentligen tycker, och här handlar det inte i första hand om vad man säger utan om vad man utstrålar. Så oavsett vad chefen i mitt exempel har sagt för vackra saker på program ett så utstrålar han i mitt exempel något helt annat. Om det icke verbala budskapet (det Lena Andersson kallar utsöndring av auktoritär gas) översätts till klartext så är chefens budskap “eftersom jag kommer att bli förbannad av det du tänkt säga så skall du hålla käften eller säga något som jag gillar, och för övrigt göra som jag säger”.

Den här typen av ledarskap hör ofelbart samman med maktmissbruk. Det är också förödande för kreativitet och motivation i en organisation. Och som mera allmänt psykologiskt beteendeparadigm omöjliggör det auktoritära förhållningssättet tillitsfulla och ärliga relationer. Frågan om hur den makt som auktoritära ledare utövar skall brytas och ersättas av ett klokare och medmänskligare ledarskap är dock en alldeles för stor fråga att ta upp här. Men som sagt en del av mina synpunkter på saken finns i Den vise VD:n. Men också i Oanade möjligheter och här och där i mina övriga böcker.
—–
Andra bloggare åsikter om , , , ,

Lena Andersson och Gud

Så har då Lena Andersson tagit till orda igen i frågan om Gud finns eller inte finns. Under rubriken Krock i kunskapssyn uttalar hon sig i dagens DN om “den fluffiga antiateismen”. Hon inleder sin artikel med några närmast vällustigt avvisande kommentarer om Vaclav Havels varnande tal om ateismen och om några uttalanden som påven gjorde i Skottland häromsistens.

Hennes huvudsakliga attack riktas dock mot Elisabeth Gerle som varit ofin nog att i sin bok Farlig förenkling jämföra Sverigedemokraterna och Förbundet Humanisterna. Jag har inte läst Gerles bok men har fått intrycket att hon lutar åt att Humanisterna i sitt hårda avvisande av religion riskerar att hamna i eller underblåsa en främlingsfientlighet som spelar Sverigedemokraterna i händerna (se t.ex. denna artikel av Gerle). Och i en debattartikel i dagens SvD uttalar sig den avhoppade Humanistmedlemmen Malin Jonason under rubriken Intolerans präglar Humanisterna på ett sätt som verkar ge visst stöd för Gerles tes.

Att Lena Andersson retar sig på Gerles teser och sätt och resonera är inte ägnat att förvåna. Hon vill förstås inte bli misstänkt för att gynna Sverigedemokraternas syften med sin ateism och försvarar sig därför frenetiskt. Inte i första hand med politiska argument utan genom att försöka tydligt och klart förklara bristerna i den “fluffiga antiateismen”. Hennes huvudargument lyder:

I ett öppet friktionssamhälle pågår en ständig förhandling om gränser. Humanisterna deltar genom opinionsbildning. Vad de då brukar eller borde framhålla är att gud inte är ett giltigt argument i tvister som rör samhällskontraktet. Gud, heliga texter och profeter måste i det samtalet ersättas med världsliga argument som kan bedömas med förnuftet. Detta gäller endast förehavanden som på rimliga grunder kan ifrågasättas, inte harmlösheter och ornament. Gerle frågar sig om inte den här ambitionen är totalitär. I så fall är den det på samma sätt som demokratin är totalitär.

Gerle anser att ”nyateisterna” borde visa större respekt för inomreligiös utveckling och omtolkning mot en mer poetisk och metaforisk gud. Men det är just sådant som den kunskapssyn ur vilken ateismen härleds har svårt att respektera intellektuellt. Och det är just här vi inte förstår varandra. Ateisten anser att det i princip är en sanningsfråga om ett påstått väsen existerar eller ej, och på vilket sätt det utövar sin påstådda verksamhet. Om det är ”otillgängligt för vårt begränsade förnuft”, som det brukar heta, måste teologerna förklara varför de ägnar saken så mycken förnuftsmöda.

Det är bland annat resonemang av det här slaget som är ”farligt förenklade” och ”förlegade”, enligt författaren. Att bryta ner i beståndsdelar och definitioner kallas i vår tid dogmatiskt. Att med analytiska metoder söka förståelse av det vi inte begriper är att inte visa öppenhet inför det outgrundliga. Att undersöka vad förvirringen utgörs av i stället för att ”bejaka ambivalensen och det mångtydiga” är att vara rigid. Men också att vara efter sin tid. Ty enligt den senaste filosofin finns eventuellt ingen verklighet utanför språket, och sanningsbegreppet är förött. Låt oss konstatera att enighet inte råder om det

Naturligtvis har Lena Andersson rätt i att det är en sanningsfråga om Gud existerar eller ej. Men det är ett tämligen poänglöst konstaterande. Stridsfrågan gäller hur kunskap om denna existens möjligen kan vinnas. Som jag ser det applicerar ateister i sammanhanget en kunskapssyn som i princip är lika osofistikerad som den Chrustjov använde när han tyckte att Gagarins första sputnikfärd hade bevisvärde i frågan om Gud existerar eller ej. Gagarin såg ju ingen Gud under sin rymdfärd vilket alltså föll den ateistiske Chrustjov i smaken.

Den enligt min mening intressanta frågan är varför Lena Andersson är så säker på att den konventionella vetenskapliga och analytiska kunskapssynen är lämpad för att avgöra frågan om Guds existens. Sitter hon inne med några bevis i frågan eller håller hon sig med en tro? Mitt svar på denna retoriska fråga är förstås att Lena Andersson tror på sin metod. Och det är tydligen en alldeles OK tro. Men även när det gäller valet av metod kan och bör sanningsfrågan ställas. Om metoden som används för att söka svar på en fråga inte kan ge svaret så är det inte ointressant. Och det är definitivt inte ointressant om de personer som tror på denna metod tror att det uteblivna eller felaktiga svar som metoden genererar kan användas för att dra korrekta slutsatser om den studerade frågan.

Lena Andersson må två sina händer, men vi människor är dömda att tro. Vi tror och inte-tror på Gud, vi tror och inte-tror på våra uppfattningar om hur giltig kunskap produceras osv. osv. Samtalet eller debatten kommer säkerligen att fortsätta.

Men låt mig som avslutning påminna om den religiösa eller andliga empiri som genom årtusendena har presterats av mystiker världen över. Med Lena Anderssons kunskapssyn kan sådant förstås avfärdas som hallucinationer och illusioner (och sådant förekommer), möjligen medvetet frammanade för att kunna manipulera människorna. Men för alla som varit i den allra minsta personliga beröring med den inre kunskapsväg som leder till den kunskap om Gud (eller tillvarons urgrund) som vi människor kan förlänas väger dessa åsikter lätt även om de skulle presenteras som fakta.
————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Att tro att man vet, men inte veta att man tror

Jag uppskattar Lena Anderssons krönikor i politiska frågor. Där är hon ofta skarpsynt, klok och mångdimensionellt nyanserad. Men när hon som i dagens krönika i DN – Habermas musik – ger sig in på sin kanske främsta käpphäst, religionen som livslögn, då blir hon med ens stum och endimensionell. Trots den analytiska skärpa som hon uppvisar när hon skriver om samhällsfrågor faller hon motståndslöst i den fälla som de flesta ateister verkar omedvetna om att de gillrat åt sig själva. Med suverän självsäkerhet förklarar hon att religionen och Gudstron är en livslögn. Och hon förklarar detta i en anda som förmedlar intrycket att hon verkligen vet vad hon pratar om. Hon vet verkligen hur det är. Men i själva verket tror hon att hon vet. Hon hör alltså till den grupp som “inte-tror” på Gud, och av någon anledning sätter hon likhetstecken mellan denna “inte-tro” och vetande. Men att “inte-tro” på det ena eller det andra är också att tro. Så man kan ju i sitt stilla sinne undra över varför hon tror att hon vet, men verkar vara omedveten om att hon tror.

När min nya bok I ett annat ljus väl har kommit från trycket får jag skicka den till henne. Då skulle det kanske gå upp ett och annat ljus.

———
Andra bloggare om , , , , , ,
Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Det sanna ansiktet

Att Lena Andersson har ett skarpt intellekt är uppenbart. Det leder henne visserligen fel när hon sysslar med andliga ting. Dessa greppar hon på ett så fyrkantigt sätt att hon har en tendens att missa själv poängen. Något som blev särskilt tydligt när hon stormade in på den nationella scenen genom sitt sommarprogram om Jesus där hon sig själv ovetandes visade på sanningen i Vladimir Prelogs utsaga att “logik är konsten att ta fel med tillförsikt”.

I sin nya gärning som skribent på DN håller hon sig dock oftast till ämnen som passar hennes tankeläggning. Och nu har hon enligt min mening skrivit sin bästa kolumn hittills. Under rubriken Moderat manipulation gör hon en skoningslös och samtidigt nyanserad analys av av vad som finns bakom den förledande retoriken om arbetslinjen och behovet att minska utanförskapet. Att det helt enkelt handlar om att sänka skatten och därmed minska statens möjligheter att ge stöd till dem som behöver hjälp.

Hon ser alltså tydligt att oavsett retorisk drapering så har i synnerhet Moderaterna en ideologisk fixering vid idén att det bästa samhället skapas om den ekonomiska egennyttan får så fritt spelrum som möjligt. Och därför kunde de också i regeringsställning konstruera ett sjukförsäkringssystem där de på grund av hjärtats blindhet inte kunde förutse att det skulle vid strikt juridisk och tjänstemannamässig tillämpning leda till att t.ex. svårt cancersjuka i stället för att vara sjukskrivna skulle på vägen mot försörjning genom socialbidrag tvingas resa sig från sjukbädden och ibland kanske t.o.m. från dödsbädden för att söka jobb som i dessa tider av hög arbetslöshet med all sannolikhet inte finns.

Detta ytterligt oempatiska “lagstiftningsmisstag” har fått omedelbara konsekvenser i partisympatierna. Sedan återstår att se om det kostar Alliansen makten i det kommande valet. Minnet är dessvärre kort och Fredrik Reinfeldt är mycket skicklig i TV-debatter.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , ,