Lena Klevenås om samvetets och hjärtats väg i politiken

Igår sträckläste jag Lena Klevenås bok Politik – hur gör man?. Har genom åren haft lite kontakt med Lena. Jag blev medveten om hennes existens när hon skrev ett par betraktelser om Den vise VD:n en gång i tiden (kan läsas här och här), och även om jag inte minns detaljerna kring hur det hela sedan utvecklades så minns jag i varje fall att vi vid ett tillfälle hade en trevlig träff på riksdagshuset. Vi åt bland förnäma herrar i restaurangen – jag minns särskilt Alf Svenssons osannolikt nöjda uppsyn – och hon visade mig runt i denna maktens boning. Ja sedan skrev hon också om Oanade möjligheter (här).

Men nu har Klevenås skrivit om sina egna öden och äventyr i det politiska livet. Och det har blivit en ytterst fascinerande liten bok. Den börjar med hur hon drogs in i kommunalpolitiken i Alingsås när hon alldeles i början av 70-talet engagerade sig för att få politikerna att öppna skolan i Ödenäs. Detta engagemang blev en framgång och Klevenås fick blodad tand och gav sig in i politiken med hull och hår som socialdemokrat. Och Politik – hur gör man? skildrar så hennes politiska resa, som inom socialdemokratin förde henne ända till riksdagen där hon var ledamot 1991-1998 då hon helt enkelt petades som ”tack” för att hon inte alltid smidigt fogade sig efter den vinande partipiskan.

Ute i den politiska kylan förbarmade sig dock Margareta Winberg över henne, och Lena Klevenås fick flera intressanta och lärorika uppdrag relaterade till den globala livsmedelsförsörjningen. Arbetet rann dock ut i den politiska sanden och Klevenås befann sig i början av 2002 helt ute i den partipolitiska kylan. Driven av sitt engagemang i de globala frågorna om inte bara livsmedelsförsörjningen utan miljöförstöringen, klimatproblem och fixeringen vid den ekonomiska tillväxten hade hon dock redan börjat engagera sig i frivilligsektorn. Och via sitt engagemang i Forum för systemdebatt drogs hon in i den entusiasm som gjorde Attac till en stark politisk kraft under några år i början av det nya årtusendet. Tillsammans med bl.a. Aron Etzler och America Vera-Zavala jobbade hon stenhårt för att få genomslag för Attackrörelsens perspektiv på framtiden.

Attac-projektet gick delvis i kvav då rörelsen åtminstone i medierna fick bära en stor del av skulden för kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet och Klevenås tog så småningom klivet in i partipolitiken igen. 2003 blev hon medlem i Miljöpartiet, satt i partistyrelsen i några år och var på vippen (det fattades 13-14 personröster) att 2006 komma in i riksdagen igen. Och boken är utgiven lagom till valrörelsen 2010 och avslutningskapitlet är genomsyrat av glada förhoppningar om en rödgrön seger.

Av detta blev som bekant intet. Och Lena Klevenås får för tillfället nöja sig med en plats i kommunfullmäktige i Alingsås. Men när hon slickat såren och bidat sin tid en smula så är hon säkert som gammal fighter uppe på banan igen i god tid före nästa val.

Men vad är det då som gör att jag känner mig så berörd och fascinerad av hennes bok. Det har med den obändiga kraften i det ideella engagemanget att göra. Hela boken genomsyras av att Lena Klevenås är en besjälad idealist som med ett stort och medkännande hjärta kastar sig in i kampen om framtiden med garvade maktspelare som gör vad de kan för tukta detta ”orealistiska fruntimmer”. Ibland känner hon sig som en stackars Don Quijote i sin kamp mot väderkvarnarna. Men hon ger sig inte. Hon står på sig därför att hon har tänkt längre än sina ängsliga och av partipiska och politiskt korrekta kalkyler styrda partikamrater. Hon kan inte döva sitt samvete.

Det är just detta som är den stora saken med denna lilla bok. Den handlar om en samvetsstyrd människas envetna försök att få sina medmänniskor att se och förstå vart vi är på väg om vi inte vaknar upp ur vårt planetskövlande tillväxtdille. Därför är Lena Klevenås beundransvärd. Hon har tagit mycket stryk på det personliga planet när alla som känt sig provocerade av henne har njutit av att utan att rakryggat träda fram som personer ändå se till att lägga hinder för och stoppa henne.

Men sann mot sig själv och sin drivkrafts förankring i hjärtat har hon inte blivit cynisk. Och hon konstaterar filosofiskt följande mot slutet av sin bok:

För mig har politik alltid varit ett verktyg för att uppnå resultat. Bland det svåraste som finns är att vänta ut rätt tillfälle. Och att veta när det är dags. Det är nästan alltid för tidigt eller för sent. Jag har alltid varit före min tid, dessutom otålig. Men några måste också ha den rollen. Och de som passar och väntar är ofta medvetna om att en förändring är på gång. Rune Evensson, en av mina socialdemokratiska riksdagskollegor och byggnadsarbetare sa en gång till mig på 90-talet att ja, du kommer säkert att få rätt, men du kommer själv aldrig att få någon glädje av det.

Läs boken och låt dig inspireras att följa ditt eget hjärtas övertygelse!

—–
Andra bloggare om , , , , , , ,