Anders Wijkmans förord

Det är sent på jorden. Utvecklingen under 1900-talet har visserligen resulterat i en enastående materiell standardökning. Bräckligheten i de framsteg som nåtts är dock uppenbar. Först och främst ojämlikheten i fördelningen. Klyftan mellan dem som har och dem som inte har accelererar för närvarande – både mellan olika länder och regioner och inom länderna. Vi får också allt tydligare bevis för att de produktions- och konsumtionssystem som utvecklats är allt annat än hållbara. De avfallsprodukter som genereras utgör ett allt allvarligare hot både mot atmosfären och naturresurserna.

Om all världens befolkning skulle leva på samma konsumtionsnivå som genomsnittssvensken skulle det behövas minst tre planeter Jorden för att klara försörjningen av råvaror och för att hantera det avfall som bleve följden. Världens befolkning fortsätter att växa med nära 100 miljoner om året. Det behövs sålunda mycket av nytänkande för att klara framtiden på ett socialt och miljömässigt acceptabelt sätt.

Folkökningen, fattigdomen och miljöförstöringen bidrar sammantaget till ökade spänningar och konflikter. Den globalisering av handel och finansiella marknader som vi just nu upplever – och som har klara vinnare på olika håll i världen – har sin motsvarighet i att fattigdomen och miljöförstöringen också globaliseras. Konsekvenserna i form av försörjningsproblem, migration, spridning av sjukdomar samt konflikter kan vi bara ana oss till.

Mot den här bakgrunden kunde man förvänta sig en intensiv debatt i våra samhällen om den framtida utvecklingen. Inte minst skulle man hoppas på stor öppenhet bland politiker och partier inför de stora utmaningar människan står inför.

Dessvärre ser vi få exempel på en sådan öppenhet. Partipolitiken i vårt land – liksom i västerlandet i övrigt – fortsätter att domineras av en blandning av rigiditet och självsäkerhet. Mycken kraft går åt för att förklara den egna politikens förträfflighet medan motståndarna regelmässigt framställs som misslyckade och missriktade.

Det pågår visserligen i vårt land en intressant och relativt öppen diskussion om den offentliga sektorns ansvar, organisation och finansiering. Denna är viktig. Frågan är varför motsvarande intresse inte ägnas de övergripande frågeställningarna om fattigdomen, fördelningsproblematiken, miljön, teknologiutvecklingen etc. – frågor av global karaktär men med starka kopplingar till den nationella politiken.

Den ideologiska kartan är enklare idag efter kommunismens sammanbrott. De allra flesta partier bekänner sig numera till marknadsekonomin. Det är något av en paradox att debattörer och politiker, som ännu på 80-talet var starka anhängare av Sovjetunionen, idag återfinns bland de mest aktiva nyliberalerna.

Förklaringen till detta är inte bara en fråga om taktik och anpassning. Det är också ett bevis för att höger och vänster i politiken i vissa avseenden stått varandra nära idémässigt.

Skillnaderna var förvisso stora mellan gårdagens kommunister och olika borgerliga partier i frågor som rör personlig frihet och ansvar, ägandets roll etc. Men likheterna var också slående, i första hand vad gäller synen på tillväxten och materialismen. Den ideologiska kampen var hård beträffande formerna för produktionen, fördelningen av resultatet osv. men den starka fixeringen vid materialismen var gemensam.

När marknadsekonomin efter hand visade sig långt effektivare än planekonomin – och förtrycket i sovjetrepublikerna blev allt mer uppenbart – var steget inte långt att ta. De forna planekonomianhängarna blev med ens förespråkare för marknaden. Parallellt tonade socialdemokraterna ned sin tidigare övertro på statlig styrning och intervention i ekonomin.

De nyliberala krafterna vädrar morgonluft. I USA är det extra tydligt. Republikanerna skördar upprepade framgångar i kongressen. Hela debattskalan är starkt förskjuten i nyliberal riktning.

Typisk för tidsandan är den amerikanske historikern Fukuyamas bok nyligen, ”The End of History and the Last Man”. Budskapet är kort och gott att den ideologiska kampen är över, att kapitalismen kommit för stanna. Vad som återstår i samhällsbygget är blott marginella justeringar. Marknaden tilltros enligt detta resonemang närmast oändliga möjligheter att lösa de olika problem våra samhällen upplever. Ändå borde det vara uppenbart för varje sansad betraktare att dagens utvecklingsmodell vare sig är perfekt på kort sikt eller hållbar på lång sikt. Det är enligt mitt sätt att se livsfarligt att göra marknaden till något slags övergripande ideologi. Marknaden är ett överlägset system vad gäller att uppmuntra effektivitet, konkurrens och tillväxt i ekonomin. Däremot ger marknaden inga svar på frågor som har med fördelning, rättvisa och miljöhänsyn att göra.

Det finns idag enorma resurser i världen i form av kunskap av pengar. Det tragiska och moraliskt tveksamma är att resurserna alltmer koncentreras hos vissa länder och grupper. I stället för att sättas in i kampen mot fattigdomen och miljöförstöringen används merparten av de nya värden som skapas till att ytterligare materiellt berika grupper som redan lever i överflöd. Det är ingen överdrift att påstå att vi fått ett system där människornas flertal synes vara till för ekonomin och inte tvärtom.

Václav Havel kommenterade nyligen de västliga demokratiernas kris. Han menade att om inte de politiska ledarna haft ondskan i Kreml att hela tiden peka på som varnande exempel så skulle man tvingats ägna mer intresse åt den egna politikens brister.

Ett nytt fenomen i industriländerna är att tillväxt i ekonomierna inte längre ökar antalet jobb. Teknologiutvecklingen riskerar att göra en allt större del av arbetskraften överflödig.

Att varor och tjänster kan produceras med allt mindre insats av arbetskraft behöver naturligtvis inte ses som någonting negativt. Tvärtom får människan på detta sätt möjlighet att ägna mera tid åt familjen, kultur och den egna personliga utvecklingen.

Men övergången från ett samhälle där det mesta i livet kretsar kring jobbet blir inte lätt. Hur skall försörjningen klaras? Detta är f.ö. en huvudfråga utifrån ett U-landsperspektiv. Där beror fattigdomen i stor utsträckning på bristen på jobb, en situation som inte blir enklare när den nya kapitalintensiva teknologin penetrerar även dessa ekonomier.

Om allt färre medborgare kan räkna med ett fast jobb, hur då se till så att människor upplever att de uträttar något av värde? Det allra viktigaste för oss människor är att känna att vi behövs, att vi är efterfrågade. Alla passar inte att bli entreprenörer eller har läggningen att helt och fullt uppslukas av konstnärligt skapande.

Samtidigt som automatiseringen drastiskt minskar antalet fasta jobb på marknaden kan vi konstatera att det finns gott om viktiga arbetsuppgifter i samhället – inom omsorg, vård, utbildning, miljö etc. – som inte automatiskt tillgodoses. Kanske finns här en möjlighet, att via någon form av samhällskontrakt, erbjuda medborgarna meningsfulla arbetsuppgifter viss del av tiden mot skälig ersättning! Ett erbjudande som naturligtvis skall vara frivilligt. Den som inte är intresserad skulle ha full frihet att ordna försörjning på marknadens villkor.

Under alla förhållanden krävs ett stort mått av nytänkande för att möta den helt nya situation som teknologiutvecklingen ställer oss inför. Ännu så länge har vi sett föga av detta. Politikerna fortsätter att tala om ”den fulla sysselsättningen” som om utvecklingen stått stilla. FN:s handlingsprogram från det Sociala toppmötet lider av samma brister.

Kanske är det inte i första hand bland de aktiva politikerna skara vi skall förvänta oss de nya radikala grepp som behövs för att ge oss lösningar på dagens och morgondagens stora frågor? Kanske är det bland individer och grupper som står fria och obundna som de nya tankarna växer fram! Att döma av Karl-Erik Edris bidrag genom denna bok är det mycket som talar för det senare.

Edris lämnar ett unikt bidrag till samhällsdebatten. Hans bok vänder upp och ned på många av våra invanda föreställningar. Han visar upp en imponerande kunskap vad gäller idé- och lärdomshistoria. Hans analys är bred, insiktsfull och klargörande. Samtidigt är han både provokativ och utmanande vilket är en garanti för att man som läsare aldrig har tråkigt – trots att de ämnen som diskuteras är både allvarliga och delvis svårtillgängliga.

Edris pläderar starkt för det goda samhället – ett samhälle där etiken och moralen står i centrum, där den osjälviska kärleken dominerar. Hans framställning kan inte lämna någon läsare oberörd.

Edris utmanar starkt politikerna, kyrkan, vetenskapen och näringslivet – samt naturligtvis oss vanliga medborgare. Han åstadkommer en heltäckande och alltigenom fascinerande analys av västerlandets idéhistoriska och politiska utveckling. Hans slutsats är att de politiska systemen världen över kännetecknas av en djup depression. Det finns, enligt Edris, föga hopp för vår kultur om inte lyckas skapa en levande vision för våra samhällens fortsatta utveckling.

Bitvis känns resonemangen pessimistiska i den meningen att de attitydförändringar som krävs är så omfattande. Samtidigt är det ingen tvekan om att Edris själv tror på en annorlunda och bättre värld. Man kan möjligen ge honom epitetet ”possibilist”, dvs. möjligheterna finns där. Det gäller bara för oss människor att ta vara på dem.

Det unika med Edris bok är att analysen inte stannar vid människans världsliga behov. Han väver samman den materiella och andliga dimensionen på ett övertygande sätt.

En förutsättning för att bli hela individer – och för att kunna bidra aktivt till ett bättre samhälle – är att vi vågar möta vårt inre jag. Detta inre jag kan aldrig uppnå harmoni i ett system där alltings mått är pengar.

Edris ägnar stort utrymme åt den roll kyrkan spelat under utvecklingens gång. Hans kritik är ofta hård. Han menar att kyrkofäderna gav en alltför snäv tolkning av Jesu liv och gärning. Allt intresse gavs åt den andliga dimensionen. Det var i himmelriket människan skulle möta lycka och harmoni. Att livet på jorden för de allra flesta människor var en jämmerdal ägnade kyrkan begränsat intresse. Det viktiga var tron på Gud och det eviga livet.

På andra sidan himmelriket lurade helvetet. Om människorna brast i tro och gudfruktighet var det helvetet snarare än himlen som väntade. Genom denna förkunnelse lades enligt Edris grunden för skuld- och skamkänslor som blev helt avgörande för det mänskliga medvetandets utveckling. Varje tanke eller handling som ej var i linje med kyrkans abstrakta ideal gav upphov till ångestkänslor, en ångest som de allra flesta människor försökte tränga undan i det undermedvetna.

Sålunda utvecklades en personlighetstyp med utpräglat auktoritära drag. Strävan gick hela tiden ut på att framstå som felfri. De egna bristerna stoppades undan eller projicerades på andra.

Kyrkan hade inte mycket att erbjuda människorna vad gäller vardagens hårda villkor. Jesus å sin sida hade ägnat oerhörd kraft åt att genom egna gärningar visa upp betydelsen av ett kärleksfullt beteende. För honom var det handlingen – inte orden – som räknades. För honom var det självklart att stå upp för de svaga, de sjuka och de diskriminerade. Men denna helt fundamentala sida av Jesu gärning och livsverk kom i kyrkans tolkning att helt underordnas den andliga dimensionen. I stället för att ta strid för jämlika och rättvisa förhållanden kom kyrkan ofta att hamna på maktens och de besuttnas sida.

I och med upplysningstidens och vetenskapens genombrott förlorade kyrkan gradvis i inflytande. Vetenskapen och teknologin gav plötsligt förutsättningar att göra något åt fattigdomen och misären. De framsteg som gjorts vad gäller att höja levnadsstandarden för folk i gemen i industriländerna är obestridliga. På sätt och vis kan man säga att drömmen om frälsning och evigt liv kom att ersättas av drömmen om det materiella – eller med Edris språkbruk – det rationella paradiset.

Problemet med det rationella paradiset är att det slagit över i en materiell oändlighetssträvan. Jesus betonade oändlighet i fråga om osjälvisk kärlek. Det rationella paradiset betonar i stället den oändliga materiella tillväxten. Resultatet av detta, enligt Edris, bara bli moralisk såväl som ekologisk katastrof.

”Utan en förankring i en levande andlig vision av människans och livets yttersta villkor, mening och mål hotar målet om det rationella paradiset att löpa amok i blind expansionism.” Är det inte just det vi ser runtom kring oss i form av social utslagning, naturskövling mm?!

Vidare enligt Edris: ”Precis som den totala andligheten leder till att det materiella livet förtvinar, leder den totala materialismen till ett uppgivande av det andliga livet.” När ingenting är heligt längre – när allt kan köpas för pengar – är själva människovärdet i fara.

Vilken lösning ser då Edris? Boken innehåller en rad viktiga förslag till handling, både för att åstadkomma en ekonomi som utvecklas i balans med ekologin och för att möjliggöra en mera rättvis fördelning både av arbete och resurserna.

Men bokens viktigaste bidrag ligger inte i de konkreta förslagen till politisk handling. Vad Edris främst syftar till är att påverka människornas hållning och inre attityder. Hans uppmaning är att på djupet ta till oss Jesu vision om den ovillkorliga kärleken och dess fundamentala betydelse för samhällets utveckling.

”Nyckeln till en god framtid finns i den existentiella dimensionen, i människans inre.” För att kunna förverkliga detta krävs naturligtvis insatser på många områden. Edris pekar särskilt på kulturen och utbildningen, framför allt vad gäller synen på hur de livsfilosofiska frågorna skall hanteras. Att utbildningsvärlden skulle förhålla sig helt neutral – för att inte säga indifferent – till olika moraliska frågeställningar faller, enligt Edris, på sin egen orimlighet. ”Den förment objektiva undervisningen är i stället en undervisning i moralisk tvehågsenhet.”

Sammanfattningsvis representerar Edris bok en imponerande genomgång av mänsklighetens nuvarande predikament. Boken lämnar ingen oberörd. Det är min starka förhoppning att boken skall få bredast möjliga spridning och skall kunna tjäna som en viktig inspirationskälla och vägvisare i det nödvändiga samtalet om vår gemensamma framtid.

Anders Wijkman
Bitr. generalsekreterare FN