AD/HD i nytt ljus

Tänkte så smått börja blogga igen efter ett sommaruppehåll på en dryg månad. Idag ämnar jag dra en lans för en bok med titeln AD/HD i nytt ljus av Tomas Ljungberg. Den är en solid, och såvitt jag kan bedöma utomordentligt välunderbyggd, bredsida mot det s.k. neuropsykiatriska perspektivet på adhd. Enligt detta perspektiv är de beteendestörningar som diagnosticeras som adhd orsakade av biologiska förändringar i hjärnan. Och de läkemedel som ordineras är alltså tänkta att i möjligaste mån få hjärnan att fungera som om den vore biologiskt normal.

Det Tomas Ljungberg gör i sin bok är en ambitiös granskande genomgång av den forskning som sägs utgöra ett mycket starkt stöd för det neuropsykiatriska perspektivet på adhd. Slutsatserna som Ljungberg drar av sin genomgång är radikala. Och låt mig citera delar av bokens baksidestext:

Det visas t.ex. att ärftlighetens bidrag inte alls är så högt som har angivits. Det finns inte heller entydiga resultat som visar att någon speciell del i hjärnan verkligen är förändrad hos barn med adhd. Det finns inte heller ett entydigt stöd för att en förändrad omsättning i signalsubstansen dopamin orsakar adhd. Författaren visar också, vilket går stick i stäv med det neuropsykiatriska paradigmets slutsatser, att barnets uppväxtmiljö och psykosociala omgivning är utomordentligt viktiga för att adhd ska uppkomma.

Slutsatsen i boken blir att det inte är vetenskapligt hållbart att benämna adhd för ett ‘neuropsykiatriskt funktionshinder’. Begreppet bör därför inte längre användas i detta sammanhang. Den modell som bäst kan förklara uppkomsten av adhd är en stress-sårbarhetsmodell.

Klarare besked är svåra att ge. Samtidigt vill jag inom parentes nämna att mitt tidigare inlägg Medkännande och ensidigt om adhd (skrivet med anledning av en artikelserie om adhd i SvD) innehåller en del resonemang om just att en viktig orsak till adhd är barnets uppväxtmiljö och psykosociala omgivning. Detta perspektiv är grundat i s.k. anknytningsforskning.

Jag ämnar dock inte fördjupa mig i dessa ting nu utan vill i stället säga att det som framförallt gör att jag intresserar mig en smula för debatten om adhd är att den är ett konkret exempel på den filosofiska strid som i vår tid utspelas mellan företrädare för olika varianter av en materialistisk reduktionism och företrädare för en syn på människan som innebär en vägran att betrakta medvetandet och identiteten som något slags subjektiva illusioner genererade av den biologiska mekanismen.

Den syn på adhd som dominerar för närvarande är enligt min mening en konsekvens av att läkarkåren, ja stora delar av det naturvetenskapliga etablissemanget, tar för givet att ett materialistiskt och reduktionistiskt perspektiv är sant, rent av vetenskapligt bevisat. Denna metafysiska trosuppfattning är emellertid just en trosuppfattning, och är den sann så är den i varje fall inte bevisad.

Nu är det inte så att Tomas Ljungberg direkt tar sig an denna centrala filosofiska stridsfråga i sin bok. Men han gör det faktiskt indirekt genom att med vanlig logik visa att företrädarna för det i reduktionistisk materialistisk metafysik grundade neuropsykiatriska perspektivet på adhd inte lever upp till sina egna ideal när det gäller vetenskaplig stringens. De har helt enkelt dragit felaktiga och alldeles för vittgående slutsatser.

Ljungberg spekulerar en del om varför de har gjort det. Och hans förklaringar kan väl egentligen sammanfattas enklast med tanken att slutsatsen att adhd är ett neuropsykiatriskt funktionshinder är mycket bekväm.

Man slipper helt enkelt att följa psykodynamiska och familjeterapeutiska tankespår och börja rota i förklaringar som har med barnets uppväxtmiljö att göra. All sådan gungflyverksamhet med ofrånkomliga oklarheter, lögner, äreräddningar, skuld- och skamkänslor kan nu ersättas av objektiv diagnos och medicinering. Porten till alla tänkbara och svårutredda psykologiska komplikationer kan stängas med ett enkelt recept och en suck av lättnad.

Den enskilda familjen slipper skuldkänslor. Politiker, samhällsdebattörer och olika ideologer behöver inte grubbla över om adhd är ett tecken på brister i bemötandet av barn i familjen, förskolan och skolan. Och så finns det pengar att tjäna för dem som säljer adhd-medicin. Det är nästan för bra för att vara sant.

Till sist vill jag bara säga, all heder till Tomas Ljungberg. En klartänkt man med integritet. Hans nyanserade bok bör läsas och begrundas. Men risken är väl att den kommer att tigas ihjäl eftersom den trots sin torrt vetenskapliga stil har ett underliggande starkt samhällskritiskt och politiskt inkorrekt budskap.

SvD:s artikelserie om adhd omfattade 6 artiklar (1 2 3 4 5 6)
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Medkännande och ensidigt om adhd

Svenska Dagbladets Idagsida kör för närvarande en serie om adhd. I hittills fem artiklar (1 2 3 4 5) har olika personer med adhd-diagnos presenterats på det där inlevelsefulla, balanserade och välskrivna sätt som gör Idagsidan så bra. I det aktuella fallet är artiklarna så medkännande skrivna att det nästan känns hjärtlöst att komma dragandes med tvivel på de tankemodeller som hela adhd-tänkandet bygger på.

Men jag saknar likväl en problematiserande artikel om själva adhd-diagnosen. Och i synnerhet om orsakerna till det aktuella tillståndet. Men den kanske kommer.

I väntan på denna artikel vill jag om skälet till min saknad säga att jag anser att den nuvarande artikelserien ger ett rätt ensidigt stöd för det synsätt på adhd som hör samman med det rådande skolmedicinska paradigmet. Enligt detta betraktas ju sjukdom som i grunden orsakat av en störning i den biologiska mekanismen och att bot innebär att med hjälp av olika kemiska substanser så långt möjligt återställa den ursprungliga friska biologiska mekanismfunktionen. Och adhd-diagnosen passar utmärkt väl in i denna bild genom att adhd beskrivs som ett neuropsykiatriskt funktionshinder som kan motverkas t.ex. med olika amfetaminpreparat. Adhd-symtomen anses alltså bero på något slags störning i hjärnfunktionen som man försöker kalibrera med diverse kemikalier.

Ett alternativt perspektiv på adhd finns emellertid. Det är sprunget ur det som kallas anknytningsforskning, en forskningsinriktning som bygger på John Bowlbys pionjärinsatser på området (om anknytningsteorin i allmänhet läs t.ex. 1 & 2). Denna forskning kunde tidigt urskilja tre huvudtyper av anknytningsmönster mellan mor och barn: trygg, undvikande och ambivalent anknytning. En del barn passade dock inte in i dessa tre kategorier och från början på 1990-talet har vissa forskare börjat använda ett fjärde anknytningsmönster som kallas “desorganiserad anknytning”. En anknytningsform som förekommer i 5-10 procent av de undersökta föräldra-barnparen. Men förekomsten av det desorganiserade anknytningsmönstret är inte jämt fördelad över olika sociala situationer utan det är i stället så att i s.k. socialt utsatta familjer är förekomsten 25-30 procent och i socialt extremt utsatta familjer, s.k. högriskfamiljer, är förekomsten 85-90 procent.

Det adhd-relevanta med denna forskning är att den desorganiserade anknytningen är starkt relaterad till olika utagerande beteenden som hyperaktivitet, impulsivitet, uppmärksamhetsproblem, ökad aggressivitet etc. Forskningen visar kort och gott att barn med desorganiserad anknytning har starkt ökad tendens att bete sig på sätt som kan kvalificera för en adhd-diagnos.

Två mycket intressanta och sakligt välunderbyggda artiklar om adhd ur både ett evolutionspsykologiskt perspektiv och ur det perspektiv som anknytningsforskningen skänker finns i tidskriften Medikament. De är skrivna av läkaren Tomas Ljungberg och kan läsas här (1 2).

Om man ser på adhd-problematiken ur det perspektiv som håller på att växa fram ur anknytningsforskningen så kan man ställa sig frågan om det inte i själva verket är så att vi har valt att organisera vårt samhälle så att vi ökar möjligheterna för uppkomsten av olika former av otrygg och desorganiserad anknytning och att vi därför i rätt stor utsträckning själva producerar den adhd-problematik som vi sedan med bekymrad min bekämpar med amfetaminpreparat.
———————————-
Andra bloggare om , , ,