Lena Andersson skriver ofta klokt och insiktsfullt. Hennes kolumn i dagens DN utgör inget undantag. Den har rubriken Demokratin som mentalitet och redan den första meningen gör att läsaren hajar till: “Frågan om hur jag skulle agera i en diktatur besvaras av min anpasslighet idag”.
Det som fått Lena Andersson att formulera sig så här är tydligen hennes studier av Svante Nordins bok Filosoferna: det västerländska tänkandet sedan år 1900. När hon med Nordins hjälp kom att grubbla över de tyska filosofernas anpasslighet under Hitlers välde så nöjde hon sig inte som normalskribenten med att i efterklokhetens och den nutida politiska korrekthetens namn ondgöra sig över dessa ryggradslösa antisemitiska medlöpare utan hon ställde sig frågan: “om inte diktaturen är en mentalitet lika mycket som en samhällsordning, precis som demokratin är det”. Och så kommer hon till följande slutsats:
Så länge vi orienterar efter värmekällorna och undviker det som riskerar att frysa ut oss är vi färgade av diktaturens mentalitet, anpassligheten.
Och hon förtydligar vad denna anpasslighet innebär genom att konstatera att
Diktaturen känns inte igen på vilka den stöter bort, utan på den samfällda och av makten applåderade bortstötningen som sådan och dess irrationella, tvångsmässiga, gemensamhetsskapande åtbörder.
Detta låter sig ju sägas, men Lena Andersson vore inte Lena Andersson om hon inte följde upp denna tanke med exempel som visar att dessa diktaturens bortstötningsmekanismer är utomordentligt välutvecklade även i ett styrelseskick som vårt. Hon menar helt enkelt att samma bortstötningsmekanismer finns i både demokratier och diktaturer. Att det när det gäller detta strängt taget bara är en skillnad i grad mellan diktatur och demokrati. Och så beskriver hon tankemaktens roll i en demokrati så här (och hon inkluderar klädsamt nog sig själv):
Vi som sätter den moraliska dagordningen genom att skriva, påverka det kollektiva tänkandet, belöna de goda hållningarna i prisjuryer och stipendienämnder, vi är mentalt rustade för utrensning och renhållning den dag det är något annat som gäller. Vi har tränat oss på Sverigedemokraterna och andra som inte söker bekräftelse i de påbjudna värderingarnas värme utan ifrågasätter vår världsåskådning. Vad grupperna heter och representerar skiftar men den kollektiva suggestionen är densamma, idén om fienden som bärare av det som måste bort ur oss själva och samhällskroppen.
Men det är inte bara så att tankemakten i det som kallas demokratier tränar på att tillämpa bortstötning av det politiskt inkorrekta utan Lena Andersson menar också att man samtidigt underhåller en stor naivitet när det gäller sin förmåga att vara på vakt mot diktatur. Hon konstaterar därför:
Problemet med diktaturen är att den inte uppstår som en diktatur, utan som ett undantagstillstånd till skydd för det rätta. Diktaturen är aldrig målet utan medlet. I den är var och en ålagd att skydda det sköra mot fienden. I efterhand är diktaturen full av rekvisita som vi tror oss känna igen den på men den börjar inte med stövlar och armbindlar utan som en dröm och en daggdroppe. I samtiden känns anpassligheten inte som anpasslighet, utan som lojalitet och en radikalitet som kräver sitt i försvaret av det goda.
Det Lena Andersson säger är alltså att när vi i demokratins och dess höga värdens namn fördömer och stöter bort det som är misshagligt så är denna mentalitet inte någon garanti för demokrati. Den är i själva verket en grogrund för diktatur.
Då kan man förstås ställa sig frågan om hon verkligen menar att man inte skall hålla rent mot misshagliga uppfattningar. Men det är inte hennes uppfattning. Hennes poäng är i stället att det misshagliga skall bemötas med argument och inte med det hon kallar ”de invigdas koder och underförståddheter”. Hon talar om den mentala diktaturen och diktatur som det högsta stadiet av konformism. Och ”i konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar”.
Detta gör att hennes kritik mot den rådande bortstötningsmentaliteten blir farlig för henne själv som person i medieeliten. Och hon visar att hon är medveten om detta. Så därför skriver hon:
I en artikel som den här ingår att jag måste understryka min avsky för Sverigedemokraterna, annars ägnar sig läsaren inte åt vad jag skriver utan åt att vara först med att säga att jag smygvägen antyder gillande av parian. Så jag säger det: jag är kosmopolit. Och anpassling.
Men samtidigt är hon sitt ärliga jag troget och konstaterar att denna brasklapp inte är ”ett dugg bättre än att i ett annat system skynda sig att försäkra åsiktsgemenskapen som sköter bortstötningen om att man är en god nationalist eller antisemit”.
Och så avslutar hon sin artikel så här: ”Den som står i opinionsmaktens gunst behöver inte argumentera, och den som intar fel hållning bemöts inte med argument utan med misstänkliggörande av avsikterna. Demokratin är en mentalitet.”
Det Lena Andersson lite förstucket menar är alltså att det är si och så med den demokratiska mentaliteten i vår demokrati. Att vi skall se upp med våra oreflekterade och oargumenterade bortstötningsmekanismer för de passar egentligen bäst i en diktatur. Och det är denna typ av mental diktatur i en demokrati av vår typ som gör oss oförmögna att se och förstå vad som kan utvecklas till verklig diktatur.
Det finns mycket att säga om denna klokt tänkta artikel. Men jag nöjer mig med att konstatera att den från mitt perspektiv i huvudsak handlar om integritet och vad integritet innebär. Visst låter det bra om man som person har integritet. Men vad betyder det? Begreppet är förstås mycket svårdefinierat, men som jag ser det betyder det åtminstone en förmåga att säga nej på basis av en allmängiltig princip.
Men alla vet hur impopulärt ett nej är. Vi har alla upplevt att det ett nej utlöser från maktens sida är den outtalade eller direkta och hotfulla frågan ”du är väl inte illojal”. Och vi vet också alla att illojalitet har ett pris. Om det som får oss att säga nej inte har så vittgående implikationer så blir i och för sig konsekvensen i vårt någorlunda städade land kanske bara att man blir betraktad som ”socialt inkompetent” eller som en person med samarbetssvårigheter, dvs. olämplig för löneförhöjning och befordran. Man skickas i varje fall inte direkt till Gulag eller ett koncentrationsläger.
Men är ens samvetsdriva påstridighet och integritet så pass stark att man intar rollen av s.k. visselblåsare är det lätt hänt att man blir utsparkad. Och efter en tid av medialt gunstlingsskap så kommer man kanske att upptäcka att man blivit omöjlig på arbetsmarknaden eftersom ingen söker efter andra anställda än de som är omvittnat lojala.
Så visst är det enklast att säga ja inför makten i alla dess skepnader.
Och det kan förstås vara alldeles OK om man samtidigt är klar över vad det är man egentligen gör när man säger ja till makten. Som jag ser det överlämnar man genom detta ja sin personliga och moraliska integritet i pant till det system som man genom sitt ja uttryckt en vilja att tjäna. Och den centrala frågan är om man har en förmåga att lösa ut sin pant genom ett klart och entydigt nej om detta skulle behövas, dvs. om det system man tjänar har börjat agera på ett sätt som står i strid med ens egen samvetsbaserade moral.
Så samvetsfrågan för var och en av oss är om vi har några moraliska principer som inte är till salu. Som vi inte är beredda att sälja inför olika typer av uttalade eller outtalade hot. Eller om vi i själva verket fungerar som Groucho Marx när han konstaterade att ”visst har jag principer, men tycker ni inte om dem så har jag andra”.
Så där står vi Lena Andersson och jag. Hon funderar i denna sin DN-artikel över den opportunistiska anpasslighetens roll i både demokratier och diktaturer och jag försöker genom denna min lilla kompletterande reflektion om integritetens betydelse påminna om att vi alla bör göra vårt bästa för att hitta fram till den personliga identitetens hjärtpunkt där vi vägledda av vårt samvete kan både stå upp för oss själva och relatera till andra med ärlighet och respekt. Att vi helt enkelt jobbar med att göra oss själva till demokrater till gagnet och inte bara till namnet.
—–
Lena Andersson berörde en aspekt av anpassligheten inför makten i en tidigare DN-artikel som jag kommenterat i mitt inlägg Lena Anderssons skarpa blick för auktoritära fasoner.
—–
Andra bloggare om Lena Andersson, demokrati, samvete, integritet, diktatur, auktoritärt ledarskap
