Sarah Palin – en dokusåpakaraktär

Karl-Erik Edris 2 Comments

Jag såg förstås debatten mellan Joe Biden och Sarah Palin, men hittills har jag valt att inte kommentera den. Skälet är rent ut sagt att jag är djupt förbryllad över det s.k. fenomenet Sarah Palin. Jag har lyssnat på mängder av amerikanska debatter där republikanskt färgade kommentatorer i extatiska ordalag prisar Palins folklighet och karisma medan demokraterna pendlar mellan viss återhållen artighet till att såga Palin som ett dåligt skämt.

För egen del har jag otroligt svårt att förstå att det går att uppfatta Sarah Palin som vederhäftig. Den fråga jag har ställt mig är om det verkligen är politisk dragningskraft som Sarah Palin har. Efter att ha vridit och vänt på den frågan kan jag inte befria mig från intrycket att det känns som att hon deltar i en dokusåpa som imiterar en presidentvalskampanj. Och att det som är nyckeln till hennes tjuskraft är en kombination av fräckt och populistiskt levererade, starkt högerfärgade schablonsynpunkter och den erotiska laddning som uppstår av motsättningen mellan en på ytan sexualfientlig religiös hållning och snäva kjolar och ögonflörtning med publiken. En erotisk laddning som för många som inte vill vara medvetna om det sexuella inslaget i attraktionen till Sarah Palin döljs och bäddas in i en allmän känsla av hänförelse för henne.

Själv finner jag det ofantligt fascinerande att den amerikanska presidentvalskampanjen faktiskt omfattar en “dokusåpakaraktär”. Visserligen har Sarah Palin varit borgmästare och visst är hon guvernör för Alaska, men hennes vederhäftighetskvot är inte särskilt imponerande på den nivå som hon nu aspirerar på. Visst kan republikanska proffstyckare försvara henne i falsett, men ställ henne i fantasin tillsammans med t.ex. Margaret Thatcher och Angela Merkel. Inte kan någon rimligt objektiv och av partisympatier någorlunda opåverkad person tycka att dessa damer spelar i samma division. Nu lär ju Margaret Thatcher vara på väg in i senila dimmor, men om hon hade varit i sin krafts dagar så skulle det onekligen vara intressant att få ta del av denna magnifika ledarpersons mellan-skål-och-vägg-utvärdering av Sarah Palins halt som potentiell politisk ledare för USA.

Frågan för det amerikanska folket i det snart stundande valet verkar alltså vara om politik handlar om verkligheten eller om det är en medialt konstruerad dokusåpa. Att detta val alls blivit möjligt känns i dessa tider av finanskris och begynnande global recession som en yttring av grav amerikansk dödsdrift.

Själv känner jag mig emellertid numera relativt säker på att smärtan i de reella problemen kommer att göra att världen slipper ett dokusåpaledarskap. Sedan är det en annan sak att de utmaningar som Barack Obama står inför är djupt skrämmande. Men samtidigt visar historien att i svåra krisögonblick träder ofta ledare fram som är vuxna situationen.

DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Obama börjar få upp den retoriska ångan igen

Karl-Erik Edris

Under primärvalskampanjen visade Barack Obama gång efter annan att han var en engagerande mästerretoriker som skapade en entusiasm som väckte global uppmärksamhet. Men sedan han väl vann slutstriden över Hillary Clinton verkar allt ha blivit lite gråare och lite mer konkret. Inte ens talet när han accepterade sitt partis nominering nådde de riktiga retoriska höjderna. Och i kampen mot McCain har det heller inte riktigt velat tända till.

Men med valvinden i ryggen börjar uppenbarligen något hända. Lyssna bara på detta tal.


———————————
Andra bloggare om , ,

Är det dags nu?

Karl-Erik Edris

Jag har hittills inte brytt mig om att kommentera den pågående finanskrisen. Att den skulle komma var inte en överraskning för mig. Hur skulle det kunna gå på något annat sätt? USA:s omfattande och utdragna krig på kredit och att dess finanssektor lånat ut gigantiska belopp med inbillade säkerheter måste ju förr eller senare få sina konsekvenser.

Detta betyder inte att jag har följt vidlyftigheterna och omdömeslösheterna på finansmarknaderna så noga att jag kan berömma mig om att ha förutsagt att det pågående rabaldret skulle starta just nu. Men jag har länge varit av övertygelsen att det är en tidsfråga innan det globala ekonomiska systemet kommer att drabbas av en kris av systemomvandlade dimensioner. Och kanske har den krisen kommit nu.

Jag skrev t.ex. om saken i samband med förra presidentvalet i USA (dvs. 2004). Och jag vill gärna citera en passus ur ett nyhetsbrev från detta år:

Från mitt perspektiv ter sig emellertid situationen så här. Man kan tala vackert om den lysande framtid som stundar bara de nyliberala idéerna om hur den globala ekonomin skall fungera får fullt genomslag utan att obstrueras av ängsliga politiker med för liten tro på det absolut välsignelsebringande i den fria konkurrensen.

Men min historiska känsla säger mig att den nuvarande kapitalistiska epoken går mot sitt slut med samma säkerhet som den totalitära kommunismen en gång i tiden gjorde. Och detta slut är närmare än vi tror. De främsta förebuden är galopperande miljöproblem, skriande ekonomiska orättvisor och terrorism. Det som behövs är ett nytt ekonomiskt system som inte i första hand handlar om tillväxt för tillväxtens egen skull eller för att berika personer, företag och länder som redan har för mycket utan om rättvis fördelning av ett i ljuset av ekologiska realiteter rimligt välstånd.

Världen är i akut behov av omtänkande på det ekonomiska området. Och eftersom det inte finns någon makt på denna jord som är betydelsefullare för tilltron till den konventionella kapitalismen än USA så kommer med all sannolikhet inga vittgående förändringar att ske förrän USA självt får smaka den medicin som dess aggressiva näringsliv länge serverat andra. Det skulle med andra ord inte förvåna mig om det inom en inte alltför avlägsen framtid stundar stora ekonomiska svårigheter för USA (och därmed för världen i övrigt).

Skall den nödvändiga omdefinieringen av det globala ekonomiska systemet komma till stånd så måste det ekonomiska systemets motsvarighet till Vatikanen, dvs. USA, få i för sina egna medborgare oacceptabel utsträckning känna på de negativa konsekvenserna av det nuvarande systemet. Och när detta sker kommer det att behövas ett ledarskap som har medkänsla med den lilla människan, för det finns egentligen inget annat än små människor. Vi är alla svaga och beroende av varandra. Allt annat är tillfälligheter och illusioner.

Det jag tycker mig höra när John Kerry talar om ekonomi på ett sätt som ur det ekonomiskt-politiska perspektiv som dominerar debatten kan avfärdas som sedvanlig östkustsliberalism spetsad med en flirt med protektionistiska krafter är något som jag uppfattar som en beredskap att möta den framtid som de flesta hoppas inte skall komma. Att han som person kan vara rustad för att föra en politik som skulle kunna göra USA till en ansvarstagande och långsiktigt tänkande partner i det kalabalik- och omdefinieringsscenario för det globala ekonomiska systemet som jag anser vara oundvikligt. Och som därför inte bör förvärras genom att uppskjutas med hänvisning till maktelitens egenintresse, skygglappar och illusioner, utan bör påbörjas så snabbt som möjligt.

Mina förhoppningar om John Kerry kom ju som bekant snabbt på skam. Men det här citatet ger ändå en viss bild av min övergripande syn på det globala ekonomiska systemet och dess utveckling. Och det synsättet har jag inte funnit anledning att överge. Däremot är jag osäker på om den kris som nu inletts kommer att visa sig vara den systemomvandlande kris som jag menar att det globala ekonomiska systemet behöver för att framtiden skall bli någorlunda dräglig för människorna på vår jord. Den elit som gynnas av att det mesta fungerar som hittills kommer förstås att göra sitt yttersta för att fundamenta inte skall ändras. Om inte annat så framgår detta tydligt av kampen mellan Obama och McCain. På samma sätt som George Bush lyckades förvilla amerikanerna i gemen med sitt erbjudande om seger i kriget mot terrorismen så kan kanske John McCains envetna försök att slå pseudoförnyelsens blå dunster i valmanskåren vinna framgång. Men min känsla i nuläget är att det trots allt inte kommer att bli så enkelt för honom. Obama är tveklöst en starkare kandidat än Kerry.

Så kanske är det ändå så att vi har nått vägs ände och att den kris vi nu är i början av kommer att hålla oss i ett skruvstäd till dess att vi har spelregler på plats för ett ekonomiskt system som möjliggör en rimligt rättvis global ekonomisk utveckling inom befintliga ekologiska ramar och försättningar. Och att det kommer att falla på Barack Obama att tjänstgöra som ett slags vis ceremonimästare som möjliggör de nödvändiga konstruktiva globala förhandlingsprocesser ur vilket ett klokare ekonomiskt system än det nuvarande skulle kunna utkristalliseras.

Cynikern i mig tänker att så här kan det väl ändå inte gå. Människorna gör väl alltid det mesta av sina dåliga och kortsynta sidor. Eller finns det undantag?

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Fler klokheter om det amerikanska presidentvalet

Karl-Erik Edris

Göran Rosenberg är pålitlig i sin klokhet. I gårdagens DN publicerade han en subtilt tänkt betraktelse över Sarah Palins dragningskraft som alla bör läsa som inte nöjer sig med schablonföreställningar om vad som står på spel i det amerikanska presidentvalet. Schablonföreställningar som jag själv helt kort berörde i ett blogginlägg häromdagen. Rosenbergs artikel har titeln En overklig värld.

Jag kan dessutom tipsa om ett par andra djupt tänkta artiklar om presidentvalet. Den första är skriven av Deepak Chopra. Denne man har väl inte rykte om sig att vara något annat än en penningsugen new-age-guru, men i artikeln Obama and the Palin effect (och i uppföljaren Obama and the Palin effect (Part 2) visar han sig trots detta sitt rykte vara en klok betraktare av det politiska skeendet.

Dessutom är David Spanglers reflektion Winning Vs Building väl värd studier och eftertanke.
————————————-
Andra bloggare om , , ,

Osedvanligt klok svensk kommentar om Obama

Karl-Erik Edris 2 Comments

Jag följer den amerikanska presidentvalskampanjen relativt ingående eftersom jag anser att den är mycket betydelsefull inte bara för USA utan för världens fortsatta väl och ve. En överraskande effekt av det har blivit att jag också kunnat ägna mig åt att bedöma halten i hur åtminstone en del ledande svenska nyhetsjournalister skildrar det pågående skeendet. Och låt mig direkt säga att jag inte är imponerad.

Generellt uttryckt dominerar ett slags till journalistisk objektivitet förklädd kålsuparteori. Detta betyder att det trots en del Obamasympatier, som främst kom till uttryck under primärvalskampanjen, så finns det nu en stark tendens att tolka den pågående kampanjen som en kamp mellan två i grunden cyniska maktspelare där den ene har valt att profiliera sig som en vältalig och karismatisk nykomling som kan måla upp floskelsprängda visioner om förändring med anknytningar till medborgarrättsrörelsen, John Kennedy och Abraham Lincoln medan den andre däremot profilerar sig som den lyckligaste av alla tänkbara kombinationer av solid erfarenhet och genomgripande förnyelseförmåga trovärdiggjord av några år av tortyr och andra vedervärdigheter i vietnamesiskt fångläger.

Ingen verkar kapabel att höja sig över detta tolkningsmönster. Så skrev t.ex. Lars Adaktusson för några dagar sedan en krönika i SvD helt i det blaserade oförståendets tecken. Rubriken var Som vore det mellan Hägglund och Björklund. Inte ens den vanligtvis kloke Niklas Ekdahl på DN har lyckats prestera något tänkvärt som röjer en förmåga att se vad som står på spel. Men här under kvällen blev jag glatt överraskad efter att ha läst en kommentar på kultursidan i DN. Den har rubriken Obama är värd mer. Svenska medier sväljer smutskastningen. Den är skriven av Hans Ruin och är ett lågmält mästerstycke som bör läsas och begrundas. Äntligen en karl med perceptionsförmåga.
———————————
Andra bloggare om , , ,

Teckentydning

Karl-Erik Edris

Teckentydning är intressant. Livet kan vara som en rebus. Lösningarna finns om man ser dem och förstår dem. Såg just följande lilla CNN-inslag om den kvinna som vann den Miss Alaska tävling där Sarah Palin blev god tvåa. I den tävlingen vann alltså den svarta flickan och när jag känt lite på filmens eftersmak så kände jag att detta är kanske ett sådant där litet omärkligt tecken. Att Sarah Palins roll är att komma god tvåa. Besegrad av en svart medtävlare.


———————————
Andra bloggare om , ,

Klarspråk om republikanska lögner

Karl-Erik Edris

Läste just en intressant kolumn i New York Times skriven av Bob Herbert. Den har rubriken Running from Reality, och inleds med följande ord:

If there was one pre-eminent characteristic of the Republican convention this week, it was the quality of deception. Words completely lost their meaning. Reality was turned upside down.

I följande lilla film blir klarspråket om vad som utspelades på konventet än mer tydligt


———————————-
Andra bloggare om , ,

Gürs tankefel om ekonomi och kreationism

Karl-Erik Edris

Thomas Gür har skrivit en fyndig och missvisande krönika i SvD med rubriken Löjligt är bättre än jobbförstörande där han tycker att om valet står mellan Sarah Palins sympatier för kreationism och Barack Obamas protektionism så är Palins ståndpunkt att föredra. Uppmaningen är alltså att man skall sympatisera med McCain och Palin trots Palins ur svenskt perspektiv hårresande religiöst grundande konservatism ty dessa ståndpunkter är bara betydelselösa löjligheter medan den protektionism som Gür menar att Obama står för däremot riskerar att slå mot all ekonomisk utveckling.

Jämförelsen mellan protektionism och kreationism haltar dock betänkligt. Frågan om kreationismen är i och för sig svår i den meningen att vetenskapen inte kan avgöra frågan om det finns en skapargud (eller flera). Men vad vetenskapen däremot kan avgöra är att det finns en evolution. Att förneka detta och dessutom upphöja detta förnekande till ett slags vetenskap är inget annat än ogenomtänkt bakåtsträveri. Så om man undantar frågan om Guds existens så är frågan om kreationismen enkel att avgöra på vetenskaplig grund.

Frågan om frihandel är däremot något helt annat. Visserligen påstår Gür att “protektionism … strider mot tusentals år av mänsklig erfarenhet som dessutom kodifierats till beprövad vetenskap sedan ett par sekler. Ju friare utbytet mellan människor är när det gäller varor, tjänster och kapital, desto större blir det ömsesidiga välståndet”. Detta är en grovt förenklad ståndpunkt. Så vitt vi vet har den evolution som vetenskapen frilagt varit en och densamma sedan Big Bang, men den frihandel som Thomas Gür pratar om har haft många ansikten genom åren. Till och med själva begreppet frihandel är missvisande. Vi har i själva verket aldrig haft frihandel, i meningen spelregelsfri frihandel. Frihandel är en idealiserad schablon som aldrig varit omsatt i verkligheten. Det som alltid gällt har varit olika varianter av handelsutbyte som vi kallat det ena eller det andra, men där det centrala är de spelregler som råder. Och dessa spelregler reflekterar mer eller mindre väl rådande maktförhållanden och värderingar.

Obama som är en mycket intelligent karl har naturligtvis förstått att frågan inte gäller frihandel eller s.k. protektionism. Det frågan gäller är vilka spelregler som bör råda i det handelssystem som vi har. Det tankefel Gür gör är att han verkar utgå ifrån att det ekonomiska systemet så som det för närvarande är konstituterat utifrån rådande spelregler, värderingar och maktförhållanden är en faktisk realitet som vi måste förhålla oss till som om det hade samma tyngd som faktum som självaste evolutionen.

Men det ekonomiska systemet är ett fortgående konstruktionsprojekt. Så frågan är inte att det ekonomiska systemet fungerar som det gör utan om vi vill och ser anledning till att bevara dess nuvarande funktion. Och jag har personligen svårt att förstå varför alla försvarare av det rådande systemet (som Gür) är så nöjda och så övertygade om att bara det får fortsätta “ostört” så kommer allt att ordna sig till det bästa.

I själva verket tyder väl det mesta på att det rådande systemet har graverande brister i synnerhet när det gäller fördelningen av de skapade resurserna och i förhållande till den resursbas som vår ekologiskt sköra planet utgör.

Själv brukar jag uttrycka saken så här: Vi behöver ett nytt ekonomiskt system, dvs. nya spelregler för det ekonomiska systemet, så att en långsiktigt hållbar global utveckling inte är utesluten på förhand som den är med nuvarande system. Och med långsiktig hållbar utveckling menar jag inte något slags överspänd statligt dirigerad miljöfascism som folk på högerkanten drömmer mardrömmar om. Det är naturligtvis av yttersta vikt att människans frihet och skapande förmåga tas till vara inom ekonomin. Men spelreglerna måste enligt min mening vara sådana att denna frihet och kreativitet inte som för närvarande underminerar utan stöder en utveckling mot rimlig rättvisa inom och mellan nationer. Och dessutom är det en naturvetenskaplig nödvändighet att den ekonomiska utvecklingen ryms inom de ekologiska ramar som vår hemvist i kosmos erbjuder oss.

Enligt min mening förstår Obama dessa ting. Men samtidigt existerar han i en politisk verklighet och måste förhålla sig till det missnöje som hans presumtiva väljare har med den rådande utvecklingen.

För min del är det alltså ingen tvekan om att Obama och Biden kommer att bedriva en politik som bygger på en klokare förståelse för den globala ekonomiska systemutvecklingen än McCain och Palin. Dessa två företer i själva verket många tecken på att vara fundamentalister, dvs. stelbenta dogmatiker, på fler områden än ekonomin. Och varför skulle vi behöva mer av den varan?
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

John McCains subliminala budskap

Karl-Erik Edris

Sent omsider får jag tid att säga några ord om John McCains tal. Jag måste ärligen säga att det var svårt att få grepp om. En sida av mig tyckte att det var ett erbarmligt skådespel. Efter det att hela konventet kretsat kring hånfulla och sanningen vårdslöst hanterande attacker mot Barack Obama försökte så John McCain framträda som en personifikation av den hoppfulla framtiden. Republikanernas syfte med att ägna ett par dagar åt att framställa Barack Obama som en uppblåst och oerfaren odugling var alltså att slita av Obama hans mantel som profet för “Change” för att den i stället skall kunna axlas av den verklige förnyaren i sammanhanget. Det av visionslöshet, partikäbbel och uppblåsta politikeregon förlamade Washington skall nu vitaliseras och i grunden förändras av den av Washingtonmaktkretsar helt obefläckade John McCain som uppenbarligen äntligen kommit till den punkt i livet då han skall göra den stora insats som hans öde förberedde honom för i fångenskapen i Vietnam där han antydde att han gjorde djupa insikter som rensade bort hans egoistiska ambition och ersatte den med en obändig strävan att tjäna något som är högre än honom själv.

Så här uppfattade jag det subliminala budskap som John McCain försökte förmedla. Från mitt perspektiv saknar denna story fullständigt trovärdighet. Därför skrattade jag gott när jag såg att min bloggarkollega Lennart Frantzell tycker att McCains framträdande påminde honom om en från de döda återvändande Leonid Bresjnev. Även om jag själv tycker att John McCain mest påminner om Konstantin Chernenko. Han var ju den siste av den gamla stammen. Och när Andropov dog valdes denne gamle sjuke och naturligtvis erfarne man i stället för en osäker förnyare som Gorbatjov.

Men samtidigt kunde jag i TV-soffan inte freda mig för känslan att nu blir McCain svårslagen. USA kanske behöver sin Chernenko. Vilken dyster tanke. Sällan har jag så gärna fel som när det gäller detta.

Här följer talet i dess helhet:

DN1, DN2, SvD, AB, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om , ,