Calvary – en recension

Karl-Erik Edris

Såg Calvary frampå småtimmarna. En fantastisk film om naken existentiell nöd. Huvudpersonen är en irländsk präst – briljant spelad av Brendan Gleeson – som lät sig prästvigas efter att hans fru dött. I filmens öppningsscen får prästen ta emot ett dödshot av en man som sitter i biktstolen. Mordet skall ske om en dryg vecka. Den presumtive mördaren tycker nämligen att prästen behöver den tiden för att förbereda sig och för att ordna upp saker och ting. Därför inbjuds prästen till ett mordmöte på stranden nästkommande söndag.

Bakgrunden är att personen ifråga blivit utsatt för grova sexuella övergrepp under fem års tid av en nu avliden präst. Skändligheterna började när den nu vuxne mannen var en sjuårig pojke. Och han tycker att detta gör det motiverat att döda inte en ond och dålig präst utan en som är alldeles oskyldig.

Efter denna minst sagt dramatiska inledning blir filmen en lågmäld skildring av prästens väg mot söndagen. Han fortsätter sin prästgärning, och möter den ena församlingsmedlemmen efter den andra i vardagliga situationer. Och det är då en bottenlös existentiell nöd uppenbaras. Den tro som en gång kunde skänka mening och kanske t.o.m. lyster åt livet har förlorat sin trovärdighet och cynismen och meningslösheten är svår att avvärja. Och prästen i all sin robusta medmänsklighet och närvaro har inte så mycket att erbjuda. Allt är naket, sant och en smula galghumoristiskt skildrat.

Samtidigt svävar frågan över prästens vandring genom den irländska vardagen om detta kanske i ljuset av mordhotet och filmens titel verkligen är en modern Golgatavandring. Prästen funderar förstås själv på frågan och kämpar med sitt förhållningssätt.

Vilken upplösning filmen slutligen får vill jag förstås inte avslöja. Men låt mig säga såpass mycket som att förutom att vara en skarpsynt skildring av den moderna människans existentiella nöd så är den en fascinerande gestaltning av den själsligt vanställande kraften i att bli utsatt för något som upplevs som oförlåtligt. Samtidigt som en aning av förlåtelse och försoning låter sig skönjas. För som prästen säger i ett telefonsamtal med sin dotter: “Det talas för mycket om synd och för lite om dygder”. “Du har nog rätt”, svarar dottern och frågar samtidigt: “Vilken skulle då vara den främsta?” Och prästen svarar: “Jag anser att förlåtelse är synnerligen underskattat.”

Andra recensioner.

Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Lika goda kålsupare – om vetenskap och religion

Karl-Erik Edris 5 Comments

Idag har SvD publicerat en artikel på Brännpunkt med rubriken Vetenskap och tro är ingen motsättning. Undertecknarna är akademiskt meriterade personer som utnämnts till s.k. “fellows” vid Claphaminstitutet som enligt sin hemsida är en tankesmedja och ett forskningsinstitut som verkar för “den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige”. Min första reaktion när jag läste artikeln var att det för omväxlings skull kändes bra att läsa något som inte innebär ett envetet tutande i ateismluren. Men samtidigt måste jag säga att jag blev besviken över den skrala argumentationen i artikeln. Flera av undertecknarna har disputerat i naturvetenskapliga ämnen, men artikeln innehåller inte ett enda sakargument för att det skulle vara enkelt och smidigt att förena vetenskap och tro. Det man kostar på sig är att räkna upp och citera ett antal illustra historiska personer som på ett eller annat sätt lyckats förena naturvetenskap med sin religiösa tro. Det är enligt min mening en alldeles för klen insats när man nu ändå bereds tillfälle att publicera sig på SvD:s hemsida.

Skall man som en i något slags mening troende person försvara Guds existens och roll i tillvaron så räcker det inte att i dessa vetenskapsdominerade tider hänvisa till personer som ägnat sig åt vetenskaplig verksamhet samtidigt som de som privatpersoner hållit sig med en mer eller mindre djup eller genomtänkt religiös tro. Man måste erbjuda något slags argument för att det faktiskt inte är så att naturvetenskapens syn på tingen både omöjliggör och onödiggör Gud. Men argument av detta slag lyser med sin fullständiga frånvaro i artikeln. Och därmed missar den att  blottlägga svagheterna i det materialistiska schablontänkande som ligger bakom de naturvetenskapliga anspråken på att tillvaron är sådan att den naturvetenskapliga metoden möjliggör för oss människor att på sikt få en uttömmande kunskap om den. Och därmed bidrar inte artikeln till att underminera tron att det inte finns några mysterier som inte i princip kan lösas och få ett rationellt vetenskapligt svar.

Det paradoxala i sammanhanget är att anspråket att vetandet kan genom fortsatt forskning steg för steg “tugga i sig” hela det område där trons olika hypoteser, fantasier och sagor om tingen genom tiderna haft och fortfarande har sin boning inte är en vare sig naturvetenskapligt eller filosofiskt bevisad utsaga utan en för det vetenskapliga projektet vägledande trossats som mest formulerats för att religionens historiskt väldokumenterade övergrepp på vetenskapen genererat en mot religionen och tron antipatisk känsla som gjort att det känts nödvändigt och motiverat att driva tesen att naturvetenskapen verkligen är och kan vara kemiskt fri från tro av det slag som religionen exemplifierar. Föreställningen att vetenskapen skulle vara fri från tro är en ren illusion som bygger på att man utan naturvetenskapligt stringent bevisning accepterar en metafysisk världsbild som grund för det naturvetenskapliga projektet. En tro vars centrala trossats är att det går att förklara världen som helhet på ett materialistiskt och mer eller mindre mekanistiskt sätt.

Enligt mitt sätt att se är därför vetenskapen och religionen lika goda kålsupare. Och den betydelsefulla aspekten av den pågående striden mellan vetenskap och religion är därför inte en strid mellan tro och vetande, mellan substanslösa, men måhända socialt betydelsefulla, trösterika fantasifoster och fakta utan en strid mellan metafysiska perspektiv på tillvaron. Och denna strid har enligt min mening potential att utvecklas till något konstruktivt bortom det slags schablonmässiga och föga konstruktiva larmande för döva öron som för närvarande produceras av hånfulla ateister och dogmbekännande religionsförsvarare.

Mitt senaste försök att bidra till denna dialog är I ett annat ljus. En liten bok som om jag får tillåta mig ett ögonblick av självupptagenhet i dessa julklappstider väl försvarar sin plats under granen!

Adlibris; Bokus: Omdömen om I ett annat ljus.

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Uddenberg, Darwin och Gud

Karl-Erik Edris

Nils Uddenberg är en bildad och sympatisk man. En av hans främsta färdigheter är att som i Axess 1:2012 göra propaganda för Darwin och hans utvecklingslära som ett slags vetenskapligt onödiggörande av Gud. Han gör det mycket skickligt. Men det förändrar ingenting i sak. Människan är dömd att tro. Så och Uddenberg. Han tror kanske inte på Gud. Men han tror på det han satt i Guds ställe. Nämligen att tillvaron saknar högre mening och syfte, och att skapelsen är resultatet av en slump (måhända lycklig).

Men i realiteten vet Uddenberg ingenting om detta i vetenskaplig mening. Han tror att det förhåller sig så. Och han tror så starkt att han tror att han vet. Om han vet att han tror är väl mera osäkert.

I synnerhet är slumpen ett intressant begrepp i sammanhanget. De som delar tro med Uddenberg hävdar ju att slumpen är ett slags fullgod vetenskaplig förklaring till tillvarons uppkomst. Men som jag ser det är slumpen inget annat än en språklig strategi för att dölja att man inte har någon kunskap om skapelsens yttersta orsak. Samtidigt som man signalerar att man också upphört att ställa frågor. Slumpen tjänstgör alltså som ett slags skapargudssurrogat. Men om nu Uddenberg och hans trosfränder vill att den moderna människan skall lämna religionen och i det upplysta förnuftets namn övergå till en slumpkult så tycker jag att de ändå är skyldiga att förklara varför just denna gud skulle vara att föredra framför andra möjliga gudar.

Var det inte den gamle romerske poeten Vergilius som sa något i stil med ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”?

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Slumpens makt – Vetandets värld om strängteori

Karl-Erik Edris 1 Comment

Idag var jag med på ett litet hörn i ett program från Vetandets värld om strängteori. Huvudpersonen är fysikprofessorn Ulf Danielsson. Min insats bestod av ett lite procerande inhopp mot slutet av programmet där jag påstod att vetenskapen inte kan ersätta (och ej heller onödiggöra) religionen och att svagheten i vetenskapens försök på området bl.a. har med föreställningen om slumpen att göra.

För den som är intresserad av mina lite mer noggranna resonemang om dessa frågor är förstås min senaste bok I ett annat ljus lämplig lektyr. Jag kan också bjuda på ett lite längre citat från sidorna 59-60 boken där jag tämligen tydligt klargör min syn på slumpen:

Eftersom vetenskapen som tankesystem genomsyras av ambitionen att i motsats till religionen framstå som trosfri så blir det av yttersta vikt att framhäva att denna universums upprinnelse inte har något högre syfte eller någon högre mening. Sådant luktar ju Gud och hans skapargärning lång väg. Och strider mot antagandet att all verklig kunskap om universum är materialistisk och mekanistisk. Men i stället för att lämna frågan öppen om vad som måhända kan ligga bakom universums uppkomst och vilken mening det hela måhända kan ha så börjar de kombinerade vetenskapsmännen och världsbildskonstruktörerna i stället att åkalla slumpen.

Av någon anledning tror man att slumpen är den realitet som gör vetenskapen trosfri. Schablonföreställningen om slumpen är ju att den är utan avsikt och utan mening. Eller annorlunda uttryckt att det är slumpens närvaro som gör att det lika gärna skulle kunna vara på något annat sätt. Men att det inte finns någon särskild orsak till att det ändå är som det är. Med hjälp av sina diffust artikulerade föreställningar om slumpen trollar man alltså bort, eller rättare sagt tror man sig trolla bort, både orsaken till att det är som det är och behovet att ställa frågor om orsaken till att det är som det är. Slumpen blir som en barmhärtig slöja över den pinsamma trosgrunden för vetenskapen.

Det man gör är alltså att man anammar föreställningen att slumpen på något oförklarat och oförklarbart sätt sörjer för skillnaden mellan en Big Bang som inte startar en evolutionsprocess och en som leder till det magnifika universum där vi råkar befolka en liten vacker planet, som kretsar kring en liten sol i utkanten av galaxen Vintergatan. En av konsekvenserna (om man nu bör använda ett sådant till orsakstänkande relaterat begrepp) av slumpens kosmiska närvaro var att diverse naturkonstanter blev absolut korrekt kalibrerade och ett antal naturlagar stabilt stadfästa så att startögonblicket fick den prägel som gjorde fortsättningen möjlig. Och denna start antas borga för att det inte finns någon högre mening eller något högre syfte med vår tillvaro. Den rullar bara på inom ramarna för de i begynnelseögonblicket stadfästa naturlagsstyrda villkoren för evolutionen.

För mig är det ett mysterium att någon överhuvudtaget kan undvika att se att föreställningen om den stora skaparslumpen är en ren och oförfalskad metafysisk föreställning. Jag förstår inte att man kan underkänna Gudsbegreppet som ett sätt att närma sig frågan om tillvarons yttersta grund, mening och syfte och tycka att föreställningen om slumpens dubiösa men avgörande roll skulle vara ett så mycket bättre och av vetande präglat sätt att förhålla sig till det hela.

Och så var det själva programmet som kan avnjutas i en månad framåt (numera här).

DN

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Svar till Cerns generaldirektör

Karl-Erik Edris

Läste just en fascinerande artikel i SvD med rubriken En partikel från svaren. Det är en intervju med Cerns generaldirektör Rolf Heuer. Den partikel som åsyftas är den s.k. Higgspartikeln. Och lyckas man hitta den menar man sig ha fått bekräftelse på en teori om varför partiklar har massa. Och denna teori skulle då kunna tjäna som förklaring till, eller i varje fall en beskrivning av hur universum kom till (rättare sagt de 5 % av tillvaron som tros bestå av vanlig materia, resten förmodas bestå av mörk materia och mörk energi).

Det från mitt perspektiv mest intressanta i intervjun är Heuers svar på frågan “tror du själv på Gud?” Svaret blev:

Jag brottas med frågan om religion, men kommer alltid till: ”vad fanns i så fall före Gud?” Förra året hade jag en privatseans med påven. Han var väldigt intresserad av vad Cern gör, och vi diskuterade möjligheterna att ha en workshop tillsammans under 2012.

Svaret visar enligt min mening att Heuer inte förstår att han genom sin fråga “Vad fanns i så fall före Gud?” definierar Gud som ett fenomen i tiden och att han alltså därigenom ger uttryck för uppfattningen att det måste finnas något före Gud på samma sätt som man kan spekulera om något som fanns före Big Bang. Och han gör detta utan att det minsta fråga sig om hans definition leder till att det är Gud han funderar över eller om det inte i själva verket är en egen specialgud som han konstruerar genom sin definition.

Från mitt perspektiv är det i varje fall helt klart att den Gud Heuer skapar genom sin definition gör Gud till något som inte skiljer sig från de fenomen som vetenskapen studerar. Han går inte så långt att han uttrycker en förhoppning om att upptäcka honom i sin accelerator. Men han utgår från att Gud kan omfattas och slutligen kanske också förstås av det mänskliga intellektet. Men Gud i sin helhet kan inte omfattas och förstås av intellektet. Detta är en illusion som är kärt omhuldad bland både ateister och religiösa. Men icke desto mindre en illusion. Svaret till Heuer blir alltså att om inte Gud fanns före Gud så är Gud inte Gud utan något slags mänskligt konstruerad avgud.

I min senaste bok – I ett annat ljus – resonerar jag mycket utförligare om de frågor som Heuers fråga om Gud aktualiserar. Och jag ber att få hänvisa den intresserade till boken. Ett litet smakprov kan jag dock lämna genom ett citat från sidorna 91-92.

Det som är svårt att förstå eller kanske framförallt att acceptera är alltså att Gud aldrig har rättvisande beskrivits eller förklarats genom intellektet. Att sanningen om Gud inte kan i sin fullständighet baxas in i den intellektstrukturerade språkvärlden utan att bli ett slags parodi. Och skälet är enkelt. Gud som existentiell helhet kan inte förklaras och omfattas av intellektet.

Detta har radikala konsekvenser för alla som har tvärsäkra föreställningar på området. Det är helt enkelt så att alla som tror att de verkligen kopplat greppet om Gud har övermannats av illusioner. Och detta gäller oberoende av om man tror på Gud eller ej. De ateister som ihärdigt argumenterar för att Gud inte finns förstår uppenbarligen inte att de överhuvudtaget inte talar om Gud, utan de sysslar enbart med att försöka vederlägga mänskliga föreställningar om Gud. Vilket onekligen är viss skillnad. Och alla de troende som är övertygade om att just de vet hur Gud verkligen är, pratar konsekvent i nattmössan. Den som tror sig ha kopplat ett helhetsgrepp på Gud vare sig det är en ateist eller en självöverskattande teolog, fanatisk präst eller en vanlig självgod församlingsmedlem snar till fördömanden i Guds namn bryter tveklöst mot det första budet: ”Du skall inga andra Gudar hava jämte mig”. Det vill säga vederbörande har gjort sig själv till Gud. En föga klädsam position för en liten människa.

När det gäller religionen är det alltså av avgörande betydelse att förstå att det yttersta mysteriet, vi kan kalla det Gud, kommer att som helhet förbli ett mysterium. 

Mer info om boken finns här eller här. Två program från Vetandets värld är också relevanta i sammanhanget (I & II).

Adlibris, Bokus

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar

Karl-Erik Edris 11 Comments

Läste just att c:a hälften (51 %)  av människorna i världen tror på ett högre väsen (18 % tror inte alls och 17 % är osäkra) och dessutom lär 28 % tro på kreationismen och 41 % på darwinismen medan 31 % inte vet vad de skall tro om världens och människans urspring. Detta väckte mitt intresse så jag försökte leta upp mer information. Och på Ipsos hemsida finns en betydligt fylligare redogörelse av enkäten ifråga. Bl.a. kan man läsa att svenskarna kommer in som god tvåa bland dem som inte tror på Gud. Fransmännen kommer först med 39 % medan 37 % av svenskarna definierar sig som icke-troende. När det gäller synen på livet efter detta så var svenskarna mest framträdande av alla folk i kategorin “vet inte vad som händer”. 41 % av de svenska enkätdeltagarna hade den uppfattningen. Svenskarna var också främst bland dem som kategoriseras av tro på Darwins evolutionsteori. 68 % tror på denna teori.

Jag tycker förstås att det är intressant att så många av mina landsmän säger sig inte tro på Gud eller högre väsen av ett eller annat slag. Men intressantare skulle det vara att få veta vad det är för Gud folk inte tror på och vad de tror på i stället. Som jag visar tämligen utförligt i min senast bok – I ett annat ljus – är det en kärt omhuldad illusion att tro att man som modern människa bör och kan klara sig utan tro. Och under inflytande från denna illusion gör vi oss själva omedvetna om vad det är för trosuppfattningar vi styrs av i vårt sätt att leva.

Jag uttrycker mig så här i boken:

Som jag ser det är människan dömd att tro. Vi kan inte komma undan detta med att tro. Tänkandet på den här punkten är ofta diffust. De flesta som säger sig inte tro på Gud gör detta i en anda som om detta att ”inte tro” skulle vara ett slags vetande. Men verkligheten är den att den som ”inte tror” också tror. Den som ”inte tror” på Gud gör inte det därför att vederbörande vet att Gud inte finns och därför ”inte tror”. Utan personen ifråga tror att Gud inte finns och tror därför inte på Gud. Men att tro är ju inte att veta, i varje fall inte i konventionell intellektuell mening.

Den tyske kunskapssociologen Max Scheler sa en gång något mycket klokt om detta med att människan är dömd att tro: ”Denna lag gäller: varje begränsad ande tror antingen på Gud eller avgudar”. Att vara dömd att tro är alltså att ha detta val. Hur man än bär sig åt blir man alltså sittande där med något slags tro på något slags Gud.

Många förnekar naturligtvis att det förhåller sig på detta sätt. De tvår sina händer och bedyrar att de inte tror på någon Gud överhuvudtaget. Att de verkligen är rena och oskyldiga när det gäller detta. Men sanningen är den att den bedyrade oskyldigheten har sin grund i att de inte kallar saker och ting vid deras rätta namn. De kanske tycker att de inte går i kyrkor, läser trosbekännelser, ber böner och har andra vidskepligheter för sig. Men alla människor offrar ändå på sina verkliga Gudars altare.

När vi människor tar ställning för att förhålla oss och agera på det ena eller andra sättet i en given situation så är detta i realiteten ett offer på våra Gudars altare. Det är i våra ställningstaganden som vi visar vilka värden vi håller högst. Vi människor rättfärdigar och motiverar mer eller mindre ärligt och medvetet hur vi hanterar våra liv. Och dessa rättfärdiganden och motiveringar blottar åtminstone för den skarpsynte våra mer eller mindre välgenomtänkta trosbekännelser.

Alla människor har alltså ett inre system av föreställningar som vi använder som om de vore Gudar. I denna mening är vi alla troende. Och det var detta som den gamle romerske poeten Vergilius syftade på när han skrev: ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”. Därför är inte heller den centrala frågan om man tror på Gud eller ej, utan vilken Gud man i praktiken tror på och offrar till.

SvD, DN, AB, GP, SVT, AdL

——
Andra bloggare om , , , , , ,

Karen Armstrongs kloka analyser om Gud och religionen

Karl-Erik Edris

Jag har läst SvD:s recension av Karen Armstrongs nyutgivna bok – För Guds skull: om religionens betydelse – med entusiasm. Om recensionen är rättvisande har jag upptäckt en tankefrände. Och jag menar då inte så där i största allmänhet utan att hon uppenbarligen bygger sin bok på teser som i långa stycken överensstämmer med några av dem som jag framför i min senaste bok I ett annat ljus.

En grundläggande sådan tes är hennes uppdelning mellan “logos (förnuft, om det lagbundna, synliga) och mythos (berättandet om det numinösa, det transcendenta, det öververkliga).” En central passus i recensionen klargör betydelsen av denna distinktion:

Ursprungligen förstod människan något som många i vår moderna värld inte längre tycks begripa, nämligen att logos sällan eller aldrig kan tillämpas på mythos. Karen Armstrong redogör för icke-vetandets principer, som hon skulle vilja se tillämpade mer dessa dagar, hon undersöker bland annat buddhismen, hinduismen och daoismen, och noterar att synen på Gud eller på den yttersta verkligheten alltid tycks utmynnna i beskrivningar, eller snarare omskrivningar, som vetter mot tystnaden och just icke-vetandet. Vi kan inte veta något om Gud, är tanken som tycks förena många religioner. Detta i skarp kontrast till den tvärsäkra fundamentalismen, både bland religiösa och bland så kallade nyateister.

Det kan naturligtvis låta lite dubiöst att tala om tystnad och icke-vetande på det här sättet. För min egen del föredrar jag att beskriva kunskapen om Gud inte som ett icke-vetande utan som en kunskap som är bortomspråklig och som inte kan vinnas med hjälp av intellektet. Att det alltså är intuitionen som kan i någon mån nå de bortomspråkliga dimensionerna av tillvaron och genomsyras av ett direktvetande som sedan den enskilde mystikern måste genom en svårpenetrerad process i medvetandet försöka översätta till språk. Ett språk som sedan stelnar i kontakten med teologer och andra intellektstyrda analytiker som i avsaknad av direktkontakt med den levande och bortomspråkliga gudomliga dimensionen av tillvaron börjar tro att orden är verkligheten och inte symboler för verkligheten. Och när man är i det här stadiet är man redo att proklamera att man vet exakt hur Gud är och vad han vill eller att han överhuvudtaget inte existerar annat än som en illusion i fantasifulla och av existentiell eller annan livsångest besvärade och tämligen klent analytiskt begåvade människor.

Hur tydligt Karen Armstrong beskriver vägen till insikt om Gud i sin bok går inte att bedöma av recensionen i SvD. Recensenten berör detta ämne med lätt hand när han konstaterar om Armstrong att:

Angående vår ständiga strävan efter att förstå Guds natur skriver hon att tystnaden är ”det enda medium varigenom det är möjligt att uppfatta det gudomliga”. Men under utvecklingens gång – i synnerhet under det som kallas upplysningen – har man uttalat sig tvärsäkert i frågan om guds existens eller alternativt icke-existens, när den agnostiska (agnosis: jag vet inte) uppfattningen hade varit att föredra.

För egen del kan jag väl tycka att “tystnaden” är ett begrepp som inte är tillräckligt tydligt. Jag föredrar som sagt att tala om bortomspråkliga dimensioner, dvs. dimensioner dit det språkligt strukturerade medvetandet inte kan nå. Och dessa dimensioner kan man förstås i någon mening anse vara präglade av tystnad i så måtto att de inte är fulla av det analytiska och språkbundna tjatter som dominerar tankevärlden. Så skall det bli någon slags i mystisk mening reell kunskap om Gud så räcker det inte med en tystnad som svarar mot att man “håller käften” eller låter bli att tänka utan man måste nå bortom språket och tanken till dimensioner av innehålls- och meningsmättat ljus eller hur nu dessa dimensioner uppenbaras för medvetandet hos den enskilde mystikern.

Däremot delar jag förstås Armstrongs syn på  “logos”, intellektets, maktlöshet i sammanhanget och att tvärsäkra intellektbaserade proklamationer av det ena eller andra slaget är mindre klädsamma än en agnostisk hållning. Samtidigt är intellektet betydelsefullt i sammanhanget. Att släppa den urskillningsförmåga som hör samman med ett skarpt analytiskt intellekt är inte rekommendabelt för den som vill göra solida framsteg på en andlig väg. Vad Armstrong har för synpunkter på samspelet mellan intellektet och en mystisk intuition vet jag inte, men för egen del har jag i framförallt  I ett annat ljus försökt klargöra att nyckeln till att bli en praktisk mystiker är att kombinera ett agnostiskt och skarpt analytiskt intellekt med en till tillvarons bortomspråkliga dimensioner penetrerande intuition som kan tjänstgöra som en källa till mening och djup livskunskap. Ja en källa till självinsikt, respekt för egen och andras integritet och förmåga till empati, eller om man vill gå ännu längre till djupt livsförvandlande ovillkorlig kärlek.

När jag däremot läser Ann Heberleins recension i DN av Armstrongs bok så blir det en helt annan ton kring det hela. I den känns det som att Armstrongs ärende mera är att tämligen aggressivt göra rent hus med alla som tror sig ha kopplat det intellektuella greppet om Gud vare sig det handlar om troende eller ateister. Jag har personligen inga problem med det, och ägnar mig delvis åt samma sak i I ett annat ljus. Men på mig verkar det ändå som att Heberleins vinkling mest har att göra med hennes personliga erfarenheter av s.k. nyateister. Efter att ha fått sin Gudstro jämförd med att tro på tomten har hon tydligen blivit så förnärmad att hon bestämt sig för att inte diskutera med ateister eftersom deras “resonemang helt enkelt är för banala”.

Samtidigt blir Armstrongs förhållande till mystiken klarare i Heberleins recension. Hon konstaterar nämligen att:

Armstrong placerar religiositet i samma sfär som konst, musik, litteratur, idrott, sexualitet och droger – upplevelser som berör oss så djupt att de lyfter oss ur oss själva. Människan strävar efter ekstasis, att stiga utanför sig själv och med förhöjd livskänsla vara totalt närvarande, mitt i ett bultande nu. Att uppnå ett sådant tillstånd kräver emellertid att man odlar en annan sorts medvetande, vilket kräver disciplinerat, hårt arbete. Religion är, skriver Armstrong, något som utövas, praktiseras och erfars. Det är religionens kärna, praktiken, inte dogmerna.

Detta är ju klara besked. Och återigen känner jag att Armstrong verkar vara en möjlig tankefrände. Dessutom skriver Heberlein om ytterligare en nyutgiven bok av Karen Armstrong. Ett slags pendang till För Guds skull som har titeln 12 steg till ett liv i medkänsla. En bok som verkar vara ett försök att göra den “mystiska praktiken” tillgänglig för gemene man. Den finner dock Heberlein “jolmig, uddlös och fluffig”. Och så kanske det är. Men förmodligen är den också värd att läsa.

AdL

——-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

I ett annat ljus – föreläsning 16 februari

Karl-Erik Edris 2 Comments

16 februari 2011 håller jag en föreläsning med anledning av min nya bok. Föreläsningen ingår i Hillesgårdens onsdagsserie. Biljettförsäljningen börjar 24 januari. All nödvändig information finns på Hillesgårdens hemsida. I programmet presenteras föredraget så här:

I ett annat ljus

I vår moderna tid får vi lära oss att se på oss själva i vetenskapens ljus. Då kommer generna och hjärnan i centrum. Tillvaron påstås ha tillkommit genom en slump och sakna högre mening. Och Gud förklaras vara en tom fantasi. Med utgångspunkt från sin nya bok I ett annat ljus ger Karl-Erik Edris ikväll en helt annan bild. Gud och vetenskapen går hand i hand. Livet har en högre mening. Kärleken har sista ordet. Vi som har hört Karl-Erik tidigare, vet dessutom att han på ett oefterhärmligt sätt förenar glasklar tankeskärpa med humor och värme.

Föreläsningen börjar 19.00. Och för alla som är osäkra på de geografiska realiteterna kan en titt på följande vägbeskrivning göra underverk.

Frysboxen – människans evighetshopp!?

Karl-Erik Edris

Läste just en gammal understreckare i SvD – Jag har ett personnummer; alltså finns jag. Jag ämnar inte fördjupa mig närmare i de sofistikerade resonemang om den mänskliga identiteten som förs i denna artikel utan jag vill bara förmedla den inblick som artikelförfattaren Vendela Fredricson ger i de bisarra föreställningar om den mänskliga identiteten som omhuldas inom den verksamhet som kallas kryonik. Hon tar särskilt upp kryoniklaboratoriet KrioRus som ligger utanför Moskva. Detta KrioRus är tydligen en av det växande antal

kliniker som specialiserat sig på nedfrysning av organiska kroppar och organ efter (den medicinska) döden, i syfte att bevara dem tills vetenskapen utvecklat metoder att bota sjukdomar och upprätthålla liv, som för dagens medicin är utom räddning. Där förvaras enskilda huvuden och hjärnor i behållare med flytande kväve. I framtiden, föreställer sig kryonisterna, när tekniker utvecklats för att väcka dessa nedfrysta hjärnor, ympar man in personligheten (den bevarade hjärnan) i en ny kropp. Personligheten, menar man på KrioRus, inte bara sitter i hjärnan. Den är hjärnan.

På sin hemsida beskriver KrioRus sitt erbjudande på följande sätt:

Cryonics is the practice of preserving the body or head/brain of human after legal death in a state of deep freeze, with a view to his recovery and cure (including the effects of aging) in the future, when medical and other technologies allow it. Most people, living in the present, have a chance to radical life extension, even if they… die. The reliability of this assertion is easy to understand, if we combine scientific facts, real possibilities of modern cryonics and reasonable assumption on the prospects of technologies. (…) Cryonic suspension is a service available to most people who want to preserve for themselves the possibility of life in the future. In the “KrioRus” company the price of cryonic suspension and indefinite cryoconservation of the patient’s head or brain is 10 000 $ U.S., the price of services of cryonic suspension and cryoconservation of the whole body range from $ 30 000. Moreover, in some cases you can pay in installments and pay some part of money in accordance with the testament. The number of people exposed to cryonic suspension and people who have signed contracts for cryopreservation, is growing worldwide. Do not put off signing the contract, losing precious chances for immortality. Contact the KrioRus company now. Cryonics is your chance to return.

Ja vad skall man säga. Juristen i mig undrar om man räknar med att lagstiftningen skall ändras så att man kan testamentera sina resurser till sig själv i det nyupptinade tillståndet. Eller det kanske räcker med att man har kvar sin Internetbank. Problemet är väl att komma ihåg koden. Men det problemet kan man kanske lösa enklast genom att magasinera den tillsammans med övriga ägodelar på Shurgard tills man kan hämta rubbet när man som nyupptinad skall köra igång sitt liv igen.

Min tanke inför hela denna besynnerliga affärsverksamhet är att den väl ändå får ses som ett solitt symptom på framgången i den moderna tidens ihärdiga propagerande för materialismen som en vetenskapligt korrekt livsåskådning. Kunderna på KrioRus och andra liknande ställen kan ju knappast bli mer övertygade än de redan är om att det enda som existerar är materien. Att anden bara är en “saft” som utsöndras av hjärnan och nervsystemet. Och att människans evighetshopp finns i frysboxen. Bara nu inte alltihop saboteras av strömavbrott och/eller reinkarnation. Och vem får pengarna tillbaka om det inte fungerar?

——–
Andra bloggare om , , , , , ,

Lena Andersson och Gud

Karl-Erik Edris 5 Comments

Så har då Lena Andersson tagit till orda igen i frågan om Gud finns eller inte finns. Under rubriken Krock i kunskapssyn uttalar hon sig i dagens DN om “den fluffiga antiateismen”. Hon inleder sin artikel med några närmast vällustigt avvisande kommentarer om Vaclav Havels varnande tal om ateismen och om några uttalanden som påven gjorde i Skottland häromsistens.

Hennes huvudsakliga attack riktas dock mot Elisabeth Gerle som varit ofin nog att i sin bok Farlig förenkling jämföra Sverigedemokraterna och Förbundet Humanisterna. Jag har inte läst Gerles bok men har fått intrycket att hon lutar åt att Humanisterna i sitt hårda avvisande av religion riskerar att hamna i eller underblåsa en främlingsfientlighet som spelar Sverigedemokraterna i händerna (se t.ex. denna artikel av Gerle). Och i en debattartikel i dagens SvD uttalar sig den avhoppade Humanistmedlemmen Malin Jonason under rubriken Intolerans präglar Humanisterna på ett sätt som verkar ge visst stöd för Gerles tes.

Att Lena Andersson retar sig på Gerles teser och sätt och resonera är inte ägnat att förvåna. Hon vill förstås inte bli misstänkt för att gynna Sverigedemokraternas syften med sin ateism och försvarar sig därför frenetiskt. Inte i första hand med politiska argument utan genom att försöka tydligt och klart förklara bristerna i den “fluffiga antiateismen”. Hennes huvudargument lyder:

I ett öppet friktionssamhälle pågår en ständig förhandling om gränser. Humanisterna deltar genom opinionsbildning. Vad de då brukar eller borde framhålla är att gud inte är ett giltigt argument i tvister som rör samhällskontraktet. Gud, heliga texter och profeter måste i det samtalet ersättas med världsliga argument som kan bedömas med förnuftet. Detta gäller endast förehavanden som på rimliga grunder kan ifrågasättas, inte harmlösheter och ornament. Gerle frågar sig om inte den här ambitionen är totalitär. I så fall är den det på samma sätt som demokratin är totalitär.

Gerle anser att ”nyateisterna” borde visa större respekt för inomreligiös utveckling och omtolkning mot en mer poetisk och metaforisk gud. Men det är just sådant som den kunskapssyn ur vilken ateismen härleds har svårt att respektera intellektuellt. Och det är just här vi inte förstår varandra. Ateisten anser att det i princip är en sanningsfråga om ett påstått väsen existerar eller ej, och på vilket sätt det utövar sin påstådda verksamhet. Om det är ”otillgängligt för vårt begränsade förnuft”, som det brukar heta, måste teologerna förklara varför de ägnar saken så mycken förnuftsmöda.

Det är bland annat resonemang av det här slaget som är ”farligt förenklade” och ”förlegade”, enligt författaren. Att bryta ner i beståndsdelar och definitioner kallas i vår tid dogmatiskt. Att med analytiska metoder söka förståelse av det vi inte begriper är att inte visa öppenhet inför det outgrundliga. Att undersöka vad förvirringen utgörs av i stället för att ”bejaka ambivalensen och det mångtydiga” är att vara rigid. Men också att vara efter sin tid. Ty enligt den senaste filosofin finns eventuellt ingen verklighet utanför språket, och sanningsbegreppet är förött. Låt oss konstatera att enighet inte råder om det

Naturligtvis har Lena Andersson rätt i att det är en sanningsfråga om Gud existerar eller ej. Men det är ett tämligen poänglöst konstaterande. Stridsfrågan gäller hur kunskap om denna existens möjligen kan vinnas. Som jag ser det applicerar ateister i sammanhanget en kunskapssyn som i princip är lika osofistikerad som den Chrustjov använde när han tyckte att Gagarins första sputnikfärd hade bevisvärde i frågan om Gud existerar eller ej. Gagarin såg ju ingen Gud under sin rymdfärd vilket alltså föll den ateistiske Chrustjov i smaken.

Den enligt min mening intressanta frågan är varför Lena Andersson är så säker på att den konventionella vetenskapliga och analytiska kunskapssynen är lämpad för att avgöra frågan om Guds existens. Sitter hon inne med några bevis i frågan eller håller hon sig med en tro? Mitt svar på denna retoriska fråga är förstås att Lena Andersson tror på sin metod. Och det är tydligen en alldeles OK tro. Men även när det gäller valet av metod kan och bör sanningsfrågan ställas. Om metoden som används för att söka svar på en fråga inte kan ge svaret så är det inte ointressant. Och det är definitivt inte ointressant om de personer som tror på denna metod tror att det uteblivna eller felaktiga svar som metoden genererar kan användas för att dra korrekta slutsatser om den studerade frågan.

Lena Andersson må två sina händer, men vi människor är dömda att tro. Vi tror och inte-tror på Gud, vi tror och inte-tror på våra uppfattningar om hur giltig kunskap produceras osv. osv. Samtalet eller debatten kommer säkerligen att fortsätta.

Men låt mig som avslutning påminna om den religiösa eller andliga empiri som genom årtusendena har presterats av mystiker världen över. Med Lena Anderssons kunskapssyn kan sådant förstås avfärdas som hallucinationer och illusioner (och sådant förekommer), möjligen medvetet frammanade för att kunna manipulera människorna. Men för alla som varit i den allra minsta personliga beröring med den inre kunskapsväg som leder till den kunskap om Gud (eller tillvarons urgrund) som vi människor kan förlänas väger dessa åsikter lätt även om de skulle presenteras som fakta.
————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,