På väg mot en ny civilisation – Kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari 19.00

Fredsrörelsen på Orust har ambitiösa föreläsningsprogram. Temat för vårens program är Hur skapas en fredskultur? Och bland föreläsarna märks celebriteter som Stina Oscarson och Birger Schlaug. Jag har fått förmånen att inleda detta vårprogram med en föreläsning med titeln På väg mot en ny civilisation – från gårdagens visioner till framtidens. Utgångspunkten för mina reflektioner är förstås min senaste bok Vart är världen på väg? Och i pressreleasen om föreläsningen står att läsa att

Karl-Erik Edris skriver och talar som en lärd idéhistoriker och framställer sina rön och tankar på ett föredömligt enkelt språk. Vad kan vi, bör vi lära av historien? Hur kan var och en av oss bidra till att “skapa den nya civilisationen”?

Den beskrivningen stämmer väl någorlunda väl även om jag inte ser mig själv som någon lärd idéhistoriker. Jag vågar dock lova att jag kommer att bjuda på intellektuell underhållning. Även om ämnet är allvarligt så behöver varje publik få chansen att skratta gott och hjärtligt. Och förhoppningsvis blir det lite inspiration också.

Föreläsningen äger rum på kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari kl. 19.00.


——
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Hopp och respekt – Dallas livsgärning prisas

Dialy Mory Diabaté, gemenligen kallad Dallas, är en man med stort hjärta. Jag blev medveten om hans existens i samband med att han fick ett pris som Sportspegeln delade ut på en idrottsgala för några år sedan. Hur hedrande denna utmärkelse än var så var gårdagens utmärkelse på TV4 galan om Svenska hjältar strået vassare. Han hedrades där för sin livsgärning. Och fick ta emot priset från från statsminister Reinfeldts hand i en rörande ceremoni.

Centralpunkten i hans verksamhet är den boxingsklubb som han driver och där han tar hand om många av Rosengårds ungdomar. Det som gjort att jag lagt denne man på minnet är framförallt det kloka senegalesiska ordspråk som han nämnde i sitt tacktal när han fick Sportspegelns pris: “Du kan leva utan far och du kan leva utan mor. Men du kan inte leva utan hopp.” Och med insikt om detta har han levt sitt liv för att hjälpa ungdomar genom att bemöta dem med värdighet och tilltro så att de kan våga tro på det hopp som spirar i dem. Verkligen föredömligt och något som behövs inte bara i Rosengård. Vi behöver alla bli sedda så att vi därigenom kan tro på oss själva.
Dialy%20Mory%20Diabet%C3%A9%20%22Dallas%22%20prisas%20f%C3%B6r%20%C3%A5rets%20livsg%C3%A4rning
—–
Bra artikel om Dallas, Skånskan, AB, Sydsvenskan 

Andra bloggare om , , , ,

Om skuld, ansvar och personlig mognad

På senare år har Ann Heberlein (teologie doktor vid Lunds universitet) då och då glatt mig med kloka krönikor och reflektioner i SvD (1 2 3 4 5 6). Ofta har det med utgångspunkt från aktuella händelser handlat om genomtänkta reflektioner kring skuld, ansvar och möjlig förlåtelse. Nu har hon tydligen närmast i raseri skrivit en bok om det hon uppfattar som en “svensk massflykt från ansvar”. Bokens titel är Det var inte mitt fel: om konsten att ta ansvar och den presenteras i dagens idagartikel i SvD.

Boken sägs handla om “att skylla ifrån sig, att lägga ansvaret för sina tillkortakommanden och misslyckanden på andra, om att göra sig själv till offer för att slippa ta ansvar, om människor som hävdar att de är kränkta när de inte får väl godkänt på provet.” Huruvida de problem som Ann Heberlein tar upp är en specifikt svensk sjuka är väl närmast ett ämne för en jämförande global studie, men att de existerar är uppenbart. Häromsistens skrev ju t.ex. Marciej Zaremba flera intressanta artiklar i DN (1 2 3 4) kring kränkningsproblematik och identitetspolitik. Och alla som i media studerat reaktioner i samband med olika typer av offentliga skandaler vet ju att det knappast finns några gränser för hur långt olika personer kan gå när det gäller att lägga fram sig själv urskuldande hel- eller halvlögner och patetiska undanflykter för att bevara sin idealiserat goda självbild intakt.

Och i samband med olika typer av misshandel och våld visar sig den utlösande orsaken inte alltför sällan ha varit en kritisk eller nedlåtande kommentar eller blick. Och den kränkning som detta anses innebära, även om kritiken var fullständigt sakligt motiverad, kräver då att den egna hedern upprättas genom ett rejält överfall eller knivhugg eller vad det nu kan vara som anses mest lämpligt och verksamt.

Utan att ha läst boken är det förstås svårt att komma med några alldeles bestämda helhetsbedömningar av Ann Heberleins sätt att förhålla sig till det problem hon identifierat som angeläget. Min allmänna intuitiva känsla är dock att att det råder ett frändskap mellan våra perspektiv och jag delar oreserverat hennes bedömning “att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt”.

Och för att ytterligare understryka denna min uppfattning tänkte jag nu citera lite från min senaste bok (… men vad går det ut på egentligen – livet alltså) där jag t.ex. uttryckte mig så här: “Skulden känns besudlande, och därför vägrar alltså de flesta av oss att ta på sig skuld och förvandla den till positivt ansvar och lärande. Vi skjuter i stället skulden ifrån oss på andra. Det var inte mitt fel, det drabbade en oskyldig. Men någon måste ju vara skyldig, för annars känner jag mig jagad av den skuld jag kunde ha tagit på mig själv. För att den egna känslan av inre frid och renhet skall kunna bevaras behövs alltså en syndabock. Vi behöver peka finger och säga: Där ligger skulden. Jag är skuldfri, men det kan man minsann inte säga om den eller den eller dem. Dessa vedervärdiga människor som åsamkat mig detta.”

Och lite lägre fram i boken driver jag resonemanget ett steg längre genom att konstatera att “den frid som infinner sig i samband med att man friskriver sig själv från skuld, ansvar och lärmöjligheter vid utpekandet av en syndabock är ytterst kortvarigt. Eftersom skuldprojektionen inte är med sanningen överensstämmande börjar det koka i det inre av kvarvarande känslor av skuld. Det känns som att det behövs något mer. Jag har varit ett offer för den där vedervärdiga personen eller situationen. Och ett offer behöver upprättelse.

Skuldprojektion leder alltså till att projiceraren känner sig som ett offer, och offermentaliteten är mycket plågsam. Offret känner sig förpliktigat att hata förövaren eller förtryckaren eller vilket begrepp som nu är det riktiga att använda. Offret ser ju sig självt som oskyldigt och uppfattar därför hatet som berättigat. Men hat är ett svårhanterat psykiskt gift.

Så länge offret känner sig som offer pågår en aldrig sinande produktion av hat. Och behovet att projicera detta hat finns hela tiden. Om den gamla syndabocken inte räcker, eller rent av inte längre finns, måste nya sökas i en oändlig jakt på inre frid. En inre frid som tros ligga i den upprättelse som fantiseras bli följden av en oftast med skenbart vackra ord beskriven hämnd. På detta sätt kommer alltså offret att söka frid och upprättelse genom att förvandla sig självt till förövare.”

Enligt artikeln förväntar sig Ann Heberlein hård kritik för sina uppfattningar. Och det kommer hon förmodligen att få. Det pågår ju en kamp om hur människans natur bör uppfattas där makten länge har innehafts av företrädare för relativistiska idéer om att den mänskliga identiteten inte är något annat än en social konstruktion. Och har man den uppfattningen så luktar det förstås något omodernt över Heberleins hållning. Och i idagartikeln får hon också frågan om inte hennes tal om skuld låter som gammaldags luthersk moralsyn. Detta förnekar hon dock ivrigt. Och så vitt jag kan förstå med fog.

Slutligen vill jag säga att jag betraktar Ann Heberleins bok som ett av många tecken på att makten för en filosofi, som bakom vacker retorik om tolerans och förnuftsmoral i själva verket handlar om en upplösning av människan som moralisk ansvarigt subjekt, håller på att försvagas och förhoppningsvis snart brytas. Det gläder mig förstås. Ja det gör det så till den grad att jag kommer att köpa och läsa boken.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , ,