Hillesgårdspriset för Medmänsklighet till Claes Eriksson

Blev idag medveten om att jag fullständigt missat att Claes Eriksson (känd från Galenskaparna) fick Hillesgårdspriset för Medmänsklighet i onsdags (23 april). Det är jag väl inte ensam om att ha missat, men jag vill ändå så här i efterskott och bloggledes framföra mina hjärtliga gratulationer till denne skarpsynte och varmhjärtade komiker.

Motiveringen löd:
Claes Eriksson fick årets Hillesgårdspris:
* för sitt stora och omutliga rättvisepatos
* för att han kämpar mot orättvisor och mygel i samhället
* för att han ger en röst åt utsatta människor, som inte själva kan komma till tals
* för att han med sin inre styrka och stora personlighet sätter avtryck i vår samtid
* för att han är en god medmänniska i ordets sanna bemärkelse.

Själva idén att dela ut ett pris för medmänsklighet är dessutom sällsynt god. Det är mycket annat som ger priser och belöningar i vårt samhälle. Men få egenskaper är så värdefulla som just medmänskligheten. Den behöver odlas och uppmärksammas, och det är förstås inte ägnat att förvåna att det är just Hillesgården som tagit detta initiativ. Hillesgårdspriset är nytt, och ännu inte så känt. Men en del uppmärksamhet har den senaste prisutdelningen gett i media (se HD, Sydsvenskan och Expressen). Priset har utdelats i tre år, och hittills har det tilldelats kända personer. Men från och med 2009 kan vem som helst komma ifråga som gör en konkret och gärna kontinuerlig medmänsklig insats. Och om du själv skulle vilja lämna förslag till juryn så kan du läsa här om hur du skall förfara.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Hjärndöd, transplantationer, organhandel, dödsrädsla och reinkarnation

Läste just två fantastiskt intressanta och välskrivna understreckare från torsdag och fredag i förra veckan med de talande rubrikerna Högt pris när själens boning reas ut och Tungt att bära ett främmande hjärta. Artiklarna är skrivna av Fredrik Svenaeus som är filosofiprofessor vid Södertörns högskola. Ämnet i fokus är transplantationer och organdonationer. Ur ett tillrättalagt perspektiv som bara betonar läkarvetenskapens framsteg och välsignelser är det förstås en fantastisk sak att allt fler svårt sjuka människor får sina liv räddade genom transplantationer. Men hela denna hantering har en långt ifrån oproblematisk baksida.

Grunden är det s.k. hjärndödsbegreppet, dvs. att man förklarar en person som död när de högre hjärnfunktionerna slagits ut. Och man håller så liv i dessa s.k. “hjärndöda kroppar” för att de kroppsorgan som är i transplantationsdugligt skick inte skall förstöras. Detta låter ju rimligt och bra. Det finns dock komplikationer. En sådan är att den hjärndöde tilltänkte donatorns anhöriga kan finna situationen svårhanterlig, eller som Svenaeus uttrycker det “att förstå att din son inte längre lever fastän hans hjärta slår och hans kropp ser levande ut är inte lätt, ens för läkare eller sjuksköterskor”. Men det är en sak att hjärndöda kroppar fortfarande ser levande ut, men faktum är att de inte bara ser levande ut utan de beter sig också som om de vore levande, dvs. de “reagerar på operativa ingrepp och måste bedövas för att inte försättas i chocktillstånd när man tar ut organen.”

Personligen finner jag det minst sagt märkligt och faktiskt beklämmande att maktens till behovet av organdonationer anpassade definition av döden kan “överleva” den här typen av reaktioner från förment döda personer. Är inte den självklara slutsatsen att om kroppen reagerar på smärta så är dödsprocessen inte avslutad. Den är kanske påbörjad, och den i ett enskilt fall dragna slutsatsen att en person är hjärndöd i den meningen att vederbörande inte kan återkomma till ett normalt medvetande i sin nuvarande kropp är måhända korrekt, men reagerar kroppen på ett operativt ingrepp så kan inte personen ifråga vara död i någon rimlig mening av detta begrepp. Låt vara att han eller hon är halvdöd eller nästan död. Men döden inträder inte för gott förrän i samband med att det eftertraktade organet tas ur den visserligen bedövade men levande kroppen.

Eftersom vi tar för givet att döden innebär att medvetandet släcks så har vi alltså lyckats övertyga oss om att inget mänskligt medvetande kan finnas kvar i, eller i anslutning till, den som hjärndöd betraktade kroppen. Men vad vet vi om detta. Vi antar att det är så och baserar vårt agerande på detta antagande. Men varför skulle det inte kunna vara så att de personer som i nära-döden-upplevelser betraktat operationer som de själva överlevt också skulle kunna betrakta hur de bokstavligen slaktas i organdonationssyfte utan att kunna kommunicera detta på vanligt sätt till andra “i-sina-kroppar-varande” människor.

Och om vi fortsätter detta tankeexperiment så är det förstås möjligt att hjärndöda personer upplever att det är alldeles OK att deras organ kommer till användning i andras kroppar, men det är också möjligt att de upplever det som vedervärdigt smärtsamt att bli slaktade. Den hjärndöde kanske har ungefär samma förhållande till sin ännu levande kropp som den person som under en operation med en felgången bedövning upplever att det enda som blev bedövat var den egna förmågan att kommunicera med omvärlden. Smärtupplevelsen var dock intakt.

Jag vet inte med säkerhet hur det är. Jag noterar dock att vi avhåller oss från att kremera hjärndöda patienter. Men jag undrar varför vi inte i konsekvensens namn gör det. Med lite bedövning skulle det väl inte vara några problem?

Svenaeus utmärkta artiklar är emellertid inte i första hand fokuserade på hjärndödsproblematiken utan på den marknad för organ som uppkommit av just bristen på transplantationsdugliga organ och också på olika tankar kring hur organbristen skall lösas. När det gäller bristen på organ så har alltså penningstarka, och transplantationsdugliga organ efterfrågande, personer skapat en marknad där inte bara hjärndöda och avrättade får bidra med utbudet utan fattiga personer tubbas också till att sälja t.ex. en njure. Och det är inte svårt att föreställa sig hur kraftfulla aktörer på denna marknad skulle kunna vara (och kanske redan är) av maffian ägda “organmäklare” som effektiviserat organanskaffandet genom systematiska mord för det höga ändamålet att “rädda liv” för det ännu högre ändamålet att tjäna pengar.

Bland de olika idéer för att lösa problemen med organbrist som är i svang presenterar Svenaeus dels några som har karaktären av filosofiska tankeexperiment och skönlitterära fantasier och dels sådana som är sprungna ur naturvetenskapens ökade kunskaper och förmågor. Till de filosofiska tankeexperimenten hör filosofen John Harris idé om det s.k “överlevnadslotteriet”. Svenaeus förklarar att Harris paradidé är “ett framtida samhälle som organiserats på så sätt att flesta möjliga skall kunna överleva genom ett lotteri, där en person i befolkningen slumpvis väljs ut som donator och dödas, så fort det finns två eller flera personer som skulle kunna räddas genom hans organ. Grymt och orättvist att döda oskyldiga? Jovisst, men i vilken utsträckning har svårt sjuka som behöver organ för att överleva i så fall förtjänat sitt öde? De är redan offer för ett naturligt lotteri som vi enligt Harris kan göra rättvisare genom att komplettera det med ett samhälleligt organiserat sådant.”

När det gäller de skönlitterära fantasierna så har Kazuo Ishiguro tydligen skrivit en roman på temat att bristen på organ löses genom att man föder upp sterila kloner till alla medborgare. Kloner som ges kollektiv uppfostran och som får från början lära sig vilken uppgift de har i livet. Och Svenaeus konstaterar att “det verkligt hjärtskärande och oroande i Ishiguros roman är den lätthet med vilken klonbarnen kan uppfostras till att acceptera och se som självklar att deras plikt är att hjälpa andra genom att ge bort sina organ i en serie av operationer som slutligen leder till att de ‘fullbordar’ (ordet dör används inte i boken).”

Vetenskapens tankar kring hur organbristen skall lösas har utvecklats från att först handla om förhoppningar om s.k. xenotransplantationer, vilket framförallt handlade om organodling inte på kloner utan på grisar. Men riskerna med detta anses tydligen för höga så därför är det numera möjligheten att på sikt odla organ från patientens egna celler som är det mest löftesrika och fantasieggande. Och Svenaeus skriver: “Det som nu börjar bli möjligt är främst ihåliga organ som blodkärl, urinblåsa, livmoder och luftstrupe. Men runt hörnet väntar kanske en ‘organogenes’ av njurar, levrar och hjärtan, som kommer att förvandla decennierna kring vårt sekelskifte till en märklig parentes i den mänskliga historien när man bytte organ med varandra.”

Det finns mycket att säga om detta. Jag nöjer mig med att ställa några frågor. Den första är: Varför är vi så förtvivlat rädda för döden? Och så undrar jag hur vi kan vara så säkra på att döden inte fyller en helt väsentlig och oumbärlig funktion i evolutionen som gör att våra försök att undslippa den med hjälp av allt mer biologiskt sofistikerade och desperata medel kommer att leda till av oss själva föga anade och djupt obehagliga korrigerande reaktioner från den mäktiga verklighet som vi är en liten om än arrogant del av?

Och till sist så har vi tanken att allt faktiskt kan vara helt onödigt. Att det är alldeles OK att dö och att vi i sinom tid får vår nya kropp genom reinkarnationsmekanismen.

Men så kan det väl ändå inte vara säger vän av ordning och förnuft!?

Uppdatering 14 juni: I samband med inlägget Skendöd blivande organdonator finns utförliga kommentarer av relevans även för detta inlägg. Den första av dessa kommentarer är skriven av med. dr. Ingvar Gustavsson.

———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Förklaras verkligen döden av åldrandets biologiska mekanismer?

Efter några stressiga dagar har jag börjat läsa ifatt gamla nummer av Svenska Dagbladet, och jag fäste mig då först vid söndagens understreckare Långt liv i hälsa uråldrig dröm av professor emeritus i genetik Marianne Rasmuson. En på många sätt fascinerande artikel om åldrandets biologiska mekanismer. Men som de flesta artiklar av denna typ drar den också en lans för den reduktionistiska materialism som många vetenskapsmän är talesmän för utan att verka närmare reflektera över att just denna filosofi är en av många möjliga hållningar till livet och inte alls en hållning som är en nödvändig konsekvens av ett naturvetenskapligt förhållningssätt.

Rasmuson påpekar nämligen som om det vore den självklaraste och mest empiriskt belagda sak i världen att “sist och slutligen är vi ju alla bara ett slags transportörer av gener i evolutionens evighetsperspektiv”. En utsaga som formligen ångar av allmängiltiga metafysiska anspråk på att utöver detta finns inte mycket att säga om vad människan sist och slutligen är.

Inför detta enligt min mening ogrundade anspråk tänker jag på en skämtteckning som jag såg för några år sedan. Den föreställde ett äldre par på väg hem från mataffären med var sin kasse. Och mannen säger plötsligt: “Ja du, Kerstin lilla, egentligen är vi bara små flugskitar i kosmos” varvid Kerstin replikerar: “Tala du för dig själv, Gunnar”.

Min poäng är alltså att om Marianne Rasmuson vill uttrycka diverse metafysiska spekulationer om hur tillvaron ytterst sett är beskaffad så står det henne naturligtvis fritt, men jag tycker att hon och hennes naturvetenskapliga gelikar får tala för sig själva som Gunnar i den just refererade skämtteckningen. Jag tycker alltså att man inom forskarvärlden helt enkelt bör sluta med sitt försåtliga sammanblandande av empiriska fakta och privata och kanske för tillfället populära metafysiska förklaringar av tillvarons natur som i kraft av denna sammanblandning får en air av empirisk sanning över sig.

Utöver detta vill jag bara säga att artikeln bygger på den som ett faktum betraktade tron (eller förgivettagandet) att döden är en orsak av olika biologiska sönderfallsprocesser på cell- och molekylnivå. Denna syn på döden är förstås en konsekvens av tron att livet också skapas av biologiska processer. Men vad vet vi om det egentligen. Liv kanske bara finns, och så uttrycker det sig genom biologiska processer när det är möjligt. Och i så fall kan man vända på kuttingen och tro att det biologiska sönderfallet är en verkan av de processer som avslutas med att kroppen dör. Att den kroppsliga döden innebär att det liv och den energi som kroppen en gång gav uttryck för faktiskt drar sig tillbaka av en aller annan anledning.

Detta sistnämnda synsätt betraktas förstås som en orimlig och flummig spekulation av de flesta i vår tid som vant sig vid att de orimliga och flummiga spekulationer som vetenskapen gjort till sina och iklätt falsk faktastatus däremot är något att verkligen hålla sig till när det gäller synen på frågorna om livet, döden och meningen.
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Skrämselpropagandans triumf över förnuftet

Så har då folkomröstningen om en delning av Huddinge kommun avgjorts. Efter att maktcentrum i kommunen bedrivit en massiv skrämselpropaganda om hur extremt ekonomiskt kostsam och oförmånlig en kommundelning skulle bli har 58,8 % av de 52,6 % av de röstberättigade som orkade ta sig till valurnorna förklarat sig vara motståndare till en kommundelning. Inget överraskande resultat även om jag själv i det längsta hoppades att den enighet som samtliga partier uppvisade med undantag för Drevvikenpartiet (och det i fullmäktige ej representerade Centerpartiet) och delvis Kristdemokraterna skulle tolkas som att motståndet mot kommundelningen bland politikerna i första handlade om dem och deras intressen och inte om de intressen som vi som bor i Trångsund, Skogås och Länna har. Men det var uppenbarligen att hoppas för mycket.

Jag drar två slutsatser av valresulatet.

1. Om det krävdes 60 % jaröster och däröver för att kommunen skulle verka för en delning så borde det krävas 60 % nejröster och däröver för att avföra frågan om kommundelning för gott. Därför bör frågan inte avskrivas från den kommunalpolitiska dagordningen.

2. En långsiktigt strategi för kommundelning bör därför inledas genom att de till kommundelning positiva partierna inleder ett gärna partiöverskridande systematiskt arbete dels för att rekrytera företrädare som kan personifiera den tilltänkta nya kommunens tro på sig själv och dels för långsiktig förtroendeskapande kommunikation kring idén om en kommundelning. Detta arbete behöver göras som ett slags vaccinering mot den typ av skrämselpropaganda som denna gång fick de allra flesta att strunta i vad hjärtat säger och rösta räddhågset för en kommun som uppfattas som något “på andra sidan skogen” som inte angår mig.

SvD, DN, Kalles blogg
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Obamas försök till förnyelse av relationsprinciperna i det politiska livet

Tittade på debatten mellan Hillary Clinton och Barack Obama i natt. Jag lyckades hitta en lokal ABC-kanal som sände direkt på webben. Och när jag väl hade gjort det så kunde jag inte slita mig från min dator.

Det var en mycket intressant debatt. Inte i första hand för sakfrågorna. Där är ju de båda presidentkandidaternas positioner väl kända efter allt kampanjande och debatterande, utan för det intryck de gjorde och för hur de förhöll sig till varandra.

Om jag skulle bedöma dessa båda personer ur konventionell synvinkel så är Hillary Clinton den absolut bästa debattören. Hon är snabb, slagfärdig och energisk, och verkar självsäker. Och när hon får frågor som hon egentligen inte vill fördjupa sig i behärskar hon till fulländning konsten att glida in på något annat som hon föredrar att prata om. Barack Obama däremot är mera tungrodd. Om han får lite tid på sig kan han kanske passa in några av sina välinövade repliker från sina tal, och han är ofta omsorgsfull och saklig i sina utläggningar. Men han saknar nästan helt den för debatten som form så avgörande kvicksilvriga slagfärdigheten. Dessutom känns det för mig som om han egentligen inte vill debattera, som att han tycker att debatt inte är särskilt klargörande eftersom den lätt urartar till en uppvisning i på mer eller mindre subtila missförstånd av motståndarens uppfattningar grundat verbalt effektsökeri.

Sedd ur denna synvinkel vann Hillary Clinton debatten med rätt bred marginal.

Men frågan är om detta är den relevanta synvinkeln. Det finns tendenser i den pågående primärvalskampanjen som tyder på att allt fler människor börjar bedöma presidentkandidaterna inte bara ur ideologisk och politisk sakfrågesynpunkt utan att de också bedömer dem med samma blick som de bedömer sina familjemedlemmar, grannar och arbetskamrater. Och att den avgörande frågan då är: vad skulle du tycka om att vid ditt köksbord, i ditt grannskap och på din arbetsplats ha en person som attackerar dina synpunkter och argumentar för sin sak på det sätt som t.ex. Hillary Clinton eller Barack Obama argumenterar.

Och ställs frågan så vinner inte Hillary Clinton. Det är framförallt två av de centrala problemen för Barack Obama i primärvalskampanjen som belyser det jag försöker få fram, nämligen hans församlingsprästs förment opatriotiska och rent rasistiska uttalanden om USA och Obamas egna uttalanden på en s.k. “fundraiser” i San Francisco om att arbetarklassen i Pennsylvania i sin bitterhet över ekonomin håller sig till sin religion, sina vapen och sina antipatier mot dem som avviker från dem själva. Trots ihärdiga försök från Clinton och från media att få dessa båda historier att om möjligt sänka Obamas kampanj så har detta inte lyckats. Historien med pastorn Jeremiah Wright använde Barack Obama till att hålla ett av i stort sett alla som briljant betraktat tal om rasrelationerna i USA. Och attackerna mot Obama för att han med sina kommentarer i San Francisco egentligen visade att han är en elitistisk person som ser ner på den vanlige amerikanens livsstil har inte heller bitit särskilt bra.

I pastorssaken har Barack Obama helt enkelt med framgång påtalat det orimliga i att han skall ställas till svars för pastorns uppfattningar som om de vore hans egna. Men samtidigt har han tagit avstånd från uttalandena. Detta avståndstagande har dock inte varit så radikalt som hans politiska motståndare önskat. I stället för att skåpa ut pastor Wright som en fullständig rasistisk jubelidiot så har Obama mera följt principen “även solen har sina fläckar”. Han har helt enkelt vägrat att låta några tvivelaktiga och politiskt laddade uttalanden överskugga allt som Jeremiah Wright har stått för och uträttat i sitt liv. Han har alltså tillämpat samma typ av överseende som man som människa gör i relationer till personer som är och har varit betydelsefulla i ens liv. Och därmed har Obama markerat att han även i det offentliga politiska livet försöker sköta relationer efter den norm som är god och normal i privatlivet. Att han inte ägnar sig åt den sortens offentliga “ritualmord” som kan vara nödvändiga om man enligt den konventionella politiska relationslogiken skall kunna rentvå sig själv i en situation som kan beskrivas som en skandal.

Och när det gäller attackerna mot Obamas förmenta elitistiska nedvärdering av vanliga amerikanska medborgare så har han bara tillstått att han inte formulerade sig väl och att det därför gick att missförstå vad han menade. Och så har han förklarat vad han verkligen menade. Men detta har inte minskat attackerna från Clinton (och McCain). De har oavsett vad Obama sagt bitit sig fast vid den för Obama minst smickrande tolkningen av hans uttalande och behandlat den som om den vore en av alla självklart insedd sanning som bara förstärks av Obamas försök att lägga saken tillrätta.

Därmed har Clinton (och McCain) sagt att de själva vet bäst vad Obama egentligen tycker och att hans förklaringar därför bara är skitsnack för att dölja den föga smickrande sanningen. Ur konventionell politisk synpunkt är detta en drömsituation för Clinton, men om man bedömer det hela enligt vanliga och i privat- och arbetslivet tillämpade kriterier för hur bra mänskliga relationer skall fungera så förstår var och en att personer som förhåller sig till andra som Clinton förhåller sig till Obama är mycket svåra att ha att göra med. Att deras beteende i själva verket kan betraktas som ett halvpsykopatiskt relationsförstörande.

På samma sätt som frågan en gång ställdes i en valkampanj om man ville köpa en begagnad bil av Richard Nixon så ställer sig nu förmodligen en hel del amerikaner frågan om de skulle vilja ha en person på sitt jobb eller hemma vid sitt köksbord som fungerar på det sätt som Clinton gör i förhållande till Obama. En person som inte bryr sig om vad man säger utan biter sig fast vid sin egen negativa tolkning av vad man själv sagt och som dessutom säger sig veta vad man egentligen menar.

Och drar man detta förhållningssätt till Obama ett steg längre så tänker man: visst lovar Clinton att lyssna lyhört på det amerikanska folket men det troliga är att hon kommer att lyssna på samma sätt på folket som på Obama, dvs. att hon hör vad hon själv vill. Ett sätt att höra som dessutom förmodligen innebär att hon hör allra bäst mot betalning i form av bidrag till valkampanjer etc.

Och bedöms debatten efter en längtan efter att politiken skall fungera efter samma relationsprinciper som råder i goda personliga relationer i allmänhet då vann Obama med bred marginal. Och de som tittade på skådespelet ur denna synvinkel känner förmodligen som jag redan en längtan efter att få höra hans tal när han på demokraternas partikonvent accepterar att bli partiets presidentkandidat.

Svenska artiklar om debatten: SvD och AB.

PS. Igår gav Bruce Springsteen sitt helhjärtade och välformulerade stöd till Barack Obama (SvD). DS.
——————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Hur mycket mer lidande behövs?

Bitte Hammargren skriver ofta klokt om Mellanöstern i SvD, och hennes artikel om Carl Bildt på besök på Västbanken utgör inget undantag. Även om den egentligen bara handlar om Bildts rundtur med lite sakliga kringfunderingar om möjligheterna att uppnå fred i området så skapas samtidigt, åtminstone hos mig, en intensiv och ur den befintliga situationen sprungen känsla av klyvnad och vånda. I centrum för artikeln har vi den ofta rättframme och stundom klarsynte Bildt som medan han står mitt i Västbankens groteska vardag fyndigt säger att “pessimism inte ingår i min befattningsbeskrivning”. Och det låter ju bra. Men frågan gäller ju inte om det finns anledning att vara pessimistisk eller optimistisk utan frågan är om det alls finns en hållning till eller förståelse för problematiken som gör en lösning möjlig.

Den historiska och politiska verkligheten är nämligen den att om denna förståelse inte finns så kommer ofreden att fortsätta tills den fredsmöjliggörande inställningen fötts fram ur ytterligare lidande. Så enligt min mening är den centrala frågan: “hur mycket mer lidande behövs för att de inblandade parterna skall överge de ideologiska fixeringar som omöjliggör en mänskligt rimlig hantering av situationen”.

Ett intressant komplement till artikeln är en intervju i Axess med den informelle Obamarådgivaren och Jimmy Carters förre säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Och senast jag själv försökte koppla ett lite större grepp på problemen var i en nyhetsbrevsartikel med titeln Behövs det mer krig – tankar om hela Mellanösternsituationen med avstamp i eländet i Irak och hoten mot Iran.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Det unika med Barack Obama

Jag har börjat läsa Barack Obamas bok Min far hade en dröm (recensioner, SvD, AB, Expressen, Sydsvenskan, GP, Helsingborgs dagblad). På svenska kom den ut i år, men det amerikanska originalet kom ut redan 1995. Trots att jag hittills bara läst ungefär hälften är jag djupt imponerad. Boken är lite väl skönlitterärt detaljerad och pratig för min smak, och översättningen känns som ett knyckigt hastverk, men Obama framträder som en osedvanligt mogen och självreflekterande person trots att han bara var 34 när den kom ut.

Om en sådan person skulle kunna bli vald till president så skulle det båda gott för både USA och världen. Efter att de senaste två presidentvalen ha stött en president som ytterligt konsekvent och kraftfullt gått misstrons, rädslans och det kategoriskt svart/vita tänkandets väg skulle en seger för Obama kunna tolkas som att amerikanerna utvecklat en förmåga att tillräckligt tydligt uppfatta att Obama som person i grunden – och inte som en strategisk pose – står för ett ledarskap baserat på tillit och insikten om att det bara finns gemensamma problem och att gemensamma problem kräver gemensamma lösningar.

Jag vet att de politiska sakfrågorna alltid framhålls som att de är det verkligt viktiga i ett val, och det är klart att om Obama till sist blir president så är det ett bevis för att hans olika sakfrågepositioner åtminstone inte kostade honom segern. Men jag är helt övertygad om att om just Obama vinner så kommer huvudorsaken att vara att tillräckligt många amerikaner har en mer eller mindre tydligt uppfattad och artikulerad förståelse av att det unika med honom är hans djupaste varande som person och att detta väcker löften om ett ledarskap och en hållning till politiken som får dem att hoppas och tro att den inte längre skall behöva domineras av en maktkamp som är en halvpsykopatisk parodi på hur konstruktiva mänskliga relationer bör fungera.

Det är ju långt kvar till en installation av president Obama. Så vi får i en första fas se hur långt Hillary Clinton kommer att sträcka sig i kampen för att status quo skall fortsätta att råda när det gäller grundinställning och ledarskap. Och jag har ju redan i ett tidigare blogginlägg uttryckt viss pessimism när det gäller Obamas möjligheter trots hans ledning. Men samtidigt kan det ju vara så att undrens tid ännu inte är förbi.

Till sist vill jag nämna en artikel i The New Yorker som på ett utomordentligt välskrivet och subtilt sätt försöker beröra djupdimensioner av hur Obama är som person och kan förväntas bli som ledare. Artikeln som publicerades i maj 2007 blir faktiskt extra intressant av att kunna läsas i ljuset av hur primärvalskampanjen utvecklats. Den är skriven av Larissa MacFarquhar och har titeln The Conciliator: Where is Barack Obama coming from?.
———————————
Andra bloggare om , , ,

Ja till kommundelning i Huddinge

För några dagar sedan kom centralt utskickad information från Huddinge kommun om de förmodade konsekvenserna av en delning av kommunen. Maken till objektiv information förklädd skrämselpropaganda var det länge sedan jag såg. En isande vind av en framtid med dålig kommunal service trots rejäla skattehöjningar och en eländigt svag utvecklingskraft svepte genom alla hushåll i Trångsund, Skogås och Länna.

För egen del kände jag mig som om jag hade lagt in om skilsmässa och nu fick möta makten i form av familjerådgivare, personlig bankman och präst som talade om för mig att jag borde vara lycklig ändå och att det under alla förhållanden var alldeles för dyrt och riskabelt att skiljas.

Men hur är det med kärleken till storkommunen Huddinge? Det är den centrala frågan. Skilsmässa hade överhuvudtaget inte kommit upp på dagordningen om kärleken varit stor och levande. Men verkligheten är den att sambandet med Huddinge centrum är så konstruerat att kommunen framstår som ett gammalt resonemangsparti: vi har ju ändå hängt ihop så länge, och man vet vad man har men inte vad man får.

Så det är graden av kärlek folkomröstningen gäller. Skall vi Trångsunds-, Skogås- och Lännabor låta våra hjärtan vägleda våra beslut, eller skall vi resignera inför farhågor sprungna ur den oro som maktens män och kvinnor i Huddinge centrum vill sprida för att få behålla makten över sin östra kommundel.

För mig är svaret givet. Som jag redan avviserat i ett tidigare blogginlägg kommer jag att rösta ja till kommundelningen.

PS. Kommunens information kan studeras här, och Drevvikenpartiets moteld finns här. Centerpartiet som ej är representerat i kommunfullmäktige har i dagarna spridit ett klargörande flygblad som omnämns i uppskattande ordalag på Drevvikenpartiets blogg.

Uppdatering 12 april: I dagens DN finns en ganska bra artikel om kommundelningen. Enkäten i papperstidningen där fem personer tillfrågas om de har bestämt sig för hur de skall rösta verkar med ett undantag spegla att skrämselpropagandan om ekonomin har tagit skruv. Valstrategen i mig undrar dock om inte denna propagandainsats gjordes i för god tid innan valet. Jag hoppas i varje fall på att innan det blir dags att lägga röstsedeln så skall de flesta med Drevvikenpartiets, Centerns och delvis Kristdemokraternas hjälp hitta tillbaka till sin ursprungliga känsla att Trångsund, Skogås och Länna har en egen identitet som håller för att bilda en kommun, och att sambandet med Huddinge är synnerligen perifert. Personligen är jag övertygad om att om situationen vore den att Trångsund, Skogås och Länna i stället skulle välja vilken kommun de skulle ansluta sig till och valet gällde Haninge, Stockholm och Huddinge så skulle Huddinge komma på en solklar sista plats.
———————————
Andra bloggare om , , , ,