För alla som tröttnat på ytlig rapportering om oljeutsläppet i Mexikanska golfen

DN toppar idag förstasidan med rubriken Bad om ursäkt – efter 57 dagar. Det är förstås Carl-Henric Svanbergs agerande som åsyftas. Vidare konstaterar man på samma förstasida att Svanbergs internationella karriär tar slut med BP och att Barack Obama misslyckades med att ta intitiativ i krisen. Aftonbladet fokuserar helt på att Svanberg gjorde en s.k. språklig groda och att detta skapat en amerikansk folkstorm. Expressen fokuserar på samma sak: Svanberg hånad i USA efter grodan. SvD sysslar också med denna groda, men talar med en retorikexpert för att få lite klass på det hela.

Tänk så bra det skulle ha varit om Svanberg hade bett om ursäkt tidigare. Många reella problem hade förstås med ens blivit lösta. Skulle vara intressant att veta hur många färre oljefat som skulle ha blivit utsläppta om han hade kunna svälja sin stolthet och direkt be om ursäkt på korrekt engelska, och utan sin svenska brytning? Och tänk om Barack Obama hade tagit ett ordentligt initiativ. Kanske han och Svanberg borde i full dykarmundering ha åtgärdat saken i stället för att bara prata respektive göra ingenting eller att be om ursäkt för sent på dålig engelska…

Ytlig indignationsskapande eventuellt bara indignationsförstärkande journalistik är förstås enklare att åstadkomma än att skriva om reella frågor. T.ex. att vår oljedrogade värld kommer att få allt svårare att tillfredställa sitt behov av olja. Att katastrofen i Mexikanska golfen kanske är för djuphavsborrningarna vad Tjernobyl var för kärnkraften. Och att detta kommer att ha vittgående konsekvenser för vårt sätt att leva.

Därför rekommenderar jag följande lilla film om Peak oil. Den utgör lektion 17a i Chris Martensson Crash Course om ekonomin, energin och miljön.

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, AB1, AB2, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, SvD1, SvD2, SvD3, HD, GP1, GP2, Sydsvenskan
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , , ,

En bok om Mandelas visdom

Richard Stengel som är redaktör på Time magazine har skrivit en bok om Mandelas livsvisdom (de skrev också Mandelas självbiografi tillsammans). Bokens originaltitel är Mandelas Way: Fifteen Lessons on Life, Love, and Courage och på svenska heter den Mandelas arv: 15 lektioner om kärlek, livet och ledarskap.

Att döma av Magnus Erikssons recension i SvD är det en högst läsvärd bok. Följande två intervjuer med författaren ger onekligen samma intryck. Särskilt fascinerande från mitt perspektiv är jämförelsen mellan Mandela och Obama. Stengel anser nämligen att dessa båda ledare har en stor temperamentslikhet. Samma outgrundliga och balanserade lugn.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

——————————————
Andra bloggare om , ,

En uppvisning i ledarskap av Obama

Min blogg ligger ju i princip nere av olika anledningar. Planen är förstås att den skall återuppväckas när mina skrivomständigheter är de rätta. Men idag kan jag inte göra annat än ett litet undantag. Jag har just sett hur utomordentligt skickligt Barack Obama hanterade sin frågestund med representanthusets republikaner. Det amerikanska politiska systemet är ju inget parlamentariskt system så det gör presidentens position som regeringschef allt annat än enkel. Och han har onekligen fått utstå mycket hård kritik under sitt första år. Och dessutom har demokraterna förlorat sin s.k. supermajoritet i senaten. Pressad av detta har Obama uppenbarligen beslutat att ge sig i politisk närkamp med republikanerna, och så småningom kanske han gör något liknande med sin egen missnöjda vänsterflygel.

Men här följer alltså Obamas frågestund med republikanerna. En ren fröjd att skåda för politiska finsmakare.

Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy

————————————–
Andra bloggare om ,

Generalen talar

Befälhavaren för ISAF (International Security Assistance Force) i Afghanistan, den amerikanske generalen Stanley McChrystal håller här ett utomordentligt intressant tal som reaktion på Obamas beslut om en ny strategi i kriget i Afghanistan. Det är inte bara intressant för dem som intar extremståndpunkterna i debatten om detta krig – dvs. de som tycker att världsfreden gynnas bäst av att ISAF-styrkorna dras tillbaka så fort som möjligt så att afghanerna själva kan få kriga sig fram till en lösning och de som tycker att Obamas strategi är väl klen, att den alltså borde innehålla ännu mer trupper och absolut inget prat om tillbakadragande – utan även för oss som intar en eller annan mellanståndpunkt.

Här följer ett citat till belysning av detta: “This is not a war for profit, it’s not a war for conquest and it is not a war for glory. It’s a war to give people a chance.”

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, Dagens Arena
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Obamas kraftfulla och djupt tänkta tal

Efter att ha följt Barack Obama tämligen noggrant ända fram till hans valseger så har jag gjort ett uppehåll i mitt bloggande av den enkla anledningen att jag har prioriterat annat skrivande. Och jag är fortfarande inte klar med detta arbete. Men efter att ha lyssnat några gånger på Obamas tal känns det som att jag i konsekvensens namn måste låta det pryda min blogg även om det inte längre är en nyhet.

Reaktionerna på talet blev väl inte översvallande. Och en del tyckte att det saknade det rätta retoriska lyftet. Inga slagkraftiga formuleringar som kommer att citeras i evärdliga tider. Enligt min uppfattning är det emellertid ett lysande och synnerligen innehållsrikt tal.

Ta t.ex. följande två stycken:

To the Muslim world, we seek a new way forward, based on mutual interest and mutual respect. To those leaders around the globe who seek to sow conflict, or blame their society’s ills on the West – know that your people will judge you on what you can build, not what you destroy. To those who cling to power through corruption and deceit and the silencing of dissent, know that you are on the wrong side of history; but that we will extend a hand if you are willing to unclench your fist.

To the people of poor nations, we pledge to work alongside you to make your farms flourish and let clean waters flow; to nourish starved bodies and feed hungry minds. And to those nations like ours that enjoy relative plenty, we say we can no longer afford indifference to suffering outside our borders; nor can we consume the world’s resources without regard to effect. For the world has changed, and we must change with it.

Här är talet i sin helhet. Först svär Obama presidenteden och själva talet börjar efter tre minuter.

DN
———————————-
Andra bloggare om , ,

Retorik är inte bara ord!

Läste just en intresant DN-artikel om Barack Obamas talekonst. En professor i retorik vid Lunds universitet uttalar sig. Han heter Anders Sigrell och artikeln har rubriken Obama hyllas för sin talekonst. Sigrell hävdar att segertalet är “extremt bearbetat” och så melodiskt i sin utformning att det nästan är som ett musikstycke. Risken med detta sägs dock vara att “lyssnaren hör melodin, men inte innebörden”. Och så framför han en del andra synpunkter som det säkert ligger en hel del i.

Jämförelsen med musik är på många sätt välfunnen. Men en sak missar enligt min mening Sigrell. Retorik är mer än ord på samma sätt som musik är mer än noter. Den som framför musiken eller talet måste ha den rätta förmågan. Det säger sig självt att den som skall spela måste vara en skicklig instrumentalist för att det skall bli riktigt bra. Men egentligen är det väl analogin mellan sång och talekonst som är bäst. Det handlar om rösten och vad den förmedlar. Melodin må vara vacker, men bär inte rösten upp den så faller det hela platt till marken.

Så det unika med Barack Obama är inte hur välskrivna hans tal är utan hans röst. Och vad den bär fram. Det är rösten som griper människorna så djupt att det är mycket svårt att att artikulera.

En viss aning om vilken typ av påverkan det handlar om ges av författaren Alice Walker, mest känd för Purpurfärgen, särskilt i inledningen till det öppna brev som hon skrev till Obama direkt efter hans seger. Hon skriver:

Dear Brother Obama,
You have no idea, really, of how profound this moment is for us. Us being the black people of the Southern United States. You think you know, because you are thoughtful, and you have studied our history. But seeing you deliver the torch so many others before you carried, year after year, decade after decade, century after century, only to be struck down before igniting the flame of justice and of law, is almost more than the heart can bear. And yet, this observation is not intended to burden you, for you are of a different time, and, indeed, because of all the relay runners before you, North America is a different place. It is really only to say: Well done. We knew, through all the generations, that you were with us, in us, the best of the spirit of Africa and of the Americas. Knowing this, that you would actually appear, someday, was part of our strength. Seeing you take your rightful place, based solely on your wisdom, stamina and character, is a balm for the weary warriors of hope, previously only sung about.

Och det är förstås särskilt de tre sista meningarna – We knew, through all the generations, that you were with us, in us, the best of the spirit of Africa and of the Americas. Knowing this, that you would actually appear, someday, was part of our strength. Seeing you take your rightful place, based solely on your wisdom, stamina and character, is a balm for the weary warriors of hope, previously only sung about – som kommer kärnan i hans påverkan närmast.
———————————
Andra bloggare om , ,

Ett nytt och inspirerande ledarskap

Så visade det sig då till sist att det amerikanska folket besatt nödvändig urskillningsförmåga. Ibland har jag haft mina tvivel, inte minst under primärvalen. Och så kom de starkt tillbaka i samband med republikanernas konvent, då jag verkligen befarade att McCain skulle bli svårslagen. Men några dagar senare berördes jag av en så djup inre förvissning om att Barack Obama skulle vinna att jag faktiskt inte kunnat oroa mig sedan dess. Och det blev som jag trodde. Det var helt enkelt en underbar natt framför TV:n och datorn. Spänningen var väl inte så stor eftersom det för varje någorlunda god teckentydare var uppenbart tidigt att Barack Obama skulle segra. Och han gjorde det med besked.

Denna seger är för mig ett mycket gott tecken för utvecklingen i USA och världen. Jag vet att det nästan alltid är säkrast att ha en cynisk hållning till förväntningar om storartade politiska förändringar. Men idag skall jag låta mitt naiva hjärta råda. Det jag hela tiden sett som Obamas verkliga gåva till storpolitiken och människorna, och som hans magiska röst frambär, är hans ledarskap. Han är något helt annat än den vanliga sortens rädda ledare som när de med mer eller mindre tvivelaktiga metoder nått sin maktposition visar sin litenhet genom att pressa in sina underlydande i sina egna inskränkta perspektiv och personliga småsintheter. Ledare som inte bara får människor att krympa, och mest se till sitt eget i misstänksamhet och rädsla, utan också bidrar till att sprida cynism om allt ledarskap. En cynism som sätter likhetstecken mellan ledarskap och maktmissbruk.

Som jag ser det har Barack Obama stora möjligheter att visa för sitt folk och för världen i övrigt hur ledarskap verkligen skall bedrivas för att den ambivalenta och rädda lilla människan skall våga lita på sina bästa sidor. Detta kan förstås låta banalt. Men verkligheten är den att vår föga välskötta värld är ett ytterst talande vittnesbörd inte om hur de måste vara utan om hur det blir när vi människor låter vår rädsla, misstänksamhet, allmänna småsinthet och egoism styra våra handlingar. Det vi behöver är alltså ledare som kan stödja alla människors positiva förmåga till framsynt ansvarstagande för sig själva, sina närmaste och även långt vidare cirklar än så för den händelse förmågan att konstruktivt inkludera är tillräckligt stor.

Barack Obama är för mig en ledare som verkligen från djupet av sin varelse förstår att det bara finns gemensamma problem och att gemensamma problem har gemensamma lösningar. Den rädde ledaren vill minska maktkretsen och exkludera det problematiska. Denna manöver gör att ledaren tycker sig stärka sin makt, men i själva verket är denna känsla ett sken. De lösningar som föds genom att det problematiska exkluderas, och därmed inte blir förstått, är inga reella lösningar. Och inget blir bättre av att den inbillat mäktige försöker tvinga sina skenlösningar på verkligheten.

Mitt hjärtas övertygelse är att i Barack Obama har världen fått en ledare som verkligen är värd att se upp till och inspireras av. Den makt till konstruktiv förändring som finns i att vi alla fattar klokare och mer inkluderande beslut är ofantlig.

Lyssna bara på Barack Obamas tal.

Som ett litet PS vill jag till sist nämna John McCain. Hans tal berörde mig starkt. Det blev till sist med McCain som med Hillary Clinton. Först när dessa båda ambitiösa politiker till sist kunde erkänna sig besegrade så visade de något av sina personer som är djupt tilltalande. I McCains fall förändrades t.o.m. hans röst så att ett äkta stråk av medkänsla ibland kunde lysa fram.


DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2, AB3,AB4
——————————–
Andra bloggare om , , ,