Om skuld, ansvar och personlig mognad

På senare år har Ann Heberlein (teologie doktor vid Lunds universitet) då och då glatt mig med kloka krönikor och reflektioner i SvD (1 2 3 4 5 6). Ofta har det med utgångspunkt från aktuella händelser handlat om genomtänkta reflektioner kring skuld, ansvar och möjlig förlåtelse. Nu har hon tydligen närmast i raseri skrivit en bok om det hon uppfattar som en ”svensk massflykt från ansvar”. Bokens titel är Det var inte mitt fel: om konsten att ta ansvar och den presenteras i dagens idagartikel i SvD.

Boken sägs handla om ”att skylla ifrån sig, att lägga ansvaret för sina tillkortakommanden och misslyckanden på andra, om att göra sig själv till offer för att slippa ta ansvar, om människor som hävdar att de är kränkta när de inte får väl godkänt på provet.” Huruvida de problem som Ann Heberlein tar upp är en specifikt svensk sjuka är väl närmast ett ämne för en jämförande global studie, men att de existerar är uppenbart. Häromsistens skrev ju t.ex. Marciej Zaremba flera intressanta artiklar i DN (1 2 3 4) kring kränkningsproblematik och identitetspolitik. Och alla som i media studerat reaktioner i samband med olika typer av offentliga skandaler vet ju att det knappast finns några gränser för hur långt olika personer kan gå när det gäller att lägga fram sig själv urskuldande hel- eller halvlögner och patetiska undanflykter för att bevara sin idealiserat goda självbild intakt.

Och i samband med olika typer av misshandel och våld visar sig den utlösande orsaken inte alltför sällan ha varit en kritisk eller nedlåtande kommentar eller blick. Och den kränkning som detta anses innebära, även om kritiken var fullständigt sakligt motiverad, kräver då att den egna hedern upprättas genom ett rejält överfall eller knivhugg eller vad det nu kan vara som anses mest lämpligt och verksamt.

Utan att ha läst boken är det förstås svårt att komma med några alldeles bestämda helhetsbedömningar av Ann Heberleins sätt att förhålla sig till det problem hon identifierat som angeläget. Min allmänna intuitiva känsla är dock att att det råder ett frändskap mellan våra perspektiv och jag delar oreserverat hennes bedömning ”att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt”.

Och för att ytterligare understryka denna min uppfattning tänkte jag nu citera lite från min senaste bok (… men vad går det ut på egentligen – livet alltså) där jag t.ex. uttryckte mig så här: ”Skulden känns besudlande, och därför vägrar alltså de flesta av oss att ta på sig skuld och förvandla den till positivt ansvar och lärande. Vi skjuter i stället skulden ifrån oss på andra. Det var inte mitt fel, det drabbade en oskyldig. Men någon måste ju vara skyldig, för annars känner jag mig jagad av den skuld jag kunde ha tagit på mig själv. För att den egna känslan av inre frid och renhet skall kunna bevaras behövs alltså en syndabock. Vi behöver peka finger och säga: Där ligger skulden. Jag är skuldfri, men det kan man minsann inte säga om den eller den eller dem. Dessa vedervärdiga människor som åsamkat mig detta.”

Och lite lägre fram i boken driver jag resonemanget ett steg längre genom att konstatera att ”den frid som infinner sig i samband med att man friskriver sig själv från skuld, ansvar och lärmöjligheter vid utpekandet av en syndabock är ytterst kortvarigt. Eftersom skuldprojektionen inte är med sanningen överensstämmande börjar det koka i det inre av kvarvarande känslor av skuld. Det känns som att det behövs något mer. Jag har varit ett offer för den där vedervärdiga personen eller situationen. Och ett offer behöver upprättelse.

Skuldprojektion leder alltså till att projiceraren känner sig som ett offer, och offermentaliteten är mycket plågsam. Offret känner sig förpliktigat att hata förövaren eller förtryckaren eller vilket begrepp som nu är det riktiga att använda. Offret ser ju sig självt som oskyldigt och uppfattar därför hatet som berättigat. Men hat är ett svårhanterat psykiskt gift.

Så länge offret känner sig som offer pågår en aldrig sinande produktion av hat. Och behovet att projicera detta hat finns hela tiden. Om den gamla syndabocken inte räcker, eller rent av inte längre finns, måste nya sökas i en oändlig jakt på inre frid. En inre frid som tros ligga i den upprättelse som fantiseras bli följden av en oftast med skenbart vackra ord beskriven hämnd. På detta sätt kommer alltså offret att söka frid och upprättelse genom att förvandla sig självt till förövare.”

Enligt artikeln förväntar sig Ann Heberlein hård kritik för sina uppfattningar. Och det kommer hon förmodligen att få. Det pågår ju en kamp om hur människans natur bör uppfattas där makten länge har innehafts av företrädare för relativistiska idéer om att den mänskliga identiteten inte är något annat än en social konstruktion. Och har man den uppfattningen så luktar det förstås något omodernt över Heberleins hållning. Och i idagartikeln får hon också frågan om inte hennes tal om skuld låter som gammaldags luthersk moralsyn. Detta förnekar hon dock ivrigt. Och så vitt jag kan förstå med fog.

Slutligen vill jag säga att jag betraktar Ann Heberleins bok som ett av många tecken på att makten för en filosofi, som bakom vacker retorik om tolerans och förnuftsmoral i själva verket handlar om en upplösning av människan som moralisk ansvarigt subjekt, håller på att försvagas och förhoppningsvis snart brytas. Det gläder mig förstås. Ja det gör det så till den grad att jag kommer att köpa och läsa boken.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , ,

Kvartslivskrisen – ett symptom på det moderna samhällets illusioner om den mänskliga identiteten

Idagsidan har just startat en ny serie. Ann Lagerström har hittills hunnit med tre intressanta artiklar (1 2 3). Denna gång är det den s.k. kvartslivskrisen som avhandlas. Begreppet åsyftar de problem moderna ungdomar (framförallt i åldersintervallet 20-29 år) har att tydligt se sin väg mot vuxenskapet. I sin första artikel i serien beskriver Lagerström krisen i följande ordalag: ”Allt gungar, och de roller som tiden erbjuder är alldeles för många, alldeles för pretentiösa och alldeles för osäkra. Kvartslivskrisaren tycker sig stå helt ensam inför hundratals små och stora beslut som han upplever alla är livsavgörande.”

Och i den resonerande andra artikeln framför en intervjuad psykoanalytiker uppfattningen att även om det alltid varit förknippat med vissa svårigheter att gå från ungdom till vuxenliv så har problemen intensifierats sedan 90-talet: ”Den nya invidualismen ställde högre krav på medborgarna, medieutbudet ökade och internet kopplade upp oss mot världen.” Idén är förstås att innan globaliseringen och den nya informationsteknologin började slå igenom i svåröverskådliga samhälleliga omdaningsprocesser och kriser så var valmöjligheterna i ett betydligt stabilare och förutsägbarare samhälle långt färre och därmed mindre osäkerhets- och ångestdrivande.

Men nu är alltså friden över och allt verkar plötsligt stå på spel. Symboliskt uttryckt uppfattas livsvalen ungefär som problemen man möter vid prickskytte. Mycket små avvikelser i början leder till att ”livsmålstavlan” bommas grovt. Det gäller alltså att sikta rätt. De tidiga livsvalen ter sig därför utomordentligt dramatiska. Ångesten över att dåliga tidiga livsval skall leda till ett förfelat liv kan tydligen bli paralyserande stark. Och över alltihop svävar frågorna om hur man skall kunna veta vad som är rätt, och hur man skall kunna vara riktigt säker om man nu lyckas bestämma sig för vad man tror är rätt.

Den här situationen är ju inte direkt ägnad att förvåna. Hela vårt samhälle genomsyras av en ytlig och narcissistisk känsla av att lyckan är lättuppnåelig om man gör de rätta individuella valen. Men den fråga jag ställer mig är hur man skall kunna göra dessa val när man samtidigt får lära sig att ens identitet inte är något som djupast sett är beständigt utan att identiteten i stället är ett flytande och osäkert konstruktionsprojekt. Den moderna hållningen till identiteten är ju att den formas genom ens livsval. Det är helt enkelt modernt att skratta åt det som kallas en essentialistisk syn på den mänskliga identiteten, dvs. att den djupast sett och beständigt är vad den är och att detta ”vara” kan upptäckas genom djupkontemplation över frågan ”vem är jag”. En essentialistisk syn på identiteten innebär alltså att man tror på existensen av en reell självinsikt med utgångspunkt från vilken man kan gestalta ett liv som är ett så sant uttryck som möjligt för ens djupaste väsen eller varelse.

Enligt det moderna tänkandet är dylika idéer exempel på förmoderna förvillelser. Det är som Sartre uttryckte saken inte så att ”essensen föregår existensen” utan ”existensen föregå essensen”, dvs. vi skapar vår identitet genom våra livsval. Eftersom inget är givet, och det därför inte heller finns några stabila kriterier för att avgöra vilket val som är det rätta, står vi där ångestridna inför behovet att välja och ta ansvar för det liv vi har och måste skapa.

Den moderna positionen när det gäller den mänskliga identitetens ”essensfrihet” blir kanske tydligare om man tänker sig hur det är att köpa skor. Det kan finnas förvillande många skomodeller, och visst kan valet vara svårt. Riden av olika bilder av vad som anses vara modernt, coolt och inne drabbas man kanske av beslutsångest. Men det finns ett paradkriterium som alltid gäller, nämligen att man har de fötter man har. Skorna måste helt enkelt passa om det alls skall fungera. Detta är på sätt vis en motsvarighet till en essentialistisk syn på identiteten. Medan den moderna icke-essentialistiska synen på identiteten svarar mot hur skoinköpssituationen skulle te sig om man trodde att fötterna blev till genom valet av skor.

Min ståndpunkt är alltså att föreställningen om att människan är ett slumpmässigt uppkommet och i grunden identitetslöst väsen som försöker skapa och hålla samman en skenbart stabil identitet genom sina ytterst sett godtyckliga livsval intill dess att den slumpmässiga och med all sannolikhet motsägelsefulla och ångestridna identitetskonstruktionen upplöses för gott i döden är en illusion som vi människor skulle må väl av att upplösa.

Nu är det inte så att jag menar att valet står mellan essentialism och icke-essentialistisk konstruktivism. Min position låter sig nog bäst beskrivas som essentialistisk konstruktivism. Jag förnekar alltså inte att vi människor i viss mening konstruerar vår identitet genom våra livsval, men vi gör det inte i ett fullständigt icke-essentialistiskt vakuum. Våra identitetskonstruktioner i språkets och livsvalens värld överskuggas och vägleds av vår djupaste och sannaste identitet. Och ju sämre dessa våra identitetskonstruktioner är som gestaltningar av vår djupaste bortomspråkliga essens desto större blir vår vantrivsel och frustration i det liv vi försöker välja. Ju lomhördare vi är på vårt inre öra inför den livsvägledning som vår sanna identitet skänker desto rotlösare känner vi oss och desto godtyckligare och meningslösare ter sig våra liv.

På många sätt har det varit bra att det moderna tänkandets anti-essentialism bidragit till att fräta sönder begränsande identitetskonstruktioner. Men samtidigt börjar vi nu allt tydligare betala priset för att vi kastat ut barnet med badvattnet. Att vi begränsat våra liv och möjligheter med inskränkta identitetskonstruktioner som vi missriktat betraktat som om de vore essentialistiskt stabila är inget skäl för att förkasta idén om en bortomspråklig essens eller identitet som vi bör försöka ha så klar intuitiv pejling på som möjligt när vi försöker gestalta våra liv.

Att utreda implikationerna av en dylik ståndpunkt i ett litet blogginlägg låter sig förstås inte göras så därför avslutar jag nu med att dra en lans för min senaste bok, … men vad går det ut på egentligen – livet alltså, som säkert ter sig skamlöst essentialistisk för dem som har svårt att greppa en essentialistisk konstruktivism. Men oavsett detta behandlar boken våra övergripande samhälleliga utvecklingsproblem och diskuterar ingående existentiella frågor om livet, meningen och döden och söker därmed också svar på centrala frågor som ”vem är jag”, ”vad är viktigt för mig” och ”hur skall jag komma till min rätt”. Frågor som inte bara är brännande under den s.k. kvartslivskrisen.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Trångsunds kommun

Så har det äntligen hänt. Enligt en artikel i SvD har Huddinge kommunfullmäktige beslutat om en folkomröstning om kommundelning. Och dessutom en klok folkomröstning, dvs. om minst 60 % av rösterna i den berörda kommundelen är för en delning så kommer ledningen för Huddinge kommun att inlägga en ansökan till regeringen om kommundelning. Det i opposition varande socialdemokratiska kommunalrådet i Huddinge Anne-Marie Högberg tar till brösttoner och kallar denna uppläggning för skendemokrati. Och andra talar om att kommundelningen blir för dyr, dvs. att den inte är värd sitt pris.

Själv har jag bott i Trångsund i över trettio år, och jag kan utan tvekan säga att Trångsund är hemma. Här trivs jag. Dessutom är det en plats med identitet, integritet och egen utvecklingskraft. Det är säkert Huddinge också, men varför skall Huddinge styra Trångsund? För mig är det lika långsökt som om unionen mellan Norge och Sverige fortfarande skulle gälla. Och låt mig påminna om att norrmännen var de enda med rösträtt i folkomröstningen om unionsupplösningen. Men det kanske var ett exempel på skendemokrati!?

En kommundel med c:a 22000 invånare har säkert också skattekraft att sköta en egen kommun. En kommun som jag tror kan visa sig bli en mycket attraktiv och livskraftig kranskommun till vår huvudstad. Och för övrigt anser jag att kommunnamnet bör vara Trångsunds kommun (och inget annat).
———————————
Andra bloggare om , , ,