The Master – en recension

OBS: Viss spoilervarning!

Såg The Master (regi Paul Thomas Anderson) i natt. Det är en synnerligen mångdimensionell film. På ytan skildrar den en sekt (The Cause) där ledaren (dvs. mästaren) påstås låna drag av scientologins Ron L Hubbard. Jag vet inget om scientologin utöver att den enligt gängse tyckande räknas som ett bra exempel på en kult som bygger på otrovärdiga läror och där tillskyndarna hålls i ett järngrepp.

Filmen utvecklas emellertid inte till en särskilt svidande och politiskt korrekt kritik av ledarkult och sektmentalitet. Själva sekten verkar mest som ett resande teatersällskap. Visst finns det en scen där mästaren (spelad av Philip Seymour Hoffman) ilsket visar att han inte accepterar kritik, men på något egendomligt sätt skapas ändå en känsla av att The Cause mest fungerar som en inte alltför dysfunktionell storfamilj.

Filmens kärnpunkt är i stället den säregna relationen mellan mästaren och den traumatiserade och söndersupne veteranen från andra världskriget Freddie Quell (verkligt briljant spelad av Joaquin Phoenix). Det finns en slags egendomlig och till en början oförklarad jämlikhet mellan dessa båda. Mästaren tar emot Freddie Quell som vore han en gammal kompis. Och de dricker tillsammans den förfärliga blandning som Freddie har i sin plunta.

Sedan försöker mästaren tillämpa sin terapeutiska metod. Han gör det intensivt. Och lyckas delvis eftersom Freddie åtminstone för ett tag verkar vara en trofast medlem i sekten beredd att ge sig in i handgemäng till försvar för mästaren. Men Freddies traumatisering är djup och svår och den rätta sektfriden infinner sig aldrig. Samtidigt är det svårt att tro att detta skiljer honom radikalt från de andra sektmedlemmarna eller ens mästaren själv. Det som skiljer verkar i stället vara graden av styrka i önskan att känna tillhörighet.

Till sist satsar Freddie på friheten. Men återkommer efter att mästaren hört av sig till honom, vad det verkar i drömmen. Och återföreningen blir laddad och inte alldeles lättolkad. Den centrala utsagan är när mästaren säger: ”Fria vindar och ingen tyranni för dig, Freddie. Sjöman på haven. Du betalar ingen hyra. Fri att gå dit du vill. Gå då. Gå till en breddgrad utan land. Och lycka till. Om du lyckas leva utan att tjäna en mästare, vilken mästare som helst. Låt oss då andra få veta. För då vore du den förste i världshistorien.”

Freddie reagerar inte på detta utan frågar i stället om att mästaren i hans dröm hade sagt att han återkallat minnena från när de båda hade träffats i ett tidigare liv. Och Freddie får ett utförligt svar som avslutas med kommentaren: ”Går du härifrån vill jag aldrig mera se dig. Eller så kan du stanna.” Freddie svarar: ”Kanske i nästa liv.” Och mästaren bistra svar blir: ”Möts vi igen i nästa liv, så kommer du att vara min svurna fiende. Och jag kommer inte att visa dig nåd.” Och så brister han ut i sång om att han vill ha Freddie ”on a slowboat to China, all by myself alone.”

Oavsett mästarens hot och känslostarka utspel går Freddie sin egen väg. Och frågan som stannar kvar är förstås om denna vinddrivna existens skall bli den förste i världshistorien som lyckas leva utan en mästare. Och indirekt så ställs denna fråga till en själv. Kan jag leva mitt liv utan mästare. Och naturligtvis tycker de flesta att de har anledning att svara ja på den frågan. Och det är här jag tror filmens subtila udd finns.

Det är politiskt korrekt att beskärma sig över sekter och kulter och skratta överlägset åt olika irrationella trossystem. Men vem är utan tro? Inte ens den absolut trolöse är utan tro. Den absolut trolöse har trolösheten som mästare, även om medvetenheten om detta är skral. Så tron och anti-tron skiljer sig djupast sett inte åt. De vördar bara olika mästare. Så frågan återstår att besvara. Hur vinner människan sin sanna frihet?
—–
Andra bloggare om , , , , ,

Ett tips till Ann Heberlein

Läste just en bra artikel i dagens DN med titeln Bli medveten om din hjärna. Tyvärr finns den inte på internet annat än i pdf-arkivet som förmodligen endast är tillgängligt för prenumeranter. I den recenserar Ann Heberlein några böcker om medvetandet och hjärnan. Ingressen lyder:

Vi människor upplever smaker, dofter, färger, ljud och känslor. Vi känner att vi har en fri vilja. Men går det att lita på medvetandet, eller är de subjektiva intrycken bara hjärnspöken?

Artikeln behandlar alltså böcker som med vår tids sedvanliga tilltro till det filosofiska perspektiv som kallas reduktionistisk materialism lyckas ifrågasätta medvetandets autonoma förmåga. Medvetandet framställs i stället som ett slags biprodukt av hjärnan och nervsystemet. Med detta filosofiska perspektiv kan man dessutom ifrågasätta existensen av människans fria vilja.

På intellektets nivå imponeras Heberlein av argumenten hon får ta del av, men när hon kopplar in hela sin varelse så känner hon motvilja mot idén att människan skulle sakna fri vilja och i realiteten vara ett slags mer sofistikerad variant av filmvärldens Terminatorrobotar. En robot av kött som styrs av den genprogrammerade hjärnan med dess tillhörande nervsystem. Så därför avslutar hon sin artikel på följande sätt:

Jag hör min lilla flicka röra sig i sin säng. Snart kommer hon att vakna. Om en liten stund kommer hon att stå här, i sitt vita nattlinne, med trassligt blont hår, fräknar på näsan och skrubbsår på knäna, krypa upp i mitt knä och fråga ”Vad ska vi göra i dag?”. Åtta år och med ett liv av beslut framför sig: alla dessa val hon kommer att göra, små och stora, triviala och livsavgörande, val som kommer att forma hennes liv och den hon blir.
Den friheten tror jag ändå att människan har. Det väljer jag att tro. Något annat vore outhärdligt.

Mitt tips till Ann Heberlein är att hon borde läsa Jan Adriansons böcker. Då skulle hon få torrt argumentationskrut att använda mot de tänkare som kränker hennes livskänsla med sina skenbart goda argument.
——————————————
Andra bloggare om , , , ,