Viktig bok av Wijkman och Rockström

Har varken hunnit läsa eller blogga om Anders Wijkmans nya bok. Den är skriven tillsammans med Johan Rockström och har titeln Bankrupting Nature. Att döma av deras tidigare gemensamma skrivprojekt är den säkert både intressant och läsvärd. Så när jag råkade snubbla över en video om boken som The Club of Rome (Romklubben) gjort så tyckte jag att den behöver lite ytterligare exponering. Här finns den till beskådande.

Boken kan till exempel köpas här eller här.
En sammanfattning av innehållet kan läsas här.
En artikel i SvD relaterad till boken och skriven av Wijkman och Rockström kan läsas här.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

En bra film om Lester Browns arbete

För alla som inte tröttnat på att se på filmer om globala problem relaterade till långsiktig miljö-, resurs- och klimatproblematik finns nu en mycket bra film att beskåda på den amerikanska public service TV-kanalen PBS hemsida. Den har titeln Journey to Planet Earth – Plan B: Mobilizing to Save Civilization och kretsar just kring Lester Browns envetna arbete för det han kallar Plan B. Den är mycket välgjord – presenteras förresten av Matt Damon – och skildrar hur Brown i olika elitmiljöer (bl.a. i Kina) försöker vinna gehör för ståndpunkten att den rådande utvecklingsriktningen är katastrofalt ohållbar och att detta troligen först kommer att  bli solitt märkbart (bortom alla förnekandens gräns) på livsmedelsförsörjningens område.

Filmen kan beskådas här.

Svenska Plan B.
Earth Policy Institute (Lester Browns organisatoriska bas)
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Charles Eisenstein kommer till Stockholm!

UPPDATERING 28 dec 2012: Det föredrag Charles Eisenstein höll under sitt Stockholmsbesök finns att beskåda här.

UPPDATERING 18 maj: De praktiska detaljerna kring evenemanget nedan är nu klara. Charles Eisensteins föredrag Vi är här för att ge (trots titeln förmodar jag att hans svenska är skral) börjar 18.00 i Franciskussalen, Högbergsgatan 15 A, Stockholm. Här kan du ladda ner en pdf med all relevant information.
—–
Fick idag ett mejl från en vän med ett innehåll som gör att jag omedelbart vill tuta i evenemangsluren. Charles Eisenstein kommer nämligen till Stockholm. Måhända är denne man inte särskilt känd, men sedan jag läste hans Sacred Economics hör jag till hans intellektuella supporterskara. Och jag har varit på vippen att skriva en analyserande nyhetsbrevsartikel om denna förträffliga bok av samma slag som jag tidigare har skrivit om David Jonstads och Björn Forsbergs i år publicerade böcker. Men andra åtaganden har hittills dessvärre kommit emellan. Vad som oavsett detta är alldeles klart är att Sacred Economics är en ögonöppnare. Boken har visserligen inslag som kan synas en smula flummiga för en strikt ekonomiskt inriktad person, men om man inte fastnar i detta utan kan ta in helheten så har Eisenstein många kunniga och kloka ting att säga om hur vårt ekonomiska system behöver omgestaltas i grunden så att det inte som i sin nuvarande tappning präglas av dels en obarmhärtigt ojämlikhetsskapande, dvs. förmögenhetspolariserande (rik kontra fattig) utveckling och dels ett i realiteten otillfredsställbart, miljöförstörande och resursuttömmande krav av evig tillväxt. Eisenstein får alltså sina läsare att tänka över hur ett ekonomiskt system möjligen skulle kunna se ut som inte som det nuvarande gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand.

Denna Charles Eisenstein kommer alltså till Stockholm 8 juni 2012. Plats och tidpunkt är ännu inte bestämda (dock ett kvällsevenemang). I mejlet jag fick presenteras evenemanget så här:

Charles Eisenstein föreläser den 8 juni 2012 (plats meddelas senare)

Vill du eller din organisation vara med som arrangör av detta? Har du något förslag på fin lokal där man ryms kanske 50 pers i cirklar? Hör av dig!

Hur skulle samhället se ut om vi utgick ifrån att människor är generösa, toleranta och agerar utifrån empati istället för egenintresse? Hur skapar vi en ekonomi som utgår ifrån att människor och natur faktiskt betyder något, och som bygger på att vi alla hänger samman?

Kan man tänka sig en framtid av

* gåvor, delande och generositet

* lokala ekonomier och resilienta samhällen

* negativ ränta som genererar större och sannare rikedom

* befriad mänsklig passion och omtanke

* ett ekonomiskt system som tar skador på natur och människor på allvar

* en omställning från separation till levande samhörighet och ömsesidigt beroende

Charles Eisenstein föreläser över hela världen om omställning, pengar och kulturell evolution och har skrivit böckerna The Ascent of Humanity och Sacred Economics. Upptäck hans idéer om nya möjligheter för framtida livskvalitet och ekonomi. http://sacred-economics.com/

Kostnad: vad du vill

Anmäl till Pella Larsdotter Thiel, pella@braveworld.nu, 073-658 98 84

Sprid gärna!

Filmklipp med Charles

The Revolution is Love och Sacred Economics.

För egen del har jag redan anmält mig till denna begivenhet!

Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Jonstads och Forsbergs klargörande böcker om vägen mot en hållbar framtid

För tillfället är det lite medial stiltje i den i realiteten globala ekonomiska och politiska kris som från svenskt och europeiskt perspektiv främst har fokuserat på riskerna för att Greklands statsskuld skulle bli den tuva som stjälper hela eurolasset. Alla verkar vilja pusta ut i förvissningen eller åtminstone förhoppningen att dimensionerna på den utlovade räddningsfonden skall vara tillräckliga för att allt sakta men säkert skall återgå till den gamla vanliga ordningen. Det vill säga att den ekonomiska tillväxten skall fortsätta i global skala.

I mina föreläsningar brukar jag påpeka att vi lever i tvekampens era. En tvekamp mellan dem som tror och dem som inte tror att vi är på rätt väg. Alla som tror på den nuvarande inriktningen – dvs. den utvecklingsmodell som i princip har gällt hela den moderna epoken och som fokuserar på vetenskaplig och teknologisk utveckling omsatt i evig ekonomisk tillväxt – tycker i princip att allt bra som har hänt under den moderna epoken visar att inriktningen är den rätta, medan allt dåligt beror på att den rätta utvecklingsmodellen inte tillämpats korrekt och överallt. Och därutöver tror dessa förspråkare för den hävdvunna utvecklingsmodellen att allt kommer att bli bra för alla när väl detta ekonomiskt-politiska synsätt slagit igenom fullständigt och överallt. Medan de som inte tror på den rådande utvecklingsmodellen anser att om vi är på rätt väg åt något håll så är det ”åt helvete”.

Länge har maktelitens perspektiv haft ett stabilt övertag. Eventuella kritiker har tvingats husera i olika marginaler. Men i och med den pågående krisen (som ju blev akut i och med att husmarknaden kollapsade i USA 2008) börjar tvivlen på den rådande utvecklingsmodellen sakta men säkert att äta sig in mot centrum. Allt fler börjar öppet – och inte bara mellan skål och vägg – uttrycka sina tvivel på den långsiktiga hållbarheten i den dominerande utvecklingsmodellen.

Därför är det högst lägligt att två mycket bra svenska böcker publicerats i år som belyser läget. Båda genomsyras av tvivel på den rådande utvecklingsmodellen och argumenterar enligt min mening skarpsynt och övertygande för dess ohållbarhet. Böckerna jag syftar på är David Jonstads Kollaps – livet vid civilisationens slut och Björn Forsbergs Omställningens tid: tillväxtens slut och jakten på en hållbar framtid. För egen del har jag läst dem noggrant och dessutom i två nyhetsbrev nedtecknat en del reflektioner. I nyhetsbrev 1:2012 har huvudartikeln rubriken David Jonstads eminenta bok om vår civilisations kollaps. Och i nyhetsbrev 2:2012 är det Björns Forsbergs bok som står i centrum. Min betraktelse över den har rubriken Den yttre och inre omställningen – tankar kring Björn Forsbergs senaste bok.

DN, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, HD, sammanställning över recensioner av Jonstads bok, recensioner av Forsbergs bok
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Omställning oundviklig!

En synnerligen tänkvärd, och dessutom klar och lättbegriplig, film om naturresurser och tillväxtens gränser. Den har visserligen den överdramatiska titeln There’s No Tomorrow, men den är ändå lågmäld och saklig. Titeln syftar alltså inte på att vi står inför undergången utan bara på att vårt nuvarande livsmönster är utan framtid. (kan ses här)


—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Lena Klevenås om samvetets och hjärtats väg i politiken

Igår sträckläste jag Lena Klevenås bok Politik – hur gör man?. Har genom åren haft lite kontakt med Lena. Jag blev medveten om hennes existens när hon skrev ett par betraktelser om Den vise VD:n en gång i tiden (kan läsas här och här), och även om jag inte minns detaljerna kring hur det hela sedan utvecklades så minns jag i varje fall att vi vid ett tillfälle hade en trevlig träff på riksdagshuset. Vi åt bland förnäma herrar i restaurangen – jag minns särskilt Alf Svenssons osannolikt nöjda uppsyn – och hon visade mig runt i denna maktens boning. Ja sedan skrev hon också om Oanade möjligheter (här).

Men nu har Klevenås skrivit om sina egna öden och äventyr i det politiska livet. Och det har blivit en ytterst fascinerande liten bok. Den börjar med hur hon drogs in i kommunalpolitiken i Alingsås när hon alldeles i början av 70-talet engagerade sig för att få politikerna att öppna skolan i Ödenäs. Detta engagemang blev en framgång och Klevenås fick blodad tand och gav sig in i politiken med hull och hår som socialdemokrat. Och Politik – hur gör man? skildrar så hennes politiska resa, som inom socialdemokratin förde henne ända till riksdagen där hon var ledamot 1991-1998 då hon helt enkelt petades som ”tack” för att hon inte alltid smidigt fogade sig efter den vinande partipiskan.

Ute i den politiska kylan förbarmade sig dock Margareta Winberg över henne, och Lena Klevenås fick flera intressanta och lärorika uppdrag relaterade till den globala livsmedelsförsörjningen. Arbetet rann dock ut i den politiska sanden och Klevenås befann sig i början av 2002 helt ute i den partipolitiska kylan. Driven av sitt engagemang i de globala frågorna om inte bara livsmedelsförsörjningen utan miljöförstöringen, klimatproblem och fixeringen vid den ekonomiska tillväxten hade hon dock redan börjat engagera sig i frivilligsektorn. Och via sitt engagemang i Forum för systemdebatt drogs hon in i den entusiasm som gjorde Attac till en stark politisk kraft under några år i början av det nya årtusendet. Tillsammans med bl.a. Aron Etzler och America Vera-Zavala jobbade hon stenhårt för att få genomslag för Attackrörelsens perspektiv på framtiden.

Attac-projektet gick delvis i kvav då rörelsen åtminstone i medierna fick bära en stor del av skulden för kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet och Klevenås tog så småningom klivet in i partipolitiken igen. 2003 blev hon medlem i Miljöpartiet, satt i partistyrelsen i några år och var på vippen (det fattades 13-14 personröster) att 2006 komma in i riksdagen igen. Och boken är utgiven lagom till valrörelsen 2010 och avslutningskapitlet är genomsyrat av glada förhoppningar om en rödgrön seger.

Av detta blev som bekant intet. Och Lena Klevenås får för tillfället nöja sig med en plats i kommunfullmäktige i Alingsås. Men när hon slickat såren och bidat sin tid en smula så är hon säkert som gammal fighter uppe på banan igen i god tid före nästa val.

Men vad är det då som gör att jag känner mig så berörd och fascinerad av hennes bok. Det har med den obändiga kraften i det ideella engagemanget att göra. Hela boken genomsyras av att Lena Klevenås är en besjälad idealist som med ett stort och medkännande hjärta kastar sig in i kampen om framtiden med garvade maktspelare som gör vad de kan för tukta detta ”orealistiska fruntimmer”. Ibland känner hon sig som en stackars Don Quijote i sin kamp mot väderkvarnarna. Men hon ger sig inte. Hon står på sig därför att hon har tänkt längre än sina ängsliga och av partipiska och politiskt korrekta kalkyler styrda partikamrater. Hon kan inte döva sitt samvete.

Det är just detta som är den stora saken med denna lilla bok. Den handlar om en samvetsstyrd människas envetna försök att få sina medmänniskor att se och förstå vart vi är på väg om vi inte vaknar upp ur vårt planetskövlande tillväxtdille. Därför är Lena Klevenås beundransvärd. Hon har tagit mycket stryk på det personliga planet när alla som känt sig provocerade av henne har njutit av att utan att rakryggat träda fram som personer ändå se till att lägga hinder för och stoppa henne.

Men sann mot sig själv och sin drivkrafts förankring i hjärtat har hon inte blivit cynisk. Och hon konstaterar filosofiskt följande mot slutet av sin bok:

För mig har politik alltid varit ett verktyg för att uppnå resultat. Bland det svåraste som finns är att vänta ut rätt tillfälle. Och att veta när det är dags. Det är nästan alltid för tidigt eller för sent. Jag har alltid varit före min tid, dessutom otålig. Men några måste också ha den rollen. Och de som passar och väntar är ofta medvetna om att en förändring är på gång. Rune Evensson, en av mina socialdemokratiska riksdagskollegor och byggnadsarbetare sa en gång till mig på 90-talet att ja, du kommer säkert att få rätt, men du kommer själv aldrig att få någon glädje av det.

Läs boken och låt dig inspireras att följa ditt eget hjärtas övertygelse!

—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Studieplan för okunniga ledarskribenter

Inspirationskällan till mitt senaste nyhetsbrev var två ledarartiklar. En i DN (med rubriken Överdriven undergång) och en i SvD (Hur hållbar är De grönas tillväxt). Båda ledarartiklarna ifrågasätter den moderna tillväxtkritiken, men gör det på ett sätt som visar att kunskapsnivån är mycket låg. Skribenterna visar med stor tydlighet att de inte bemödat sig om att sätta sig in i vad saken gäller utan nöjer sig med att falla tillbaka på ideologiska schabloner. Mitt nyhetsbrev kan därför ses som en liten studieplan för både ledarskribenter och övriga eventuellt intresserade. Det har huvudartikeln Modern tillväxtkritik: tre intervjuer och fyra böcker

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Om kartan inte stämmer med verkligheten…

När jag läste Anders Wijkmans och Johan Rockströms debattartikel i dagens SvD – Jordens resurser nära att ta slut – skriven med anledning av deras nya bok Den stora förnekelsen kom jag att tänka på en händelse i min ungdom. Jag var si så där 13-14 år och åkte med min far till Vänersborg i hans första PV. Dagen innan hade det varit en svår trafikolycka med flera döda. Två personbilar hade frontalkrockat.

När vi kom till det aktuella vägavsnittet blev jag mycket förbryllad. Vägen var alldeles rak och efter dåtida mått mätt rätt bred. Tre bilar skulle utan vidare kunna mötas och förmodligen fyra om man ansträngde sig lite. Detta faktum kunde jag inte släppa utan jag tänkte frenetiskt över varför de två bilarna kolliderat när det fanns så mycket plats. Till sist landade jag i förklaringen att när en av bilarna kom över på fel sida av en eller annan anledning så hade den som kört på i lagens mening rätt sida förmodligen paralyserats i sin laglydighet och med rätten på sin sida fortsatt rakt fram till den ödesdigra kollisionen.

Hur det verkligen gick till vet jag inte, men denna min ungdomsslutsats har följt mig sedan dess. Jag vet förstås att det i lagens mening är rätt och dessutom i allmänhet bäst att köra på höger sida (då var det vänster som gällde), men om det gäller att undvika kollision så är jag ingen laglydig principryttare utan då är jag beredd att köra på det sätt som är bäst ur överlevnadssynpunkt, i mitten, till vänster eller ner i diket. Eller vad jag nu skulle lyckas komma på om det blev skarpt läge.

Denna episod från slutet av 50-talet eller möjligen början av 60-talet är egentligen en illustration till det klassiska militära skämtet “om inte kartan stämmer med verkligheten så gäller kartan”. Eftersom “kartan” i form av gällande trafiklagstiftning ger vid handen att det är rätt och därmed bra att köra på en viss sida så är alltså alla karttillskyndare starkt benägna att stå på sig om någon drulle skulle komma över på fel sida.

I just det här fallet är det förstås lätt att se det absurda i denna hållning, och man kan skratta åt enfaldiga militärer och oflexibla bilförare. Men det är ett skratt som borde fastna i halsen. Det är nämligen en synnerligen vanlig mänsklig sjuka att gå efter kartan och inte efter verkligheten.

Nyckeln till att vi ägnar oss åt detta är att vi på olika sätt gör oss omedvetna om att vi navigerar våra liv utifrån en karta som är en av alla möjliga kartor. Vi tror i stället att den karta vi har är sann, rent av sannare än verkligheten eller i varje fall en aspekt av verkligheten. Det är helt enkelt mycket vanligt att tro att det perspektiv man anlägger inte är ett perspektiv utan en sanning eller ett faktum.

Denna tro har många välgörande psykologiska konsekvenser. Framförallt får den oss att tro att vi i en mycket djupgående mening har rätten på vår sida, vilket gör att vi kan använda denna vår tro till att besvärja och övervinna våra eventuella tvivel och dessutom fungerar den som ett skydd mot skuldkänslor om saker och ting inte skulle gå så bra som man hoppats eller räknat med. Eftersom man ju själv har rätt så måste konsekvenserna vara bra i princip eller på lång sikt även om det inte verkar så, eller så måste någon annan, som har fel, ha haft ett finger med i spelet och då ligger ju skulden där i stället.

Så vi håller fast vid våra kartor för att de hjälper oss att övertyga oss själva om att vi har rätt och är utan skuld. Motiv som är oerhört starka.

Jag har av förklarliga skäl ännu inte läst Wijkmans och Rockströms bok, men av boktiteln och debattartikeln att döma brottas de med “kartan och verklighetsproblemet” när det gäller förhållandet mellan det ekonomiska systemet och naturen. Kartan – dvs. det ekonomiska systemet – förutsätter helt enkelt saker om naturen som inte stämmer med verkligheten. Och då utlöses den vanliga mänskliga reflexen att hålla fast vid kartan som skydd mot skammen i att ha fel och mot skulden över att i det här specifika fallet det ekonomiska systemets konsekvenser för människor och natur är förödande på lång sikt.

Lösningen på detta problem är mycket svårfunnen. Man kan ju en smula naivt tro att fakta i målet skulle göra susen. Men fakta har bara en marginell påverkan. I försvaret av en viss karta förklaras de fakta som visar på bristerna i kartan i det längsta bort. Så den stora frågan är väl egentligen hur stora katastrofer som kommer att krävas för att förnekandet av kartans brister skall upphöra och all kraft i stället läggas på att åstadkomma spelregler för ett ekonomiskt system som gör att en långsiktigt hållbar och rimligt rättvis och demokratisk global utveckling blir möjlig och inte som nu utesluten på förhand.

Själv är jag ingen kaosromantiker så jag hoppas förstås på det bästa. Att vi skall ta vårt förnuft till fånga så att vi kommer så lindrigt undan som möjligt. Men oavsett detta skall jag omgående skaffa Wijkmans och Rockströms bok för att kunna ta del av deras idéer och perspektiv. Och när jag har läst boken återkommer jag eventuellt med en recension i form av ett nytt blogginlägg.

Uppdatering 18 maj 2011: En utmärkt intervju om boken kan ses här t.o.m. 12 nov. Birger Schlaug intervjuar Anders Wijkman i UR:s serie En bok, en författare.

——
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Förstklassigt seminarium om vår fixering vid tillväxtekonomin

Igår var jag på ett heldagsseminarium i Sigtuna om problemen med vår fixering vid tillväxtekonomin. Det arrangerades bl.a. av Omställningsgruppen i Sigtuna Kommun. Föreläsarna var av yppersta klass. Kevin Noone (forskare vid Stockholm Resilience Centre) inledde med en betraktelse byggd på sin forskning om Planetary Boundries. (Huvudrapporten Planetary Boundaries: Exploring the Safe Operating Space for Humanity kan laddas ner här). Och föreläsningen kan avnjutas i sin helhet på följande Bambuserfilm.

Björn Forsberg – författare till den utmärkta boken Tillväxtens sista dagar –  hade mycket intressant att förtälja bl.a. om stadsodling där han särskilt lyfte fram Detroit och Havanna. Det sistnämnda var väl inte alldeles populärt eftersom en del i publiken verkade vara av uppfattningen att eftersom Castros diktatur är dålig så får inget vara bra på Cuba.

Redaktören för det förträffliga klimatmagasinet Effekt David Jonstad gjorde också en intressant betraktelse. Hans reflektion börjar efter c:a 7 minuter av följande Bambuserfilm.

Anders Wijkman hade följande tänkvärda ting att förmedla.

Och slutligen framförde Lars Wedén några kloka och balanserade synpunkter på konkreta politiska åtgärder som vore möjliga att vidta omedelbart.

———
Andra bloggare om , , , , , , , , , , ,

Välfärd utan tillväxt

I dagens DN recenseras Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt. Sverker Lenas har gett sin förstående recension titeln Hur blir hamstern hållbar?. Denna titel är en anspelning på en liten film om en glupsk hamster som fördubblar sin vikt varje vecka. En film som förstås är avsedd att illustrera det ohållbara med evig tillväxt. Filmen kan t.ex. beskådas i ett av mina tidigare blogginlägg. Jag har ännu inte läst boken, men den verkar både intressant och välskriven. Åtminstone att döma av den föreläsning som Tim Jackson höll på ett fullsatt ABF när han i samband med lanseringen besökte Stockholm.

——-
Andra bloggare om , , , , ,