Uppdatering
27 minuter film avslutades så med följande treminuters utdrag ur ett av Obamas tal
SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB
———————————
Andra bloggare om Barack Obama, presidentvalet
Uppdatering
27 minuter film avslutades så med följande treminuters utdrag ur ett av Obamas tal
SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB
———————————
Andra bloggare om Barack Obama, presidentvalet
Läste just en utmärkt artikel om Barack Obama i The New York Times. Den har rubriken Barack Obama, Forever Sizing Up. Den ger många intressanta inblickar i Barack Obamas karriär och karaktär. Och den belyser också frågan om vilken typ av ledarskap han kan förväntas komma att utöva. Kompletterande upplysningar om detta finns dessutom i en radiointervju med artikelförfattaren Jodi Kantor. Denna intervju finns tillgänglig på artikelsidan.
Läs och lyssna!
———————————
Andra bloggare om Barack Obama, presidentvalet, ledarskap
Jag har i några tidigare inlägg berört Barack Obamas ledarskap. I ett av dem skrev jag
… jag är helt övertygad om att om just Obama vinner så kommer huvudorsaken att vara att tillräckligt många amerikaner har en mer eller mindre tydligt uppfattad och artikulerad förståelse av att det unika med honom är hans djupaste varande som person och att detta väcker löften om ett ledarskap och en hållning till politiken som får dem att hoppas och tro att den inte längre skall behöva domineras av en maktkamp som är en halvpsykopatisk parodi på hur konstruktiva mänskliga relationer bör fungera.
Och jag håller dryga sex månader senare fast vid detta omdöme. Inget har hänt under tiden som kräver en omprövning. Enligt min mening har det successivt blivit allt tydligare att det verkligt unika med Barack Obama inte är hans kloka visioner eller hans förmåga att inspirera och väcka hopp. Kloka visioner och inspiration blir snabbt till intet om ledarskapet inte har en halt som gör att det går att i rimlig utsträckning förverkliga det som ställs i utsikt.
Alla med erfarenhet av ledarskap inom olika verksamheter (privata eller inom den politiskt styrda sektorn) vet hur lätt det är att vackra visioner blir till platt intet därför att ledarskapet utövas på ett sätt som visar för personalen att visionerna inte var ärligt menade. De var bara en retorisk garnering. Och var de ärliga så visste i varje fall ledningen inte hur ledarskapet borde utövas för att personalen inte bara skulle uppfatta visionerna som trovärdiga utan också uppleva sig själva som ärligt inbjudna att hjälpa till att förverkliga dem.
Samma problem finns inom politiken. Medborgarnas cynism i synen på politik och politiker sitter djupt. Detta har många och komplicerade orsaker som jag inte kan fördjupa mig i här, men behovet av verkligt inspirerande och trovärdigt ledarskap på politikens område är stort. Ja akut. Och jag är övertygad om att Barack Obama – om det amerikanska folket så vill – kommer att visa sig vara en ny typ av politisk ledare med möjlighet att bli en ledstjärna för de av världens ledare som så önskar.
I senaste Time finns en välskriven och klok artikel av Joe Klein. Artikeln har titeln Why Barack Obama is winning. Den är mycket intressant just ur ledarskapsperspektiv. Särskilt den beskrivna ”konfrontationen” mellan Obama och general David Petraeus illustrerar Obamas insikt i det jag kallar icke-auktoritärt ledarskap. Den ledarskapstyp som krävs för att man skall kunna förverkliga visioner genom att inspirera och trovärdigt invitera (personal eller medborgare) att tillsammans med ledaren göra verklighet av den eftersträvade visionen.
”We rise and fall as one nation” brukar Obama säga i sina tal.
———————————
Andra bloggare om Barack Obama, presidentvalet, ledarskap, auktoritärt ledarskap, icke-auktoritärt ledarskap
Läste just Hans Bergströms DN-artikel Vem är Barack Obama? Det är ett försåtligt aktstycke. Bergström som gammal statsvetare behärskar förstås konsten att argumentera klart, sansat och sakligt. Hans huvudpoäng i artikeln är att det inte kan betraktas som ett uttryck för ”negative campaigning” att granska den idéprägling som är karaktäristisk för en presidentkandidat. Och det förefaller ju vara en helt rimlig slutsats.
Därefter bringar Bergström ljus över Barack Obamas ideologiska utveckling genom att lyfta fram tre av hans mentorer: Alice Palmer, Jeremiah Wright och William Ayers. Och Bergström betonar att samtliga ”har extrema bakgrunder och idéer”. Vidare konstaterar han mot slutet av artikeln att ”många andra med samma idériktning har spelat en roll i Obamas ideologiska skolning, även i mogen ålder och i relativt sen tid”. Bilden är alltså klar. Obama har, i varje fall enligt Bergström, spenderat för mycket tid tillsammans med i ideologiskt avseende entydigt tvivelaktiga personer. Och detta Bergströms grund för att framhålla att det är mycket motiverat att ställa frågan ”vem är Obama ideologiskt?”
Efter att ha på ytan resonerat med en saklighet och objektivitet som om han lade fram en tes på ett statsvetenskapligt seminarium så hoppas förstås Bergström att han har läsaren med sig när han sedan kommer med sin försåtliga artikelknorr. Den är nämligen att ondgöra sig över att den typ av saklig granskning av Obamas ideologiska bakgrund som Bergström försökt visa är både intressant och motiverad försvåras eller rent av omöjliggörs av personer som hävdar att den är ett uttryck för ”hat” och ”en otäck kampanj”.
Så skapar han alltså intrycket att Obama kan vara en radikal idiot och att stackars John McCain, i sin med god statsvetenskaplig idéanalys besläktade iver att skapa klarhet kring Obamas ideologi, inte får komma till tals eftersom hans folkupplysande insatser helt omotiverat kallas ”negative campaigning”.
Här kommer några exempel på klarläggande analyser av Obamas ideologi från John McCains presidentvalskampanj. Strigensen i den statsvetenskapliga idéanalysen är väl inte på topp, men om vi får tro Hans Bergström så är väl detta ren folkupplysning.
———————————
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet
Efter att ha blivit intensivt engagerad i en debatt på denna min blogg efter ett inlägg som jag skrev med anledning av PC Jersilds recension i DN av Edzard Ernst och Simon Singhs bok Salvekvick och kvacksaleri så vill jag i anslutning till SvD-artikeln om samma bok bara ställa några frågor. Vad är placebo? Varför och hur fungerar placebo? Varför har inte placebo hög status utan betraktas närmast som ett felaktigt eller i varje fall primitivt och omodernt sätt att bli frisk?
Om det gick att förstå människan som fysiologiskt system så att man kunde systematiskt använda de mekanismer som verkar i det som kallas placebo så är jag övertygad om att om patienterna ställdes inför valet att få bli friska genom placebomekanismerna eller genom rejäla doser av allt annat än biverkningsfria kemikalier så skulle skolmedicinen så som den nu ser ut vara död.
Så i stället för att betrakta placebo som ett slags ointressant residualfenomen borde vi enligt min mening betrakta fenomenet som en möjlig port till paradigmomdanande insikter om människans natur och därmed också om sjukdomarnas uppkomst och bot.
Mitt intryck är dock att det inom medicinen som expertsystem (eller kanske det i stort sett bara är bland expertsystemets ideologiska väktare) är mycket viktigt att bli frisk på rätt sätt (dvs. på det sätt som dominerar nu) så det lär väl dröja innan modiga forskare vågar vända på analyskuttingen och verkligen försöka förstå placebo i stället för att se ner på det som ett slags sämre bot.
———————————
Andra bloggare om placebo, skolmedicin, medicin, läkemedel, vetenskap, forskning, alternativmedicin, läkemedelsindustri, akupunktur, homeopati, komplementärmedicin
Colin Powell, utrikesminister under George W Bush första presidentperiod, har idag tagit offentlig ställning mot sitt eget partis kandidat. Och hans utomordentligt välreflekterade motivering kan avnjutas i följande inslag från Meet the Press. Särskilt berörande är hans berättelse om en ung muslimsk amerikan som förlorade sitt liv i Irak, och att denne man inte var en sämre amerikan för att han var muslim. Denna berättelse blev grundstenen i Powells bestämda avståndstagande från att republikanska partiets strateger försöker göra USA till ett slags pingstvänsteokrati.
DN, SvD, Sydsvenskan
———————————
Andra bloggare om Colin Powell, Barack Obama, John McCain, presidentvalet
PC Jersild recenserar i dagens DN under rubriken Kvacksalveriets pris en mot alternativmedicin och komplementärmedicin mycket kritisk bok. Den är skriven av Simon Singh och Edzard Ernst och har titeln Salvekvick och kvacksalveri. Jag har inte läst boken, men kan i varje fall konstatera att Jersild verkar mer än nöjd med att i stort sett ingenting av vad som granskas i den finner nåd inför författarnas förmodat skärpta intellekt och goda omdöme.
Tonfallet i recensionen (och jag förmodar även tonfallet i boken) är präglat av den sedvanliga arrogansen i sammanhanget. Men låt mig påminna Jersild och andra som är på härnadståg mot alternativmedicinen att de personer som har och har haft nytta av alternativmedicinska behandlingar inte imponeras av att få veta att de har blivit lurade. Att de suggererat sig själva till friskhet eller att det helt enkelt bara är så att de blivit friska ändå. Och därmed spenderat pengar på verkningslösa dumheter.
Den skolmedicinska arrogansen är faktiskt kontraproduktiv. Personer som vet att de har haft nytta av alternativmedicinska behandlingar struntar naturligtvis fullständigt i att dessa behandlingar underkänns av skolmedicinska experter. Istället börjar man undra över vad det är för fel på vetenskapens metoder som gör att de inte kan hitta de verkningar som man själv med tacksamhet upplevt. Och så undrar man också över varför ideologiska representanter för en läkekonst som i Sverige årligen lär kosta 4000 personer livet p.g.a. felbehandlingar är så oroade över de risker som tas av personer som vänder sig till alternativmedicinen. Varför engagerar de sig inte för att försöka rädda de patienter som söker sig till deras eget system. Det verkar vara en långt angelägnare uppgift.
———————————
Andra bloggare om skolmedicin, medicin, läkemedel, vetenskap, forskning, alternativmedicin, läkemedelsindustri, akupunktur, homeopati, komplementärmedicin
Att döma av opinionsundersökningarna och olika fokusgrupper med oberoende väljare blev den sista debatten mellan Barack Obama och John McCain ingen framgång för McCain. Jag såg på CNN:s kommentatorer (de skryter om sig själva som ”the best political team on television”) och känslan inledningsvis var att nu hade McCain gjort sin bästa debatt. Men så kom tittarundersökningen som visade att 58 % såg Obama som segrare mot 31 % för McCain. Och inte blev det bättre av att CBS undersökning av hur de oberoende väljarna uppfattade debatten visade liknande siffror, 53 % för Obama mot 22 % för McCain.
Detta fick kommentatorerna att börja fokusera på det intryck McCain hade gjort under debatten, vägledda av den oftast kloke David Gergen.
Förmodligen var det väl i en känsla av att McCain inte hade fört sig med optimal presidentvärdighet som fick Republikanska partiet att replikera med följande reklamfilm
Men man kan onekligen undra om denna film har en visuell kraft i bedömningen av vem som har den rätta presidentvärdigheten som kan mäta sig med följande bild från debatten.
Och när samma bild redigerats och försetts med kommentaren ”Hur skall Sarah Palin kunna vederlägga detta uppenbara bevis för evolutionen?” då blir det god politisk humor av det hela.
DN1, DN2, SvD
———————————
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet
Läste just en artikel i DN som förkunnar att Läkemedelsverket verkar inriktat på att sätta stopp för den antroposofiska medicinen. ”Vi bedömer att den svenska läkemedelslagstiftningen inte är anpassad för den antroposofiska medicinen”, säger Stefan Berggren som tydligen är enhetschef på Läkemedelsverket. Och slutsatsen är förstås den givna. Den dispens som antroposoferna har bör inte förnyas.
Min kommentar är att det naturligtvis inte finns någon anledning att tro att allt som antroposoferna sysslar med i sin läkekonst är höjt över varje rimlig invändning, men varför är det så angeläget att försöka lagvägen tvinga alla att bli friska på det sätt som skolmedicinen och dess institutioner för tillfället definierar som det rätta. Den omskrutna friheten skall minsann inte finnas på detta område. Och blir man frisk på fel sätt så har man förmodligen inte ens varit sjuk. En inbillningssjuk blir inbillningsfrisk.
Och hur stora är problemen med felbehandlingar etc. inom alternativmedicinen jämfört med felbehandlingar inom skolmedicinen? Det lär ju dö c:a 4000 personer om året av felbehandlingar inom sjukvården.
I samband med att TV 4 gjorde en utomordentligt snedvriden granskning av den antroposofiska cancermedicinen Iscador skrev jag en längre betraktelse i ämnet med titeln: Skolmedicin och alternativmedicin – hegemoniförsvar eller en möjlig framtida syntes. Den börjar på sidan 2 i detta dokument.
————————————–
Andra bloggare om Läkemedelsverket, skolmedicin, antroposofi, medicin, läkemedel, iscador, Rudolf Steiner, vetenskap, forskning, alternativmedicin, frihet, läkemedelsindustri
Det produceras opinionsundersökningar i ett fullständigt oöverskådligt och faktiskt tröttande antal i den pågående presidentvalskampanjen i USA. Igår kungjordes emellertid ett slags kombinerat val och opinionsundersökning kallat The Scholastic Presidential Election Poll som visat sig nästan alltid förbåda resultatet i det verkliga presidentvalet. Det gäller alltså ett val bland skolungdomar i USA som går i klass 1-12. Detta val har ägt rum sedan 1940 och resultatet har faktiskt blivit det samma som i det efterföljande presidentvalet i alla presidentval utom två. 1948 vann nämligen Thomas E. Dewey i skolvalet och inte Harry Truman och 1960 då ju John Kennedy blev president så vann vann faktiskt Richard Nixon i skolvalet.
Vilket blev då resultatet denna gång. Jo Barack Obama fick 57 % och John McCain 39 % (4 % tillföll övriga kandidater). Inte illa!
Och följande lilla film skildrar en av dem som med all sannolikhet röstat på Obama. Och inte nog med det, den lille grabben har också lärt sig ett av Obamas mest kända tal utantill. Och han framför det med verklig bravur.
———————————-
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet