The Master – en recension

OBS: Viss spoilervarning!

Såg The Master (regi Paul Thomas Anderson) i natt. Det är en synnerligen mångdimensionell film. På ytan skildrar den en sekt (The Cause) där ledaren (dvs. mästaren) påstås låna drag av scientologins Ron L Hubbard. Jag vet inget om scientologin utöver att den enligt gängse tyckande räknas som ett bra exempel på en kult som bygger på otrovärdiga läror och där tillskyndarna hålls i ett järngrepp.

Filmen utvecklas emellertid inte till en särskilt svidande och politiskt korrekt kritik av ledarkult och sektmentalitet. Själva sekten verkar mest som ett resande teatersällskap. Visst finns det en scen där mästaren (spelad av Philip Seymour Hoffman) ilsket visar att han inte accepterar kritik, men på något egendomligt sätt skapas ändå en känsla av att The Cause mest fungerar som en inte alltför dysfunktionell storfamilj.

Filmens kärnpunkt är i stället den säregna relationen mellan mästaren och den traumatiserade och söndersupne veteranen från andra världskriget Freddie Quell (verkligt briljant spelad av Joaquin Phoenix). Det finns en slags egendomlig och till en början oförklarad jämlikhet mellan dessa båda. Mästaren tar emot Freddie Quell som vore han en gammal kompis. Och de dricker tillsammans den förfärliga blandning som Freddie har i sin plunta.

Sedan försöker mästaren tillämpa sin terapeutiska metod. Han gör det intensivt. Och lyckas delvis eftersom Freddie åtminstone för ett tag verkar vara en trofast medlem i sekten beredd att ge sig in i handgemäng till försvar för mästaren. Men Freddies traumatisering är djup och svår och den rätta sektfriden infinner sig aldrig. Samtidigt är det svårt att tro att detta skiljer honom radikalt från de andra sektmedlemmarna eller ens mästaren själv. Det som skiljer verkar i stället vara graden av styrka i önskan att känna tillhörighet.

Till sist satsar Freddie på friheten. Men återkommer efter att mästaren hört av sig till honom, vad det verkar i drömmen. Och återföreningen blir laddad och inte alldeles lättolkad. Den centrala utsagan är när mästaren säger: ”Fria vindar och ingen tyranni för dig, Freddie. Sjöman på haven. Du betalar ingen hyra. Fri att gå dit du vill. Gå då. Gå till en breddgrad utan land. Och lycka till. Om du lyckas leva utan att tjäna en mästare, vilken mästare som helst. Låt oss då andra få veta. För då vore du den förste i världshistorien.”

Freddie reagerar inte på detta utan frågar i stället om att mästaren i hans dröm hade sagt att han återkallat minnena från när de båda hade träffats i ett tidigare liv. Och Freddie får ett utförligt svar som avslutas med kommentaren: ”Går du härifrån vill jag aldrig mera se dig. Eller så kan du stanna.” Freddie svarar: ”Kanske i nästa liv.” Och mästaren bistra svar blir: ”Möts vi igen i nästa liv, så kommer du att vara min svurna fiende. Och jag kommer inte att visa dig nåd.” Och så brister han ut i sång om att han vill ha Freddie ”on a slowboat to China, all by myself alone.”

Oavsett mästarens hot och känslostarka utspel går Freddie sin egen väg. Och frågan som stannar kvar är förstås om denna vinddrivna existens skall bli den förste i världshistorien som lyckas leva utan en mästare. Och indirekt så ställs denna fråga till en själv. Kan jag leva mitt liv utan mästare. Och naturligtvis tycker de flesta att de har anledning att svara ja på den frågan. Och det är här jag tror filmens subtila udd finns.

Det är politiskt korrekt att beskärma sig över sekter och kulter och skratta överlägset åt olika irrationella trossystem. Men vem är utan tro? Inte ens den absolut trolöse är utan tro. Den absolut trolöse har trolösheten som mästare, även om medvetenheten om detta är skral. Så tron och anti-tron skiljer sig djupast sett inte åt. De vördar bara olika mästare. Så frågan återstår att besvara. Hur vinner människan sin sanna frihet?
—–
Andra bloggare om , , , , ,

Vetenskapens gud – en ogranskad potentat

Läste just en intressant understreckare i SvD av Nicklas Lundblad (fil. dr. i informatik) med den fyndiga titeln En Nagel i ögat på vetenskapen. Artikeln består av en recension, eller kanske nagelfarning passar bättre i det stilistiska sammanhanget, av filosofen Thomas Nagels bok Mind and Cosmos: Why the materialist neo-Darwinist conception is almost certainly wrong. Av allt att döma är detta en intressant bok. Även om det, när man själv inte läst boken, är svårt att veta om recensenten gör den rättvisa.

Men oavsett detta vill jag innan jag kommer in på mina egna synpunkter i frågan ge en någorlunda klar bild av huvudtankarna i Lundblads artikel.

Förmodligen under inspiration från Nagel inleder Lundblad artikeln med att sammanfatta den vetenskapliga världsbilden så här:

Vi är reduktionister och anser att sociologi, psykologi, biologi och kemi ytterst kan reduceras till fysik och fullständigt beskrivas med en uppsättning grundläggande krafter som verkar på ett antal elementarpartiklar. Elementarpartiklarna består inte av något ytterligare och de grundläggande krafterna kan inte förklaras vidare. Universum kan slutgiltigt förstås med dessa komponenter och förklaras med hur de samverkar.

Vad gäller livet på jorden är det ett resultat av en process som vi kallar evolutionen där det naturliga urvalet och variationen skapat en mångfald av olika livsformer med egenskaper som helt förklaras av samma process.

En världsbild som Nagel kallar “materialistisk och nydarwinistisk”. Och det är alltså denna världsbild som Nagel behandlar i sin bok, och försöker visa att den nästan säkert är falsk.

Utgångspunkten för Nagel i detta projekt – i varje fall enligt Lundblad – är att ange vad som krävs för att en världsbild skall kunna anses acceptabel. Och han anger då två grundvillkor.

Det första är att det finns nyckelfenomen som är så viktiga i vår värld att världsbilden måste kunna förklara dem, och om den inte lyckas med det måste vi överge den. Det andra är att världsbilden måste, med bas i en naturlig ordning, ha så stor förklaringskraft som möjligt och kunna täcka in så mycket som möjligt i vår värld. En teori som endast förmår förklara mycket, men som misslyckas med nyckelfenomen i tillvaron, duger alltså inte.

Med utgångspunkt från dessa två villkor kan man enligt Lundblad urskilja “konturerna av Nagel angreppsplan”.

Först kommer han att identifiera några nyckelfenomen som den materialistiska och nydarwinistiska världsbilden inte klarar av att förklara och sedan tänker han hålla flanken mot religion och mer lättjefull idealism med sitt krav på förklaringsförmåga.

Nagel urskiljer tydligen tre sådana nyckelfenomen. Det första är det medvetna livet. Nagel menar med andra ord att det inom ramen för den reduktionistiska och materialistiska vetenskapen inte finns någon förklaring till att liv uppstår ur intet, eller “tar språnget från kemi till biologi” som Lundblad uttrycker det, och inte heller till den subjektiva upplevelsen av att vara medveten. Och det andra är att detta medvetna liv kan förstå universum. Och detta kan menar Nagel inte heller förklaras av den vanliga vetenskapen.

Lundblad verkar dock inte övertygad om att Nagel har rätt på de här punkten, i varje fall inte i den meningen att sista ordet är sagt. Och han framför också synpunkten att även om Nagel skulle ha rätt så återstår frågan varför det alls skulle ha någon relevans för bilden av världen vad en ynklig liten aspekt av tillvaron – dvs. vi själva – skulle få för oss att ställa för krav på världsbilder för att de skulle kunna betraktas som rimliga och möjligen objektivt korrekta. Men Lundblad ställer också den motsatta frågan nämligen “är det verkligen möjligt att ha en världsbild som med tystnad förbigår den subjektiva upplevelsen av att vara medveten?”

Det tredje nyckelfenomenet för Nagel är moraliska värden. Lundblad beskriver Nagels infallsvinkel på dem på följande sätt:

Tror vi verkligen att livet är en slump, att medvetandet är olika tillstånd i hjärnan och att det inte finns några verkliga moraliska värden – eller är alla dessa tre nyckelfenomen som måste förklaras i en världsbild för att vi skall kunna godta den?

Och han klargör Nagels hållning till denna fråga så här:

Moraliska resonemang kan vara giltiga och vi kan tydligt känna skillnad på rätt och fel. Det är något som i sin tur är kopplat till medvetandet och livet och förståeligheten i universum. Alltså måste också existensen av värden täckas in av världsbilden för att den skall kunna anses duglig. Nagel dröjer inte längre vid värde som nyckelfenomen, utan knyter det snarast till medvetandet och att världen är både faktiskt och moraliskt förståelig. Värden är en fundamental del av världen.

Lundblads avslutar sin artikel med att reflektera över hur väl Nagel lyckas med sin kritik mot den reduktionistiska och materialistiska vetenskapen. Nagel är för egen del måttligt imponerad. Han anser sig inte ha presenterat ett alternativ som håller måttet, men han är likväl övertygad “att dagens materialistiska och nydarwinistiska världsbild är ohållbar”. Och Lundblad fortsätter:

Här kan vi läsare välja själva. Antingen ser vi Nagels angrepp som misslyckat, och tar det som en sorts bekräftelse av vår världsbild eller så tar vi ett steg tillbaka och reflekterar över premissen för Nagels bok, nämligen att det är något som är djupt otillfredsställande med den materialistiska och nydarwinistiska förklaringen av världen.

Hur bör vi förhålla oss till vår världsbild? Det är ett oroande tidstecken att Nagel känner att han måste fylla sin bok av reservationer, dementier och betygelser om att han inte tror på intelligent design, kreationism eller ens någon sorts teistisk förklaring av universum. Är inte det mest vetenskapliga förhållningssättet ett i vilket vi erkänner bristerna i standardmodellen och arbetar för att bryta ned den i stället för att lappa ihop där det brister och blunda där det saknas delar? Nagel noterar själv att det tycks ha skett en ideologisering av vetenskapens roll i samhället där vetenskapen tvingas hålla rent mot vidskepelse och intolerans, men med påföljden att vetenskapen själv koagulerar till tesbyggen som skall försvaras med samma frenesi som en gång religionen.

Vetenskapen bör vara en syra i vår världsbild, ständigt hålla oss på tårna och inte invagga oss i en ny dogmatisk slummer.

Låt mig så avslutningsvis komma med några korta reflektioner kring Lundblads utläggningar om Nagels bok. Det som vilar tungt över dem båda verkar vara anspråket att den moderna vetenskapen kan producera en trosbefriad objektiv världsbild. Att det verkligen är så att detta är möjligt. Men enligt min mening – och som jag försökt klargöra i I ett annat ljus – är detta en grov filosofisk bluff. Trosmomentet i det Nagel kallar den materialistiska och neodarwinistiska världsbilden döljs genom att slumpen, s.k. naturlagar och “naturlagsliknande” vetenskapliga teorier (dvs. teorier som man hyser stor tilltro till) uppfattas som eller rättare sagt påstås vara sina egna förklaringar, dvs. som utan behov av ytterligare förklaringar. Denna till synes obetydliga manöver innebär i praktiken att man smyger in ett Gudssurrogat i sin världsbild. Man får en yttersta förklaring och grund för sin “världsbild” som gör att man kan låtsas att man lyckats konstruera en helt igenom trosbefriad och materialistisk bild av världen. Men det man har gjort i realiteten är att gifta ihop sina mödosamt framforskade fakta med en viss sorts Gud, dvs. en osalig men allsmäktig förening av slump, självorganisation och genetisk egoism, som man inte nämner vid namn utan kamouflerar så att hela trospaketet går att sälja in genom utbildning och media som om det handlade om objektiv vetenskap.

Om detta är en Gud värd tillbedjan kan man ju alltid fråga sig. Men det är en för stor fråga i detta sammanhang. Så därför nöjer jag mig med att påminna om den gamle romerske poeten Vergilius utsaga att “Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”.
—–
Andra bloggare om , , , , , , ,

Ann Heberleins tämligen fruktlösa brottning med Gud

För en dryg vecka sedan läste jag en stor artikel i DN av Ann Heberlein. Den hade rubriken Gud, vem är du? Jag läste den med stort intresse och tänkte kommentera den här på bloggen. Men hittade den aldrig på nätet förrän idag då jag gjorde de manövrer som behövdes för att man som DN-prenumerant skall kunna få tillgång till hela tidningen på nätet. I vilken mån länken till den här artikeln kommer att fungera för icke-prenumeranter är jag inte alldeles klar över. Och om den fungerar så vet jag i så fall inte hur länge.

Men oavsett detta så lyder min korta sammanfattande reflektion över artikeln så här:

Heberleins artikel Gud, vem är du? framstår i all sin välskrivna intensitet som en skarpt intelligent, beläst, rent av bildad, men också självupptagen människas kamp för att Gud skall bli fullständigt begriplig utifrån det egna känslolivets och tänkandets premisser, krav och förhoppningar. Men skulle någon (inklusive Heberlein) lyckas förverkliga en sådan ambition så har vederbörande – i allmänhet sig själv ovetandes – och i all sin mänskliga ömklighet och begränsning gjort sin egen jordiska person till Gud. Eller i varje fall valda aspekter av sitt eget tanke- och känsloliv. Och efter en sådan manöver återstår med ens minimalt av det obrytbara bandet till Gud. Så det behövs en annan infallsvinkel på problemet att få svar på frågan om vem Gud är än den Heberlein använder.

Jag ämnar dock inte försöka formulera en bättre infallsvinkel i detta lilla blogginlägg utan hänvisar den intresserade till mitt senaste försök på området, dvs. min bok I ett annat ljus.
—–
Andra bloggare om , , , ,

Lika goda kålsupare – om vetenskap och religion

Idag har SvD publicerat en artikel på Brännpunkt med rubriken Vetenskap och tro är ingen motsättning. Undertecknarna är akademiskt meriterade personer som utnämnts till s.k. “fellows” vid Claphaminstitutet som enligt sin hemsida är en tankesmedja och ett forskningsinstitut som verkar för “den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige”. Min första reaktion när jag läste artikeln var att det för omväxlings skull kändes bra att läsa något som inte innebär ett envetet tutande i ateismluren. Men samtidigt måste jag säga att jag blev besviken över den skrala argumentationen i artikeln. Flera av undertecknarna har disputerat i naturvetenskapliga ämnen, men artikeln innehåller inte ett enda sakargument för att det skulle vara enkelt och smidigt att förena vetenskap och tro. Det man kostar på sig är att räkna upp och citera ett antal illustra historiska personer som på ett eller annat sätt lyckats förena naturvetenskap med sin religiösa tro. Det är enligt min mening en alldeles för klen insats när man nu ändå bereds tillfälle att publicera sig på SvD:s hemsida.

Skall man som en i något slags mening troende person försvara Guds existens och roll i tillvaron så räcker det inte att i dessa vetenskapsdominerade tider hänvisa till personer som ägnat sig åt vetenskaplig verksamhet samtidigt som de som privatpersoner hållit sig med en mer eller mindre djup eller genomtänkt religiös tro. Man måste erbjuda något slags argument för att det faktiskt inte är så att naturvetenskapens syn på tingen både omöjliggör och onödiggör Gud. Men argument av detta slag lyser med sin fullständiga frånvaro i artikeln. Och därmed missar den att  blottlägga svagheterna i det materialistiska schablontänkande som ligger bakom de naturvetenskapliga anspråken på att tillvaron är sådan att den naturvetenskapliga metoden möjliggör för oss människor att på sikt få en uttömmande kunskap om den. Och därmed bidrar inte artikeln till att underminera tron att det inte finns några mysterier som inte i princip kan lösas och få ett rationellt vetenskapligt svar.

Det paradoxala i sammanhanget är att anspråket att vetandet kan genom fortsatt forskning steg för steg “tugga i sig” hela det område där trons olika hypoteser, fantasier och sagor om tingen genom tiderna haft och fortfarande har sin boning inte är en vare sig naturvetenskapligt eller filosofiskt bevisad utsaga utan en för det vetenskapliga projektet vägledande trossats som mest formulerats för att religionens historiskt väldokumenterade övergrepp på vetenskapen genererat en mot religionen och tron antipatisk känsla som gjort att det känts nödvändigt och motiverat att driva tesen att naturvetenskapen verkligen är och kan vara kemiskt fri från tro av det slag som religionen exemplifierar. Föreställningen att vetenskapen skulle vara fri från tro är en ren illusion som bygger på att man utan naturvetenskapligt stringent bevisning accepterar en metafysisk världsbild som grund för det naturvetenskapliga projektet. En tro vars centrala trossats är att det går att förklara världen som helhet på ett materialistiskt och mer eller mindre mekanistiskt sätt.

Enligt mitt sätt att se är därför vetenskapen och religionen lika goda kålsupare. Och den betydelsefulla aspekten av den pågående striden mellan vetenskap och religion är därför inte en strid mellan tro och vetande, mellan substanslösa, men måhända socialt betydelsefulla, trösterika fantasifoster och fakta utan en strid mellan metafysiska perspektiv på tillvaron. Och denna strid har enligt min mening potential att utvecklas till något konstruktivt bortom det slags schablonmässiga och föga konstruktiva larmande för döva öron som för närvarande produceras av hånfulla ateister och dogmbekännande religionsförsvarare.

Mitt senaste försök att bidra till denna dialog är I ett annat ljus. En liten bok som om jag får tillåta mig ett ögonblick av självupptagenhet i dessa julklappstider väl försvarar sin plats under granen!

Adlibris; Bokus: Omdömen om I ett annat ljus.

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Djupa tankar om religion och politik

Har haft så mycket annat att göra under senare tid så att jag försummat läsandet av SvD. Under mina försök att hinna ikapp hittade jag nyss ett par verkliga pärlor. Göran Rosenbergs Religion och politik lika med sant och Jayne Svenungssons Politik behöver fiktion i brist på tro. Tyvärr hinner jag inte skriva någon riktigt djupgående betraktelse över dessa båda högt kvalificerade artiklar men jag vill åtminstone på detta sätt rekommendera dem för begrundan. Rosenberg uppehåller sig främst kring två böcker. Den ena heter An Awareness of What Is Missing och är skriven av den ibland snårigt tänkande men alltid intressante filosofen Jürgen Habermas, och den andra är en antologi med titeln The Power of Religion in the Public Sphere (med bidrag bl.a. från nämnde Habermas och den kanadensiske filosofen Charles Taylor). Rosenberg fokuserar i sin artikel frågan om de moraliska grunderna för en sekulär demokrati och särskilt då Habermas och Taylors polemik i frågan. Rosenberg verkar förorda Taylors synsätt som han bl.a. beskriver så här:

Taylor … rör vid själva kärnan i det som vi kan kalla det postsekulära tillståndet. Här är det inte längre bara religiösa övertygelser och opinioner som kan sägas emanera ur ”irrationella” trosföreställningar. Också det sekulära förnuftet tvingas här rannsaka och begrunda de trosbaserade (utompolitiska) fundamenten för sin egen ”rationalitet”. I det postsekulära samhället är det offentliga förnuftet produkten av en fortlöpande kommunikation mellan såväl ”religiösa” som ”sekulära” trosuppfattningar.

Och Rosenberg fortsätter:

I varje fall har det blivit allt mera uppenbart att ett samhälles politiska och moraliska grundprinciper inte kan härledas ur politiken själv, än mindre ur vetenskapen eller logiken. Lika lite som de två kanske mest inflytelserika icke-religiösa moralsystemen i västerlandet, kantianismen (pliktmoralen) och utilitarismen (nyttomoralen) nödvändigtvis förmår övertyga också fullt sansade och klartänkande människor om sin inneboende ”rationalitet”.

För mig är detta filosofiska hemlandstoner. Det är inte för inte som jag i min senaste bok – I ett annat ljus – driver tesen att människan är dömd att tro. Vi kommer inte undan detta faktum, hur mycket vi än försöker övertyga oss själva om att vi som moderna människor kommit över detta med tro och därför klarar oss med vårt rationella tänkande. De verkliga grundbultarna i vår livshållning  är uttryck för vår tro även om vi som moderna människor föredrar att påstå att de rationella argument som vi kan anföra för vår tro är den verkliga orsaken till att vi har de uppfattningar vi har. Dessa krumbukter för att hävda det rationella tänkandets primat över tron brukar jag beskriva som hållningen att “tro att man vet, men inte veta att man tror”.

Samtidigt betyder förstås inte denna övertygelse att jag (eller Rosenberg, Taylor och i synnerhet inte Habermas) menar att man skall ge sig tron i våld och okritiskt anamma diverse trosuppfattningar. Det betyder bara att man måste vara medveten om att det tyngsta skälet för att förorda en sekulär stat inte är att en sekulär position är överlägset klok och rationell utan att den i bästa fall är uttryck för en intention att skapa en plattform för en konstruktiv och utvecklande dialog under pågående intensiva globaliseringsprocesser mellan olika trosbaserade övertygelser om det mänskliga livet i både dess jordiska (sociala, ekonomiska och politiska) och mer transcendenta dimensioner.

Jayne Svenungssons artikel rör sig i samma härad. Den har huvudfokus på Simon Critchleys bok The Faith of the Faithless: Experiments in Political Theology. I ingressen beskrivs Critchleys huvudtes så här:

Vi kräver något mer än politik för att underkasta oss högre samhälleliga värden, något som motiverar och mobiliserar oss att välja det gemensamma goda. Det behövs en tro för de icke-troende, enligt en ny bok om fiktion och myter inom politiken.

Om jag förstår Svenungsson rätt så är Critchleys paradinsikt att:

Frågan handlar inte om huruvida den politiska verkligheten är tydbar utan religion, utan om politik alls är praktiserbart utan en ”sakral dimension”. Som undertiteln i hans nyutkomna verk indikerar är Critchleys svar nej.

Och så preciserar Svenungsson:

Critchleys poäng är snarare att varje politisk ordning vare sig den medger det eller ej rymmer en förpolitisk agenda – en teologi eller antiteologi i förklädnad. Det är därför ett misstag att inbilla sig att vi befinner oss i en process av stadig sekularisering. Vad vi ser är snarare en rad förskjutningar och omdefinieringar av det sakrala.

Uttryckt på ett enklare sätt har även våra sekulära demokratier sina outtalade myter och symboler vilka tjänar till att forma medborgarna mot bestämda mål. Critchley exemplifierar med den amerikanska civilreligonen, där flaggan, dollarsedeln och 4 juli – för att nämna några element – när den patriotiska myten om ett utvalt folk med ett unikt historiskt uppdrag. Ett mindre framgångsrikt exempel är EU:s målmedvetna strävan att binda samman kontinentens spretande kulturer genom såväl symboler (flaggan, hymnen, Europadagen) som den självlegitimerande berättelsen om unionen som Europas räddning ur krig och kaos.

Svenungsson ställer sig så i detta sammanhang den högst berättigade frågan:

Att säga att politiken alltid i någon mån vilar på fiktioner och myter, är det inte också att säga att vi befinner oss i ett hopplöst illusionsmakeri? Critchley förnekar inte att så är fallet, men vägrar att låta denna insikt bli sista ordet. Den politiska filosofens kritiska uppgift är inte bara att ”avmytologisera” farliga politiska fiktioner. Lika viktig är den konstruktiva uppgiften att reflektera kring bättre och sämre fiktioner.

Utan att ha läst Critchleys bok får denna uppfattning mig att associera till Auguste Comte och Henri Saint-Simon. Dessa försökte på sin tid – dvs. när den moderna tiden var ung – och på sina personliga sätt skapa en sekulär religion som skulle kunna utgöra en moralisk grund för samhället när upplysningens skarpa intellektuella ljus avslöjat den rådande religionens totala otrovärdighet. I fruktan för att detta avslöjande skulle leda till moraliskt förfall såg alltså de båda franska tänkarna ett behov av ett slags för intellektet acceptabel religion eller tro. Critchley verkar alltså vara ute i samma ärende. Inte så att han på naivt 1800-tals sätt tror sig kunna skapa en sekulär religion, men han verkar i varje fall försöka med yppersta moderna filosofiska pregnans tänka fram trovärdiga föreställningar som det är OK – eller rent av rekommendabelt – att tro på även om det inte är OK att i den moderna och sekulära tiden tro på det religiösa sättet eller på religionens föreställningar.

Hur lovvärt ett sådant projekt än är från en intellektuell synpunkt stupar det enligt min mening på det enkla faktum att intellektet inte förmår (och aldrig har förmått eller kommer att förmå att) skapa trosföreställningar som kan generera den tro som Critchley bekymrat märker att vi saknar. Jag förmodar att Critlchley – uttalat eller outtalat – fasar inför att trosveka sekularister skall komma att sugas med i den irrationella urkraften i bakåtblickande fundamentalistiska läror som önskar upphäva det moderna samhällets många landvinningar och att lösningen på vår tids många problem därför kommer att bli något slags religiöst färgad fascism. Som jag ser det finns förstås denna risk. Men den motverkas inte bäst av olika nog så sofistikerade tankeövningar utan av att vi själva vågar doppa oss djupare i trons vatten än alla rädda fundamentalister. För då kommer vi att upptäcka det fantastiska att det finns en renare och framtidsskapande tro tillgänglig för oss alla i våra egna medvetandens djupaste skrymslen. Där har hoppet om en god framtid sin fasta grund.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Uddenberg, Darwin och Gud

Nils Uddenberg är en bildad och sympatisk man. En av hans främsta färdigheter är att som i Axess 1:2012 göra propaganda för Darwin och hans utvecklingslära som ett slags vetenskapligt onödiggörande av Gud. Han gör det mycket skickligt. Men det förändrar ingenting i sak. Människan är dömd att tro. Så och Uddenberg. Han tror kanske inte på Gud. Men han tror på det han satt i Guds ställe. Nämligen att tillvaron saknar högre mening och syfte, och att skapelsen är resultatet av en slump (måhända lycklig).

Men i realiteten vet Uddenberg ingenting om detta i vetenskaplig mening. Han tror att det förhåller sig så. Och han tror så starkt att han tror att han vet. Om han vet att han tror är väl mera osäkert.

I synnerhet är slumpen ett intressant begrepp i sammanhanget. De som delar tro med Uddenberg hävdar ju att slumpen är ett slags fullgod vetenskaplig förklaring till tillvarons uppkomst. Men som jag ser det är slumpen inget annat än en språklig strategi för att dölja att man inte har någon kunskap om skapelsens yttersta orsak. Samtidigt som man signalerar att man också upphört att ställa frågor. Slumpen tjänstgör alltså som ett slags skapargudssurrogat. Men om nu Uddenberg och hans trosfränder vill att den moderna människan skall lämna religionen och i det upplysta förnuftets namn övergå till en slumpkult så tycker jag att de ändå är skyldiga att förklara varför just denna gud skulle vara att föredra framför andra möjliga gudar.

Var det inte den gamle romerske poeten Vergilius som sa något i stil med ”Vi formar vårt öde genom vårt val av gudar”?

—–
Andra bloggare om , , , , , ,

Medvetandet och hjärnan

Efter att här på småtimmarna ha lyssnat till en utomordentligt bra radiointervju med Dr. Eben Alexander, en amerikansk neurokirurg, blev jag så entusiastisk över att ha upptäckt en tankefrände att jag måste göra ett litet kort blogginlägg. Denne Eben Alexander var till och med att han drabbades av en svår hjärnhinneinflammation en konventionell företrädare för den reduktionistiska materialism som forskarvärlden, utbildningsväsendet och stora delar av media försöker sälja in som ett vetenskapligt faktum när det i själva verket är en trosuppfattning. Och dessutom en högst tvivelaktig sådan.

När Eben Alexander vaknade upp ur sin koma erinrade han sig en intensiv, hyperverklig och synnerligen mångfacetterad upplevelse av en andlig värld. En upplevelse som i ett slag klargjorde att hans tidigare syn på tingen var grovt bristfällig. Och i intervjun talar han både om upplevelsen och sina teoretiska slutsatser. I en kommande bok med arbetsnamnet Life Beyond Death: A Neurosurgeon’s Life-Changing Near-Death Odyssey kommer han att redogöra både för sina upplevelser och för de teoretiska slutsatser som han dragit.

Jag ser förstås fram emot att läsa detta verk och är samtidigt glad för att jag under väntan på utgivningen kan erbjuda ett surrogat för boken ifråga till de otåliga, nämligen min egen I ett annat ljus. Ett av de centrala teoretiska spörsmålen i den är ju frågan om medvetandets förhållande till hjärnan. Med utgångspunkt från mina egna inre s.k. mystiska upplevelser så gör jag mitt bästa för att visa på bristerna i den reduktionistiska materialismen. Och så försöker jag måla upp en trovärdigare och konstruktivare världsbild för vår tid.
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Dödsbäddsvisioner och materialismens otillräcklighet

En fascinerande artikelserie har inletts på SvD:s Idagsida. Den första artikeln – Visioner på dödsbädden är ofta tabu – är en välskriven (som alltid när Agneta Lagercrantz för pennan) kombination av en intervju med neuropsykiatern Peter Fenwick och en redogörelse för centrala inslag i hans forskning. Fenwick har nämligen intervjuat personal på hospice och fått inblick i vilka berättelser som de får höra av de döende:

Här ett exempel som citeras i artkeln:

Patienten bad oss stå på var sin sida om honom. Sedan tittade han över min axel mot fönstret och sa ’vänta, jag kommer till er om några minuter, jag vill bara tacka dessa sköterskor för att ha tagit hand om mig’. Patienten upprepade sig ett par gånger – och dog!

Generellt gäller att de personer som i visionerna kommer för att hämta den döende är personer som hon/han ”har särskilt starka band till, som syskon, föräldrar eller maken/sambon”.

En från mitt perspektiv mycket intressant aspekt av denna forskning hör samman med Fenwicks konstaterande att:

 Den gängse sjukvården accepterar inte uppgifter om sådana här upplevelser, så dödsbäddsvisioner är ofta ett tabuämne på sjukhemmen.

Artikeln berör inte förklaringen till denna inställning annat än indirekt genom Fenwicks svar på frågan om det finns förklaringar till de olika dödsbäddsvisionerna. Och hans svar blir:

Det finns det också, som intensivvårdspsykos, organisk kollaps och medicinering. Kemiska förändringar i blodet och påverkan på hjärnan. Men ingen av dessa förklaringar passar in på de berättelser vi analyserat.

Det som spökar när dessa visioner blir onämnbara eller bortförklaras är förstås den materialistiska reduktionism som kommit att få en mycket dominerande filosofisk maktposition. Enligt denna världsbild har medvetandet ingen autonom existens utan är en produkt av hjärnan och nervsystemet. Döden anses i konsekvens med detta innebära medvetandets totala utslocknande och visioner av den typ som Fenwick studerat framstår då som något slags hallucinationer till möjlig illusorisk tröst på tröskeln till det eviga mörkret.

Om Fenwick i något sammanhang gett sig ordentligt i kast med de filosofiska frågor som hans intervjustudie aktualiserar vet jag inte. Men oavsett hur det är med den saken uppfattar jag det som utomordentligt bra att han i sin forskning lyfter fram upplevelser som han åtminstone själv i denna idagsidesintervju inte betraktar som lämpliga att bortförklara med hänvisning till olika hjärn- och nervsystemsspratt som dödsprocessen bjuder den döende på utan att denne förmår genomskåda det hela i sin utsatta situation.

För egen del har jag länge funderat över problemen med den materialistiska världsbild som har sådan makt i vår tid. Ett centralt problem med detta filosofiska perspektiv är att dess tillskyndare argumenterar som om perspektivet ifråga inte är en tro utan ett faktum. Detta är faktiskt en stor filosofisk bluff om jag nu får uttrycka mig så drastiskt. I min senaste bok – I ett annat ljus – gör jag i vilket fall som helst mitt bästa för att avslöja denna bluff . Läs gärna den om du vill få lite hjälp att kränga av dig den tvångströja av materialistiskt schablontänkande som vi alla fått dragna över våra huvuden genom vår förment objektiva och trosbefriade skolundervisning.

Adl, Bokus
—–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Slumpens makt – Vetandets värld om strängteori

Idag var jag med på ett litet hörn i ett program från Vetandets värld om strängteori. Huvudpersonen är fysikprofessorn Ulf Danielsson. Min insats bestod av ett lite procerande inhopp mot slutet av programmet där jag påstod att vetenskapen inte kan ersätta (och ej heller onödiggöra) religionen och att svagheten i vetenskapens försök på området bl.a. har med föreställningen om slumpen att göra.

För den som är intresserad av mina lite mer noggranna resonemang om dessa frågor är förstås min senaste bok I ett annat ljus lämplig lektyr. Jag kan också bjuda på ett lite längre citat från sidorna 59-60 boken där jag tämligen tydligt klargör min syn på slumpen:

Eftersom vetenskapen som tankesystem genomsyras av ambitionen att i motsats till religionen framstå som trosfri så blir det av yttersta vikt att framhäva att denna universums upprinnelse inte har något högre syfte eller någon högre mening. Sådant luktar ju Gud och hans skapargärning lång väg. Och strider mot antagandet att all verklig kunskap om universum är materialistisk och mekanistisk. Men i stället för att lämna frågan öppen om vad som måhända kan ligga bakom universums uppkomst och vilken mening det hela måhända kan ha så börjar de kombinerade vetenskapsmännen och världsbildskonstruktörerna i stället att åkalla slumpen.

Av någon anledning tror man att slumpen är den realitet som gör vetenskapen trosfri. Schablonföreställningen om slumpen är ju att den är utan avsikt och utan mening. Eller annorlunda uttryckt att det är slumpens närvaro som gör att det lika gärna skulle kunna vara på något annat sätt. Men att det inte finns någon särskild orsak till att det ändå är som det är. Med hjälp av sina diffust artikulerade föreställningar om slumpen trollar man alltså bort, eller rättare sagt tror man sig trolla bort, både orsaken till att det är som det är och behovet att ställa frågor om orsaken till att det är som det är. Slumpen blir som en barmhärtig slöja över den pinsamma trosgrunden för vetenskapen.

Det man gör är alltså att man anammar föreställningen att slumpen på något oförklarat och oförklarbart sätt sörjer för skillnaden mellan en Big Bang som inte startar en evolutionsprocess och en som leder till det magnifika universum där vi råkar befolka en liten vacker planet, som kretsar kring en liten sol i utkanten av galaxen Vintergatan. En av konsekvenserna (om man nu bör använda ett sådant till orsakstänkande relaterat begrepp) av slumpens kosmiska närvaro var att diverse naturkonstanter blev absolut korrekt kalibrerade och ett antal naturlagar stabilt stadfästa så att startögonblicket fick den prägel som gjorde fortsättningen möjlig. Och denna start antas borga för att det inte finns någon högre mening eller något högre syfte med vår tillvaro. Den rullar bara på inom ramarna för de i begynnelseögonblicket stadfästa naturlagsstyrda villkoren för evolutionen.

För mig är det ett mysterium att någon överhuvudtaget kan undvika att se att föreställningen om den stora skaparslumpen är en ren och oförfalskad metafysisk föreställning. Jag förstår inte att man kan underkänna Gudsbegreppet som ett sätt att närma sig frågan om tillvarons yttersta grund, mening och syfte och tycka att föreställningen om slumpens dubiösa men avgörande roll skulle vara ett så mycket bättre och av vetande präglat sätt att förhålla sig till det hela.

Och så var det själva programmet som kan avnjutas i en månad framåt (numera här).

DN

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Svar till Cerns generaldirektör

Läste just en fascinerande artikel i SvD med rubriken En partikel från svaren. Det är en intervju med Cerns generaldirektör Rolf Heuer. Den partikel som åsyftas är den s.k. Higgspartikeln. Och lyckas man hitta den menar man sig ha fått bekräftelse på en teori om varför partiklar har massa. Och denna teori skulle då kunna tjäna som förklaring till, eller i varje fall en beskrivning av hur universum kom till (rättare sagt de 5 % av tillvaron som tros bestå av vanlig materia, resten förmodas bestå av mörk materia och mörk energi).

Det från mitt perspektiv mest intressanta i intervjun är Heuers svar på frågan “tror du själv på Gud?” Svaret blev:

Jag brottas med frågan om religion, men kommer alltid till: ”vad fanns i så fall före Gud?” Förra året hade jag en privatseans med påven. Han var väldigt intresserad av vad Cern gör, och vi diskuterade möjligheterna att ha en workshop tillsammans under 2012.

Svaret visar enligt min mening att Heuer inte förstår att han genom sin fråga “Vad fanns i så fall före Gud?” definierar Gud som ett fenomen i tiden och att han alltså därigenom ger uttryck för uppfattningen att det måste finnas något före Gud på samma sätt som man kan spekulera om något som fanns före Big Bang. Och han gör detta utan att det minsta fråga sig om hans definition leder till att det är Gud han funderar över eller om det inte i själva verket är en egen specialgud som han konstruerar genom sin definition.

Från mitt perspektiv är det i varje fall helt klart att den Gud Heuer skapar genom sin definition gör Gud till något som inte skiljer sig från de fenomen som vetenskapen studerar. Han går inte så långt att han uttrycker en förhoppning om att upptäcka honom i sin accelerator. Men han utgår från att Gud kan omfattas och slutligen kanske också förstås av det mänskliga intellektet. Men Gud i sin helhet kan inte omfattas och förstås av intellektet. Detta är en illusion som är kärt omhuldad bland både ateister och religiösa. Men icke desto mindre en illusion. Svaret till Heuer blir alltså att om inte Gud fanns före Gud så är Gud inte Gud utan något slags mänskligt konstruerad avgud.

I min senaste bok – I ett annat ljus – resonerar jag mycket utförligare om de frågor som Heuers fråga om Gud aktualiserar. Och jag ber att få hänvisa den intresserade till boken. Ett litet smakprov kan jag dock lämna genom ett citat från sidorna 91-92.

Det som är svårt att förstå eller kanske framförallt att acceptera är alltså att Gud aldrig har rättvisande beskrivits eller förklarats genom intellektet. Att sanningen om Gud inte kan i sin fullständighet baxas in i den intellektstrukturerade språkvärlden utan att bli ett slags parodi. Och skälet är enkelt. Gud som existentiell helhet kan inte förklaras och omfattas av intellektet.

Detta har radikala konsekvenser för alla som har tvärsäkra föreställningar på området. Det är helt enkelt så att alla som tror att de verkligen kopplat greppet om Gud har övermannats av illusioner. Och detta gäller oberoende av om man tror på Gud eller ej. De ateister som ihärdigt argumenterar för att Gud inte finns förstår uppenbarligen inte att de överhuvudtaget inte talar om Gud, utan de sysslar enbart med att försöka vederlägga mänskliga föreställningar om Gud. Vilket onekligen är viss skillnad. Och alla de troende som är övertygade om att just de vet hur Gud verkligen är, pratar konsekvent i nattmössan. Den som tror sig ha kopplat ett helhetsgrepp på Gud vare sig det är en ateist eller en självöverskattande teolog, fanatisk präst eller en vanlig självgod församlingsmedlem snar till fördömanden i Guds namn bryter tveklöst mot det första budet: ”Du skall inga andra Gudar hava jämte mig”. Det vill säga vederbörande har gjort sig själv till Gud. En föga klädsam position för en liten människa.

När det gäller religionen är det alltså av avgörande betydelse att förstå att det yttersta mysteriet, vi kan kalla det Gud, kommer att som helhet förbli ett mysterium. 

Mer info om boken finns här eller här. Två program från Vetandets värld är också relevanta i sammanhanget (I & II).

Adlibris, Bokus

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,