Han är omisskännlig tänkte Dag skrattande för sig själv när han såg Rutger komma gående. Huvudet högre än de flesta, men hans fysiska gestalt för knappast tankarna till gängliga aristokrater i diplomatins värld. Nej Rutger påminde mera om en gammal tungviktsboxare. Massiv utan att för den skull verka överviktig. Och dessutom, som för att göra bilden fullständig, var näsan en smula sned.
Dag hade lärt känna Rutger när de båda läste statskunskap. Det var förmodligen på trebetygsnivån. Dag mindes inte så noga. Han hade ju inte direkt hållit någon rak linje i sina studier utan i åratal vacklat mellan Tekniska högskolan och framför allt statskunskapen.
Rutger var redan då stabilt inne på sin diplomatkarriär. Han jobbade på SIPRI. Och även om han hade siktet inställt på forskarutbildningen var det ingen tvekan om att det var jobbet som kom i första hand.
Dag hade från början tyckt bra om Rutger. De hade visserligen inte pratat så mycket med varandra, men ändå utvecklades något slags tyst överenskommelse om att de skulle fortsätta att hålla kontakten.
Så fick då Rutger syn på Dag. Hans ansikte sken upp och han rusade fram och slog sina väldiga björnramar om honom.
”Vad roligt att se dig!”
Dag kände sig nästan generad inför Rutgers starka känslor. Men de verkade ju äkta. Han gillar mig nog även om jag inte riktigt förstår vad han tycker sig få ut av våra sällsynta sammanträffanden, tänkte Dag.
”Gick resan bra?”
”Jo, som du ser störtade vi under ordnade former”, sa Dag.
”Det var väl tur det”, sa Rutger skrattande. ”Kom nu så går vi in.”
Rutger hade föreslagit att de skulle träffas på Café de Paris, för han menade att där serverade Genèves bästa entrecote. Och Dag hade inte protesterat även om han inte var någon köttälskare. De fick snabbt beställa sitt vin och sin mat trots att det fanns många gäster. Uppenbarligen behandlades Rutger som en ärad stamgäst.
”Hur har du haft det sen sist då?”
”Rätt jobbigt”, sa Rutger, och såg bekymrad ut. ”Erika har gått ifrån mig. Hon blev plötsligt förälskad i någon konstnärstyp som hon träffade på ett galleri.”
”Säger du det.”
”Jag fattade ingenting. Jag tyckte ju att vi hade en bra relation. Hon tyckte visserligen ibland att jag jobbade för mycket, men vi hade ändå många fina stunder tillsammans.”
”Ja så vitt jag minns verkade ni ju rätt samspelta, men jag fick också intrycket att hon inte alls förstod eller uppskattade ditt patos. Jag menar att du verkligen lägger ner hela din själ i arbetet på nedrustningsdelegationen.”
”Nej det har du säkert rätt i. Även om jag inte märkte det, eller rättare sagt inte trodde att det var så viktigt.”
Rutger fick tårar i ögonen.
”Hon förstod tydligen inte att jag älskade henne på mitt lite kärva sätt.”
Dag sträckte ut sin hand och la den på Rutgers.
”Jag förstår hur du känner. Det är en djävla smärta i att få sin kärlek avvisad som skit.”
”Ja fy fan vad du har rätt”, suckade Rutger. ”Men det är ju tur att barnen är utflugna. Och när jag väl har hämtat mig så träffar jag säkert någon ny kvinna.”
”Hur tänker du kring det”, sa Dag.
”Ja skulle jag tänka med könsorganet skulle jag säkert börja uppvakta unga flickor”, sa Rutger, och plirade med sina små ögon. ”Men jag har faktiskt ingen lust att börja på ny kula igen med småbarn och hela faderullan. Så jag får väl försöka hitta någon i min egen ålder och situation. Damer i femtioårsåldern som aldrig varit gifta känner jag mig rätt skeptisk mot. Men det är kanske bara en fördom.”
”Nja jag vet inte”, sa Dag. ”Det är väl en rimlig förmodan att ogifta personer i femtioårsåldern har något slags känsloproblematik i bagaget som förklarar att de aldrig har gift sig. Men det behöver ju å andra sidan inte betyda att alla kvinnor med den bakgrunden är olämpliga som livspartner till dig.”
”Nej det är ju riktigt förstås. Jag får väl avvakta och se hur det hela utvecklas.”
”Hur har Erika det då?”
”Jag vet inte så noga. Vi har inte haft så mycket kontakt på sistone. Men senast jag pratade med henne sa hon att hon var fantastiskt lycklig. Att kontakterna i konstnärskretsarna hade öppnat en ny värld för henne.” Rutger såg nästan hånfull ut.
”Tror du henne inte?”
”Jo det gör jag väl. Men jag förstår egentligen inte varför den där världen, om den nu är så märkvärdig, inte kunnat öppna sig för henne även om jag varit kvar i hennes liv. Jag har väl aldrig haft något emot konst?”
Rutger lät indignerad.
”Nej säkert inte”, sa Dag. ”Men det hon försöker säga är nog att hon kan dela sin nye mans värld, men att hon aldrig riktigt förstod eller uppskattade den värld som du kunnat inviga henne i.”
”Det har du nog dessvärre rätt i”, sa Rutger. ”Men ibland undrar jag om jag verkligen gav henne en chans. Jag bidrog nog till att stänga in henne i en barn- och väninnevärld. Men jag förstod inte bättre.”
Nu kom tårarna igen.
”Ja du Rutger”, sa Dag, ”det är inte lätt att finna sig i livets gång. Att stå där med sin otillräcklighet. Arg och förtvivlad omvartannat.”
”Nej det skall gudarna veta. Hur har du det själv då? Du kommer från Prag, eller?”
”Ja det gör jag. Det var slutförhandling på ett ypperligt kontrakt som vi sytt ihop med tjeckiska televerket. Och det fina i kråksången är att IBM är med i affären”.
”Så firman går som smort”, sa Rutger, nöjd över att ha lyckats få in samtalet på ett mindre plågsamt spår.
”Ja verkligen”, sa Dag. ”Men har jag inte sagt att jag skall hoppa av.”
”Nej”, sa Rutger. Och han förstod av Dags uppsyn att detta inte hade varit ett enkelt beslut. ”Men vad skall du göra då?”
”Jag skall ägna mig åt politik. Jag är faktiskt nominerad på valbar plats till riksdagen.”
”Vad fan säger du? Skall du ge dig in i politiken.” Rutger verkade nästan upprörd. ”Du är ju en rakryggad och rätlinjig person. Hur skall du kunna stå ut med att jobba med politik i dessa förvirrade tider. Ja, jag vet att du varit lite engagerad i kommunalpolitiken, men riksdagen.” Rutger suckade djupt. ”Då måste du ju underordna dig kortsiktiga partitaktiska manövrer. Tror du verkligen att du kommer att stå ut med det?”
”Du tar då i”, sa Dag.
”Ja det här är väl laddat för mig”, sa Rutger. ”Jag har ju sniffat en del på moderaterna när jag varit hemma på UD. Men även om jag tyckte att många av deras synpunkter var kloka så försvann på något egendomligt sätt den känslan så fort jag tänkte svälja hela paketet och börja engagera mig på allvar.”
”Det är inte svårt att förstå”, sa Dag.
”Är det sossen i dig som talar”, sa Rutger lite spetsigt.
”Nej, nej. Jag begriper precis vad du menar. Jag har brottats med samma problem. Och ju närmare tidpunkten kommer för mitt avhopp desto jobbigare känns det.” Dag tog en paus, och så sa han med ett bekymrat ansiktsuttryck: ”När jag fattade beslutet kändes det solitt, men nu är jag i verklig gungning.”
”Men varför fattade du beslutet att hoppa av? Om jag förstått dig rätt har ju firman gått allt bättre de senaste åren.”
”När jag är i det här sinnestillståndet undrar jag förstås själv över det”, suckade Dag, ”men jag har egentligen alltid varit kluven. Huvudet i tekniken och hjärtat i politiken. Och det var ju därför som det blev både Tekniska högskolan och tre betyg i statskunskap.”
”Jo, jo”, sa Rutger. ”Men om du nu är kluven varför skall du då satsa fullt ut på politiken. Vore det inte lika bra att fortsätta som vanligt.”
”Alla viktiga beslut har ju något irrationellt över sig”, sa Dag. ”Jag bara kände att jag måste ge mig politiken i våld.”
”Ja men vad är då problemet”, sa Rutger.
Dag visste inte riktigt vad han skulle säga. Han smuttade på sitt vin, tittade på Rutgers grovhuggna ansikte och tänkte för sig själv: Han älskar inte politiken, det är det som är problemet.
Rutger verkade störd över tystnaden och sa, ”du kanske tycker att jag inte förstår dig?”
Dag skrattade till, och kände med ens att han förstod var skon klämde. ”Det är nog ingen fara med det Rutger, det är bara ett par saker som står i vägen.”
”Vad menar du?”. Rutger lät uppriktigt förvånad.
”Jo jag tror faktiskt att du egentligen brottas med samma problem som jag, och att det därför stör dig att jag dragit en annan slutsats än du.”
”Nja, det undrar jag”, sa Rutger.
”Slingra dig inte nu”, sa Dag. ”Jag tror att du börjar tvivla på ditt eget beslut att inte ägna dig åt politiken när du får höra vad jag tänkt göra, och att det är därför som du biter dig fast vid frågan om varför jag beslutat att ge mig in i politiken trots att detta inte längre är en riktigt aktuell fråga. Jag har ju fattat mitt beslut och måste löpa linan ut.”
”Det som stör mig mest är Ulfs karriär”
”Dinkelspiel, menar du.”
Rutger nickade, och såg dyster ut. ”Jag borde ha slagit följe med honom när jag hade chansen.”
”Det är inte för sent än Rutger.”
”Äsch. Det är klart att det är. Men det är förmodligen lika så bra. Jag är ingen politikertyp. Fila på lagstiftningsdetaljer skulle jag förstås klara av, men torgmöten och annat i den stilen är inget för mig.”
”Då så”, sa Dag.
Rutger kände sig på något sätt lättad och sa, ”men om problemet nu inte är att du beslutat engagera dig i politiken, vad är det då som bekymrar dig?”
”Nu börjar vi närma oss pudelns kärna”, sa Dag. ”Men först vill jag beställa dessert.”