Betala mer och få sämre resultat

SvD:s utmärkte ekonomi reporter Andreas Cervenka fick mig på spåret. I sin artikel Bonuskramarna på börsen missar målet diskuterar han skamlöst höga bonusar och löner för näringslivseliten och det ryggmärgsmässiga försvaret för dem. Cervenkas kommentarer dryper av ironi:

Häromveckan var det dags igen efter SvD Näringslivs avslöjande om de 74,5 miljoner kronor som Electrolux nye vd Keith McLoughlin kan få under sitt första år.

Electrolux ordförande Marcus Wallenberg förklarade myndigt att det är vad det kostar och man kunde nästan se framför sig hur vice ordförande Peggy Bruzelius himlade med ögonen när hon föreläste kring det självklara i att en sån kille inte kunde flytta till trista mörka Sverige och jobba för företrädaren Hans Stråbergs slavliknande lön på nära 20 millar om året.

Så fortsätter det år efter år. Nya rekordlöner följs av hård kritik som bemöts med ännu fler rekordlöner. Vd-ersättningarna ökar snabbast av alla i samhället, bonusprogrammen blir större och fiffigare.

Man får ofta intrycket av att bolagen befinner sig i en slags ständig gisslansituation. Höjs inte de svenska vd-lönerna så kommer köerna av emigrerande direktörer att ringla vid gränserna hette det på 90-talet.

Betalar vi inte bonusar, även när vi gjort bort oss, kommer våra stjärnor att sluta, snyftade bankerna efter finanskrisen. Alltid med samma motivering. Utan bonus inga resultat. Utan monetär näring dör våra sköra plantor.

Men det verkligt intressanta är inte dessa giftigheter som naturligtvis kan avvisas som ovanligt vänsterinriktade åsikter för att komma från en SvD-skribent. Utan att Cervenka backar upp sina bedömningar med solida rön från motivationsforskningen. Han har läst Daniel Pinks bok Drive (som nyligen kom på svenska och då har titeln Drivkraft: den överraskande sanningen om vad som motiverar oss) och funnit att den visar att pengar inte är särskilt bra om man vill motivera människor att göra sitt bästa. För mig som brukar säga att “utöver ett rimligt tillfredsställande av mänskliga basbehov fungerar pengar mer och mer som knark, dvs. att det behövs störrre och större doser för att en ögonblicks tillfredsställelse skall infinna sig” är detta ljuv bekräftande musik så jag gjorde lite ytterligare efterforskningar om Daniel Pinks ståndpunkter och fann då bl.a. följande lysande TED-video.

Kosovo i EU-kuvös

Så har då Kosovo fått något slags självständighet. Detta är alltså det senaste inslaget i den utomordentligt problematiska bouppteckningen efter Tito. Det fanns uppenbarligen häpnadsväckande mängder tillbakatryckt hat i det gamla Jugoslavien som kunde väckas till liv och blomma ut i fullfjädrad krigisk separatism bara Tito lämnade det jordiska.

Politisk psykologi har alltid intresserat mig. Jag tycker helt enkelt att det är oerhört fascinerande att se hur olika grupper uppfattar sina intressen och hur de artikulerar, försvarar och främjar dem. Och hur dessa olika grupper kan förete i stort sett alla symptom från den individualdiagnostiska psykiatriska manualen från lättare till allt svårare neuroser och rent av psykoser och oförblommerad psykopati.

Det som förundrar mig mest är hur lätt individerna väger mot de väldiga kollektiva emotionella krafterna. I fallet med Jugoslaviens sönderfall sveptes ju sansade personer och synpunkter snabbt undan av ett virvelstormsliknande vanvett som fick de flesta att tappa omdömet. Nu framstod plötsligt de flesta frågor av betydelse som möjliga att hantera endast om man, dvs. en viss folkgrupp, fick sköta sig själv utan varje samröre med de andra anstötliga folkgrupperna som man under Titotiden motsägelsefullt nog hade samverkat med under tillsynes någorlunda städade former.

Idén att de andra var så djupt anstötliga, ja gravt omänskliga, att vi som är självutnämnt goda och kloka måste få sköta våra angelägenheter helt själva blev en idé som snart tedde sig lika kraftfull som sexualdriften. Och Jugoslavien slets sönder i en plågsam process av hat och våld och nyfödda och nationalistiskt exalterade småstater.

Denna process har nu slutligen frambringat Kosovo. Som nationalstatsfödelse betraktad är det väl så nära missfall som något kan komma. Och det fortsatta livet är av allt att döma helt beroende av om EU-kuvösen kommer att fungera. (Rolf Gustavsson, Richard Swartz och Inger Hedström har skrivit eftertänksamt om denna fråga)

Det är med hänsyn till konfliktens historia och hur händelseutvecklingen varit sedan Titos tid inte svårt att förstå varför den nuvarande situationen uppkommit. Men den intressanta frågan är vad som förebådas av det konfliktfyllda nuläget. EU-optimisterna ser ju hur det kloka EU-ledarskapet skall leda till en framtid där ett blomstrande Kosovo på god fot med ett lika blomstrande Serbien båda beviljas inträde i ett välmående och politiskt välskött EU. Men hur realistiskt detta är kan man verkligen fråga sig. Inte minst därför att idén om etniskt grundade stater är högst tvivelaktig i vår globala tid. Är det verkligen framsynt att i en värld som är ett lapptäcke av olika folkgrupper lyfta fram Kosovo som en nödvändig statsbildning? Vilket är budskapet till länder där flera folkgrupper lever? Själv tycker jag det ligger mycket i Kants kategoriska imperativ, dvs. idén att man bara skall göra sådant som kan upphöjas till allmän lag. Och i ljuset av detta kategoriska imperativ kan man ju tycka att EU i konsekvensens namn borde stödja ett fritt Baskien och dessutom sluta att kräva ett enat Cypern och stödja bildandet av en kurdisk stat, ett fritt Tjetjenien och ett fritt Tibet. Och varför skall vi ha ett enat Irak?

Den fråga man kan ställa efter Kosovo är alltså: Kan inte alla som vill få slå upp egen butik?

För min egen del anser jag att problemet ligger på en annan nivå. Kosovo avslöjar en människans och mänsklighetens hjälplöshet när det gäller konfliktlösning. En hjälplöshet som finns på alla livets områden. Och trots att många av oss vet att det bara finns gemensamma problem och konflikter och att dessa bara har gemensamma lösningar så vet vi inte hur vi skall hantera de gensträviga parter som absolut inte vill spela en konstruktiv roll.

Hur gör man i det aktuella fallet för att gestalta en politisk process kring Kosovoproblematiken som även Serbien accepterar. Det är den centrala frågan, och jag ställer mig högst tvivlande till att den nuvarande processen kommer att bli speciellt effektiv och konstruktiv. Men jag har förstås inget emot att ha fel.

———————————-
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,