På väg mot en ny civilisation – Kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari 19.00

Fredsrörelsen på Orust har ambitiösa föreläsningsprogram. Temat för vårens program är Hur skapas en fredskultur? Och bland föreläsarna märks celebriteter som Stina Oscarson och Birger Schlaug. Jag har fått förmånen att inleda detta vårprogram med en föreläsning med titeln På väg mot en ny civilisation – från gårdagens visioner till framtidens. Utgångspunkten för mina reflektioner är förstås min senaste bok Vart är världen på väg? Och i pressreleasen om föreläsningen står att läsa att

Karl-Erik Edris skriver och talar som en lärd idéhistoriker och framställer sina rön och tankar på ett föredömligt enkelt språk. Vad kan vi, bör vi lära av historien? Hur kan var och en av oss bidra till att “skapa den nya civilisationen”?

Den beskrivningen stämmer väl någorlunda väl även om jag inte ser mig själv som någon lärd idéhistoriker. Jag vågar dock lova att jag kommer att bjuda på intellektuell underhållning. Även om ämnet är allvarligt så behöver varje publik få chansen att skratta gott och hjärtligt. Och förhoppningsvis blir det lite inspiration också.

Föreläsningen äger rum på kulturhuset Kajutan i Henån, 4 februari kl. 19.00.


——
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Paris och hjärtats nödvändiga revolution

När något så vedervärdigt händer som terrordåden i Paris så är den första fasen enklast för alla som inte är personligen berörda eller inblandade. Så gott som alla kan omedelbart förenas i medkänsla med dem som drabbats. Men den känslan är ofta ganska kortvarig. Det dröjer alltså inte länge förrän den fas startar då det sakta men säkert visar sig hur man förhåller sig på ett djupare plan. En första reaktion kan vara att börja känna sin egen rädsla. Ingen längtar efter att bli skjuten eller sprängd i luften bara för att man råkade befinna sig på fel plats. Och då är det lätt att olika typer av misstänksamhetsdrivna schabloner tar över tanke- och känslolivet. Man börjar instinktivt undvika vissa typer av människor och situationer för att man tror att det ökar sannolikheten för att man skall klara sig ifall något nytt dåd inträffar.

Men samtidigt är den här typen av halvt om halvt omedveten rädslodriven självkontroll påfrestande. Så behovet att lätta på det inre trycket genom att rikta sin oro och ångest utåt stiger väsentligt. Så börjar sökandet efter syndabockar. För syndabocken har i fantasin den magiska förmågan att erbjuda lättnad för inre spänningar. Och många varianter av syndabockar formas. Majoriteten riktar sig säkerligen mot den ideologiska miljö som föder terrorister av det slag som utfört dåden i Paris. Man ondgör sig över deras förfärliga ondska och önskar att de skall oskadliggöras fullständigt så att friden och lugnet kan återskapas. Och man anser förstås också att jakten på möjliga dylika representanter för ondska i en ens egen närmiljö skall intensifieras. Drömmen om ett slags ”slutlig lösning” på problemet hägrar. Medan andra tycker att Västerlandet inte har någon anledning att spela sårad oskuld. Man menar i stället att man får räkna med händelser likt terrordåden i Paris som tack för att man bakom en fasad av falskt prat om humanism och universella värden för krig – för tillfället främst i Mellanöstern – för de föga ädla mål som har sin grund i Västerlandets generella hållning att liera sig med korrupta eliter i andra länder för att tjäna grova pengar på deras naturresurser och underbetalda arbetskraft. Med den hållningen kan ett självrättfärdigt hat mot Västerlandet och dess värden, och en nästan med Stockholmssyndromet liknande förståelse för olika terrorideologier, kännas bra.

Det problematiska är att syndabockstänkandet aldrig löser de problem som det inriktas på. I själva verket förvärrar syndabockstänkandet situationen ytterligare. Det är ett symtom på rädsla, och rädsla driver misstänksamhet, splittring och i förlängningen ett självrättfärdigt hat som i värsta fall leder till fler krig och terrorattacker. Därför gäller det enligt min mening att komma förbi syndabockstänkandet. Och det är en individuell sak. Det är i ens eget hjärta som porten bortom syndabocktänkandet finns. Det gäller att allra minst få upp den porten på glänt och åtminstone få en aning om den djupa ovillkorliga kärlek vars källa vi alla är uppkopplade mot. Den kärlek som säger att vi människor är lika. Och att om vi hedrar denna insikt genom att behandla varandra med respekt och bygga en samhällsordning för alla där friheten, jämlikheten och broder/systerskapet i form av rättvisa och solidaritet står i centrum så finns ingen grund för krig och terrorism.

Vi skapar våra egna helveten, men vi har också makt att skapa en värld som gör våra bättre sidor full rättvisa.

—–
Andra bloggare om , , , , , , , , ,