Wilfrid Stinissen – en vis katolsk munk

För snart en månad sedan kommenterade jag här på bloggen en recension i SvD av Göran Skyttes och Wilfrid Stinissens bok Ansikte mot ansikte. Recensenten hade en hel del invändningar som gjorde mig intresserad av boken. Så jag köpte den. Fick den t.o.m. signerad av Göran Skytte. Och nu har jag läst boken.

Den är utan tvivel fascinerande. Av allt att döma riktar den sig främst till personer som är bekännande kristna eller funderar på att bli det. Den kräver nämligen att man har viss vana vid – eller i varje fall inte en motvilja mot – att tänka över sig själv och sitt liv i kristna termer. Att man alltså tycker att det faller sig någorlunda naturligt att se på sig själv utifrån ett kristet perspektiv på de stora livsfrågorna.

Personligen är jag inte kyrkligt aktiv, men jag är tillräckligt bevandrad i kristet tankegods för att lätt kunna läsa boken. Och det första jag kunde konstatera är att den inte alls är så teologiskt analyserande som åtminstone jag förleddes tro av recensionen i SvD. Boken består av ett enkelt samtal mellan Göran Skytte och kamelitmunken Wilfrid Stinissen. Ett samtal som för mig tar formen av lärjungen som söker mästaren. Den som väntar sig att samhällsjournalisten Skytte skall med sin i andra sammanhang ådagalagda heta påstridighet pressa Stinissen i olika kontroversiella och politiskt korrekta frågor blir därför besviken.

Skytte närmar sig alltså Stinissen med ett påtagligt inslag av respektfull underdånighet. Som jag uppfattar det finns det en klar intention att denna hållning skall underlätta för den vanlige kristet intresserade sökaren eller den vanlige församlingsmedlemmen att identifiera sig med Skytte. Att hans roll alltså är att vara identifikationsobjekt för den som ärligt skulle önska andlig vägledning av Stinissen. Och detta är förstås orsaken till att SvD:s recensent kritiserar Skytte för att söka bekräftelse.

Enligt min mening är detta grepp mycket riskabelt. Men i just det här fallet är det helt igenom lyckat. Och det har en enkel förklaring. Wilfrid Stinissen håller för upplägget ifråga. Han är en man stöpt i den bästa kontemplativa grenen av den katolska traditionen. Och han framstår boken igenom som en ytterst ödmjuk och klok medmänniska. Ja vis. En man verkligen värd att lyssna till.

Detta blev för mig huvudbehållningen av boken. Att jag genom Göran Skyttes försorg fick klart för mig att det i svensk kristenhet åtminstone finns en vis fullblodmystiker som vet vad han talar om. Det finns så många kyrkans män och kvinnor som delar med sig av vad de läst innantill på sina teologiska seminarier. Stinissen är förstås beläst, men genom år av intensiv djupmeditation har han kommit i kontakt med verklighetens essens. Därför talar han från hjärtat, och visar att han är en man genomsyrad av insikt om kärlekens befriande kraft. Naturligtvis en smula insnärjd i teologiska standardtankar, men ändå en imponerande gestalt.

Göran Skyttes hemsida
——————————————-
Andra bloggare om

, , , , , , , , , , , ,

En klok bok om Gud?

Läste just en recension i SvD av Göran Skyttes senaste bok Ansikte mot ansikte med undertiteln Samtal om kristen tro. Samtalen utspelas mellan Skytte och karmelitbrodern Wilfrid Stinissen och är tydligen så ömsesidiga att Stinissen anges som medförfattare. Recensionen har rubriken Skytte söker bekräftelse. Elisabeth Hjort har skrivit denna recension och hon finner ett flertal allvarliga invändningar. Det hon framförallt retar sig på är Stinissens övertygelse om att

det förflutna kan förändras, eller rättare sagt “Gud kan göra en katadral av grus”.

Hjort förklarar att Stinissen menar att

Det finns inget så svårt och plågsamt i en människas historia att det inte kan vändas i meningsfullhet. Här lämnar jag in en högljudd protest. Av samma anledning som jag misstror människor som påstår att dom aldrig ångrat något de gjort i livet finner jag denna kristna jakt på mening otillständig.

Och sedan proklamerar hon sin tro på existensen av sådant “som verkligen var meningslöst, det som aldrig borde blivit”. Och hon åberopar Birgitta Trotzig i sammanhanget som föredömlig i sin hållning eftersom hon sägs

vidkänna det tomma, det komplett värdelösa lidandet som bara är. Oförklarligt, stumt. Och en del av den kristna erfarenheten.

I sin argumentation för existensen av absolut och orubblig meningslöshet ger också Elisabeth Hjort uttryck för uppfattningen att Skyttes och Stinissens kristendom innebär en nedtoning av det radikala (kristna) budskapet “om döden som en perversion och fiende” och att hennes huvudinvändning mot Ansikte mot ansikte därför är

att den uttrycker en tro som slutit fred med döden i förtid.

Denna kritik gör mig mycket intresserad av boken ifråga. Elisabeth Hjort inser tydligen inte att hon i sitt framhävande av existensen av absolut och orubblig meningslöshet intar en position där hon sätter sig till doms över Gud. Att hon indirekt påstår att Gud helt enkelt misslyckats med att skapa en tillvaro där allt genomsyras av en meningsfullhet som ger människan möjlighet att i ödmjukhet mot Guds skapade ordning hantera sitt lidande så att hon steg för steg öppnar sig för den kärlek och mening som genomsyrar allt. Att hennes perspektiv utesluter en inre andlig omvandlingsprocess, som naturligtvis kan vara närmast ofattbart plågsam, där man släpper taget om sina egna föreställningar och öppnar sig för Guds perspektiv och mening.

Jag blir t.o.m. så intresserad av boken att när blogginlägget nu är färdigskrivet så blir min nästa åtgärd att jag helt enkelt köper den. Här kan man få den signerad. Men vanlig internetbokhandel fungerar förstås också (t.ex. här och här).
—————————————–
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , ,

Skyttes selektiva bibelläsande

Läste just Göran Skyttes kolumn på ledarsidan i gårdagens SvD. Han är ofta uppfriskande i sin kantiga påstridighet. Och sedan han blev bekännade kristen driver han sina kristet färgade högerpolitiska teser med en iver som minner om hans ungdoms engagemang för vänsteridéer. Denna gång ondgör han sig över några tal av Lars Ohly under rubriken Mannen som kan bli Monas minister. Han säger sig bli mörkrädd över vad han läst och kanske särskilt över något som Ohly sagt i ett tal på en kongress för ett fackförbund. Skytte skriver:

Talet inleds med ordet “kamrater” och utvecklas sedan till ett massivt angrepp på allt som är privat företagande. Han närmast demoniserar det privata näringslivet, det privata vinstintresset framställs som Store Satan bakom allt ont.

Personligen är jag inte någon av Lars Ohlys sympatisörer, men det intressanta från mitt perspektiv med detta lilla Skyttecitat är att det visar att han faktiskt är mer högerman och marknadskramare än han är kristen för annars skulle han väl ha dragit sig till minnes vad som står i Första Timotheosbrevet 6:10: “Kärleken till pengar är roten till ont”, eller i språkdräkten från 1917 års översättning: “Penningbegäret är en rot till allt ont”.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , ,