Var är havren?

Sände just ut ett nyhetsbrev där huvudartikeln var en lite mer allmän och filosofisk betraktelse över den pågående ekonomiska krisen. Den har den måhända något förbryllande titeln Var är havren? och lyder som följer:

Pengar är ett svårt ämne. De är abstrakta. Sedlar i handen eller i madrassen är förstås lite mindre abstrakt än olika kombinationer av ettor och nollor, som ju är ”substansen” i det digitala penningflödet. Men varför har pengar ett värde? För egen del lärde jag mig detta på den lilla bondgård som jag är uppväxt på. Som liten grabb förstod jag ju att pengar var viktigt om man ville skaffa sig något som man inte hade. Men varför fanns det inte alltid pengar till allt som gick att önska? När jag funderade över det förstod jag att pengar inte har något värde i sig. Skall de alls ha något värde måste det finnas något bakom dem som är reellt värdefullt annars är de bara värda papperet som de är tryckta på. Och i den värld där jag fanns som liten grabb handlade det om hö, mjölk, ägg, spannmål, griskött etc. Fanns inte detta så fanns inga pengar. En insikt som jag formulerade som ”pengar är havre”.

Nu har vi en stor och av allt att döma svårbegriplig ekonomisk kris som väcker rädsla över hela planeten. Ingen vet riktigt hur det hela skall hanteras. Men vilket är egentligen problemet? Enkelt uttryckt kan det beskrivas som en fråga, nämligen ”var är havren?”. Vi har en ekonomi där vi av olika föga smickrande anledningar tillåtit oss att å det grövsta tappa kontakten med de reella värden som måste finnas bakom pengarna. Drivna av penningsugenhet har vi funnit sätt att få mer pengar, och så länge vi inte bekymrar oss om havren – dvs. vilka värden som fanns bakom pengarna – känner vi oss rika. Men skillnaden mellan penningrikedom och havrerikedom kan inte vara hur stor som helst. Då blir nämligen havrefrågan akut. Alla ställer sig plötsligt frågan vilket är pengarnas (och naturligtvis aktiernas, obligationernas, optionernas etc. etc.) reella ”havrevärde”. Ångesten sprider sig. Det känns rent av som att alla värden kan vara på väg att försvinna. Men så är det förstås inte. Havre är fortfarande havre. Och när det hela lugnat ner sig så har vi i bästa fall bara förlorat de värden som vi inbillade oss att vi hade.

Det den nuvarande krisen handlar om på ett djupare plan är spelreglerna för vårt nuvarande ekonomiska system. Som det är nu är utrymmet för penningekonomin att tappa kontakten med ”havrevärdet” alldeles för stort. Detta är en problematik som vi inte bör ta lätt på, för när skillnaden mellan ”penningvärde” och ”havrevärde” drivits över en viss gräns kan resultatet bli att penningekonomin brakar ihop och landar i bytesekonomins reella värden.

Jag säger inte att vi är där nu. Men jag utesluter inte att om vi är tillräckligt rädda och kortsynta så kan vi hamna där, åtminstone för en tid. Ur ett övergripande perspektiv är det emellertid alldeles klart att det som behövs i den nuvarande krisen är globala systemförändrande reformer som gör att vi får ett ekonomiskt system som tyglar finansmarknadernas tendens att regelbundet föröda den reella ekonomin (havreekonomin) i försöken att säkra de fiktiva värden som man suggererat sig till att tro att man ägde. Reformer som dessutom måste vara inriktade på att ekonomin skall möjliggöra drägliga och rimligt rättvisa levnadsomständigheter för alla människor på vår jord inom ramarna för de ekologiska realiteter som gäller på vår hemvist i kosmos.

Rättvisa och måttlighet är värden för en ny tid!

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Om konsten att ropa hej…

Räddningspaketet klart. Nu skall det dras en lättnadens suck. Eller kommer vi bara att under en kort tid roa oss med att glatt ropa hej innan vi är över bäcken. Expertrösterna är många. Låt mig bidra med en röst från Money and Markets som ägnar sig åt rådgivning åt investerare. Det är Martin D. Weiss som skriver följande i en synnerligen intressant betraktelse betitlad Last Chance for the Truth:

The financial crisis will continue and will deepen one way or the other. At this late date, there’s nothing they can do to prevent it.

Whether Congress succeeds in passing legislation this weekend or not … whether the package is strong or weak … whether Monday’s market brings euphoria or panic …

No one can set back the clock ten years. No one can reverse the debt bubbles already created. No one can undo the structural damage already done. The bad debts, like the truth, must come out.


SvD1
, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2
————————————-
Andra bloggare om , , , , ,

Obama börjar få upp den retoriska ångan igen

Under primärvalskampanjen visade Barack Obama gång efter annan att han var en engagerande mästerretoriker som skapade en entusiasm som väckte global uppmärksamhet. Men sedan han väl vann slutstriden över Hillary Clinton verkar allt ha blivit lite gråare och lite mer konkret. Inte ens talet när han accepterade sitt partis nominering nådde de riktiga retoriska höjderna. Och i kampen mot McCain har det heller inte riktigt velat tända till.

Men med valvinden i ryggen börjar uppenbarligen något hända. Lyssna bara på detta tal.


———————————
Andra bloggare om , ,

Klokare tankar än Rothsteins

Häromdagen retade statsvetarprofessorn Bo Rothstein alla marknadsfundamentalister med sin debattartikel i SvD betitlad Nyliberalerna tysta så det dånar. Han driver där tesen att avsaknaden av en nordisk välfärdsmodell är en viktig orsak till den pågående amerikanska finanskrisen. Själv är jag väl inte så övertygad om det, även om det säkert är så att att en sådan välfärdsmodell skulle ha kunnat bidra stabiliserande på marginalen.

En klokare synpunkt än Rothsteins på den pågående krisen som jag just läste är Hazel Hendersons artikel Chicago Boy’s Curse Comes Home To Wall Street. Dess avslutande slutsats lyder:

The multi-trillion dollar “losses” on Wall Street are simply cancelling out their illusory “gains”. No amount of federal bailing and money printing can fill the black hole of unrealistic expectations created by faulty economics. Wall Street became a parasite on the real economy of Main Street and has spread its contagion around the world. The lesson is that financial markets must shrink; the non-bank investment firms’ business model is broken. (…)

The task now is to manage the downsizing of Wall Street and the global financial casino and redesign regulatory systems and markets to restore their useful but limited role in facilitating the production of useful, ecologically-benign goods and services in the growing green economies of the Solar Age. The truth is now in plain sight: there was no invisible hand! Markets and money are both shaped by legislation, central bankers, tax policies, subsidies, lobbying special interests and cronyism. Economics has always been politics in disguise. Money was confused with real wealth: educated healthy citizens and the basic productive eco-systems of our planet.

SvD
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Är det dags nu?

Jag har hittills inte brytt mig om att kommentera den pågående finanskrisen. Att den skulle komma var inte en överraskning för mig. Hur skulle det kunna gå på något annat sätt? USA:s omfattande och utdragna krig på kredit och att dess finanssektor lånat ut gigantiska belopp med inbillade säkerheter måste ju förr eller senare få sina konsekvenser.

Detta betyder inte att jag har följt vidlyftigheterna och omdömeslösheterna på finansmarknaderna så noga att jag kan berömma mig om att ha förutsagt att det pågående rabaldret skulle starta just nu. Men jag har länge varit av övertygelsen att det är en tidsfråga innan det globala ekonomiska systemet kommer att drabbas av en kris av systemomvandlade dimensioner. Och kanske har den krisen kommit nu.

Jag skrev t.ex. om saken i samband med förra presidentvalet i USA (dvs. 2004). Och jag vill gärna citera en passus ur ett nyhetsbrev från detta år:

Från mitt perspektiv ter sig emellertid situationen så här. Man kan tala vackert om den lysande framtid som stundar bara de nyliberala idéerna om hur den globala ekonomin skall fungera får fullt genomslag utan att obstrueras av ängsliga politiker med för liten tro på det absolut välsignelsebringande i den fria konkurrensen.

Men min historiska känsla säger mig att den nuvarande kapitalistiska epoken går mot sitt slut med samma säkerhet som den totalitära kommunismen en gång i tiden gjorde. Och detta slut är närmare än vi tror. De främsta förebuden är galopperande miljöproblem, skriande ekonomiska orättvisor och terrorism. Det som behövs är ett nytt ekonomiskt system som inte i första hand handlar om tillväxt för tillväxtens egen skull eller för att berika personer, företag och länder som redan har för mycket utan om rättvis fördelning av ett i ljuset av ekologiska realiteter rimligt välstånd.

Världen är i akut behov av omtänkande på det ekonomiska området. Och eftersom det inte finns någon makt på denna jord som är betydelsefullare för tilltron till den konventionella kapitalismen än USA så kommer med all sannolikhet inga vittgående förändringar att ske förrän USA självt får smaka den medicin som dess aggressiva näringsliv länge serverat andra. Det skulle med andra ord inte förvåna mig om det inom en inte alltför avlägsen framtid stundar stora ekonomiska svårigheter för USA (och därmed för världen i övrigt).

Skall den nödvändiga omdefinieringen av det globala ekonomiska systemet komma till stånd så måste det ekonomiska systemets motsvarighet till Vatikanen, dvs. USA, få i för sina egna medborgare oacceptabel utsträckning känna på de negativa konsekvenserna av det nuvarande systemet. Och när detta sker kommer det att behövas ett ledarskap som har medkänsla med den lilla människan, för det finns egentligen inget annat än små människor. Vi är alla svaga och beroende av varandra. Allt annat är tillfälligheter och illusioner.

Det jag tycker mig höra när John Kerry talar om ekonomi på ett sätt som ur det ekonomiskt-politiska perspektiv som dominerar debatten kan avfärdas som sedvanlig östkustsliberalism spetsad med en flirt med protektionistiska krafter är något som jag uppfattar som en beredskap att möta den framtid som de flesta hoppas inte skall komma. Att han som person kan vara rustad för att föra en politik som skulle kunna göra USA till en ansvarstagande och långsiktigt tänkande partner i det kalabalik- och omdefinieringsscenario för det globala ekonomiska systemet som jag anser vara oundvikligt. Och som därför inte bör förvärras genom att uppskjutas med hänvisning till maktelitens egenintresse, skygglappar och illusioner, utan bör påbörjas så snabbt som möjligt.

Mina förhoppningar om John Kerry kom ju som bekant snabbt på skam. Men det här citatet ger ändå en viss bild av min övergripande syn på det globala ekonomiska systemet och dess utveckling. Och det synsättet har jag inte funnit anledning att överge. Däremot är jag osäker på om den kris som nu inletts kommer att visa sig vara den systemomvandlande kris som jag menar att det globala ekonomiska systemet behöver för att framtiden skall bli någorlunda dräglig för människorna på vår jord. Den elit som gynnas av att det mesta fungerar som hittills kommer förstås att göra sitt yttersta för att fundamenta inte skall ändras. Om inte annat så framgår detta tydligt av kampen mellan Obama och McCain. På samma sätt som George Bush lyckades förvilla amerikanerna i gemen med sitt erbjudande om seger i kriget mot terrorismen så kan kanske John McCains envetna försök att slå pseudoförnyelsens blå dunster i valmanskåren vinna framgång. Men min känsla i nuläget är att det trots allt inte kommer att bli så enkelt för honom. Obama är tveklöst en starkare kandidat än Kerry.

Så kanske är det ändå så att vi har nått vägs ände och att den kris vi nu är i början av kommer att hålla oss i ett skruvstäd till dess att vi har spelregler på plats för ett ekonomiskt system som möjliggör en rimligt rättvis global ekonomisk utveckling inom befintliga ekologiska ramar och försättningar. Och att det kommer att falla på Barack Obama att tjänstgöra som ett slags vis ceremonimästare som möjliggör de nödvändiga konstruktiva globala förhandlingsprocesser ur vilket ett klokare ekonomiskt system än det nuvarande skulle kunna utkristalliseras.

Cynikern i mig tänker att så här kan det väl ändå inte gå. Människorna gör väl alltid det mesta av sina dåliga och kortsynta sidor. Eller finns det undantag?

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Tips till fördjupad förståelse av förhållandet mellan vetenskap och religion

Då och då skriver PC Jersild artiklar i DN avsedda att utgöra sofistikerad kritik av religionen och dess avarter. I dagens DN var det så dags igen. Under rubriken Änglarnas återkomst ägnar han sig åt att framhäva fördelar med vetenskapen och dess sakliga kunskapsorienterade hållning i kontrast mot olika uttryck för religiöst vanvett. Det som stör mig med denna artikel är att den trots sin obestridliga kunnighet och saklighet är grunt tänkt. Jersild tar som alltid för givet att vetenskapen handlar enbart om vetande och religionen enbart om tro. Något som i Jersilds föreställningsvärld borde borga för att religionen skulle tyna bort i det av vetenskapen genererade obarmhärtiga förnuftsljuset. Men så är det ju inte. Utan religionen frodas och är rent av på frammarsch. Och Jersild plågas av hur förnuftsvidriga religiöst motiverade hållningar, åsikter och handlingar bidrar till eländet i vår värld.

Att i ett kort inlägg reda ut förhållandet mellan tro och vetande och mellan vetenskap och religion låter sig inte göras. Låt mig i stället rekommendera Jersild och hans åsiktsfränder, men även övriga att läsa min senaste längre betraktelse i frågan. Den har titeln Vetenskap och religion – två vägar till mysteriets port. Och kan läsas från sidan 10 i mitt nyhetsbrev 2:2006.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Fler klokheter om det amerikanska presidentvalet

Göran Rosenberg är pålitlig i sin klokhet. I gårdagens DN publicerade han en subtilt tänkt betraktelse över Sarah Palins dragningskraft som alla bör läsa som inte nöjer sig med schablonföreställningar om vad som står på spel i det amerikanska presidentvalet. Schablonföreställningar som jag själv helt kort berörde i ett blogginlägg häromdagen. Rosenbergs artikel har titeln En overklig värld.

Jag kan dessutom tipsa om ett par andra djupt tänkta artiklar om presidentvalet. Den första är skriven av Deepak Chopra. Denne man har väl inte rykte om sig att vara något annat än en penningsugen new-age-guru, men i artikeln Obama and the Palin effect (och i uppföljaren Obama and the Palin effect (Part 2) visar han sig trots detta sitt rykte vara en klok betraktare av det politiska skeendet.

Dessutom är David Spanglers reflektion Winning Vs Building väl värd studier och eftertanke.
————————————-
Andra bloggare om , , ,

Revisorns lov

I en liten artikel i gårdagens SvD som uppenbarligen inte finns på nätet beskrivs några inslag i slutbetänkandet i utredningen om revisorer och revision. Ett förslag i utredningen är att 95 % av alla aktiebolag skall slippa revisor (hela utredningen). Syftet sägs vara att förenkla för företagen. Jag vet inte med säkerhet hur det är för andra, men jag kan säga att för min del saknar detta påstående helt innehåll. Därför vill jag nu sjunga revisorns lov.

Jag behöver min revisor. Inte nog med att hon är vettig och sympatisk, hon har aktuell kunskap om hur jag behöver sköta mitt aktiebolag så att jag inte riskerar att hamna i klammeri med rättvisan av ren okunskap. Jag köper alltså nödvändig kunskap av min revisor. Hon är dessutom kvalitetssäkrad genom sin utbildning och sin auktorisation.

Det jag inte förstår med den tänkta nya lagen är varför det hävdas bli enklare för mig att inte ha revisor. Den kunskap jag saknar och köper från min revisor får jag ju inte som genom ett trollslag av att sluta utnyttja hennes tjänster. Och jag har faktiskt annat att göra än att kontinuerligt uppdatera mig på den uppsjö av förändringar i lagtillämpningar etc. som ständigt produceras av politiker och byråkrater i skön förening.

Så för mig verkar syftet med den förväntade förändringen vara att försöka påverka marknaden för de tjänster som revisorerna tillhandahåller. Att man helt enkelt på bekostnad av revisorerna vill skapa jobb för redovisningsbyråer och allehanda konsulter, och dessutom för Skatteverkets kontrollanter och för olika andra instanser som bekämpar och beivrar ren ekonomisk brottslighet.

Visst kan man syssla med sådant. Men varför påstår man att detta skulle vara en betydelsefull förenkling för företagen. Ingen som är insatt i saken tror väl ändå på dylikt. Så om det inte blir ett uttryckligt revisorsförbud så kommer jag att behålla min revisor.

SvD, Revisorsnämnden,

———————————–
Andra bloggare om , , , ,

En psykologiskt skarpsynt författare

Läste i natt en intervju med en för mig helt okänd person, den israeliske författaren Etgar Keret. Under rubriken En synnerligen skruvad plats, syftande på det moderna Israel, träder en psykologiskt mycket skarpsynt man fram. Det är faktiskt en ren fröjd att läsa om hur han klart ser den psykologiska skuggsidan av att försöken att finna ett försonat perspektiv på förintelsen stelnat i en krampartad absolut skuldfrihet.

Därför har också Keret föga överraskande beskyllts för att vara antisemit. Och skälet var tydligen en omdebatterad TV-sketch som Keret beskriver så här:

Den handlade om ett israeliskt friidrottsgäng som är i Tyskland och tränar, och som vill att deras löpare ska få en något kortare bana, med tanke på Förintelsen och allt, och till slut lyckas de. Skuld fungerar, och det vet israeliska politiker som ju ofta använder Förintelsen som ett redskap. Därför blev det extra känsligt.

Att en man med sådan insikt når stora försäljningsframgångar särskilt bland unga ser jag som ett gott tecken. Att det finns en längtan efter att spänna av och leva i nuet. Av att bara vara människa bland människor i en allt globalare värld.

Boken som aktualiserade intervjun har titeln Åtta procent av ingenting. Den måste jag läsa.
———————————
Andra bloggare om , , , ,