Efter att ha roat mig med en ominstallation efter rejäla datorproblem är jag nu i läge att kommentera Sarah Palins tal. Jag såg det i natt. Det var retoriskt skickligt. Mycket skickligt. Dessutom var hon vid sidan av sina lovprisningar av John McCain synnerligen besk och dessutom hånfull i sin kritik av Barack Obama. Han framställdes närmast som en flitigt memoarskrivande intellektuell och vältalig fjant utan reell erfarenhet av den hårda politiska och exekutiva verklighet där Palin och McCain däremot har skördat sådana osannolika lagrar att det rimligen borde vara självklart för varje vettig människa att McCain är den president USA behöver.
Palin var heller inte särskilt noggrann med fakta. Hon gjorde t.ex. stort nummer av de fruktansvärda skattehöjningar som Obama står för. Att sanningen är den att han lovat skattesänkningar för alla utom de fem rikaste procenten av befolkningen besvärade inte Palin.
Utöver detta förmedlande hennes lätt gälla och lite spruckna och solarplexusdallrande röst en frän aggressivitet. Så det var säkert inte en tillfällighet att hon lämnade manus och frågade sin publik om skillnaden mellan “a hockey mom” och en pitbull. Och svaret var läppstiftet.
Det mest intressanta från mitt perspektiv med hennes och för den delen också Rudy Guilianis tal är att republikanerna uppenbarligen än en gång ämnar spela “rädslokortet”. Det kort som George Bush förvaltade med sådan skicklighet mot John Kerry. Och det är onekligen en intressant fråga om tillräckligt många amerikaner är beredda att gå på denna vals en gång till.
För dem som vill lägga 45 minuter på Sarah Palin följer här hennes tal i dess helhet:
Som en intressant kontrapunkt infogar jag också en kort och mycket belysande kommentar från Barack Obama.
AB, DN, SvD
———————————
Andra bloggare om Sarah Palin, John McCain, Barack Obama, presidentvalet