Kronofogden, Markoolio och EU:s skuldkrishantering

Ett inslag i den pågående finanskrisen som är minst sagt säreget är att man till länder som redan lånat för mycket erbjuder en lösning som består av ännu större lån. Jag har då för egen del alltid tänkt på Kronofogden och hur det skulle se ut om denna institution löste problemen för sina klienter på detta bisarra sätt. Nu har en av mina favoritskribenter på SvD, Andreas Cervenka, slagits av samma tanke. Han brukar inte skräda orden. Idag har hans betraktelse rubriken Konkursvarning för EU:s räddningsplan. I den redogör han på sitt som vanligt tillspetsade språk för det orimliga i att försöka rädda länder ur deras låneknipa genom att ge dem ännu större lån. Redan i ingressen klipper han till ordentligt

Bara en floskelavtrubbad EU-byråkrat kan kalla en blyväst för en livboj och förvänta sig att bli trodd. Politikernas räddning av krisande euroländer ser i själva verket ut att vara en enkelbiljett till den undergång de påstår sig vilja undvika.

Och för övrigt kryddar han sin framställning med konstateranden som

Nödlånen från EU med en ränta på 5,8 procent framstår som en lika långsiktig lösning som en kredit hos Hells Angels.

och

Istället för att lösa grundproblemet genom att staga upp vingliga banker används EU:s resurser till nödlån som tycks lika effektiva som att släcka en skogsbrand med Molotovcocktails.

och

På marknaden har domen redan fallit. Där räknas det kallt med att Grekland, Irland men även Portugal förr eller senare knäcks av skuldberget. Ländernas statsobligationer är lika populära som grönsaker från Fukushima och räntan uppe på ockernivåer

Själv tänker jag i sammanhanget på Markoolio av alla personer. Han skrev en gång i tiden en låt med titeln Mera mål. Han borde kanske engageras för att göra en ny variant med titeln Mera lån.

Men alldeles bortsett från detta excellerar Cervenka inte bara i skarpa formuleringar och ironier, han inser också vilka som kommer att få bära bördan

Krisstrategin har från börjat byggt på den heliga principen att de som lånat ut pengar ska skyddas till varje pris. Smärtan bärs bara av ena parten, låntagarna. Det blir extra problematiskt eftersom bankernas skulder blivit befolkningarnas.

När irländarna nu ska hosta upp ytterligare 24 miljarder euro, pengar som tas från pensionärer och dagisbarn, går fortfarande de som lånat ut 16 miljarder euro till bankerna i form av så kallade seniora obligationer helt skadeslösa. För att rädda banker i framförallt Tyskland och Frankrike från obehagligheter offras en hel generation invånare som måste tillbringa decennier med att betala av på skulder de själva inte skapat.

Och därför är hans rekommendation i stället något slags skuldsanering enligt mönster från Kronofogden. Det verkar ju inte vara det som ligger närmast till hands för dem som har den avgörande makten i situationen så därför nöjer jag mig med kommentaren att en sak är säker. Sista ordet är inte sagt.

—–
Andra bloggare om , ,

Var är havren?

Sände just ut ett nyhetsbrev där huvudartikeln var en lite mer allmän och filosofisk betraktelse över den pågående ekonomiska krisen. Den har den måhända något förbryllande titeln Var är havren? och lyder som följer:

Pengar är ett svårt ämne. De är abstrakta. Sedlar i handen eller i madrassen är förstås lite mindre abstrakt än olika kombinationer av ettor och nollor, som ju är ”substansen” i det digitala penningflödet. Men varför har pengar ett värde? För egen del lärde jag mig detta på den lilla bondgård som jag är uppväxt på. Som liten grabb förstod jag ju att pengar var viktigt om man ville skaffa sig något som man inte hade. Men varför fanns det inte alltid pengar till allt som gick att önska? När jag funderade över det förstod jag att pengar inte har något värde i sig. Skall de alls ha något värde måste det finnas något bakom dem som är reellt värdefullt annars är de bara värda papperet som de är tryckta på. Och i den värld där jag fanns som liten grabb handlade det om hö, mjölk, ägg, spannmål, griskött etc. Fanns inte detta så fanns inga pengar. En insikt som jag formulerade som ”pengar är havre”.

Nu har vi en stor och av allt att döma svårbegriplig ekonomisk kris som väcker rädsla över hela planeten. Ingen vet riktigt hur det hela skall hanteras. Men vilket är egentligen problemet? Enkelt uttryckt kan det beskrivas som en fråga, nämligen ”var är havren?”. Vi har en ekonomi där vi av olika föga smickrande anledningar tillåtit oss att å det grövsta tappa kontakten med de reella värden som måste finnas bakom pengarna. Drivna av penningsugenhet har vi funnit sätt att få mer pengar, och så länge vi inte bekymrar oss om havren – dvs. vilka värden som fanns bakom pengarna – känner vi oss rika. Men skillnaden mellan penningrikedom och havrerikedom kan inte vara hur stor som helst. Då blir nämligen havrefrågan akut. Alla ställer sig plötsligt frågan vilket är pengarnas (och naturligtvis aktiernas, obligationernas, optionernas etc. etc.) reella ”havrevärde”. Ångesten sprider sig. Det känns rent av som att alla värden kan vara på väg att försvinna. Men så är det förstås inte. Havre är fortfarande havre. Och när det hela lugnat ner sig så har vi i bästa fall bara förlorat de värden som vi inbillade oss att vi hade.

Det den nuvarande krisen handlar om på ett djupare plan är spelreglerna för vårt nuvarande ekonomiska system. Som det är nu är utrymmet för penningekonomin att tappa kontakten med ”havrevärdet” alldeles för stort. Detta är en problematik som vi inte bör ta lätt på, för när skillnaden mellan ”penningvärde” och ”havrevärde” drivits över en viss gräns kan resultatet bli att penningekonomin brakar ihop och landar i bytesekonomins reella värden.

Jag säger inte att vi är där nu. Men jag utesluter inte att om vi är tillräckligt rädda och kortsynta så kan vi hamna där, åtminstone för en tid. Ur ett övergripande perspektiv är det emellertid alldeles klart att det som behövs i den nuvarande krisen är globala systemförändrande reformer som gör att vi får ett ekonomiskt system som tyglar finansmarknadernas tendens att regelbundet föröda den reella ekonomin (havreekonomin) i försöken att säkra de fiktiva värden som man suggererat sig till att tro att man ägde. Reformer som dessutom måste vara inriktade på att ekonomin skall möjliggöra drägliga och rimligt rättvisa levnadsomständigheter för alla människor på vår jord inom ramarna för de ekologiska realiteter som gäller på vår hemvist i kosmos.

Rättvisa och måttlighet är värden för en ny tid!

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Om konsten att ropa hej…

Räddningspaketet klart. Nu skall det dras en lättnadens suck. Eller kommer vi bara att under en kort tid roa oss med att glatt ropa hej innan vi är över bäcken. Expertrösterna är många. Låt mig bidra med en röst från Money and Markets som ägnar sig åt rådgivning åt investerare. Det är Martin D. Weiss som skriver följande i en synnerligen intressant betraktelse betitlad Last Chance for the Truth:

The financial crisis will continue and will deepen one way or the other. At this late date, there’s nothing they can do to prevent it.

Whether Congress succeeds in passing legislation this weekend or not … whether the package is strong or weak … whether Monday’s market brings euphoria or panic …

No one can set back the clock ten years. No one can reverse the debt bubbles already created. No one can undo the structural damage already done. The bad debts, like the truth, must come out.


SvD1
, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2
————————————-
Andra bloggare om , , , , ,