Eurovisionsschlagern återigen en politisk spegel

Karl-Erik Edris

Det mest intressanta med Eurovisionsschlagern är som vanligt den politiska dimensionen.  Förra året skrev jag en utläggning om detta i ett blogginlägg med rubriken Eurovision Song Contest sedd med ett politiskt öga. Och i år har Ingrid Hedström på DN varit ute i samma ärende. Häromveckan skrev hon en intressant krönika – Melodifestivalen ett politiskt drama – där hon dels tog upp sin syn på de politiska implikationerna av den tyska segern ifjol och dels – med särskilt fokus på Grekland och Portugal – spekulerade kring hur den europeiska lånekrisen skulle kunna komma att speglas i ESC. Och häromdagen kompletterade hon dessa funderingar i en artikel med titeln Eurovisionsschlagern – en politisk tävling.

I mina spekulationer om utgången uteslöt jag möjligheten att Portugal, Grekland och för den delen också Irland skulle kunna vinna som ett slags kompensation för att ha levt över sina tillgångar. Och jag hade också svårt att tro att Frankrike, Tyskland eller Storbritannien skulle ”belönas” för sina insatser i Libyen. Jag spekulerade däremot över om Finland eller Ungern skulle ”behöva” vinna som ett slags påminnelse om sin europeiska tillhörighet i ljuset av sannfinnländare respektive Viktor Orbans beslut om en ny medielag och en ny konstitution. Men jag glömde det mest uppenbara i min ensidiga fokusering på det gamla Europa.

Den här gången blev det alltså en fläkt från världspolitiken som i stället blåste in i Eurovisionsschlagern. Och det jag syftar på är förstås den stora världspolitiska händelsen hittills i år – Usama bin Ladins öde i all ära – dvs. upproren i den islamiska världen. Azerbaijan är visserligen formellt sett en sekulariserad stat. Det är ju en gammal f.d. Sovjetprovins. Men befolkningen är till 99 % shiamuslimer. Och just i år av alla år vinner de. Det är inte svårt att förutse att mullorna i Iran kommer att få bekymmer med att under nästa år övertyga ungdomen om att vara ointresserad av grannlandets schlagerfestival i Baku.

Men inte nog med det. Jag är helt övertygad om att hela den muslimska världen kommer att känna lockelsen från evenemanget. Och för alla som inte vet det vill jag påmina om att Eurovisionsschlagern inte handlar om Europa i strikt geografisk mening utan om medlemmarna i EBU (Europeiska radio- och TV-unionen) och till denna organisations medlemmar hör Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Libanon och Jordanien. Länder som alltså får ställa upp i Eurovisionsschlagern om de själva så vill. 

Så låt oss glädjas åt Azerbaijans seger och denna till synes bagatellartade händelses stöd för frihet och demokrati i den islamiska världen. Och varför skulle vi inte tillåta oss att drömma om den inte allt för avlägsna dag då alla EBU:s medlemmar, inshalla, deltar i Eurovision Song Contest.

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB1, AB2, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, Exp5, Exp6, GP, HD1, HD2
——
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Människan är människans varg

Karl-Erik Edris 5 Comments

Dagen till ära funderar jag över varför vargen har blivit symbol för den natur- och ekologimedvetne moderne svensken. Inte en utrotningshotad, väldoftande och vacker liten blomma eller en skönsjungande men utrotningshotad fågel utan just vargen. Jag minns att det fordom vurmades en hel del för pandor som ju tvivelsutan är söta, men vad är det som gör vargen till en så hett omhuldad symbol för modern naturmedvetenhet. Landsortsbefolkning, som uppretad av vargens framfart bland hundar och andra tamdjur tjuvjagar varg, inramas i en berättelse där deras råa primitivitet och överdrivna rädslor kontrasteras mot den moderna sofistikerade urbana människans ekologiska insiktsfullhet.

Jag har i sak inget att bidra med till debatten för och emot vargen. Jag kan förstå att man kan tycka att naturen är så ställd under tryck från den moderna människans framfart att det behöver kompenseras på det ena eller andra sättet. Och att det kan finnas en närmast mytologisk eller ”religiös” längtan efter orörd natur som något odiskutabelt gott och bra och att även vargen har en plats i denna längtan efter Edens lustgård. Och på grund av att jag är uppväxt på en liten bondgård så förstår jag väl nyttoargumentens tyngd i vissa kretsar. Att få sina tamdjur dödade är ju liktydigt med att bli bestulen. Samtidigt kan det vara intressant att notera att ersättningssystemet för rivna får och renar, och dödade hundar knappast är lika välutvecklat och smidigt som när någon får sitt kontokort kapat.  

Men det jag som sagt har svårt att förstå är varför vargen blivit ett symboldjur för den moderna svenskens naturmedvetenhet. Ett skyggt och lömskt rovdjur. Och så kom jag att tänka på Thomas Hobbes, den gamle politiske filosofen. Han skrev på sin tid ”homo homini lupus”, dvs. människan är människans varg. Kan det vara så att vi människor undermedvetet förstår att vi symboliskt förhåller oss som ”vargar” både till oss själva och till naturen och att medkänslan med vargen är ett slags överförd medkänsla för oss själva och vår egen bekymmersamma framtid som ett ekonomiskt rovdjur som hänsynslöst skövlar naturen.

Om det är så, hoppas jag att vi skyndsamt inser att vi är lika utsatta som vargen. Och att tiden för symbolpolitik sedan länge är ute. I klartext räddar vi inte oss själva genom att rädda vargen. Utan vi måste se till att tämja ”vargen” i oss själva så att vår egen ekonomiska rovdjursverksamhet inhägnas inom de staket och skrankor som de ekologiska lagarna utgör.

DN1, DN2, SvD1, SvD2, Exp1, Exp2, SVT1, SVT2, AB, GP1, GP2, HD,

Partiformad inskränkthet eller universitetsformad?

Karl-Erik Edris 2 Comments

I en intressant Svd-kolumn (Partiet eller universitetet) filosoferar Roland Poirier Martinsson (RPM) om värdet av akademisk utbildning för politiker. Det som utlöste reflektionen var hur Håkan Juholt hanterade frågan om sina obefintliga akademiska meriter. Han sa nämligen att partiet bärs av idéer och värderingar och att det är ”dom jag skall företräda och inte någon akademisk examen”.

Detta sätt att resonera imponerar inte på RPM. Hans huvudargument för att en akademisk examen även är viktig för en politiker är:

Det finns en tid i livet då vi är både tillräckligt intellektuellt mogna för att kunna omfatta komplicerade resonemang och samtidigt tillräckligt intellektuellt rörliga för att ta intryck av motsatta övertygelser. Den tar slut ungefär i 25-årsåldern (då Einstein utvecklade relativitetsteorin, Gödel sitt ofullständighetsteorem och Dylan gav ut Blonde on Blonde). Sedan tänker vi inte nytt längre, vi utmanar inte oss själva.

Men om man tillbringat den tiden i en miljö som är intellektuellt omskakande kan något dröja sig kvar – ett metaperspektiv på den egna världsbilden: jag vet vem jag är, men det fanns andra spår som jag valde bort. Vart hade de fört?

Om man i stället går in i ett politiskt ungdomsförbund och låter partiet ersätta universitetet innebär det som RPM ser det att man väljer motsatsen till den akademiska miljöns öppenhet och perspektivrikedom. Man löper helt enkelt risken att bli inskränkt och enkelspårig, även om RPM inte använder sådana odiplomatiska uttryck. Han säger i stället:

om de danande åren för våra politiker typiskt ser ut på det viset lär vi typiskt få politiker som stängde dörren till omvärlden ungefär samtidigt som deras sinnen blev mottagliga för världens mångfald.

Hur klokt det här än låter delar jag inte RPM:s synpunkt fullt ut. Enligt min erfarenhet är det inte så att genomsnittsakademikern får någon särskilt påfallande förmåga att inta ett metaperspektiv på sin världsbild. Och det hör samman med det faktum att de flesta av oss har svårt att lära oss något om vi inte samtidigt tror på det. På ytan kanske vi lär oss olika fakta, men vi får då på köpet med oss det perspektiv eller den världsbild som fakta är insvepta i. Vi lär oss alltså fakta och kommer att tro på perspektivet utan att vi ens riktigt förstå att vi gör det.

Se t.ex. på ekonomiutbildningarna. De producerar procentuellt sett minst lika många som tror på vårt nuvarande ekonomiska system som ett normalt teologiskt institut producerar troende präster. Eller se på de naturvetenskapligt utbildade. Nog tror många av dem att vår tillvaros upphov är en lycklig eller olycklig slump och att det inte heller finns någon högre mening med livet och tillvaron trots att dessa uppfattningar inte är några fakta utan är ett synsätt som så att säga följer med på köpet.

Jag delar däremot det jag uppfattar som poängen RPM:s krönika, nämligen att det inte är bra om våra ledare är inskränkta och ideologiskt enkelspåriga. Att vi alltså behöver ledare med mogen överblick och förmåga att inta ett metaperspektiv, dvs. har en förmåga att ställa sig granskande utanför sig själva och betrakta sina förgivettagna uppfattningar. Men jag är skeptisk till hans tro att universitetsutbildningen skulle vara särskilt effektiv för att åstadkomma en sådan mogen hållning.

Den skulle kanske kunna vara det. Men i så fall behöver vi först erkänna att den för närvarande inte bara handlar om att förmedla kunskap utan att den också är en kraftfull förmedlare av oftast oredovisade trosuppfattningar. Min uppfattning är alltså att vi genom våra utbildningar (och vår tidiga och från början kollektiva barnuppfostran) försöker stöpa alla i samma form samtidigt som vi försöker dölja detta genom ihärdigt prat om individualism och kritiskt tänkande. Så min ståndpunkt är alltså att jag håller med RPM om att det finns risk för att politiker utan akademisk utbildning, som låtit sig formas av ett parti, uppvisar en viss typ av ideologisk inskränkthet,  men det är enligt mening bara en annan typ av inskränkhet än den normalakademiska inskänkthet som formas av våra universitet.

När det slutligen gäller Juholt vet jag inte vilken form han är stöpt i och vilken eventuell inskränkhet han lider av. Jag hoppas dock att han är ett original i den meningen att han har den inre frihet som gör att han kan vara sann mot sig sig själv och inte ständigt behöver visa att han har lärt sig och vet vad man bör tycka och tro. För i så fall kan han vara en ledare och behöver inte begänsa sig till att bara vara vald till det.

——-
Andra bloggare om , , , ,

Personliga omdömen om några socialdemokratiska ledarkandidater

Karl-Erik Edris 1 Comment

En intressant och förmodligen initierad artikel i SvD av Christer Isaksson kastar ljus över den socialdemokratiska ledarstriden som en kamp mellan höger- och vänsterfalangerna i partiet. Isaksson hävdar att vänsterfalangens gunstling är Per Nuder, men att hans nej fått dem att lansera Thomas Eneroth. Men eftersom inte heller Eneroth verkar intresserad menar Isaksson att Thomas Östros är den kandidat som vänstern har lättast att stödja. I varje fall i jämförelse med Sven-Erik Österberg och i all synnerhet med Mikael Damberg som man anser vara provocerande högerinriktad.

Isaksson påstår dessutom att denna kombinerade falang- och personstrid

framstår som obegriplig för omvärlden, vilket kommer att ge negativa följder som med stor säkerhet lär sträcka sig fram till valet 2014.

Ja det kanske är värre än så. ”Socialdemokraternas kaos är av historiska dimensioner.”

Jag delar Isakssons analys i en del avseenden, men jag anser inte att socialdemokraternas kris är så självskapad och katastrofal som han verkar tycka. Isaksson har rimligen själv sympatier för de högerinriktade maktrealisterna i partiet som anser sig ha förstått att vänsterfalangens vänsterpartiliknande längtan efter den gamla goda tiden inte är något annat än politiskt förödande nostalgiska illusioner. Men vad stora delar av maktrealistfalangen inte verkar förstå är att framtidsutsikterna för den typ av politik – byggd på anpassning till globala ekonomiska realiteter – som alliansen bedriver inte är så lysande som det mediala hyllandet av Anders Borg verkar tyda på. Den ekonomiska krisen är långt ifrån över. Verkligheten är den att vi hittills bara är i början av det samhällsomdanande tumult som kommer att utlösas i globala skala av att vi närmar oss och börjar överskrida allt fler gränser för tillväxtekonomin.

Socialdemokraternas kris är därför en kris som djupast sett handlar om ett egentligen alla partier omfattande sökande efter en framtidsduglig politik. Partiets maktrealister underskattar betydelsen av detta, medan vänsterfalangen överskattar sina egna idéers kraft i sammanhanget. Men samtidigt finns det förstås personer inom båda dessa falanger som förstår läget och försöker finna en reellt nydanande politisk hållning. Ett någorlunda kort blogginlägg är inte rätt forum för att närmare utveckla mina tankar om dessa frågor. En något djupare analys finns dock i nyhetsbrevet 4:2010 där huvudartikeln har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

Socialdemokraternas ledarstrid är därför invävd i en mycket komplex kamp om vad som är den mest framsynta positioneringen inför stundande nationella och globala kriser och problem som är relaterade till att den ekonomiska tillväxten inte kommer att kunna användas som lösning på strängt taget alla politiska problem. Och det är därför mycket svårt att bedöma ledarstriden ifråga. En sak är vem som har bäst möjligheter att bli vald och en annan är vem som har de bästa möjligheterna att bli en framtidsduglig ledare. Det är ju inte alls säkert att detta är samma person.

Jag har tidigare helt oförsiktigt roat mig med att uttala mig om min känsla inför olika politiska personer, t.ex. i det här blogginlägget om Mona Sahlin, utan att jag har någon personkännedom annat än den jag får av deras medieframträdanden. Och min känsla inför de personer som förekommit mest i diskussionerna kring i ordförandeskapet i Socialdemokraterna är som följer.

Mikael Damberg: Känns för mig som en ambitiös byråchef i en statlig förvaltning. Säkerligen en intelligent man. Men han gör ett svajigt och lite obehagligt aggressivt intryck på mig. Har svårt att se att han skall kunna samla partiet i en framåtriktad nyskapande ledargärning. Men visst skulle han duga till att komma till korta i kampen mot den skicklige Reinfeldt.

Veronica Palm: Känns lite omogen och osäker och därför en smula ideologiskt stelbent. Hon behöver helt enkelt växa till sig så att hon blir tryggare, varmare och flexiblare i sin hållning. Har samtidigt en känsla av att det finns en ännu inte fullt utvecklad retorisk kraft i henne. Och att hon också har en potentiell öppenhet för inspiration baserad på medkänsla för andra. Jag tror därför att hon är ett av de bästa ledarämnena i partiet. Men jag tror att det skulle vara en olycka för henne om hon fick för mycket makt medan hon fortfarande styrs av bakåtblickande ideologiska käpphästar.

Thomas Eneroth: För mig känns han som en timid och eftertänksam rådgivare. Självklart ett ministerämne men knappast lämplig som ledare för partiet.

Sven-Erik Österberg: En man som känns motsägelsefull. På ytan kan han kännas som en tyst och stark man från vidderna. Lite av Socialdemokraternas motsvarighet till Thorbjörn Fälldin. Men bakom den stabila yttre uppenbarelsen känns han diffus och färglös. Han är troligen osäker, dvs. behöver själv ledning. Och får han den kan han förmodligen hjälpa till på ett uthålligt och stabilt sätt.

Thomas Östros: Känns svårfångad. På ett plan betraktande och lite tillbakadraget intelligent kalkylerande och på ett annat plan känns det som att det råder ett inre högtryck, en slags osäkerhet med inslag av både ombytligthet och enkelspårighet. Kanske också aggressioner. Knappast bra som ledare.

Lena Sommestad: Har mycket intensitet och övertygelse och det verkar också finnas stråk av värme i hennes varelse. En värme som möjligen är tillräcklig för att göra henne lämpad för ledarskap. Men samtidigt känns hon inte i första hand som en politiker. Som jag känner det finns det en air av lätt påstridig och mästrande ideologisk lärarinna över henne. Men detta hindrar inte att jag tror att hon kan spela en viktig roll i den framtida socialdemokratin i kraft av analytisk förmåga och jordnära öppenhet.

Ylva Johansson: Säkert vettig och sympatisk som person. Men känns svajig och för emotionellt påverkbar. Knappast den ledare som behövs.

Per Nuder: Fortfarande en joker i leken trots att han mycket tydligt framfört att han inte står till förfogande. Orsaken till detta jokerskap är att Nuder enligt min mening är i en klass för sig i det rådande startfältet. Det är en uppenbart intelligent person. Inte bara i den meningen att han kan vara fokuserat analytisk utan det känns som att han också har en förmåga till strategisk överblick. Dessutom har han enligt min mening ett visst ljus över sig. I detta avseende är han besläktad med Veronica Palm. Jag tror alltså att han i krissituationer är mottaglig för inspiration. Att han med andra ord kan bli bättre under press. Något som är en mycket central ledaregenskap. Samtidigt tror jag att den uppkomna situationen fokuserar en djup konflikt i Nuder. Den sida av hans person som under Perssontiden kunde få honom att kännas som en arrogant byråkrat känner förmodligen en rädsla för politiken och dess turbulenta och krävande omständigheter. Då känns det behagligare att kryssa runt som något slags konsult. Men frågan är vilket öde denne man har. Jag tror i varje fall att han har den ännu oförverkligade hjärtats potential som skulle kunna göra honom till en mycket bra ledare för Socialdemokraterna. Så trots hans nej och trots att partiet är ambivalent inför honom så går det inte att utesluta att det är Per Nuder som blir den nye ledaren. Enligt min mening skulle socialdemokraterna då få en ledare som både skulle kunna utmana Reinfeldt och leda en långsiktig och framsynt politisk förnyelse av socialdemokratin som alltså varken skulle handla om högerfalangens maktrealism eller vänsterfalangens bakåtblickande drömmar.

DN, SvD

——-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Vinstens undergörande verkan

Karl-Erik Edris

Läste just gårdagens ledare i SvD. Den proklamerar som kritik av ett utspel av Lars Ohly om Vänsterpartiets önskan att förbjuda vinstdrivande friskolor att Vinstintresset förbättrar kvaliteten inom skolan. Tänk så underbart och enkelt det ändå är. Med vinsten som ledstjärna blir det bättre och bättre. Det slår aldrig fel. Skribenten Johan Folin konstaterar.

Vinstintresse är bra. Vinstintresse är rätt. Vinstintresse funkar. Det spelar ingen roll om man misstror en entreprenörs motiv för sin verksamhet. Vinstintresset kommer leda till ständiga försök att bli mer effektiv.

Och att döma av rubriken anser Folin alltså att man kan sätta likhetstecken mellan denna förbättrade effektivitet och bättre kvalitet.

Denna övertro på vinsten är en sorglig schablontanke. Det finns mängder av exempel på att vinstintresset utmärkt väl går hand i hand med sämre kvalitet. Jag har ingen personlig och konkret kontakt med skolan längre, men senast idag köpte jag strumpor. Orsaken är att de under de senaste åren slits allt mer. Kvaliteten har obestridligen sjunkit. Ett tag verkade de vara på väg att bli engångsvaror. De förvandlades till något slags pulver som fastnade mellan tårna och försvann i duschen. Men nu kan de hålla i några veckor. Men förr i världen var de svårutslitliga.

Man behöver dock inte vara ekonom för att förstå att med en viss vinstmarginal på strumpor så är det bättre att sälja fler än färre. Alltså sänk kvaliteten på strumporna i vinstens namn. Och om alla fabrikörer gör det så vad kan kunderna göra. Alla kunder som inte vill ha hål på strumporna måste köpa mer strumpor.

Likadant är det med kostymer. Jag brukar oftast köpa rätt dyra italienska kostymer. De är snygga och sitter bra. Men tyget blir allt ömtåligare. Jag kan t.ex. inte längre ha min portmonnä i fickan för då går tyget sönder. 1983 köpte jag emellertid en sommarkavaj för en tusenlapp på Åhlens. Den är i princip outslitlig. Jag använder den fortfarande. Hur många andra kavajer av bättre märke som jag slitit ut sedan dess vet jag inte. Men ingen skall komma till mig och säga att kvaliteten på tyger och kläder har stigit. Naturligtvis är det det motsatta som gäller. Sämre kvalitet ger mer försäljning. Och om alla försämrar kvaliteten så vad skall kunden göra.

Eller tänk på de numera förbjudna glödlamporna. Under min livstid har brinntiden sjunkit mer och mer. Inte heller här drev vinstintresset fram någon kvalitetsförbättring. Nej fabrikanterna sänker tillsammans kvaliteten och kunderna som föredrar ljus framför mörker tvingas köpa fler glödlampor.

Men det är klart skolan är ju inte strumpor, kostymer och glödlampor. I skolan blir det säkert allt bättre bara riskkapitalbolag och allsköns penningsugna personer får jobba på att öka vinsten. Ingen kan väl tro något annat?
—————————————–
Andra bloggare om

, , , , , , , , , ,

Den oifrågasättbara tillväxten

Karl-Erik Edris 1 Comment

Läste just Jacob Bursells intressanta krönika Ifrågasätta tillväxt det gör man inte. Han har tydligen blivit lätt chockad över hur många som blev rasande över att han i en tidigare artikel uttryckt tvivel om det angelägna i att mäta ”bruttonationalprodukt och tillväxt utan hänsyn till att vi samtidigt skickar hela jordklotet till de sälla jaktmarkerna”. Och Bursell konstaterar att det är

något beklämmande att det inte är möjligt att föra en saklig diskussion om något så till synes viktigt. Vi kan skicka upp satelliter i rymden och accelerera hadroner i ändlösa underjordiska tunnlar, men vi kan inte ens försöka omvärdera synen på ekonomi, välfärd och dess samspel med ekosystemet.

I folkbildningsintresse anför Bursell så rapporten Prosperity without growth, och låt mig komplettera med två svenska böcker Tillväxt till döds (av Stellan Tengroth) och Tillväxtens sista dagar (av Björn Forsberg). Dessutom är Herman Dalys rapport A Steady-State Economy nog så belysande i sammanhanget.

Avslutningsvis en tänkvärd liten film:


——————————————
Andra bloggare om , , , , , , ,

Orealistiska handelsplaner

Karl-Erik Edris

För en dryg vecka sedan skrev handelsminister Ewa Björling en debattartikel i SvD med titeln Sveriges export skall fördubblas. Ministerns vision är att detta skall ske på fem år. Några dagar senare skrev Cecilia Hermansson, chefsekonom på Swedbank, att Handelsministern missar helhetssynen. Hermansson säger rent ut att ”handelsministerns utspel vittnar om en departemental stuprörsmentalitet men det behövs en holistisk syn i regeringskansliet och en förståelse för vår omvärld.” En beskyllning som handelsministern förstås försvarar sig mot, och i sin replik Stark efterfrågan gör min vision realistisk hävdar hon att ”planen är väl underbyggd i nuvarande omvärldsförhållanden”.

Själv tar jag mig för pannan när jag läser den här debatten. Handelsministern tycker sig ha formulerat en inspirerande vision. Men i själva verket handlar det bara om ett orealistiskt mål. Dessutom anser jag att det är ansvarslöst av ledande politiker att antingen av ren okunnighet eller röstfiske underblåsa illusionen om att vi människor kan fortsätta på den eviga tillväxtens väg mot framtiden. Därför hoppas jag att handelsministern under sin semester tar sig tid att läsa en nyutkommen liten bok med titeln Tillväxt till döds där Stellan Tengroth på ett pedagogiskt och klart sätt blottställer bristerna i det rådande tillväxtdillet. Jag kan också rekommendera hans blogg. Och skulle inte detta räcka så är Tillväxtens sista dagar av Björn Forsberg en utomordentligt bra bok.
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Eurovision Song Contest sedd med ett politiskt öga

Karl-Erik Edris 3 Comments

Eurovision Song Contest (ESC) kan onekligen tyckas vara ett oseriöst spektakel. Men under de senaste 10 åren har jag blivit alltmer fascinerad. Inte i första hand för musiken, den är knappast oförglömlig, utan för tävlingen som symbol för politiska strömningar och tendenser. Det är nämligen allt oftare så att det går att se ett politiskt tolkningsmönster för varför vinnarlandet bör vinna just när det vinner. Och för mig som politisk teckentydare är detta mycket fascinerande.

Men innan jag går in på årets vinnarland och de politiska implikationerna av Tysklands seger så vill jag nämna några exempel på vad jag menar.

2001 vann Estland och 2002 vann Lettland. Båda dessa länder hade vunnit sin självständighet i samband med Sovjetunionens sammanbrott. På det politiska planet hade de tidigt blivit inriktade på att komma i det skick som krävdes för medlemskap i EU och Nato. Segrarna plus värdskapet påföljande år blev som ett föregripande välkomnande i den europeiska gemenskapen. Redan 2002 fick båda länderna medlemskap i Nato och 2004 i EU.

2003 vann Turkiet. Detta lands tillhörighet till Europa är kontroversiell. Och turkarna tyckte sig ha all anledning att tvivla på att de skulle kunna bli inneslutna i den europeiska gemenskapen. Men Sertab Erener tog Europas schlagerpublik med storm. Detta stärkte på ett emotionellt plan turkarnas hopp om att de kanske ändå skulle kunna bli välkomnade. Och att året därpå välkomna hela Europa till tävlingen i Istanbul var förstås också en sak som stärkte banden på ett emotionellt plan.

Förhandlingar om EU-medlemskap för Turkiet går knappast som en dans. Turkarna känner sig förmodligen rätt ofta bjudna med armbågen. Men det är ännu inte den typen av kris att det behövs en ny seger i ESC. I år blev dock Turkiet tvåa, och det är förmodligen en antydan.

Segern i Istanbul 2004 gick till Ukraina. Denna seger fungerade lite som en motsvarighet till na’viernas hälsningsfras i filmen Avatar. De säger ju ”jag ser dig” som ett slags djupt existentiellt erkännande av den andre. Och Ukrainas seger fungerade som Europas ”jag ser dig” till Ukraina. Redan under hösten 2004 kom det första kvittot på detta seende när den den orangea revolutionen bröt ut och Viktor Jusjtjenko fick segern i presidentvalet.

2007 gick segern till Serbien som vid det här laget var på väg att sluta sig i bakåtblickande, självdramatiserande och självömkande politisk inåtvändhet. Landet var helt enkelt på väg att bli ett slags högernationalistisk varböld bland Europas nationer. Marija Serifovic kunde med ett mycket intensivt framträdande, som på ett symboliskt sätt uttryckte Serbiens smärta, vinna gehör hos Europas folk. Och detta gav emotionellt stöd för en serbisk öppning mot Europa. Den är kanske inte lätt åstadkommen. Men den pågår.

2008 vann Ryssland. Detta var från mitt perspektiv en europeisk gratulation till den nye presidenten Medvedev. Under Putins tid hade det varit som förgjort för Ryssland att vinna trots mycket bättre låtar än den som Dima Bilan framförde. Men när det politiska stämningsläget ändrades kom segern. Medvedev har ju försökt profilera sig som en mer modern och demokratisk ledare än Putin. Hans framgång är kanske vacklande. Men det är inte uteslutet att Medvedevlinjen kan växa så pass i styrka att Putins flört med något slags nystalinism blir något som hör till det förflutna. Och att Putins eventuella återkomst som president inte blir verklighet.

Norges seger 2009 ser jag som en vink om att norrmännen inte skall sluta sig i oljeinkomstinducerad självgodhet. Att de helt enkelt behövde påminnas om att de hör till en europeisk gemenskap. Och att värdskapet för ESC i år därför var viktigare än segern för Alexander Rybak. Norge fick ju därigenom öppna sig för hela Europa.

När det så gäller årets tävling började jag några veckor innan arrangemanget fundera över vilket land som skulle behöva vinna. Den mest akuta pågående kriser var ju otvetydigt turbulensen kring Greklands eländiga ekonomi och dess hot mot eurons stabilitet, ja mot hela EU-gemenskapen. Dessutom var ju Island uppe på tapeten, med sin i och för sig inte alldeles aktuella ekonomiska kollaps och så vulkanutbrottet. Kanske landets önskan att gå med i EU skulle behöva uppmuntras?

Min politiska känsla ledde mig då till att tro att det knappast skulle bli Grekland. Det är för tidigt med något slags förlåtelse för falsk statistik och allmänt dålig skötsel av den nationella ekonomin. Och detsamma gäller Island. De har skapat och får lösa sina problem själva. Och något tvivel på sin tillhörighet till Europa eller sina möjlighet att bli välkomnade har de knappast heller. Återstår då de centrala aktörerna i den ekonomiska krisen på den europeisk kontinenten. Och då kommer ju med ens Frankrike och Tyskland i fokus. Min instinkt sa Tyskland. Som jag ser det saknar Frankrike den rätta ödmjukheten för att utöva ett riktigt konstruktivt europeiskt ledarskap. Medan Tyskland har en klokare och mera luttrad ståndpunkt. Det finns dock starka tendenser till inåtvändhet och självupptagenhet hos det tyska folket som kan göra det svårt för politikerna att inta en så konstruktiv hållning som skulle kunna behövas. Angela Merkel är i alla händelser en centralfigur i hanterandet av den europeiska krisen.

När jag så började läsa lite om vad musikexperterna tyckte om olika bidrag så förstod jag snabbt att det satsades hårt på seger i de tre små kaukasiska republikerna Georgien, Armenien och Azerbaijan. Särskilt Azerbaijan hade satsat hårt med svenska toppkompositörer etc. och en snygg 17-åring som artist. Safura var tydligen den artist som vadslagningsfirmorna trodde mest på. När jag fick höra låten förstod jag att den var alldeles OK och mycket väl skulle kunna vinna på sina rena musikaliska meriter, men ur politisk synpunkt trodde jag inte på Azerbaijan som segrare (och inte heller på Georgien och Armenien). Dessa länder har helt enkelt för dåliga relationer till sina grannar.

Tyskland sades också ha ett bra bidrag. Det gladde mig och därför lyssnade jag på Lena Meyer-Landruts lite struttiga poplåt på YouTube. Den berörde mig inte nämnvärt. Hon gjorde ett näpet intryck. Men jag undrade om det verkligen var en vinnare. Samtidigt visste jag ju sedan tidigare att det är direktsändningens magi som avgör den här tävlingen.

Igår kväll var det så dags. Och så fort Lena Meyer-Landrut började sjunga sin lilla låt hände det där som bara händer vid få tillfällen. Jag uppfattar detta fenomen som att det går en kollektiv känslomässigt positiv och elektrifierande stöt genom atmosfären. Den fanns t.ex. vid Carolas första framträdande i Göteborg med Evighet och när Marija Serifovic gjorde sin insats i Helsingfors. För mig känns det inte som att det i första hand har med musiken att göra utan med själva tillfället. Det är som att det går ut ett slags signal – en ödespuls – under ytan om att här är segraren. Jag kände mig från den stunden helt säker på att hon skulle vinna.

Politiskt sett menar jag att den tyska ESC-segern blev nödvändig av två orsaker. Den ena är att Angela Merkel har eller kan utveckla den klokhet som krävs för att driva fram väsentliga beslut för ett konstruktivt hanterande av den europeiska krisen. Därför är det bra att blickarna riktas mot Tyskland. Men den andra sidan av saken är som jag redan antytt – och detta kan vara den viktigaste aspekten av ESC-segern – att tyskarna kan vända sig inåt och vilja strunta i Europas bekymmer. Skall alla lata och arbetsskygga sydeuropeer leva på vårt arbete kan väl normaltysken fråga sig. Den känslomässiga kraften i att Tyskland vann och att det kommande arrangemanget i Berlin (eller var det nu blir) kommer att innebära att Tyskland måste öppna sig för hela Europa. Inte för att detta skulle kunna ha en mirakulös inverkan. Men det är en inverkan på marginalen till påminnelse om att ett gott öde är ett gemensamt öde.

Till sist en tanke om Sveriges möjligheter att vinna. Som jag ser det är Sverige inte i ett läge då vi behöver vinna. Vi har varken tillräckliga problem eller tillräckligt framåtsyftande ledarskapskraft för att behöva stå i fokus. Vi kan kanske vinna ett år när det är lugnt på det politiska området och det mest är musiken som avgör. Men jag skulle helst se att Sverige kunde ta sig ur sitt för närvarande lätt förvirrade och osäkra tillstånd ur politiskt visionär synvinkel och hitta en vision för framtiden som skulle kunna ha en fyrbåksfunktion för andra länder. Då skulle det kanske vara på sin plats att på nytt bjuda Europa till ESC-final. Men som det politiska läget är nu verkar inte detta vara något som står för dörren. Men vi lever i dynamiska tider så det kanske kan ändra sig snabbt.

AB1, AB2, AB3, Exp1, Exp2, DN, SvD1, SvD2, GP, HD, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2
——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Plan B 4.0 – Lester Browns goda framtidsvision

Karl-Erik Edris

Idag var jag på ett seminarium med Lester Brown. En utan tvekan mycket betydelsefull person globalt sett när det gäller att sprida ett faktagrundat miljömedvetande. För egen del blev jag medveten om hans existens på 70-talet. Läste en och annan bok. Men när han startade Worldwatch Institute började han producera en sådan mäktig ström av rapporter att jag nöjde mig med att studera en och annan i rapportserierna Vital signs och State of the World. 2001 startade han så Earth Policy Institute. Och jag har i alla år prenumerat på hans nyhetsbrev, och därmed extensivt följt hans envetna informationsverksamhet.

Genom sitt nya institut publicerade han 2003 boken Plan B: Rescuing a Planet Under Stress and a Civilization in Trouble. Plan A syftar förstås på ”business as usual” medan plan B representerar Lester Browns och hans forskarkollegors idéer om vilka åtgärder som bör vidtas för att vi globalt sett skall komma in på en långsiktigt hållbar utveckling inte bara ekologiskt utan också mänskligt, dvs. socialt och politiskt. Sedan publiceringen av den första Plan B har flera uppdateringar blivit gjorda. Plan B 2.0 publicerades 2006, Plan B 3.0 2008 och Plan B 4.0 2009.

Idag var det så dags för lanseringen av den svenska översättningen av Plan B 4.0. En bok försedd med undertiteln Uppdrag: rädda civilisationen! På Svenska Plan B kan man få mer information om boken och ladda ner den som pdf. Vill man köpa den tryckta varianten så kan man göra det här.

När det så gäller Lester Browns budskap på seminariet så borde jag väl prestera en kärnfull sammanfattning. Men så fann jag en lång intervju med honom på SVT:s hemsida. I själva verket en monolog på 20 minuter som man hade försett med den missvisande rubriken Miljöguru eller domedagsprofet. En dramatiserande rubrik som inte alls svarar mot Browns lågmält fokuserade och sakliga budskap om behovet, och framförallt de realistiska möjligheterna, av en genomgripande global kursändring i riktning mot ekologisk hållbarhet, frihet och rimlig ekonomisk rättvisa.

T.o.m 6 juni kommer det enligt SVT att gå att lyssna på Lester Browns utläggningar:


——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Föreläsning på G16 – 5 maj 18.30

Karl-Erik Edris 1 Comment

För en knapp månad sedan höll jag ett föredrag på Hillesgården i deras onsdagsserie. Det hade titeln Framtidens ledarskap. 5 maj är det dags igen. Denna gång dock på G16.

Föredraget börjar 18.30. Alla praktiska detaljer finns här.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,