Det mest intressanta med Eurovisionsschlagern är som vanligt den politiska dimensionen. Förra året skrev jag en utläggning om detta i ett blogginlägg med rubriken Eurovision Song Contest sedd med ett politiskt öga. Och i år har Ingrid Hedström på DN varit ute i samma ärende. Häromveckan skrev hon en intressant krönika – Melodifestivalen ett politiskt drama – där hon dels tog upp sin syn på de politiska implikationerna av den tyska segern ifjol och dels – med särskilt fokus på Grekland och Portugal – spekulerade kring hur den europeiska lånekrisen skulle kunna komma att speglas i ESC. Och häromdagen kompletterade hon dessa funderingar i en artikel med titeln Eurovisionsschlagern – en politisk tävling.
I mina spekulationer om utgången uteslöt jag möjligheten att Portugal, Grekland och för den delen också Irland skulle kunna vinna som ett slags kompensation för att ha levt över sina tillgångar. Och jag hade också svårt att tro att Frankrike, Tyskland eller Storbritannien skulle “belönas” för sina insatser i Libyen. Jag spekulerade däremot över om Finland eller Ungern skulle “behöva” vinna som ett slags påminnelse om sin europeiska tillhörighet i ljuset av sannfinnländare respektive Viktor Orbans beslut om en ny medielag och en ny konstitution. Men jag glömde det mest uppenbara i min ensidiga fokusering på det gamla Europa.
Den här gången blev det alltså en fläkt från världspolitiken som i stället blåste in i Eurovisionsschlagern. Och det jag syftar på är förstås den stora världspolitiska händelsen hittills i år – Usama bin Ladins öde i all ära – dvs. upproren i den islamiska världen. Azerbaijan är visserligen formellt sett en sekulariserad stat. Det är ju en gammal f.d. Sovjetprovins. Men befolkningen är till 99 % shiamuslimer. Och just i år av alla år vinner de. Det är inte svårt att förutse att mullorna i Iran kommer att få bekymmer med att under nästa år övertyga ungdomen om att vara ointresserad av grannlandets schlagerfestival i Baku.
Men inte nog med det. Jag är helt övertygad om att hela den muslimska världen kommer att känna lockelsen från evenemanget. Och för alla som inte vet det vill jag påmina om att Eurovisionsschlagern inte handlar om Europa i strikt geografisk mening utan om medlemmarna i EBU (Europeiska radio- och TV-unionen) och till denna organisations medlemmar hör Marocko, Algeriet, Tunisien, Libyen, Egypten, Libanon och Jordanien. Länder som alltså får ställa upp i Eurovisionsschlagern om de själva så vill.
Så låt oss glädjas åt Azerbaijans seger och denna till synes bagatellartade händelses stöd för frihet och demokrati i den islamiska världen. Och varför skulle vi inte tillåta oss att drömma om den inte allt för avlägsna dag då alla EBU:s medlemmar, inshalla, deltar i Eurovision Song Contest.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB1, AB2, Exp1, Exp2, Exp3, Exp4, Exp5, Exp6, GP, HD1, HD2
——
Andra bloggare om Eurovision Song Contest, ESC, Eurovisionsschlagern, melodifestivalen, symbolik, symbolisk tolkning, Eric Saade, Eli/Nikki, Azerbaijan, islam, Iran, Egypten, Libyen, Marocko, Algeriet, Tunisien, Grekland, Portugal, Irland, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Jordanien, Libanon, ekonomi, politik, eurokris, EU