Föreläsning på Hillesgården – 8 april 19.00

Karl-Erik Edris

Tänkte att jag skulle använda min fortfarande insomnade blogg till att kungöra att jag den 8 april håller ett föredrag i Hillesgårdens onsdagsserie. Den här gången har det titeln Framtidens ledarskap. Och i programmet presenteras det på följande sätt:

Ett föredrag med Karl-Erik Edris lovar kloka tankar, inspiration och många glada skratt. Denna gång kommer han att prata om det nya ledarskap, som vi är i akut behov av inom både politiken och näringslivet. Det gamla har ju gjort konkurs i den kris vi är mitt uppe i.

Föreläsningen börjar 19.00.
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Klarspråk om ohållbar utveckling

Karl-Erik Edris

Har läst en del bra böcker i sommar. En av dem är Välståndskriget av Gabor Steingart, med undertiteln Hur makt och rikedom omfördelas i världen. Detta är en mycket intressant bok. Anslaget beskrivs kanske bäst av bokpresentationen på omslaget som lyder:

Vi har fötts in i en värld som snart inte kommer att finnas längre, hävdar Gabor Steingart. Länder som vi igår räknade till tredje världen reser sig. Den västliga dominansens tid går mot sitt slut. Världens tyngdpunkt flyttade efter två världskrig från Europa till Amerika, nu förskjuts den i riktning mot Asien. Det som började med Japans uppstigande och fortsatte med tigerekonomierna Singapore, Hongkong, Taiwan och Sydkorea fullbordas nu av Kina och Indien. Steingart beskriver denna världsomspännande förändring och hur den formar vardagsliv och politiskt liv. Vilka är omvandlingens vinnare och vilka är dess förlorare? Vad kommer att bli kvar av det vi idag kallar västvärlden?

Det som fascinerar mig med denna bok är dess synnerligen rättframma, näst intill burdusa klarspråk. Trots att vi lever i en tid med stora hot och problem i världen, klimat- och miljöproblem, grova ekonomiska ojämlikheter inom och mellan nationer, konflikter om makt och resurser underblåsta av etniska, kulturella och religiösa motsättningar för att nu bara nämna några, så talar oftast världens maktelit en märklig dialekt. Den överslätande maktdialekten. Jodå problemen nämns, ibland t.o.m. i dramatiska ordalag, men ändå bäddas de nästan alltid grundligt in i retorisk bomull.

Den mest trösterika av alla möjliga tolkningar av tidens tecken har förödande stor makt. Visst har vi problem säger våra makthavare, men tack och lov är vi ändå på rätt väg. Och genom föreslagna reformer kommer det att att bli “ännu bättre”. Klarspråk reserveras bara för bedömningar av politiska motståndare vars enfald, kortsynthet och för framtiden graverande negativa uppfattningar verkligen måste brännmärkas trots att skillnaderna ofta är kosmetiska mellan de om makten kämpande ståndpunkterna.

Det som gör Steingarts bok så uppfriskande är alltså att den är befriad från överslätande politiskt korrekt skitsnack. Och det han lyckas med enligt min mening är att på ett enkelt och schematiskt sätt frilägga de centrala mekanismerna i den ekonomisk-politiska utvecklingsmodell som vi för närvarande besvärjer vår trohet mot genom olika politiska beslut.

Och hans machiavelliska huvudtes är att vi i Västerlandet har blivit dästa av våra framgångar så att vi varken märker eller förstår att vi förhåller oss till den lovprisade globaliseringen på ett så naivt sätt att hårdare maktspelare, framförallt i Indien och Kina, ges goda möjligheter att på lite sikt knäcka vår ekonomiska ryggrad.

Nu är det inte så att jag delar Steingarts slutsats efter hans enligt min mening nog så insiktsfulla analys. Det jag ser som bokens verkliga styrka är att Steingart faktiskt, utan att det verkar vara vare sig hans motiv eller avsikt, har lyckats att med stor tydlighet visa att vi inte kan fortsätta på den väg vi nu följer. Och skälet är inte att det kommer att obönhörligen leda till att Kina och Indien får allt större makt på Västerlandets bekostnad utan att utvecklingsmodellen vi följer inte har några spärrar. Den är byggd för att ständigt vara instabil, ständigt löpa amok, ständigt krascha. Och vi kommer obönhörligen allt närmare den punkt då vår ekonomiska och teknologiska utvecklingskraft fått sådana dimensioner att vår fortsatta någorlunda drägliga fortlevnad på den tämligen ekologiskt sköra planeten jorden kommer i allvarlig fara.

Jag läser alltså Steingarts bok som en indirekt och kanske oavsiktlig men kraftfull argumentation för att vi behöver omkonstruera det globala ekonomiska systemet så att en långsiktigt hållbar och av rimlig rättvisa präglad utveckling inte är utesluten på förhand. Att Steingart inte själv har några djärva tankar om detta projekt gör inte boken sämre. Vem vet kanske har han dragit slutsatser efter sitt skrivande som gör att han själv jobbar på ny bok med den inriktning som jag antyder. Men vill man inte vänta på den så kan man göra som jag har gjort, dvs. läsa kloka böcker om möjliga genomgripande systeminnovationer. Men dem får jag återkomma till vid tid och tillfälle.

Recensioner av boken: DN, nättidningen Alba, Tidningen Kulturen, Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad, Dala-demokraten
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Billigt argument

Karl-Erik Edris

Enligt SvD anser Fredrik Reinfeldt att förra socialdemokratiska statsrådet Ylva Johansson genom att utnyttja avdrag för hushållsnära tjänster visar att hon inte tror på sina egna argument. Varför sänker sig statsministern till en sådan låg argumentationsnivå? Eller menar han i konsekvensens namn att politiker för att undvika kritik mot principlöshet inte skall leva efter Sveriges lagar och bestämmelser om dessa avviker från det egna partiprogrammet. Går verkligen sådana här billiga argument hem?
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Obamas försök till förnyelse av relationsprinciperna i det politiska livet

Karl-Erik Edris 1 Comment

Tittade på debatten mellan Hillary Clinton och Barack Obama i natt. Jag lyckades hitta en lokal ABC-kanal som sände direkt på webben. Och när jag väl hade gjort det så kunde jag inte slita mig från min dator.

Det var en mycket intressant debatt. Inte i första hand för sakfrågorna. Där är ju de båda presidentkandidaternas positioner väl kända efter allt kampanjande och debatterande, utan för det intryck de gjorde och för hur de förhöll sig till varandra.

Om jag skulle bedöma dessa båda personer ur konventionell synvinkel så är Hillary Clinton den absolut bästa debattören. Hon är snabb, slagfärdig och energisk, och verkar självsäker. Och när hon får frågor som hon egentligen inte vill fördjupa sig i behärskar hon till fulländning konsten att glida in på något annat som hon föredrar att prata om. Barack Obama däremot är mera tungrodd. Om han får lite tid på sig kan han kanske passa in några av sina välinövade repliker från sina tal, och han är ofta omsorgsfull och saklig i sina utläggningar. Men han saknar nästan helt den för debatten som form så avgörande kvicksilvriga slagfärdigheten. Dessutom känns det för mig som om han egentligen inte vill debattera, som att han tycker att debatt inte är särskilt klargörande eftersom den lätt urartar till en uppvisning i på mer eller mindre subtila missförstånd av motståndarens uppfattningar grundat verbalt effektsökeri.

Sedd ur denna synvinkel vann Hillary Clinton debatten med rätt bred marginal.

Men frågan är om detta är den relevanta synvinkeln. Det finns tendenser i den pågående primärvalskampanjen som tyder på att allt fler människor börjar bedöma presidentkandidaterna inte bara ur ideologisk och politisk sakfrågesynpunkt utan att de också bedömer dem med samma blick som de bedömer sina familjemedlemmar, grannar och arbetskamrater. Och att den avgörande frågan då är: vad skulle du tycka om att vid ditt köksbord, i ditt grannskap och på din arbetsplats ha en person som attackerar dina synpunkter och argumentar för sin sak på det sätt som t.ex. Hillary Clinton eller Barack Obama argumenterar.

Och ställs frågan så vinner inte Hillary Clinton. Det är framförallt två av de centrala problemen för Barack Obama i primärvalskampanjen som belyser det jag försöker få fram, nämligen hans församlingsprästs förment opatriotiska och rent rasistiska uttalanden om USA och Obamas egna uttalanden på en s.k. “fundraiser” i San Francisco om att arbetarklassen i Pennsylvania i sin bitterhet över ekonomin håller sig till sin religion, sina vapen och sina antipatier mot dem som avviker från dem själva. Trots ihärdiga försök från Clinton och från media att få dessa båda historier att om möjligt sänka Obamas kampanj så har detta inte lyckats. Historien med pastorn Jeremiah Wright använde Barack Obama till att hålla ett av i stort sett alla som briljant betraktat tal om rasrelationerna i USA. Och attackerna mot Obama för att han med sina kommentarer i San Francisco egentligen visade att han är en elitistisk person som ser ner på den vanlige amerikanens livsstil har inte heller bitit särskilt bra.

I pastorssaken har Barack Obama helt enkelt med framgång påtalat det orimliga i att han skall ställas till svars för pastorns uppfattningar som om de vore hans egna. Men samtidigt har han tagit avstånd från uttalandena. Detta avståndstagande har dock inte varit så radikalt som hans politiska motståndare önskat. I stället för att skåpa ut pastor Wright som en fullständig rasistisk jubelidiot så har Obama mera följt principen “även solen har sina fläckar”. Han har helt enkelt vägrat att låta några tvivelaktiga och politiskt laddade uttalanden överskugga allt som Jeremiah Wright har stått för och uträttat i sitt liv. Han har alltså tillämpat samma typ av överseende som man som människa gör i relationer till personer som är och har varit betydelsefulla i ens liv. Och därmed har Obama markerat att han även i det offentliga politiska livet försöker sköta relationer efter den norm som är god och normal i privatlivet. Att han inte ägnar sig åt den sortens offentliga “ritualmord” som kan vara nödvändiga om man enligt den konventionella politiska relationslogiken skall kunna rentvå sig själv i en situation som kan beskrivas som en skandal.

Och när det gäller attackerna mot Obamas förmenta elitistiska nedvärdering av vanliga amerikanska medborgare så har han bara tillstått att han inte formulerade sig väl och att det därför gick att missförstå vad han menade. Och så har han förklarat vad han verkligen menade. Men detta har inte minskat attackerna från Clinton (och McCain). De har oavsett vad Obama sagt bitit sig fast vid den för Obama minst smickrande tolkningen av hans uttalande och behandlat den som om den vore en av alla självklart insedd sanning som bara förstärks av Obamas försök att lägga saken tillrätta.

Därmed har Clinton (och McCain) sagt att de själva vet bäst vad Obama egentligen tycker och att hans förklaringar därför bara är skitsnack för att dölja den föga smickrande sanningen. Ur konventionell politisk synpunkt är detta en drömsituation för Clinton, men om man bedömer det hela enligt vanliga och i privat- och arbetslivet tillämpade kriterier för hur bra mänskliga relationer skall fungera så förstår var och en att personer som förhåller sig till andra som Clinton förhåller sig till Obama är mycket svåra att ha att göra med. Att deras beteende i själva verket kan betraktas som ett halvpsykopatiskt relationsförstörande.

På samma sätt som frågan en gång ställdes i en valkampanj om man ville köpa en begagnad bil av Richard Nixon så ställer sig nu förmodligen en hel del amerikaner frågan om de skulle vilja ha en person på sitt jobb eller hemma vid sitt köksbord som fungerar på det sätt som Clinton gör i förhållande till Obama. En person som inte bryr sig om vad man säger utan biter sig fast vid sin egen negativa tolkning av vad man själv sagt och som dessutom säger sig veta vad man egentligen menar.

Och drar man detta förhållningssätt till Obama ett steg längre så tänker man: visst lovar Clinton att lyssna lyhört på det amerikanska folket men det troliga är att hon kommer att lyssna på samma sätt på folket som på Obama, dvs. att hon hör vad hon själv vill. Ett sätt att höra som dessutom förmodligen innebär att hon hör allra bäst mot betalning i form av bidrag till valkampanjer etc.

Och bedöms debatten efter en längtan efter att politiken skall fungera efter samma relationsprinciper som råder i goda personliga relationer i allmänhet då vann Obama med bred marginal. Och de som tittade på skådespelet ur denna synvinkel känner förmodligen som jag redan en längtan efter att få höra hans tal när han på demokraternas partikonvent accepterar att bli partiets presidentkandidat.

Svenska artiklar om debatten: SvD och AB.

PS. Igår gav Bruce Springsteen sitt helhjärtade och välformulerade stöd till Barack Obama (SvD). DS.
——————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , ,

Det unika med Barack Obama

Karl-Erik Edris

Jag har börjat läsa Barack Obamas bok Min far hade en dröm (recensioner, SvD, AB, Expressen, Sydsvenskan, GP, Helsingborgs dagblad). På svenska kom den ut i år, men det amerikanska originalet kom ut redan 1995. Trots att jag hittills bara läst ungefär hälften är jag djupt imponerad. Boken är lite väl skönlitterärt detaljerad och pratig för min smak, och översättningen känns som ett knyckigt hastverk, men Obama framträder som en osedvanligt mogen och självreflekterande person trots att han bara var 34 när den kom ut.

Om en sådan person skulle kunna bli vald till president så skulle det båda gott för både USA och världen. Efter att de senaste två presidentvalen ha stött en president som ytterligt konsekvent och kraftfullt gått misstrons, rädslans och det kategoriskt svart/vita tänkandets väg skulle en seger för Obama kunna tolkas som att amerikanerna utvecklat en förmåga att tillräckligt tydligt uppfatta att Obama som person i grunden – och inte som en strategisk pose – står för ett ledarskap baserat på tillit och insikten om att det bara finns gemensamma problem och att gemensamma problem kräver gemensamma lösningar.

Jag vet att de politiska sakfrågorna alltid framhålls som att de är det verkligt viktiga i ett val, och det är klart att om Obama till sist blir president så är det ett bevis för att hans olika sakfrågepositioner åtminstone inte kostade honom segern. Men jag är helt övertygad om att om just Obama vinner så kommer huvudorsaken att vara att tillräckligt många amerikaner har en mer eller mindre tydligt uppfattad och artikulerad förståelse av att det unika med honom är hans djupaste varande som person och att detta väcker löften om ett ledarskap och en hållning till politiken som får dem att hoppas och tro att den inte längre skall behöva domineras av en maktkamp som är en halvpsykopatisk parodi på hur konstruktiva mänskliga relationer bör fungera.

Det är ju långt kvar till en installation av president Obama. Så vi får i en första fas se hur långt Hillary Clinton kommer att sträcka sig i kampen för att status quo skall fortsätta att råda när det gäller grundinställning och ledarskap. Och jag har ju redan i ett tidigare blogginlägg uttryckt viss pessimism när det gäller Obamas möjligheter trots hans ledning. Men samtidigt kan det ju vara så att undrens tid ännu inte är förbi.

Till sist vill jag nämna en artikel i The New Yorker som på ett utomordentligt välskrivet och subtilt sätt försöker beröra djupdimensioner av hur Obama är som person och kan förväntas bli som ledare. Artikeln som publicerades i maj 2007 blir faktiskt extra intressant av att kunna läsas i ljuset av hur primärvalskampanjen utvecklats. Den är skriven av Larissa MacFarquhar och har titeln The Conciliator: Where is Barack Obama coming from?.
———————————
Andra bloggare om , , ,

Blodtryck, gränsvärden och pengar

Karl-Erik Edris

Läste just en liten artikel i SvD om vaccination mot högt blodtryck. Bortsett från att jag tycker att idén verkar långsökt, men typisk för en på allt mindre detaljer stirrande läkarvetenskap så väckte den en tanke kring det här med hur man sätter gränsvärden. 25 % av alla män och kvinnor över 20 år anses enligt artikeln ha högt blodtryck. Och man behöver ju inte vara vare sig utbildad ekonom eller osannolikt matematiskt begåvad för att förstå att ju lägre blodtrycksnivåer som betraktas som skadliga desto större blir intjänandemöjligheterna för läkemedelsindustrin. Så varför inte sätta gränsen så att 50 % kan påstås behöva medicinsk behandling? Det skulle ju vara mumma för både BNP och sysselsättningen.

Kontrastera så detta förhållningssätt med hur det t.ex. är med gränsvärden för skadliga ämnen i maten från våra besprutningsövningar eller från vårt kemikaliedille i livsmedelsindustrin eller för strålning från mobiler eller för allehandla utsläpp av miljöskadande karaktär. Då är inte ivern lika stor att sätta gränsvärdena så att skadligheten framhävs. Nej då är det snarare regel än undantag att släta över. Man kan ju prata om försiktighetsprincipen, men visst måste vi ha gränsvärden som inte påverkar ekonomin och den heliga konkurrensen negativt.

Så vi mäter uppenbarligen med olika mått i olika situationer. Men ändå är det samma överordnade idé. Det handlar om pengar. Och vad är viktigare än pengar?
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Politisk visionslöshet – tankar om Lars Ohlys besked

Karl-Erik Edris

Så har då Lars Ohly lämnat besked. Ett mycket intressant besked. Han vill inte ha en gemensam valplattform med socialdemokraterna och miljöpartiet inför nästa val. Och de flesta kommentatorer verkar tro att detta besked kommer att gynna högeralliansens möjligheter till återval, bland annat den ofta skarpsynte statsvetaren Leif Lewin.

Min känsla inför beskedet är att det rör något djupare än vad man kan tro. Det har ju blivit något av en dogm att det som ledde till sossarnas valnederlag var själv alliansbildningen. Och att de skulle ha klarat sig långt bättre om de själva hade ingått en vänsterallians med miljöpartiet och vänsterpartiet. Och att de därför inte kommer att lyckas återerövra makten om de inte kan ingå en allians inför valet 2010.

Min syn på saken är att vänsterpartiernas stora dilemma har varit ohanterat såväl i regeringsposition som i opposition ända sedan det blev uppenbart, om inte tidigare så i varje fall i och med Sovjetunionens sammanbrott, att det inte finns något alternativ till det rådande ekonomiska systemet. Så länge planekonomin existerade som ett reellt om än ineffektivt alternativ så kunde socialdemokrater och andra vänstersinnade spekulera om och försöka göra verklighet av en tredje väg och annat liknande. Men nu finns inga sådana utvägar i sikte. Vänsterpartierna är i sitt alternativlösa tillstånd tvungna att anpassa sig till den svårtyglade urkraften i den globaliserade och globaliserande kapitalismen och på marginalen försöka vrida samhällsutvecklingen i en riktning som kan påstås bättre spegla vänsterns värderingar.

Denna situation är till oförställd glädje för de borgerliga partierna, som njuter av att vänstern måste agera på samma spelplan som de själva eftersom de anser att de själva är långt skickligare på att förstå och sköta denna ekonomi så att näringslivet blir maximalt expansivt. Och i mjugg skrattar de åt gamla kommunistpartier som Ohlys vänsterparti som de anser odla ett slags kvarvarande övermodig illusion genom att tro att de har ett fungerande alternativ till den rådande ekonomiska ordningen. Och förmodligen smilar de också åt miljömuppar som surrar om räntefri ekonomi och andra dumheter.

Från ett borgerligt perspektiv lever vi alltså i den bästa av världar nu när det är uppenbart vilket ekonomiskt system som har i den politiska darwinismens namn vunnit överlevnadskampen så att det nu är suveränt och allenarådande. Vi är på rätt väg! Och de problem som vi har förmodas vi kunna lösa med fortsatt satsning på ekonomisk utveckling. Tillspetsat uttryckt är receptet evig vetenskaplig kunskapsutveckling som skall omsättas i evig teknologisk utveckling som då kan förväntas resultera i evig levnadsstandardhöjning. Ökade resurser genom ökad ekonomisk tillväxt är alltså i princip svaret på alla politiska frågor. Även miljöproblematiken och klimatkrisen. Men när det gäller de sistnämnda problemens lösning har insikten vaknat att det krävs en särskild sorts tillväxt, dvs. den s.k. “hållbara tillväxten”. Ett begrepp som innebär en besvärjelse om en tillväxt som i motsats till den vanliga tillväxten inte har negativa mänskliga och miljömässiga konsekvenser.

Enligt min mening är det stora strategiska dilemmat för vänsterpartier av allehanda schatteringar att de inte klarar av att formulera en politiskt trovärdig kritik av det rådande ekonomiska systemet. Trots att systemet har stora brister om man kopplar ett helhetsperspektiv. Visst skapar den nuvarande ekonomiska ordningen välstånd, men den skapar och vidmakthåller också vedervärdig misär. För att nu inte tala om miljöproblem och hotande klimatkonsekvenser. Men det rådande systemets sirensångssjungande propagandister hävdar förstås att allt kommer att lösa sig i sinom tid bara vi fortsätter att tro på och applicera den utvecklingsmodell som vi har följt när vi har skapat de problem som vi har.

Jag anser alltså att vi har ett ekonomiskt system och en global ekonomisk ordning som gör en långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand. Men vi har ingen politisk kraft som lyckats göra en mobiliserande politisk vision av detta djupt problematiska faktum. Vi står i praktiken politiskt tomhänta inför de stora globala problemen, dvs. utan politiska visioner med kraft att vägleda en konstruktiv utveckling.

Ohlys besked om vänsterpartiets ointresse för en gemensam plattform inför riksdagsvalet 2010 tror jag är en svag avglans av den problematik som jag just har försökt skissera. Jag tror alltså att det i Ohlys besked troligen finns en blandning av nostalgisk längtan efter den tid då det var lätt för vänsterpartiet att tro sig besitta den heliga politiska gralen och en hjärtats framsynta längtan efter ett nytt och reellt alternativ till den djupt bekymmersamma utvecklingsriktning som vi för närvarande följer.

Jag tolkar alltså Ohlys hållning i valplattformsfrågan inte enbart som ett nostalgiskt och av gammalkommunism färgat övermod angående den egna förmågan att presentera ett reellt alternativ till den förda politiken utan som ett slags måhända närmast omedveten insikt om att en vänster samlad under Mona Sahlins banér riskerar att inte utgöra ett framtidsdugligt alternativ till den maktbärande högeralliansen med mindre än att den kan utmejsla en framåtsyftande och visionär kritik av det rådande ekonomiska systemet. Att den tänkta vänsteralliansen riskerar att bara bli ett erbjudande om lite annorlunda rattning av ett system som inte är framtidsdugligt. Och då kommer med all sannolikhet Fredrik Reinfeldt att fortsätta som statsminister.

För mig gör det detsamma om den nödvändiga politiska förnyelsen på global och nationell nivå springer ur vänstern eller högern eller mitten, eller hur man nu vill positionsbestämma olika politiska krafter. Jag hoppas bara att den hos allt fler människor i och utanför maktens cirklar växande insikten om att vi för närvarande är förhäxade av en utvecklingsmodell som inte är framtidsduglig snart skall bli tillräckligt djup för att kunna utkristalliseras i politiska visioner som har kraft att bryta det nuvarande dödläget och staka ut vägen mot en framtid präglad av fördjupad eller rättare sagt demokratiserad demokrati, rimlig rättvisa inom och mellan nationerna och en högteknologisk ekonomisk sektor som ryms inom de ekologiska ramar som vår vackra planet erbjuder oss.

Så politiskt naiv är jag.

———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Reinfeldt och Obama

Karl-Erik Edris

Jag har aldrig blivit riktigt klok på Fredrik Reinfeldt. Är den mannen äkta vara, eller är han ett slags postmodernt tom projektionsskärm där var och en kan se vad de själva vill. Själv har jag länge känt mig inför Reinfeldt som när jag lyssnar på rapparen Eminem som i sin största hit ständigt upprepar “will the real Slim Shady stand up”, alltså “will the real Fredrik Reinfeldt stand up”.

Visst visade Reinfeldt skicklighet och framsynthet under alliansbygget, och i valrörelsen stångade Göran Persson sin panna blodig mot en som det verkade varm och trygg representant inte bara för nya moderater utan för ett nytt sätt att göra politik, för ett nytt ledarskap. Men så började regerandet och därmed problemen. Vilken “Slim Shady” det var som skötte ministerrekryteringarna kan man ju undra, och när Reinfeldt skulle förklara sin politik var debattören med den trygga utstrålningen som bortblåst. Nu framträdde i stället en till synes handsvettig byråkrat som talade invecklat och abstrakt bisatsspråk som om han försvarade sig mot insyn eller dolde något som inte tålde dagens ljus.

Sekunderad av en finansminister som inte känns som en politiker utan som en forskningsledare för ett fullskaligt nationalekonomiskt experiment med landet Sverige som försöksobjekt och en arbetsmarknadsminister som likt en parodi på Bosse Ringholm under Ahleniusaffären mekaniskt upprepade att han genomförde den politik som alliansen hade vunnit valet på som försvar mot missnöjet mot förändringarna av arbetslöshetsförsäkringen kändes Reinfeldt som han vaknat i en mardröm. Dataspelet “vinn valet” visade sig plötsligt vara verkligt. Han var statsminister i verkligheten och inte i en virtuell värld. “Will the real Slim Shady stand up”.

På sista tiden verkar dock något ha hänt. Reinfeldt har tydligen ägnat sig åt ett slags diskreta statsministermotsvarigheter till kungens Eriksgator, även om han inte gått fullt lika långt i diskretion som Karl XI sägs ha gjort i skrönorna om Gråkappan. Och inspirerad av sina intryck från sina inspektioner av medborgarnas levnadsvillkor fällde så Reinfeldt häromveckan den beramade och högtidliga kommentaren: “Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär.”

Så talar väl ändå inte en tom postmoderist. Börjar den verklige “Slim Shady” att resa sig? I ett försök att förlöjliga Fredrik Reinfeldt tyckte Marita Ulvskog att hans retorik påminde henne om Mao Zedong. Men själv undrar jag om inte denna missvisande jämförelse är ett tecken på oro över att något viktigt håller på att hända med Göran Perssons överman.

Att Reinfeldt helt enkelt kan vara på väg att bli Sveriges ledare. Och ett nytt tecken på att det kan vara detta som håller på att ske kom så när han i motsats till flera regeringsledamöter och alla partiledarkollegor enligt DN och SvD inte föredrog Hillary Clinton utan Barack Obama som näste president i USA.

Reinfeldt anförde sina studier av Obamas program som förklaring till sin ståndpunkt. Men i själva verket tror jag att det som var avgörande är Barack Obamas hjärtberörande retorik som målar upp en vision av ett nytt och framsynt politiskt ledarskap. Ett ledarskap som inte i första hand handlar om sakfrågor utan om hur man med en anda och hållning kan frigöra medborgarnas förmåga att inte bara lösa sitt lands problem utan också skapa en verkligt god framtid. Ett ledarskap som jag tror att Fredrik Reinfeldt känner att alliansbygget är en svag avglans av och att han därför blivit starkt inspirerad av Obama. Ja rent av anar en själsfrändskap eller åtminstone hoppas att den finns.

Detta betyder att jag tror att den verklige “Slim Shady” åtminstone har börjat röra på sig. Och socialdemokraterna bör vara djupt oroade trots opinionssiffrorna.

———————————-
Andra bloggare om , ,

Inte bara nyhetsbrev

Karl-Erik Edris

Efter att sedan 1998 på min hemsida www.edris-ide.se/ ha erbjudit ett nyhetsbrev med ibland långa och invecklade utläggningar om olika skeenden i tiden så har jag nu också startat en blogg. Mitt intellekt har länge sagt nej varje gång jag känt en viss lockelse. Det har radat upp den ena invändningen efter den andra. Press, tidsbrist, förenkling i stället för fördjupning etc. Jag har till och med frågat mina nyhetsbrevsprenumeranter, och nästan alla som gjort sig besväret att svara tycker att jag skall strunta i bloggandet. Men så slog intuitionen igenom allt resonerande. Och jag har lärt mig att lyda min intuition. Så därför ger jag mig nu trevande ut i bloggosfären utan bestämda utfästelser om vilka ämnen jag skall behandla. Det får ge sig. Men det skulle förstås förvåna mig om det inte blir mycket om politik och samhällsfrågor, om ledarskap och företagens samhälleliga ansvar (CSR), om striden mellan tro och vetande och om mina olika funderingar kring andliga ting. Det var ju inte en slump att jag lät huvudpersonen i min bok Den vise VD:n avslutningsvis säga att han hade försökt leva efter den gamla devisen “att rätt leva för att värdigt kunna dö”.

Samtidigt hoppas jag att bloggen skall hjälpa mig att öppna dörrar i skrivavdelningen i min hjärna som överraskar både mig själv och mina läsare. Och min känsla nu är att jag kommer att gilla det här.

———————————-
http://bloggkartan.se/registrera/25243/traangsund/