I en intressant Svd-kolumn (Partiet eller universitetet) filosoferar Roland Poirier Martinsson (RPM) om värdet av akademisk utbildning för politiker. Det som utlöste reflektionen var hur Håkan Juholt hanterade frågan om sina obefintliga akademiska meriter. Han sa nämligen att partiet bärs av idéer och värderingar och att det är “dom jag skall företräda och inte någon akademisk examen”.
Detta sätt att resonera imponerar inte på RPM. Hans huvudargument för att en akademisk examen även är viktig för en politiker är:
Det finns en tid i livet då vi är både tillräckligt intellektuellt mogna för att kunna omfatta komplicerade resonemang och samtidigt tillräckligt intellektuellt rörliga för att ta intryck av motsatta övertygelser. Den tar slut ungefär i 25-årsåldern (då Einstein utvecklade relativitetsteorin, Gödel sitt ofullständighetsteorem och Dylan gav ut Blonde on Blonde). Sedan tänker vi inte nytt längre, vi utmanar inte oss själva.
Men om man tillbringat den tiden i en miljö som är intellektuellt omskakande kan något dröja sig kvar – ett metaperspektiv på den egna världsbilden: jag vet vem jag är, men det fanns andra spår som jag valde bort. Vart hade de fört?
Om man i stället går in i ett politiskt ungdomsförbund och låter partiet ersätta universitetet innebär det som RPM ser det att man väljer motsatsen till den akademiska miljöns öppenhet och perspektivrikedom. Man löper helt enkelt risken att bli inskränkt och enkelspårig, även om RPM inte använder sådana odiplomatiska uttryck. Han säger i stället:
om de danande åren för våra politiker typiskt ser ut på det viset lär vi typiskt få politiker som stängde dörren till omvärlden ungefär samtidigt som deras sinnen blev mottagliga för världens mångfald.
Hur klokt det här än låter delar jag inte RPM:s synpunkt fullt ut. Enligt min erfarenhet är det inte så att genomsnittsakademikern får någon särskilt påfallande förmåga att inta ett metaperspektiv på sin världsbild. Och det hör samman med det faktum att de flesta av oss har svårt att lära oss något om vi inte samtidigt tror på det. På ytan kanske vi lär oss olika fakta, men vi får då på köpet med oss det perspektiv eller den världsbild som fakta är insvepta i. Vi lär oss alltså fakta och kommer att tro på perspektivet utan att vi ens riktigt förstå att vi gör det.
Se t.ex. på ekonomiutbildningarna. De producerar procentuellt sett minst lika många som tror på vårt nuvarande ekonomiska system som ett normalt teologiskt institut producerar troende präster. Eller se på de naturvetenskapligt utbildade. Nog tror många av dem att vår tillvaros upphov är en lycklig eller olycklig slump och att det inte heller finns någon högre mening med livet och tillvaron trots att dessa uppfattningar inte är några fakta utan är ett synsätt som så att säga följer med på köpet.
Jag delar däremot det jag uppfattar som poängen RPM:s krönika, nämligen att det inte är bra om våra ledare är inskränkta och ideologiskt enkelspåriga. Att vi alltså behöver ledare med mogen överblick och förmåga att inta ett metaperspektiv, dvs. har en förmåga att ställa sig granskande utanför sig själva och betrakta sina förgivettagna uppfattningar. Men jag är skeptisk till hans tro att universitetsutbildningen skulle vara särskilt effektiv för att åstadkomma en sådan mogen hållning.
Den skulle kanske kunna vara det. Men i så fall behöver vi först erkänna att den för närvarande inte bara handlar om att förmedla kunskap utan att den också är en kraftfull förmedlare av oftast oredovisade trosuppfattningar. Min uppfattning är alltså att vi genom våra utbildningar (och vår tidiga och från början kollektiva barnuppfostran) försöker stöpa alla i samma form samtidigt som vi försöker dölja detta genom ihärdigt prat om individualism och kritiskt tänkande. Så min ståndpunkt är alltså att jag håller med RPM om att det finns risk för att politiker utan akademisk utbildning, som låtit sig formas av ett parti, uppvisar en viss typ av ideologisk inskränkthet, men det är enligt mening bara en annan typ av inskränkhet än den normalakademiska inskänkthet som formas av våra universitet.
När det slutligen gäller Juholt vet jag inte vilken form han är stöpt i och vilken eventuell inskränkhet han lider av. Jag hoppas dock att han är ett original i den meningen att han har den inre frihet som gör att han kan vara sann mot sig sig själv och inte ständigt behöver visa att han har lärt sig och vet vad man bör tycka och tro. För i så fall kan han vara en ledare och behöver inte begänsa sig till att bara vara vald till det.
——-
Andra bloggare om Håkan Juholt, socialdemokraterna, universitetsutbildning, akademisk utbildning, partiskolning
Klokt. Det finns ingen anledning att dra alla över en kam som RPM gör – för vissa är det bra med universitetsstudier medan andra lär sig betydligt mer på att vara autodidakt. Enligt min egen erfarenhet har de riktigt stora själar jag träffat i livet inte gått på universitetet, eller bara prövat på för att sedan hoppa av. Dessa personer har haft en sann integritet och känt att de får mer gjort på annat sätt. Det har känt ett sorts inre “kall”, och den drivkraften har varit starkare.
Hur det förhåller sig med Juholt får vi se. Han kanske har den där integriteten – på sitt sätt. Hoppas. Då kanske det blir lite mer fyr i partiet : )
RPMs artikel verkar vara skriven i all hast som en kort fundering om det här med vad utbildning kan tänkas ge. Jag borde kanske inte vara för kritisk mot den av den anledningen, men den visar på ett vanligt synsätt på utbildning i dagens Sverige.
För några år sedan var det en upphetsad debatt om vilka konsekvenser det skulle få om “intelligent design” ens skulle nämnas i klassrummen. En dimension som sällan diskuterades var hur stor roll utbildningen verkligen har på eleverna. Jag har fortfarande grundskolan i färskt minne (relativt sett, efter nästan 20 år) och kan bara säga att så stor är den knappast. I den mån den moraliska undervisningen togs på allvar överhuvudtaget (demokrati, mänskliga rättigheter, antirasism) togs den emot ungefär som något som skulle läras utantill. Något ifrågasättande av denna moraliska undervisning förekom inte eller behandlades relativt bryskt.
Universitetet och gymnasiet var aningen bättre, men även här förekommer ju samma rättning i ledet och relativa ointresse av att gå utanför sig själv. Til syvende og sidst handlar det om hur fritt diskussionsklimatet är i landet som helhet, och där uppfattar jag tyvärr Sverige som mer likriktat än andra västländer.