Här förklarar Barack Obama med kraft sin hållning till den typ av personangrepp som John McCain använder för att skapa ett intryck av att Obama är allt från en lättviktig celebritet, som inte är beredd att leda, till en opatriotisk och i utrikesfrågor okunnig och omdömeslös person som bara har ett verkligt intresse för ögonen, dvs. att bli president.
DN:s ledare i ämnet.
———————————
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet
“He will make Cheney look like Gandhi” är slutrepliken i denna fascinerande film. Vem är det som fäller detta omdöme? Jo Pat Buchanan, en mycket konservativ politiker (försökte utan framgång bli republikanernas presidentkandidat 1992 och 1996, och körde ett eget lika misslyckat race 2000) och numera journalist. Och vem syftar Buchanan på, jo ingen mindre än John McCain.
———————————
Andra bloggare om John McCain, presidentvalet
Nu tycker tydligen Obamakampanjen att John McCains försök att framställa Barack Obama som en celebritet med grovt sett samma kvalifikationer för att vara president som Britney Spears och Paris Hilton har gått för långt. Så här kommer deras nya “tack för senast annons”.
———————————-
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet,
Har här på min blogg och i nyhetsbrev då och då berört mitt retoriköra. Jag känner mig alltid flummig när jag gör det, men utöver själva budskapet tycker jag mig höra något som bär fram talarens kvalité som person. Senast jag skrev om dylikt så gällde det Barack Obama och hans bländande retorik.
I natt läste jag så ett stycke om just detta hörande i Anita Goldmans förnämliga bok Ljusbärarna. Hon skriver där om en av de personer som hon skildrar i boken – Jacques Lusseyran en blind fransman som redan som skolungdom startade en motståndsrörelse mot nazismen och så småningom hamnade i Buchenwald – att han hade en säregen hörsel. Jag kan förstås inte mäta mig med honom, men jag känner i princip väl igen mig i denna hennes beskrivning:
“Som ledare för motståndsrörelsen var hans uppdrag att intervjua alla som önskade ansluta sig – ett enormt förtroende, eftersom frågan om tillit är akut i en sådan situation. Över sexhundra unga män fördes till honom på kort tid och han avgjorde utan att tveka vilka av dem man kunde lita på. Han lyssnade inte så mycket på vad de sa, utan på hur den talande använde sin röst. Han tvekade en gång, det var en man vars röst han inte tyckte om, men som samtidigt sa allt det korrekta och erbjöd rörelsen just de tjänster man så desperat behövde. Lusseyran lät de senare markörerna bli utslagsgivande. Det blev denna man som förrådde rörelsen, vilket ledde till fängslande, tortyr, inspärrning i koncentrationsläger och död för många av dess medlemmar”.
Ur detta perspektiv har jag så slutligen några få saker att säga om vad min hörsel säger om det amerikanska presidentvalet. Bland de personer som nämns som Obamas vicepresidentkandidater framhålls numera Joseph Biden, Tim Kaine och Evan Bayh som de som ligger bäst till. Skulle mitt öra välja så skulle Evan Bayh tveklöst bli vicepresidentkandidat.
När det sedan gäller valet mellan Obama och McCain är det för mig otroligt fascinerande att en man som McCain kan ligga så bra till i opinionsundersökningarna som han ändå gör. Och jag vill bara säga, “men hör inte folk”.
———————————
Andra bloggare om Barack Obama, Evan Bayh, John McCain, presidentvalet, retorik
I ett tidigare inlägg har jag kommenterat Barack Obamas insiktsfullhet som ledare med utgångspunkt från en en film från när han höll en liten betraktelse för personalen på sitt kampanjhögkvarter. Nu har jag hittat ytterligare en film där Obama ånyo visar sin förnämliga förmåga till praktiskt ledarskap. Denna gång handlar det om ett valmöte där några unga svarta grabbar börjar häckla Obama och hissa upp en banderoll till stöd för sin grupp som verkade ha som huvudidé att Obama sålt sina svarta bröders intressen billigt i sin egen maktsugenhets namn.
Efter att häcklarna tystats ner av att övrig publik skanderade “Yes we can” fick de ett löfte av Obama att ställa en fråga efter det att han hade hållit sitt tal. Den här videon visar hur han hanterade situationen.
Även om videon enligt min mening talar för sig själv vill jag ändå säga att i den här situationen visar Barack Obama både ett föredömligt lugn och en utmärkt förmåga att bemöta de radikala grabbarna med respekt. Det är som han säger “democracy at work”.
Modellen för hur häcklare brukar hanteras visas annars i den här videon med John McCain som ju för närvarande är hårt engagerad i att försöka framställa Obama som ett tomt mediefenomen utan ledarförmåga.
——————————————–
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet, ledarskap
John McCain gör vad han kan för att få Barack Obama att framstå som en lättviktare. I en av sina senaste reklamsnuttar tycker sig McCain ha anledning betona likheterna mellan entusiasmen inför Obama med den celebritetskult som omger personer som Britney Spears och Paris Hilton.
Nu visar det sig ironiskt nog vara John McCain själv som har mest gemensamt med Britney Spears, åtminstone när det gäller synen på Irak.
———————————
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet
Visst är det väl sant att John McCain har ett stort försteg framför Barack Obama när det gäller utrikespolitiken. Det upprepas i varje fall ofta att McCain förstår de storpolitiska och geostrategiska frågorna i motsats till den naive Obama. En mycket intressant och skarpt formulerad betraktelse över hur det förhåller sig kan studeras i Los Angeles Times.
———————————
Andra bloggare om John McCain, Barack Obama, presidentvalet
I samband med fotbolls VM i Korea och Japan 2002 hade jag en rysarupplevelse. Jag satte klockan på ringning för att vara säker på att inte missa Sveriges kvartsfinal mot Senegal. Och när klockan ringde badade jag fullkomligen i en allt genomträngande känsla av att nu blir det förlust. Sverige kommer inte att vinna. Känslan var så stark att den förstörde hela matchen för mig. Jag kunde inte glädja mig åt det svenska ledningsmålet och när Sverige på slutet forcerade för att försöka kvittera Senegals ledning visste jag att det inte skulle lyckas.
För några dagar sedan hade jag en liknande upplevelse. Plötligt slog känslan ner att Hillary Clinton kommer att vinna. Eftersom jag hoppas på Barack Obama så åtföljdes känslan av missmod. Och jag försökte i flera dagar hitta bortförklaringar till den insisterande känslan. Som en slags inverterad besvärjelse lät jag också bli att blogga om min starka upplevelse. Och av samma anledning försökte jag inte heller utnyttja min övertygelse på någon spelsajt.
Och i natt satte jag mig så framför TV:n för att försöka avnjuta CNN:s primärvalstäckning som om ingenting hade hänt. Men det kändes bara motbjudande. Det var inte roligt längre. Spänningen var borta. Och så gick det ju som det gick.
Det jag ännu inte känner mig helt säker på är om känslan är begränsad till den här primärvalsomgången och om det alltså fortfarande finns en möjlighet för Barack Obama att vinna. Eller om det faktiskt nu är kört för honom. Men jag måste säga att jag lutar åt att tro att det är kört trots att han fortfarande leder i delegatkampen. Att USA:s medborgare på något sätt har tagit i ställning i den meningen att de inte i tillräcklig utsträckning förstår vad det är Barack Obama erbjuder. Att det inte djupast sett handlar om konkreta förslag utan om ett nytt sätt att göra politik. På samma sätt som Obama säger att han skall förändra det “mind-set” som fick amerikanerna att angripa Irak så målar hans retorik upp bilden av en politik som emanerar ur en fördjupad demokrati där medborgarnas förändrade hållning till det politiska hanterandet av de gemensamma samhällsproblemen och framtidsutmaningarna borgar för att det skall frigöras en politisk kreativitet som gör rättvisa åt “the American dream”. Att Obama egentligen säljer in sig som en ceremonimästare som katalyserar det amerikanska folkets kreativa omskapande av sitt samhälle i en anda som gör verklighet av landets bästa möjligheter.
Om min känsla är rätt så har det alltså redan avgjorts att det amerikanska folket inte har den konstruktiva självtillit som krävs för att ta vara på de möjligheter som skulle kunna öppna sig med Obamas ledarskap. Det känns helt enkelt tryggare och hemtamare om allt fortsätter ungefär som vanligt. Maktkamp, maktmissbruk och polariserande och desinformerande debatter, negativa kampanjer och företagsmanipulerade förslag till osäker nytta för medborgarna. Och på det internationella planet ett fortsatt agerande som ett skadskjutet imperium som skapar och förvärrar olika globala problem och kriser i sitt rädslostyrda värnande av det nationella egenintresset.
Jag hoppas för USA och världen att jag har fel. Men den dystra bottensatsen i min känsla av att det är kört för Obama säger att Hillary Clinton visserligen kommer att bli presidentkandidat, men att segern kommer att gå till John McCain. Så får USA sin Konstantin Chernenko. En sjuk gammal man som stoltserar med sin erfarenhet och sin i Vietnam vunna hjältegloria. Visserligen är han en klokare karl än George Bush. Men det är en klen tröst.
———————————-
DN (1 2); SvD (1 2 3 4)
Andra bloggare om Barack Obama, Hillary Clinton, John McCain, presidentvalet