Kört för Obama trots ledning?

I samband med fotbolls VM i Korea och Japan 2002 hade jag en rysarupplevelse. Jag satte klockan på ringning för att vara säker på att inte missa Sveriges kvartsfinal mot Senegal. Och när klockan ringde badade jag fullkomligen i en allt genomträngande känsla av att nu blir det förlust. Sverige kommer inte att vinna. Känslan var så stark att den förstörde hela matchen för mig. Jag kunde inte glädja mig åt det svenska ledningsmålet och när Sverige på slutet forcerade för att försöka kvittera Senegals ledning visste jag att det inte skulle lyckas.

För några dagar sedan hade jag en liknande upplevelse. Plötligt slog känslan ner att Hillary Clinton kommer att vinna. Eftersom jag hoppas på Barack Obama så åtföljdes känslan av missmod. Och jag försökte i flera dagar hitta bortförklaringar till den insisterande känslan. Som en slags inverterad besvärjelse lät jag också bli att blogga om min starka upplevelse. Och av samma anledning försökte jag inte heller utnyttja min övertygelse på någon spelsajt.

Och i natt satte jag mig så framför TV:n för att försöka avnjuta CNN:s primärvalstäckning som om ingenting hade hänt. Men det kändes bara motbjudande. Det var inte roligt längre. Spänningen var borta. Och så gick det ju som det gick.

Det jag ännu inte känner mig helt säker på är om känslan är begränsad till den här primärvalsomgången och om det alltså fortfarande finns en möjlighet för Barack Obama att vinna. Eller om det faktiskt nu är kört för honom. Men jag måste säga att jag lutar åt att tro att det är kört trots att han fortfarande leder i delegatkampen. Att USA:s medborgare på något sätt har tagit i ställning i den meningen att de inte i tillräcklig utsträckning förstår vad det är Barack Obama erbjuder. Att det inte djupast sett handlar om konkreta förslag utan om ett nytt sätt att göra politik. På samma sätt som Obama säger att han skall förändra det “mind-set” som fick amerikanerna att angripa Irak så målar hans retorik upp bilden av en politik som emanerar ur en fördjupad demokrati där medborgarnas förändrade hållning till det politiska hanterandet av de gemensamma samhällsproblemen och framtidsutmaningarna borgar för att det skall frigöras en politisk kreativitet som gör rättvisa åt “the American dream”. Att Obama egentligen säljer in sig som en ceremonimästare som katalyserar det amerikanska folkets kreativa omskapande av sitt samhälle i en anda som gör verklighet av landets bästa möjligheter.

Om min känsla är rätt så har det alltså redan avgjorts att det amerikanska folket inte har den konstruktiva självtillit som krävs för att ta vara på de möjligheter som skulle kunna öppna sig med Obamas ledarskap. Det känns helt enkelt tryggare och hemtamare om allt fortsätter ungefär som vanligt. Maktkamp, maktmissbruk och polariserande och desinformerande debatter, negativa kampanjer och företagsmanipulerade förslag till osäker nytta för medborgarna. Och på det internationella planet ett fortsatt agerande som ett skadskjutet imperium som skapar och förvärrar olika globala problem och kriser i sitt rädslostyrda värnande av det nationella egenintresset.

Jag hoppas för USA och världen att jag har fel. Men den dystra bottensatsen i min känsla av att det är kört för Obama säger att Hillary Clinton visserligen kommer att bli presidentkandidat, men att segern kommer att gå till John McCain. Så får USA sin Konstantin Chernenko. En sjuk gammal man som stoltserar med sin erfarenhet och sin i Vietnam vunna hjältegloria. Visserligen är han en klokare karl än George Bush. Men det är en klen tröst.
———————————-
DN (1 2); SvD (1 2 3 4)

Andra bloggare om , , ,

Comments (11)

  1. Tack Z för ett gott tips. Jag skall göra vad jag kan för att förjaga intrycket från den där påträngande och övertygande kristallkuletitten som jag fick utan att alls be om det.

  2. Om det är någon tröst så känner nog Clinton-supportrar samma sak som du. Dessutom har de större anledning att vara pessimistiska. “Marknadskonsensus” är fortfarande att Obama är klar favorit för nomineringen (intrade.com t.ex.)

  3. Hej Anonym,
    Det var ju vänligt att du vill trösta mig. Låt mig bara säga att jag förstås vet att Obama ligger bra till i delegatkalkylerna. Att det rent av kan vara så att det bara är superdelegatsöverväganden som kan göra Hillary till segrare. Det som fick mig att skriva som jag gjorde är den obehagligt påträngande styrkan i känslan inför att Obama kommer att förlora även om jag inte vet hur. Det är en känsla som om den i stället skulle ha gällt att jag inte borde utnyttja en bokad flygresa så skulle ja omedelbart ha åtlytt den. Och jag skulle inte ha blivit förvånad om jag på det sättet räddade mig från att stryka med i en flygkrasch eller något annat elände.

    Men som jag sa hoppas jag att jag har fel, och dessutom – om det är någon tröst för dig – föredrar jag förstås Hillary Clinton framför McCain.

  4. Hej! Jag kände absolut samma sak,,några dagar innan kände jag “opinionsmätningarna ger obama ett litet försprång men jag är säker att hillary i texas och ohio lär vinna STORT”..sen blev det ju inte så…hillary vann knappt,och obama fick nästan halva andel av delegaterna..så det är ingen direkt förlust,,skulle obama vinna med samma andel som hillary,skulle inte mycket förändras

  5. jo, jag vet känslan. jag är lite likadan. var t.ex. helt övertygad om att federer skulle förlora mot nadal i wimbledon förra året. men men, får väl se. sen om obama vinner så kommer ju den riktiga rysaren: är han verkligen en effektiv ledare? kommer han kunna återställa demokrati, avskaffa tortyr? kommer han kunna engagera människor att stå upp för sina intressen? eller kommer storföretagen slå undan fötterna på honom?

  6. Jag är fascinerad över att så många tror på Obamas förändringskraft – att saker och ting plötsligt ska “fixa sig”. Ett land med 300 miljoner innevånare, stark medelklass som i grunden är relativt värdekonservativ, astronomiska budgetunderskott, en tredelad svårmanövrerad maktstruktur, högavlönade och välsmorda lobbyister… Ur ett nationalekonomiskt perspektiv tror jag att Obama vore en fullständig katastrof för USA och därmed världen, i en tid då en svårare ekonomisk situation väntar och någon måste peka med hela handen (och ha erfarenheten av att göra det). Självklart är kristallkulan framme för superdelegaterna. Och jag tror definitivt att de röstar för erfarenheten = Clinton.

  7. jonas, jag håller med, presidenter fixar inte saker särskilt lätt. riktig förändring sker oftast genom nån typ av folkrörelse. dock kan man lätt se att det är mycket lättare att fucka upp saker. det bästa en president för usa kan göra är att inte fucka upp saker. bush har fuckat upp allt. det han har gjort med världsekonomin är det ingen som kan fixa. om man tittar på obamas rådgivare så är de dock de bästa ekonomerna i min mening. de är inne på mer modern beteendebaserad ekonomi (behavioral economics) än både bushs och clintons ekonomer. kolla in den här artikeln som handlar om det:

    http://www.tnr.com/politics/story.html?id=4d40a39e-8f57-4054-bd99-94bc9d19be1a&k=12040

    jättebra analys av obamas ekonomiska policy!

  8. Låt oss i alla fall komma ihåg att:

    Obama var emot kriget i Irak, innan det ens börjat,
    under en period då man säkert inte hade det lätt med denna åsikt:
    “Are you an anti-patriot?”
    samt
    “Either you’re with us, or you’re with the terrorists” (Bush)

    tydligt deklarerades.

    En av countrysångerskorna i Dixie Chicks blev kallad Gollum (av Dennis Miller) för att hon protesterat mot anfallen.

    Det var ingen lätt tid, tror undertecknad.

    (Men nu visar det sig att Obama vill tillåta legosoldater, vilket inte Clinton vill, samt att hennes sjukförsökringsplan låter tryggare)

  9. Jag vet inte om det är jag som har gjort intrycket att det mesta skall fixa sig lätt bara Obama blir president. Men det tror jag förstås inte. Däremot tror jag att Obama har bäst omdöme och dessutom har en hållning till politiskt arbete som är framsynt och klok.

    Att Hillary C skulle vara så ofantligt mycket erfarnare än Obama förstår jag inte. Hon har i och för sig några fler år i senaten, men utöver detta har hon varit “first lady” och det ger ju ingen exekutiv erfarenhet att tala om.

    Dessutom är erfarenhetsargumentet ofta svagt. Vaclav Havel blev ju t.ex. en bra president i Tjeckien. Men hur erfaren var han?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *