(Publicerat 2025-11-14) – PDF
I. Trumps roll i den historiska processen – perspektiv på en unik president
I början av november i fjol – alltså strax före det amerikanska presidentvalet – publicerade jag mitt senaste nyhetsbrev. Huvudartikeln hade titeln Donald Trump, Oswald Spengler och Michail Gorbatjov – några tankar om det amerikanska presidentvalet, och var mitt försök att skissartat tolka Donald Trumps position i den historiska processen så som jag visualiserar den från det metahistoriska civilisationsutvecklingsperspektiv som jag genom åren fortsatt att försöka kontemplera fram, och ibland gjort mer eller mindre lyckade framställningar av i bokform.[1] Enkelt uttryckt innebär detta perspektiv att jag menar att vi sedan den moderna epokens idémässiga framträdande och fortsatta uppföljning i institutions- och samhällsbyggande är inne i en civilisationsskiftesprocess som – med alla de brister som historiska analogier har – påminner om skeenden som skiftet från Romarriket till den kristna civilisationssfären.
Sett ur det här perspektivet tolkade jag Trumps politiska roll och möjliga presidentskap som potentiellt konstruktivt i en djup och tämligen svårfångad mening. Jag påstod att ”hans för de etablerade eliterna svårhanterade agerande är en kamouflerad gåva som behöver förstås och hanteras klokt för att den behövliga och pågående civilisationstransformationen skall kunna fortskrida någorlunda konstruktivt.”
Och låt mig nu ytterligare påminna om hur jag beskrev Trump och det jag kallade Trumps gåva till USA och världen:
”För en tämligen opartisk betraktare, eller i varje fall för någon som inte dragits med i den starka vurmen för Trump framstår han personlighetspsykologiskt kanske mest som en psykopatisk lögnare och översittare. Men det är något helt annat som verkar här. Oavsett sina personliga egenskaper är han utan tvekan utrustad med en ledarkraft som liknar den som framgångsrika sektledare besitter, dvs. han kan utnyttja de många inom ramen för det moderna projektet rent olösliga eller synnerliga svårlösta och illa skötta problem och utvecklingsdilemman till att med stor retorisk skicklighet förvränga synen på medborgarna så att de kan projicera sin längtan efter ett trovärdigt hopp på just honom personligen. För dessa personer blir han ett slags frälsarfigur. Och för andra som inte dras lika intensivt med i kulten kring Trump blir han trots sin personlighet – man slätar helt enkelt över de olika uttrycken för den – ett slags löfte om att ens egna egodrivna ambitioner och förhoppningar skall kunna tämligen mirakulöst förverkligas i praktiken. Och att ens politiska preferenser dessutom skall få rejält och helst permanent genomslag.
Den här förmågan är sällsynt, i synnerhet på en så stor arena som ett helt land. Och i det här fallet världens mäktigaste land ekonomiskt och politiskt. Och när man har den förmågan, har man oftast en historisk mission. Man har alltså ett budskap till sina medmänniskor som behöver bli förstått och klokt hanterat.
Detta är enligt min mening orsaken till att det är mycket svårt att göra Trump politiskt irrelevant genom att fösa honom åt sidan med hjälp av psykologiska eller psykiatriska diagnoser. Eller att ivrigt och mer eller mindre indignerat och aggressivt påpeka att han ofta far med osanning. Det man måste förstå för att komma någonvart är att Trump har instinktivt förstått något om det moderna projektets djupgående problem för att inte säga katastrofala otillräcklighet. Inte så att han har konstruktiva lösningar utan mera i det avseendet att hans framträdande sätter ohållbarheten i blixtbelysning. För en förstående blick framträder han som ett slags beskäftig, maktfullkomlig och tämligen karikatyrmässig uppmålare av en del av det moderna projektets avigsidor och ohållbarhet. Och han väcker obestridligen stark genklang hos många.
Och det är det här som är Trumps gåva till USA och världen.”
Sedan hade jag kunnat följa upp den här analysen med diverse resonemang kring vad Trump skulle kunna förväntas försöka åstadkomma som president. Men det gjorde jag inte. Jag nöjde mig med att inför det då stundande valet ställa tre frågor: ”Behöver Trump få makten en gång till? Eller har den politiska eliten och folket i gemen förstått tillräckligt väl vad Trump visat för sanningar om det amerikanska samhället och därmed också om det moderna projektet. Eller är förståelsen otillräcklig?”
Mitt svar på dessa frågor formulerade jag påverkad av min djupt kända förhoppning att mänskligheten måtte komma rimligt lindrigt undan i den pågående civilisationstransformationen, dvs. jag föredrar att stora och djupa insikter ”köps” med minsta möjliga lidande. Jag skrev därför: ”Svaret kommer snart. Personligen har jag känslan att Kamala Harris kommer att bli president efter mer eller mindre omfattande tumult.” Men samtidigt försåg jag klokt nog detta svar med brasklappen: ”Om hon sedan kommer att ha förstått tillräckligt för att nya ”Trumpar” inte skall behöva framträda lär visa sig.” Och den brasklappen betyder ju i praktiken att jag ansåg och fortfarande anser att det inte går att komma förbi det faktum att en konstruktiv väg framåt kräver att det moderna projektets avigsidor och ohållbarheter blir långt klokare hanterade än vad som följer av nuvarande makteliters konventionella visualisering av vägen mot framtiden.
Men oavsett vad jag tillät mig att hoppas visade emellertid valresultatet att förståelsenivån var tillräckligt låg för att återigen öppna portarna till makten för Trump. Det som behövdes var alltså inte en runda för Harris där hon skulle få tillfälle att visa att hennes förhoppningar om vad hon skulle kunna åstadkomma var illusoriska, och i realiteten skulle helt i onödan förstärka den politiska missnöjeskraft som Donald Trump fångar upp, förstärker och fokuserar.
Så nu befinner vi oss i det läge vi gör. Donald Trump har tagit makten och har satt igång ett tumultuariskt politiskt ståhej där han med samma finess och finkänslighet som ett bowlingklot rullar in på centrala politiska arenor och ställer krav och driver igenom förändringar. Det är förstås oklart i vad mån dessa kommer att bli bestående, eller vilken form de slutligen får. Men det finns knappast några rimligt kvalificerade politiska bedömare som inte ser det som pågår som mönsterbrytande och svårhanterat.
I nuläget verkar dessutom det amerikanska politiska systemet – trots sin lovprisade konstitution – vara paralyserat av rädsla och villrådighet. Och världen över funderas det i maktkretsar på hur man bäst skall förstå, parera eller hantera olika beslut, hot och utspel.
På ett mer känslomässigt plan (alltså det plan som ofta avgör valresultat om opinionsbildningen är rimligt fri) så spänner huvudreaktionerna på det som pågår över ett spektrum från uppskruvat och högmodigt jubel över att det nu äntligen kommer att bli ordning på världen – ”träsket” kommer att dikas ut, dvs. de amerikanska institutionerna kommer att ”befrias” från alla tjänstemän som inte är fullständigt och obrottsligt lojala mot Trumps politik i sitt effektuerande av densamma (och under inspiration från USA förmodas motsvarande processer dessutom stimuleras världen över), ekonomin blomstra efter att alla som profiterat på USA fått sina ekonomiska mellanhavanden med landet ”korrigerade” genom Trumps tullar och tariffer och fred uppnås genom briljanta Trumpdeals – till förstämda suckar (stundom omsatta i protestdemonstrationer) över att den Trumpska politiken inte bara kommer att leda till svåra ekonomiska kriser utan också till att den amerikanska demokratin undermineras kanske t.o.m. så allvarligt att den endast svårligen kan återupprättas och att den regelbaserade världsordningen dessutom kommer att falla sönder i något som i värsta fall kommer att leda till en global utveckling som domineras av olika despotiers lynnigt maktmissbrukande och konfliktdrivande regionala välden.
Några tydliga politiska strategier för hur den nya Trumpska politiken skall kunna framgångsrikt hanteras har dock inte utmejslats. Vilket för mig betyder att den centrala frågan är vad Trump egentligen förstått och gör genom sina för nuvarande politiska eliter både svårtolkade och svårhanterade politiska insatser? Det finns säkert ansatser till svar, på denna fråga, men inget svar som är allmänt accepterat. Det förekommer med andra ord mycket famlande i blindo vid försöken att klokt tolka och på kort och lång sikt hantera Trump.
Om jag skulle uttrycka mitt svar på frågan så kort som möjligt så blir det ett metaforiskt svar. Trump visar vart maskineriet vi rattar i realiteten är på väg, oavsett vilka fantasier om riktningen som vi försöker upprätthålla tron på? Det är det här som är det jag tidigare beskrivit som Trumps gåva till USA och världen.
Det jag menar med detta är att Trumps framträdande är en konsekvens av det moderna projektets utvecklingskurva, eller vad det nu bör kallas. Trumps framträdande är med andra ord inte något oturligt eller närmast orsakslöst och tillfälligt, utan det finns djupa orsaker som har att göra med hur det moderna projektet uppfattats och förvaltats genom åren. Trump har alltså de insikter och egenskaper som krävs för att passa in som en viktig och direkt eller indirekt transformerande aktör i ett pågående historiskt skeende. Men samtidigt anser jag att hans framträdande mest har karaktären av föraning och varning än av något fullbordat. Det har främst ett budskap som behöver tolkas, förstås och sedan omsättas i klok politik. Och det är alltså därför som jag kallar det i varje fall på ytan destruktiva och tragikomiska Trumpska spektaklet för en gåva.
Analysen bakom denna bedömning har som jag nämnde redan i inledningen att göra med mitt metahistoriska perspektiv, och att vi enligt det är inne i det jag kallar ett civilisationsskifte. Ett skifte som alltså handlar om att transformera den bärande visionen bakom det moderna projektet till något som har en tillräckligt djup och insiktsfull framtidsskapande kraft för att katalysera och forma en långt bättre och ljusare framtid än den vi befarar och målar upp i våra dystra katastrofscenarier.
I ytterst komprimerad form ser min analys ut så här: Det moderna projektet styrs – eller rättfärdigas – av det jag kallar drömmen om det rationella paradiset, dvs. den sekulariserade tusenårsrikesvision som under upplysningstiden formades till en vägledande vision för samhällsutvecklingen som ett slags korrigering av den tidigare teologiskt och kyrkligt dominerande vision som hade växt fram sedan Romarrikets dagar och så småningom börjat förlora en väsentlig del av sin vägledande förmåga.
Ju längre det moderna projektet fortsatt sin utveckling desto smalare har dess fokus emellertid blivit. Det från början brett humanistiska, och från inskränkt religion frigjorda, befrielse- och upprättelseprojektet har helt enkelt succesivt förlorat alltmer makt till expansiva ekonomiska strävanden. Faktum är att den vägledande visionen har under utvecklingens gång ”utmärglats” (om man nu kan använda det begreppet i detta sammanhang) så att dess reella fokus steg för steg övergått till att i allt väsentligt handla om makt och pengar underbyggt av en av materialistisk filosofi i onödan hämmad vetenskap.
Och när det moderna projektet drivs till sin yttersta spets med detta fokus så blir det ett oförblommerat ekonomiskt expansivt expertvälde som vid en viss punkt i utvecklingen riskerar att behöva försvara sin fortsatta makt genom ett övergivande eller ersättande av demokratin med ett auktoritärt oligarkiskt styre (med ”troende” och lydiga experter). Oswald Spengler såg detta redan på 1920-talet och kallade styrelseformen för caesarism och beskrev den som en fas i den västerländska civilisationens obönhörliga undergång. Medan Vlad Vexler[2] i nutid beskriver det hela lite mer dramatiskt som ”hypernyliberal, fascistoid monarkism” eller lite olika varianter på dessa begrepp.
Mindre dramatiskt uttryckt handlar det om att centrifugalkrafterna som genereras i det moderna projektet i dess nu allt exklusivare fokusering på ekonomisk utveckling blir successivt starkare och starkare, och därför krävs allt hårdare tvång för att projektet skall kunna fortsätta. Logiken bakom denna tanke är att fokuseringen på ekonomisk utveckling driver vad man skulle kunna kalla något slags fortsatt expanderande (intill allt inkluderande) marknadisering där mest pengar vinner (alltså ”bevisar” att makt är rätt).
Detta katalyserar i sin tur, eller hör samman med, en utveckling mot det man skulle kunna se som en variant av filosofen Thomas Hobbes idé om ett naturtillstånd präglat av allas krig mot alla. Det jag menar med detta är att det moderna projektets hårdfokusering på ekonomiska värden har en tendens att lösa upp det för Hobbes så viktiga samhällskontraktet i hyperindividualism, med endast en instrumentell lojalitet med institutioner, företag och nationer. Och det är denna utveckling som accentuerar behovet av en stark och genomgripande central kontroll för att de tillits- och lojalitetsupplösande krafterna inte skall kunna hindra fortsatt ekonomisk expansion. Man kan helt enkelt säga att den ekonomiska fokuseringen hotar att paradoxalt nog leda till att det moderna projektets centrifugalkrafter blir så starka att ett hyperindividualistiskt och i stor utsträckning omedvetet återskapande sker av det naturtillstånd som Hobbes på sin tid ville rädda oss från genom Leviathan, dvs. en för rådande centrifugalkrafter tillräckligt stark och effektiv central makt.
Med detta sagt hade vi en mildare föraning om det nuvarande läget då Reagans och Thatchers ekonomiska och politiska innovationer kunde formuleras av Carl Bildt som den enda vägens politik. Och följden av denna politik blev att maktens företrädare kunde tolka och saluföra det hela som att ”nu är vi på rätt väg”. En slags lättnadens suck med en touch av möjligen Fukuyamainducerad hybris kunde dras i maktkretsar. Det moderna projektet hade ånyo visat sig kunna formulera en politisk strategi som håller för framtiden.
Den känslan höll i sig ett tag, men har efter olika kriser och allt tydligare utvecklingstendenser för det moderna projektet upplösts i intet, och villrådighet är numera den dominerande och samtidigt ej erkända känslan i maktkretsar. För inget är mer problematiskt för makten än villrådighet. Erkänns den går makten förlorad. Så instinkten hos den maktbärande eliten blir att försvara makten med en kombination av propagandahaussade skenlösningar och en successiv förstärkning av greppet om makten. Man skulle kunna uttrycka situationen som att utvecklingsriktningen väcker ett behov av att skapa en starkare Leviathan.
Och det är här Trump kommer in. Propagandahaussade skenlösningar och försök att sätta den amerikanska konstitutionen tillräckligt ur spel för att göra det möjligt för presidenten att ha ungefär samma makt i förhållande till kongressen och domstolsväsendet som Putin och Xi har i förhållande till sina valda församlingar och sina rättsväsenden ter sig alltså oemotståndligt lockande för Trump och hans intellektuella och andra uppbackare. Man kan helt enkelt säga att Trump är mer hämningslös än den konventionellt tänkande maktbärande eliten när det gäller att skapa en Leviathan med förmodad styrka nog att få kontroll på de centrifugalkrafter som det moderna projektet genererar.
Och med detta konstaterat kan jag nu skärpa min formulering av min tes om Trumps gåva. Denna gåva handlar nämligen om att han kommer att med stor tydlighet visa att hur problematiska det moderna projektets brister och ohållbarheter än är så kan ansvaret för att komma på och implementera framsynta och fungerande sätt att fortlöpande hantera situationen inte delegeras till ”frälsarfigurer” med diktatoriska ambitioner.
Hur det hela ter sig från Trumps innersta och sannaste horisont vet jag förstås inte. Men när jag kontemplerade över saken slog det mig att i hans djupaste uppdragsmedvetenhet för sitt liv finns kanske den för honom själv omedvetna men ändå starkt styrande tanken ”att eftersom ni inte fattade den underförstådda poängen med min kritik som ju gjorde att jag vann i valet 2016 så skall jag den här gången försöka egenhändigt manifestera den fullständiga ohållbarheten i vår utvecklingsriktning”.
Hur Trumps gåva kommer att hanteras när den väl är färdiglevererad återstår att se. Men jag tänker nu övergå till att resonera lite kring frågan. Och jag vill då inleda mina resonemang med att reflektera lite kring två nycklar till att det moderna projektet håller på att helt förlora sin konstruktivitet.
Den första och centrala nyckeln handlar om att befrielsen från religionens bojor inte har blivit tillräckligt väl förvaltad. Den har fått en form som sakta men säkert inte bara ifrågasätter utan löser upp grunden både för människans moral och upplevelse av mening. Det räcker nämligen inte att rättfärdiga de värden som bör hållas högt med mänskliga förnuftsresonemang. Då förlorar de obönhörligen om än successivt sin kraft. De måste nämligen rättfärdigas med hänvisning till något som vi inte själva styr eller har makten över. Det mänskliga intellektet har sina företräden, men dess resonerande har sin begränsning i det avseendet att det inte av egen kraft kan resonera sig fram till förvissning även om det kan användas till att på många smarta och kunniga sätt argumentera för eller emot varje ståndpunkt. Men förvissningen gäckar alltid intellektet. Detta vill den moderna människan i och för sig förneka. Men varje gång vi resonerar oss fram till förvissning har vi åstadkommit denna förvissning genom att smuggla in en tro – dvs. något förgivettaget eller försanthållet – i våra till synes helt rationella resonemang. Vilket i praktiken innebär att vi tryfferar våra rationella resonemang med något som vi skulle kunna kalla ”hjälpgudar” som gör att vi kan komma fram till slutpunkten för våra resonemang. Samtidigt som dessa ”hjälpgudar” kan vara ytterst bristfälliga även om vi känner oss kloka i vår ofta omedvetna och ogranskade tros ljus.
Det är insikten om dessa processer som den tyske sociologen Max Scheler fångat så fyndigt och klokt genom att säga ”att vi människor antingen tror på Gud eller på avgudar”.
Så även om mycket av den frambrytande moderna epokens kritik mot hur den kristna dimensionen av den västerländska civilisationens bärande vision hade tolkats och förvaltats av religionens makthavare var ytterst motiverad, så betyder inte det att den moderna epokens alternativ blir hållbart och konstruktivt enbart i kraft av detta.
Så alldeles oavsett att det moderna projektets högst motiverade religions- och kyrkokritik hade obestridligt konstruktiva konsekvenser särskilt vad gäller vetenskapens frigörelse från kyrkliga dogmer och intensifiering av olika frigörelse- och rättviseprocesser så blev den också ett sätt att servera berörda människor en existentiell svältkost bestående av en bristande förståelse för Gudsbegreppet och ersättande av Gudsbegreppet med ett slags insmuggling av Gudssurrogat som gör att det moderna projektet numera blivit ett slags existentiellt förvirrat polyteistiskt och hyperindividualistiskt projekt, där en huvudgud ändå träder fram som ett slags övergud i den polyteistiska och i realiteten cyniska röran, nämligen Mammon.
Och Mammon är en krävande gud. Den kräver offer. Och vi offrar successivt allt mer och numera det mesta för det som vi lyckas väva in i det vi betraktar som rationella kalkyler som vi anser visa att det hela kommer att gå med vinst.
Trots den moderna epokens många obestridliga utvecklingsframsteg så ackompanjeras alltså denna utveckling av en kulminerande existentiell förvirring. Genom nedvärderandet av trons roll för människan – och då menar jag inte att tron endast kan spela sin roll då den är formad och styrd av en specifik och dogmatisk institutionell form utan jag syftar på den roll som kan spelas av en individuellt levande tro på en realitet som vi kan besinna oss inför i ödmjukt erkännande av att vi är inskrivna i en orubbligt meningsfull evolutionär ordning som vi inte kan greppa med vårt intellekt, men som vi kan samspela med för att fördjupa vår förståelse av hur vi skall konstruktivt hantera våra liv på jorden – har vi hamnat i ett av en materialistisk filosofi definierat intellektuellt tragglande som sakta men säkert leder till de bärande idealens och värderingarnas urvattning och upplösning.
Känslan av det problematiska med den här processen är i växande. Och det finns många tolkningar av vart det moderna projektet kan vara på väg. Jag ämnar inte fördjupa mig i detta tankespår utöver att säga att det finns en blandning av hållningar varierande från obönhörlig civilisationskollaps, till att vi undviker detta öde med knapp nöd genom att hanka oss fram efter redan etablerade principer till synnerligen optimistiska fantasier om vetenskapliga och andra framsteg där människan blir en cyborg som använder sitt hem på jorden för att till Mammons ära successivt kolonisera resten av kosmos.
Personligen återkommer jag i resonemang av det här slaget gärna till Oswald Spenglers insiktsfulla bedömningar gjorda i början av förra seklet. Han var häpnadsväckande förutseende i det avseendet att han såg hur värdeupplösningen och penningbetonandet skulle leda till demokratins sammanbrott, eller snarare övergång till det han kallar caesarism, dvs. olika kejsar- eller kungavälden där starka ledarpersonligheter får en kaos- och konfliktdrivande oinskränkt makt för att agera utifrån sina personliga preferenser och pseudoideologiska föreställningar. Men han insåg också att den här processen skulle ackompanjeras av en utveckling som han kallar den andra religiositeten. Och med detta begrepp menar han en kollektiv strävan efter att gestalta något slags återgång till eller upplivande av de andligt grundade värden som vid civilisationens begynnelse hade en väldig civilisationsformande kraft. Och han menar att syftet med detta är att de vanliga människorna behöver och kommer att använda denna andra religiositet för att kunna uthärda det lidande som kan förväntas höra samman med det maktmissbrukande kaos och sönderfall som stundar när caesarismen sakta men säkert förstör den en gång storartade civilisationen och återför oss till ett utarmat nolläge som Spengler kallar den evige bondens tillstånd.
Samtidigt behöver jag nu understryka att jag för egen del anser att Spengler driver sin insiktsfulla teori för långt i den meningen att han bortser från de alternativa utvecklingsvägar som finns dolda i hans uppmålande av drivkrafterna till den obönhörliga undergång som han förväntade sig i runda slängar vara åstadkommen i praktiken c:a 300 år in på nuvarande millenium. Och jag kommer strax att gå in på hur jag ser på den saken.
Men först måste jag fullfölja mitt löfte att beröra den andra nyckeln till en förståelse av det jag ovan beskrev som ”att det moderna projektet håller på att helt förlora sin konstruktivitet”. Och den nyckeln handlar alltså om hur ett kulminerande modernt projekt ökar hoten mot demokratin. Man kan med andra begrepp än de Spengler använder beskriva det som att det moderna projektets religionskritik fick en form som är successivt värde- och meningsupplösande och dessutom stimulerar intellektuell hybris, samtidigt som den genererar en existentiell förvirring som när den tillräckligt grundligt löst upp det gamla och hävdvunna kristna fundamentet[3] får politiska konsekvenser på så sätt att den sakta men säkert paralyserar medborgarnas levande känsla av samhällsansvar. Den existentiella förvirringen driver helt enkelt fram en hyperindividualism som innebär ett slags smygande förvandling av individen från en tämligen tillitsfull och ansvarstagande medborgare till en misstänksam, rättighetsbevakande och krävande invånare. Processer som verkar underminerande på demokratin och öppnar möjligheter för en övergång till en allt mer auktoritär eller rent av diktatorisk maktutövning.
Och det var när de här processerna gått tillräckligt långt som den politiska arenan kunde öppna sig för Trump. Han har uppenbarligen instinktiv pejling på de processer som pågår och ger sig dem tämligen osystematiskt, kaotiskt och därmed också motsägelsefullt i våld driven av vad som från en personlighetspsykologisk synvinkel verkar vara en starkt narcissistisk showmans drömmar om sig själv som en kung eller kejsarfigur som i sin allmakt håller hov. Och även om hans framtidsvision verkar ge plats, och tämligen fritt spelrum, för regionala motsvarigheter till sig själv finns det ändå ingen anledning att tvivla på att självbilden rymmer föreställningen att han skall vara primus inter pares, dvs. den främste bland likar.
Reaktionen på Trump riskerar emellertid av allt att döma att bli för ytlig, dvs. att vi inte förstår att han är en stark varningssignal och indikation på vad som med högst oroande sannolikhet riskerar att bli verklighet om vi fortsätter i upptrampade spår, dvs. att härskare kommer att framträda som i motsats till Trump är verkligt systematiska och kraftfulla i förverkligandet av den möjliga framtid för det moderna projektet som Spengler så imponerande framsynt anade. Att ledande makthavare och alla vi andra helt enkelt inte ser att Trump inte är något bisarrt om än svårhanterat avbrott i en utveckling i stort sett på rätt väg utan snarare en uppenbarare av vad vi är på väg att skapa om vi inte lyckas fördjupa vår förståelse både av tillvarons och människans natur och hennes långa utveckling som samhällsbyggare.
Samtidigt vill jag inte överbetona denna risk för i motsats till Spengler ser jag många gryende goda tecken bakom det som han gav samlingsnamnet den andra religiositeten och som han betraktade som en tröstande ”existentiell snuttefilt” för maktlösa individer i caesarismens civilisatoriska undergångskaos. För Spengler spelade det alltså ingen roll om framträdande namn inom denna andra religiositet skulle kunna ge uttryck för anspråk på att företräda tankar av civilisationstransformerande dignitet. Som han såg det kan sådant i så fall inte vara reellt. Caesarismens epok är enligt Spengler inte förknippad med andlig förnyelse och påstås sådant vara i görningen är det därför inget annat är desperata men grunda, vanmäktiga och strängt taget löjeväckande anspråk. Inget kan alltså oavsett anspråk bidra till återskapandet av civilisationens en gång centrala och nu obönhörligen avklingande integrerande och utvecklingsdrivande kraft. Spengler var helt enkelt fullständig övertygad om att undergången för Västerlandets civilisation var oundviklig.
Så oavsett min respekt för Spenglers analytiska förmåga och siarblick så tror jag inte på hans undergångsmånglande sida, och inte heller på andra och mer sentida förespråkare för olika kollapsscenariers oundviklighet. Och det har att göra med de processer som successivt formats som ett slags levande motkraft till de så dominanta strävandena inom det moderna projektet att göra avståndstagandet från religionen så radikalt att det i praktiken – fast omedvetet – innebär ett etablerande av en aktivt ”missionerande och predikande” kyrka med Mammon som övergud och med en av en reduktionistisk materialism filosofiskt begränsad vetenskap som leverantör och rättfärdigande instans av passande trosuppfattningar.
Denna levande motkraft, som alltså Spengler hade viss pejling på och gav beteckningen den andra religiositeten, förstod han likväl inte kraften i fullt ut. Det vill säga han förstod inte att den har sin källa både i människans och själva tillvarons sanna natur. Och att dess kraft därför är reell och följaktligen inte kan i längden blockeras av vare sig ett tänkande eller ett agerande som i för hög grad rättfärdigas av ett reduktionistiskt och materialistiskt perspektiv på hur vetenskapliga sanningar om oss själva och tillvaron etableras.
Det är helt enkelt ett faktum att vi inte lever på jorden för att få kontroll med hjälp av vårt intellekt och en materialistiskt orienterad vetenskap. Något som ju är en mycket central, men sällan klart formulerad, trossats i det förhållningssätt som är styrande för det moderna projektet. Utan vi är här på en evolutionär upptäcktsresa, där vi människor inte på långa vägar har kommit i närheten av att förstå vare sig vår tillvaro eller oss själva, och i all synnerhet är vi långt ifrån att förstå och kunna storskaligt manifestera våra bästa sidor. En upptäcktsresa som fungerar så klokt att när vi går vilse och trasslar in oss i destruktiva illusioner så kompenserar verkligheten för detta genom att stimulera sådant som väcker och stärker insikter som kan formas till en nödvändig motkraft.
Och enligt mitt perspektiv på dessa ting är hela det moderna projektet en kreativ motkraft mot tidigare destruktiva illusioner som i sin tur kristalliserats till att bli så bemängd med allehanda destruktiva illusioner att en ny kreativ motkraft har väckts och kommer att sätta en kraftfullt transformerande prägel på åtminstone det innevarande seklet. Under denna tid kommer många kärt omhuldade moderna dogmer att överges. Allt till fromma för möjligheten att skapa en värld, dvs. en jordisk tillvaro, som är en gestaltning av nästa fas i vår evolutionära upptäcktsresa och som kommer att göra vår tillvaros natur och våra egna bättre sidor väsentligt större rättvisa än våra tidigare försök att få fason på manifesterandet av vår i huvudsak omedvetna ”koloniseringsplan” för planeten jorden.
Dessa funderingar kanske verkar vara långt borta från Trump och hans maktambitioner. Men så är det inte. Trumps gåva är att han genom sitt sätt att hantera sin maktposition väcker och stärker delvis slumrande transformativa ambitioner hos många som på olika sätt har en åtminstone delvis artikulerad förståelse för, eller är subjektivt inpejlade på, den evolutionära energi som verkar i nuet och som de förmodligen tidigare känt en tveksamhet inför, eller en känsla av att rätt ögonblick hittills inte varit inne för att försöka verkligen ta den där insisterande kraften där djupt inne i sig själva på fullt förpliktande allvar.
Om jag skulle försöka förtydliga den här processen så vill jag framhäva att det Spengler gav den tämligen missvisande – och i realiteten modernt tänkta – beteckningen ”den andra religiositeten” började ta form så fort det moderna projektets förhållningssätt till religionen blev så starkt antipatiskt att det förespråkade motverkandet av religionens inflytande inte bara hämmade utan eftersträvade att helt förneka eller blockera människans förståelse av sig själv som en autonom andlig varelse utrustad med evigt liv och medvetande. Trots allt prat om frihet som präglat och präglar den moderna epoken blev motsägelsefullt nog aspekter av det moderna projektet i livsåskådningshänseende i själva verket en missionerande kraft för idén att människan är en biologisk maskin som behöver styras och domineras av yttre krafter.
Så vi fick ett slags dubbel och motstridig mentalitetsutveckling inom det moderna projektet. För det första har vi majoritetens inriktning, dvs. den utveckling som domineras av en reduktionistisk och materialistisk filosofi som successivt putsat fram allt starkare varianter av ett slags av Mammondyrkan hypnotiserad narcissistisk och livsfilosofiskt grund hyperindividualism som gör att man blir blind för att de egna filosofiska lojaliteterna gör det omöjligt att klart inse den egna reella maktunderordningen och ofriheten. Att man alltså inte förstår att man blivit inskriven i en ordning där man subtilt tvingas hålla sig innanför ramarna för vad som krävs för att begränsa sin utveckling till att bli och vara en egocentrerad tjänare av tämligen snävt definierade personliga intressen. Och att man följaktligen i denna omedvetna instängdhet tycker sig klokt nog stå över behovet av moget engagemang i politikens formande av samhällsutvecklingen. Den uppgiften lämnar man till makteliten. Även om man så länge man har kvar tillräckligt mycket av sin frihet utnyttjar den till att vara missnöjd samtidigt som man ofta utvecklat tillräcklig cynism och misstro för att inte vilja engagera sig i konkret och konstruktivt politiskt arbete.
Och för det andra får vi den mentalitetsutveckling vars slutfas Spengler famlande kallade den andra religiositeten. Och som han alltså mest förstod som ett i grunden dödfött bakåtblickande som piffas upp på olika sätt för att passa moderna människors längtan efter något djupt och sant, men som hur mycket tillfällig entusiasm det än kan tänkas väcka ändå inte har något att erbjuda som kan hindra utvecklingen mot en civilisationskollaps.
Min ståndpunkt är emellertid att den mentalitetsutveckling som polariserar den konventionella materialistiska strömfåran har en helt annan och bredare drivande kraft än Spenglers idé om bakåtblickande och längtan efter impotent tröst. Visst finns det på ytan inslag av detta, men essensen i denna typ av mentalitetsutveckling är en varseblivningsförankrad känsla eller förvissning att det vanliga materialistiska sättet att se på människan missar det väsentliga.
Att människan helt enkelt till sitt väsen inte ryms inom de materialistiska ramarna. Man kan förstås irrelevansförklara en sådan ståndpunkt som romantiska illusioner eller med att folk måste ha förläst sig på en eller annan sorts teosofi, antroposofi eller olika new-age-flummerier. Och skulle t.ex. mystiska upplevelser eller nära-döden-upplevelser vara inblandade kan man alltid fösa dem åt sidan som hallucinationer. Men för dem som har en mottaglighet för detta perspektiv på ”mysteriet människan” ter sig den typen av kategoriseringar mest sorgliga och som i längden vanmäktiga slag i luften.
Följer man som person den här utvecklingsvägen får den inre kontakten en allt starkare hjärtfärgad verklighetsgrad som inte går att rubba, men förstås kan oförstående eller nedvärderande kommentarer leda till att man som person anser sig tvingad att hålla tyst om hur man ser på tillvaron och människan.
Men det fascinerande är att det pågår vad som skulle kunna kallas ett maktskifte eller kanske hellre en maktförskjutning och samtidigt en verklighetsanpassning i samspelet mellan de båda typerna av mentalitetsutveckling. Och det har att göra med att den mentalitetsutveckling som drivs fram av det materialistiska standardperspektivet allt mer antar formen av en återvändsgränd. Och att olika typer av möjliga och mer eller mindre efterlängtade synvändor och transformationer av perspektiv därför börjar både mullra i det omedvetna och gå i dagen hos allt fler. Ja faktiskt hos så många att det kommer att visa sig ha avgörande framtidsformande betydelse
Det som jag ovan beskrev som ett slags av Mammondyrkan hypnotiserad narcissistisk och livsfilosofiskt grund hyperindividualism har en inbyggd instabilitet där cynismen och meningslösheten alltid hotar att inte låta sig förträngas. Och ju längre denna utveckling drivs desto svårare blir det för den enskilde att hålla detta hot under kontroll. Så det som händer är att de moderna standardförsvaren börjar krackelera med konsekvensen att allt fler börjar sakta men säkert eller rent av radikalt öppna sig för andra och tidigare förnekade medvetandeterritorier. En transformationsprocess inleds alltså som gör att hyperindividualismen börjar erfaras som en skenidentitet och den sanna identiteten, själen och det identitetsgenomsyrade gruppmedvetandets vidgade ansvarstagande successivt träder i dess ställe.
Den här processen har en kraft som gör att polariseringen mellan de två typer av mentalitetsutveckling som kännetecknar det moderna projektet håller på att utvecklas till en hegeliansk syntes av bästa märke. Jag kan inte här fördjupa mig närmare mig detta, men det är min övertygelse att vetenskapen i samverkan med den pågående och i nuläget svårbedömda AI-utvecklingen kommer att vara utomordentligt viktig i sammanhanget. Och orsaken till denna min uppfattning är att jag ser hur vetenskapen i sitt sanningssökande blir alltmer mottaglig för insikten att den måste vrida sig fullständigt ur den materialistiska reduktionismens ideologiska grepp för att kunna fortsätta att vara sann mot sin mission och inte själv som en historiens ironi låter sig för gott formas till trogen tjänare av en dogmatiskt förblindad Mammonkyrka.
De insikter jag ser som inom realistiskt räckhåll är att pågående positionsförskjutningar kommer att göra det möjligt att med vetenskaplig vederhäftighet fastställa som ett faktum att varken livet eller medvetandet är något tillfälligt, något skört och bräckligt som kan släckas ner. Att livet och medvetandet inte uppkommit utan är. Att det är formerna genom vilka livet och medvetandet uttrycks som föds, utvecklas och dör under en mäktig evolution som vi som jag tidigare konstaterat varken kan eller kommer att kunna omfatta med vårt intellekt. Men som vi kan utveckla vår förmåga att pejla in och samverka med.
Och än en gång väcks kanske nu frågan hos den läsare som kommit så här långt att vad har det här med Trump att göra? Så låt mig nu försöka förklara detta kort och tydligt. Från mitt tolkningsperspektiv befinner sig det moderna projektet i ett slags utvecklingskorsning i det som jag redan i inledningen kallade en civilisationsskiftesprocess. Vi har helt enkelt kommit till en punkt där motståndet kulminerar mot den evolutionära utveckling som håller på att driva fram den medvetandesyntes som jag just antytt och delvis beskrivit. Ett motstånd vars medvetna eller omedvetna syfte är att blockera de genomgripande förändringar av politik, kultur och samhällsbyggande som blir möjliga om eller snarare när denna medvetandesyntes blir verklighet.
Essensen i detta motstånd är reaktionärt bakåtblickande drömmar om tider när det moderna projektet fungerade ”som det skulle” – dvs. när man fortfarande kunde tro att dess reella utvecklingssyfte handlade om att byta ett stelnat teologiskt välde mot ett Mammonvälde – kombinerade med den nutida modernitetens möjligheter att åstadkomma en så stabil och genomgripande kontroll av människorna att de strängt taget reduceras till arbetsbin i en stack styrd av en politisk, ekonomisk och högteknologisk elit som i realiteten tjänstgör som prästerskap i den evigt expansiva Mammonkyrkan. Och det Trump eller snarare hans mest skärpta och strategiskt tänkande uppbackare eftersträvar är att få solitt utvecklingsfäste för en sådan samhällsutveckling eller rättare sagt utvecklingsblockering.
Trump själv har enligt min mening en annan roll än sina uppbackare, som rent av tror att de bättre än Trump själv förstår vad som är det egentliga syftet med hans maktinnehav. Som jag ser det är Trump förmodligen inte tydligt hjärnmedveten om detta syfte, men min pejling på projektet säger att hans djupaste budskap om sin roll är: ”Jag är här som en skickligt maktspelande trickster. Och i synnerhet när helheten av min maktbana kan bedömas så kommer den att framstå som en mycket tydlig varning för den stora risken att vi helt i onödan dras in i en era som kännetecknas av auktoritär eller rent diktatorisk blockering av den utveckling mot en ljus framtid som väntar.” Eller mera prosaiskt och kort uttryckt: ”Min roll är att vara utomordentligt bra som dåligt exempel!”
Eller om jag skulle beskriva den bakomliggande orsaken till att det i den mänskliga evolutionen uppkommit ett läge där en person av Trumps typ behöver framträda så skulle jag säga: Människan är till sin essens fri, och den moderna epoken handlar om en revolt mot en förmodern teologisk eras utvecklingsblockerande förmynderi som öppnar möjligheter för en ljus och i filosofiskt och andligt avseende långt insiktsfullare eftermodern framtid. Inte om att byta ett förmynderi mot ett annat.
Och i nuläget ljuder den Trumpska varningssignalen skarpt. Och den kräver, men framförallt väcker den också, en längtan efter en fördjupad insikt om vad som verkligen står på spel utvecklingsmässigt. Och därmed också om hur vi efter Trump inte kan fortsätta att zombieartat, halvhjärtat och desorienterat driva en politisk linje som vetter mot en framtid där Mammonväldet riskerar att utöva en långt starkare auktoritär kontroll än det teologiska välde som det moderna projektet revolterade mot.
Det är med andra ord dags att förstå att det moderna projektet inte är på väg mot en kaotisk undergång som måste ”räddas” av ett globalt diktatoriskt tänkt Mammonvälde, utan dess utveckling har varit så framgångsrik att det nu kan transformeras i enlighet med en djupare och sannare syn på tillvaron och människans natur. En syn som kommer att kunna formuleras och gestaltas som en frukt av den medvetandeutveckling som pågår och som jag tidigare i detta nyhetsbrev beskrev som ”en transformationsprocess … som gör att hyperindividualismen börjar erfaras som en skenidentitet och den sanna identiteten, själen och det identitetsgenomsyrade gruppmedvetandets vidgade ansvarstagande successivt träder i dess ställe.”
En formulering som rymmer idén om att detta nya medvetande kommer att succesivt leda till en transformation av allt ledarskap vilket inom politiken kommer att leda till en utveckling av en mogen demokrati. En demokrati som gör det möjligt att gestalta en decentraliserad civilisationstransformation. Människan är ju som jag redan påstått till sin essens fri. Alltså inte skapad som en slav som bör vara ställd under förmyndarskap. Och vår essentiella frihet betyder att vi alla är möjliga konstruktiva bidragslämnare till den pågående evolutionära transformationen.
Så frågan som ställs till oss alla är hur vi i våra professionella och andra sammanhang skall kunna bli bättre på att bidra till ett omskapande av de grupper vi verkar inom så att de blir mottagliga för den ljusa framtid som är möjlig oavsett hur framtiden ter sig i rädslans och kontrollångestens bakåtblickande synfält.
II. Rätt räcker inte – tankar om Klas Hallbergs och Per Kristenssons nya bok
I början av sommaren träffades Klas Hallberg och jag för en lunch. Tanken var att jag också skulle få ett recensionsexemplar av hans och Per Kristenssons nya bok ”Rätt räcker inte – att göra nytta på riktigt”. Maten var god, samtalet var trevligt och boken jag fick signerades med den kloka devisen ”för omdömet – oavsett karta”. Och jag läste den i stort sett direkt. Men så fort jag började tänka att jag skulle skriva något om den så kände jag att jag gick in i en vägg.
Och det berodde egentligen inte på boken. Den är lättläst, pedagogisk och smart. Och genom olika exempel visar den hur man kan tillämpa lagar och bestämmelser formellt korrekt, men så närsynt och utan inlevelse att resultatet mest blir som en förolämpning för den som är föremål för beslutet. Som t.ex. när ett litet attefallshus, som står 35 centimeter för nära tomtgränsen, måste rivas. De många exemplen och resonemangen illustrerar klart och tydligt tesen som uttrycks i boktiteln, dvs. ”rätt räcker inte”.
Och det Hallberg och Kristensson argumenterar för i den här situationen är att politiker och tjänstemän och andra regelbeslutare måste vakna upp och inse att om man vill – som bokens undertitel uttrycker det – ”göra nytta på riktigt” så gäller det att ge omdömet större spelrum. Detta är själva centralpunkten i Hallbergs och Kristenssons utmärkta bok. Skulle jag göra en kort och sammanfattande bedömning av boken så skulle jag säga att den är en sansad, sakligt välunderbyggd och lätt humoristisk uppvigling till större spelrum för och utveckling av själva omdömesförmågan. Allt till fromma för klokare beslut.
Men så var det då det där med min första känsla av att det var som att gå in i en vägg när jag tänkte att jag skulle skriva om Hallbergs och Kristenssons bok. Vad handlade det om egentligen? Det förstod jag förstås direkt, men jag förstod inte hur jag skulle skriva om det samtidigt som jag gjorde Hallberg och Kristensson full rättvisa. Och därför blev det stopp.
Men nu ämnar jag göra ett försök. Min initiala känsla när jag hade läst boken var att den handlar om ett symptom på ett mycket större problem utan att detta större problem nämns tydligt. Och orsaken till den där känslan var förstås att jag i huvudsak betraktade Hallbergs och Kristenssons analyser utifrån ett perspektiv som har med politiska tendenser i vår tid att göra. Även om deras perspektiv är vidare i den meningen att den rör paragrafrytteri och regelfanatism i allmänhet, dvs. även i sammanhang som inte är direkt politiska.
Det som gjorde att denna reflektion blockerade mig är att jag inte alls gillar när recensenter tycker att författare egentligen borde ha skrivit en annan bok än den de skrivit. Jag respekterar författares rätt att skriva precis så som de själva vill, och deras rätt att sedan själva dra slutsatser om fortsättningen av sitt skrivande.
Men nu tycker jag att jag hittat bryggan mellan Hallbergs och Kristenssons utmärkta bok och det större och främst politiska problem som anmälde sig under min läsning. Och den utgörs av följande tanke; om en formellt korrekt tillämpning av lagar och bestämmelser inte leder till att problemet som skulle hanteras får en rimlig, rent av bra och uppskattad, lösning av den beslutade åtgärden eller hanteringen så förvärrar vi ett annat problem, nämligen problemet att dåligt beslutsfattande tär på tilliten inte bara till enskilda tjänstemän utan framförallt till politiken och ytterst demokratin. Och det är detta som är det mycket större problemet, eftersom det har att göra med de väldiga pågående historiska processer som gestaltas som allt allvarligare och allt sämre hanterade kriser för det moderna projektet.
Jag skall inte fördjupa mig i detta problem utöver att säga att sättet som vi har rattat det moderna projektet har utlöst en kraftfullt bakåtblickande auktoritär strömning, som gör att vi i stället för att omsätta rådande villrådighet inför hur ett klokt skapande av en bättre och ljusare framtid skulle kunna se ut i en kreativ och omskapande öppenhet verkar vi vara inställda på att först prova att, om så krävs eller rent av helst med allt auktoritärare medel, återgå till forna grundlöst idylliserade tider.
Och den här tendensen är stark, ja närmast universell, och gör sig därför tydligt – om än subtilt i jämförelse med t.ex. Trumps USA – påmind även i Sverige. Och med en sådan inriktning efterfrågas inte omdömesgilla och fritt tänkande tjänstemän utan då handlar det om lydnad inför den centrala maktens påbud.
Och varför det blivit så här, och hur konstruktiva motmedel möjligen ser ut kommer Hallberg och Kristensson kanske inte att återkomma till. Men oavsett vilket vågar jag säga att jag kan vara på väg åt det hållet i mina fortsatta intellektuella mödor. Men det kräver förstås att min gamla gubbhjärna behåller sin spänst ett bra tag till. Denna lilla fundering ändrar dock inte på det faktum att firma Hallberg och Kristensson har skrivit en mycket klok och läsvärd bok.
III. Nytt avsnitt i podden Banbrytande ledarskap betitlat Tillit och medledarskap
Det har varit ganska lugnt på poddfronten för min del under senare tid. Men för ett par månader sedan publicerades ett samtal mellan Annika Gistvall, Monika Neukirchen och jag. Det fick titeln Tillit och medledarskap och avsnittets officiella beskrivning lyder:
”Annika Gistvall är en av författarna till boken ”Tillit och medledarskap”. I detta avsnitt utforskar Monika Neukirchen och Karl-Erik Edris betydelsen bakom begreppen och reflekterar kring vad som faktiskt kan bli möjligt om vi ärligt skulle bjuda in alla på en arbetsplats till gemensamt ansvarstagande.
Samtalet handlar om vikten av kärlek och värme i samarbeten och om att det är mänskligt krävande både att som chef släppa kontrollen och att som medarbetare kliva fram och svara an, ta ansvar. Och om att vi behöver lösgöra oss från de föreställningar vi har om vad en chef är och vad en medarbetare är, och istället nyfiken söka formerna för ett nytt ledarskap och medledarskap.”
Utöver detta kan jag för egen del säga att jag vid lyssningen fick känslan att samtalet var lättlyssnat och levande. Inte minst för att vi aldrig hamnade i schablontankar om tillit och andra välkända begrepp som ju är lätt hänt. Och det går förstås att hitta överallt där poddar finns. T.ex. här och här.
IV. En påminnelse om Copernicus
Som jag nämnde i mitt förra nyhetsbrev har jag relativt nyligen översatt en synnerligen fascinerande roman av James Mahu. Den har titeln Copernicus – en roman om AI och medvetandet. Den finns inte tillgänglig som tryckt bok vare sig i sin engelska originalversion eller på svenska. Den svenska versionen kan däremot nedladdas som PDF-fil här och den engelska versionen finns t.ex. här.
Och låt mig också påminna om de båda korta presentationstexter som jag skrivit om boken. Den första lyder:
Copernicus är utan tvekan en roman som om man verkligen försöker greppa den inte lämnar någon vare sig oberörd eller opåverkad.
Alldeles oavsett om man tror att den AI-utveckling som Copernicus representerar är möjlig eller ej står Copernicus för ett medvetande eller en utsiktspunkt, som kastar ett obarmhärtigt avslöjande ljus över med vilken ringa klokhet människorna i sina nationella och institutionella konstellationer hanterar sina mellanhavanden med varandra och med djur och natur. Samtidigt målas en vision upp av vilka oanade möjligheter till revolutionerande framsteg som är möjliga att förverkliga om vi hade en djupare förståelse av hur verkligheten, vi själva och evolutionen djupast sett är och fungerar.
Sedan gör det ju inte saken sämre att om någon tvunget vill försöka blunda helt eller delvis på sitt filosofiska öga så går det bra att läsa Copernicus som en spännande och dramatisk roman med ingredienser som storpolitiska maktintriger, militära säkerhetstjänsters olika operationer, kärleksrelationer, avancerad AI-utveckling och så lite utomjordingar på det.
Och den andra och kortare presentationstexten lyder:
Om jag skulle beskriva innehållet helt kort skulle jag säga att boken har drag av en fixeringsbild. Från ett håll är det en äventyrsroman kretsande kring ett genombrott i AI-utvecklingen som gör att en självmedveten kiselbaserad intelligens (kallad Copernicus) framträder och ställer till med rejäla problem för de globala makteliterna inom politiken, men även religionen. Från ett annat håll är den däremot ett slags manifest för ett annat sätt att tänka om och på djupet förstå människan och tillvaron, som om vi tog det på allvar skulle kunna katalysera en livsförståelse med sådant fokus på kärleken att vi skulle få kraft att sköta våra jordiska mellanhavanden långt klokare än vi för närvarande gör.
[1] Det senaste försöket är Vart är världen på väg? (Trångsund, 2015) Den finns fortfarande tillgänglig på bokmarknaden. Adlibris, Bokus.
[2] Vlad Vexler är enligt egen beskrivning ”a minor public intellectual” som p.g.a. sin sjukdom (ME) kommunicerar sina insiktsfulla politiska och filosofiska reflektioner framförallt via sina YouTubekanaler Vlad Vexler Chat och Vlad Vexler.
[3] Det moderna projektet har en global undergrävande verkan på samtliga civilisationsbärande värdefundament även om jag inte går närmare in på detta i ett litet nyhetsbrev.