När jag läste Anders Wijkmans och Johan Rockströms debattartikel i dagens SvD – Jordens resurser nära att ta slut – skriven med anledning av deras nya bok Den stora förnekelsen kom jag att tänka på en händelse i min ungdom. Jag var si så där 13-14 år och åkte med min far till Vänersborg i hans första PV. Dagen innan hade det varit en svår trafikolycka med flera döda. Två personbilar hade frontalkrockat.
När vi kom till det aktuella vägavsnittet blev jag mycket förbryllad. Vägen var alldeles rak och efter dåtida mått mätt rätt bred. Tre bilar skulle utan vidare kunna mötas och förmodligen fyra om man ansträngde sig lite. Detta faktum kunde jag inte släppa utan jag tänkte frenetiskt över varför de två bilarna kolliderat när det fanns så mycket plats. Till sist landade jag i förklaringen att när en av bilarna kom över på fel sida av en eller annan anledning så hade den som kört på i lagens mening rätt sida förmodligen paralyserats i sin laglydighet och med rätten på sin sida fortsatt rakt fram till den ödesdigra kollisionen.
Hur det verkligen gick till vet jag inte, men denna min ungdomsslutsats har följt mig sedan dess. Jag vet förstås att det i lagens mening är rätt och dessutom i allmänhet bäst att köra på höger sida (då var det vänster som gällde), men om det gäller att undvika kollision så är jag ingen laglydig principryttare utan då är jag beredd att köra på det sätt som är bäst ur överlevnadssynpunkt, i mitten, till vänster eller ner i diket. Eller vad jag nu skulle lyckas komma på om det blev skarpt läge.
Denna episod från slutet av 50-talet eller möjligen början av 60-talet är egentligen en illustration till det klassiska militära skämtet “om inte kartan stämmer med verkligheten så gäller kartan”. Eftersom “kartan” i form av gällande trafiklagstiftning ger vid handen att det är rätt och därmed bra att köra på en viss sida så är alltså alla karttillskyndare starkt benägna att stå på sig om någon drulle skulle komma över på fel sida.
I just det här fallet är det förstås lätt att se det absurda i denna hållning, och man kan skratta åt enfaldiga militärer och oflexibla bilförare. Men det är ett skratt som borde fastna i halsen. Det är nämligen en synnerligen vanlig mänsklig sjuka att gå efter kartan och inte efter verkligheten.
Nyckeln till att vi ägnar oss åt detta är att vi på olika sätt gör oss omedvetna om att vi navigerar våra liv utifrån en karta som är en av alla möjliga kartor. Vi tror i stället att den karta vi har är sann, rent av sannare än verkligheten eller i varje fall en aspekt av verkligheten. Det är helt enkelt mycket vanligt att tro att det perspektiv man anlägger inte är ett perspektiv utan en sanning eller ett faktum.
Denna tro har många välgörande psykologiska konsekvenser. Framförallt får den oss att tro att vi i en mycket djupgående mening har rätten på vår sida, vilket gör att vi kan använda denna vår tro till att besvärja och övervinna våra eventuella tvivel och dessutom fungerar den som ett skydd mot skuldkänslor om saker och ting inte skulle gå så bra som man hoppats eller räknat med. Eftersom man ju själv har rätt så måste konsekvenserna vara bra i princip eller på lång sikt även om det inte verkar så, eller så måste någon annan, som har fel, ha haft ett finger med i spelet och då ligger ju skulden där i stället.
Så vi håller fast vid våra kartor för att de hjälper oss att övertyga oss själva om att vi har rätt och är utan skuld. Motiv som är oerhört starka.
Jag har av förklarliga skäl ännu inte läst Wijkmans och Rockströms bok, men av boktiteln och debattartikeln att döma brottas de med “kartan och verklighetsproblemet” när det gäller förhållandet mellan det ekonomiska systemet och naturen. Kartan – dvs. det ekonomiska systemet – förutsätter helt enkelt saker om naturen som inte stämmer med verkligheten. Och då utlöses den vanliga mänskliga reflexen att hålla fast vid kartan som skydd mot skammen i att ha fel och mot skulden över att i det här specifika fallet det ekonomiska systemets konsekvenser för människor och natur är förödande på lång sikt.
Lösningen på detta problem är mycket svårfunnen. Man kan ju en smula naivt tro att fakta i målet skulle göra susen. Men fakta har bara en marginell påverkan. I försvaret av en viss karta förklaras de fakta som visar på bristerna i kartan i det längsta bort. Så den stora frågan är väl egentligen hur stora katastrofer som kommer att krävas för att förnekandet av kartans brister skall upphöra och all kraft i stället läggas på att åstadkomma spelregler för ett ekonomiskt system som gör att en långsiktigt hållbar och rimligt rättvis och demokratisk global utveckling blir möjlig och inte som nu utesluten på förhand.
Själv är jag ingen kaosromantiker så jag hoppas förstås på det bästa. Att vi skall ta vårt förnuft till fånga så att vi kommer så lindrigt undan som möjligt. Men oavsett detta skall jag omgående skaffa Wijkmans och Rockströms bok för att kunna ta del av deras idéer och perspektiv. Och när jag har läst boken återkommer jag eventuellt med en recension i form av ett nytt blogginlägg.
Uppdatering 18 maj 2011: En utmärkt intervju om boken kan ses här t.o.m. 12 nov. Birger Schlaug intervjuar Anders Wijkman i UR:s serie En bok, en författare.
——
Andra bloggare om Anders Wijkman, Johan Rockström, tillväxt, hållbar tillväxt, resursbrist, miljöförstöring, ekonomi, ekologi, politik