Magiskt tänkande om tillväxt

Läste just ett intressant reportage i SvD. Det har rubriken Vridningen och handlar om att

Ett sällsynt tronskifte i världsekonomin kan bli verklighet i år, ett skifte av ett slag som bara inträffat två gånger tidigare under de senaste 250 åren, enligt den brittiska finanstidningen Financial Times. I år väntas nämligen värdet av varutillverkningen bli större i Kina än i USA. När det sker lämnar den amerikanska tillverkningsindustrin sin globala förstaplats efter mer än hundra år.

Reportaget är som sagt intressant och välskrivet. Och bygger i huvudsak på IMF- och OECD-rapporter. Men det som slog mig när jag läste, är den fullständigt bedövande närvaron av det som överhuvudtaget inte nämns i reportaget, nämligen situationen på miljö-, resurs- och klimatområdet. Faktum är att reportaget ger intryck av att det bara är att blåsa på. Tillväxt som den självklara lösningen på alla våra problem.

Denna form av magiskt tänkande är onekligen fascinerande. Frågan är förstås vad som behöver hända för att dess makt över sinnena skall brytas. Jag ämnar dock inte spekulera om det nu utan mitt lilla bidrag denna gång blir att lägga ut en länk och två små föredrag som måhända kan bidra en smula till att komplettera ensidigheten i SvD-reportaget.

Först en länk till ett inlägg på Effektbloggen med rubriken Tillväxtens gränser. Här finns goda uppslag till vidare studier av ämnet. För den som hellre lyssnar än läser (i varje fall just nu) är följande TED-föreläsning av Tim Jackson intressant. Hans bok Prosperity without Growth kommer ut på svenska endera dagen under titeln Välfärd utan tillväxt. Här kan man t.o.m. provläsa en smula.


Och så avslutningsvis en mycket upplysande föreläsning om den enkla matematiken bakom den exponentiella tillväxtens mysterier. Albert Bartletts föreläsning utgår från hans insikt att “The greatest shortcoming of our human race is our inability to understand the exponential function”. Detta påstående kan vid första påseende kanske verka egendomligt. Men faktum är att tron på den eviga tillväxten bygger just på att man inte begriper eller bryr sig om hur en exponentialfunktion fungerar.


Uppdatering 2011-01-05

Albert Bartletts föreläsning var förstås längre än filmen ovan visar. Det finns i själva verket ytterligare 7 delar. Här finns nu länkarna till dem: II, III, IV, V, VI. VII, VIII.

——–
Andra bloggare om , , , , , , ,

En senkommen valanalys

Har efter en upptagen höst till sist samlat mig till en analys av varför det gick som det gick i valet. Jag publicerade den häromdagen i mitt senaste nyhetsbrev. Uppmuntrad av uppskattande omdömen om mina funderingar som “Suverän valanalys! Slår allt jag läst i ämnet med hästlängder.” tänkte jag att ett blogginlägg skulle kunna bidra lite till spridningen. Huvudartikeln i nyhetysbrevet har titeln I den bakåtblickande rädslans tid – en senkommen valanalys.

AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp1, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

——-
Andra bloggare om , , , , ,

Jag har placerat min blogg i Trångsundbloggkartan.se!

Politiskt illusionsmakeri

Ibland önskar jag att jag kunde läsa tyska obehindrat. Men två eller möjligen tre års studier i början på sextiotalet har inte lämnat tillräckliga intryck, och varje gång jag har försökt väcka upp mina kunskaper från de döda så har min viljekraft varit för svag. Rolf Gustavsson – Svenska dagbladets utmärkte kolumnist – är den som senast påmint mig om att jag faktiskt borde kunna tyska. Han gör det i en kolumn med rubriken Europas stabilitet är inte längre given. Den handlar om Peer Steinbrück, en f.d. tysk socialdemokratisk finansmininister och hans nya bok Unterm Strich.

Det som slog an hos mig är framförallt två avsnitt:

Ingenting garanterar att vi i Europa om tio år har kvar vårt hyggliga välstånd. Djupgående ekonomiska, sociala och demografiska förskjutningar skakar grundvalarna i vårt välfärdsbygge. De processerna påskyndas av den ekonomiska och finansiella krisen, som långt ifrån är över. Alla hoppas på ekonomisk tillväxt som en mirakelmedicin, men ingen vet varifrån den skall komma. Därför varnar Steinbrück uttryckligen för den stora nästan oemotståndliga frestelsen att släppa loss litet mer inflation för att ta ner de väldiga statsskulderna. På sikt hotar en ny världsomspännande inflationsvåg, skriver han.

och

Peer Steinbrücks huvudpoäng är att de allra flesta ledande politiker i Europa sprider illusioner om en stabilitet som inte längre är given. De låtsas kunna lösa problemen, men lyckas bara begränsa skadeverkningarna av den otyglade finanskapitalismen – i bästa fall. Han förespråkar ett nytt socialt kontrakt för att rädda välfärden efter den formel som föregångaren Karl Schiller formulerade: ”så mycket marknad som möjligt och så mycket stat som nödvändigt”.

Huruvida Karl Schillers formel är den rätta kan förstås diskuteras, men jag delar helt uppfattningen att det är fullständigt förödande att dagens politiker låtsas kunna lösa problemen. De håller därigenom liv i illusionen att vi har det bästa av alla tänkbara ekonomiska system och att vi med lite rattande hit och dit och lite tandlösa globala överenskommelser kan med framgång fortsätta jakten på den eviga tillväxten. Ett mycket farligt förhållningssätt som på sikt öppnar för missnöjespartier som får nuvarande missnöjespartier (av t.ex. Sverigedemokraternas snitt) att framstå som sansade.

Som jag ser det råder det en nästan förlamande konservatism i det politiska livet. Vi håller med stigande desperation fast vid det recept som vi i princip har följt under hela den moderna epoken, dvs. grovt sett sedan franska revolutionens dagar. Ett recept som föreskriver evig kunskapsutveckling genom vetenskapen omsatt i evig teknologisk utveckling som sedan omsätts på en någorlunda fri marknad i evig ekonomisk tillväxt och levnadsstandardökning. Och oavsett vilka problem vi hamnar i så framhålls tillväxten som lösningen. I synnerhet den tillväxt som försetts med det till synes klimat- och miljömedvetna epitetet “hållbar”.

Hur länge vi kommer att lida av denna bakåtblickande kramp i det politiska livet är svårt att sia om. Men ju halsstarrigare vi blir desto större kriser lär vi dra på oss.

Men detta lilla blogginlägg är inte rätt forum för att fundera djupt över den politiska kris av globala dimensioner som råder. Kanske jag får tid och inspiration att lite längre fram göra en nyhetsbrevsanalys av situationen. Från svensk horisont är i varje fall valresultatet och det pågående tumultet inom socialdemokratin en intressant illustration till det politiska livets samlade tomhänthet inför framtiden. 

——–
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Månglare i tvivel

Läste just en recension i den utmärkta tidskriften Axess om Naomi Oreskes och Erik Conways bok Merchants of Doubt, med undertiteln How a handful of scientists obscured the truth on issues from tobacco smoke to global warming. Att döma av recensionen är detta en mycket intressant bok om systematiska insatser för att sprida tvivel om vetenskapliga rön. För alla som vill ha lite djupare inblick i boken rekommenderar jag två inlägg på bloggen Uppsalainitiativet: Merchants of doubt del 1 – från tobaksrökning till global uppvärmning och Merchants of doubt del 2 – argument, metoder och motiv.

När man tänker lite närmare över den här sortens verksamhet så är det lätt att börja fundera över de inblandade individernas motiv. Är det bara ren principlöshet – ungefär enligt Groucho Marx klassiska hållning: Visst har jag principer, men tycker ni inte om dem så har jag andra – i kombination med sugenhet på pengar? Eller är det något annat som driver dessa personer? Recensenten i Axess, Olle Häggström, har uppenbarligen också funderat över tvivelmånglarnas motiv. Han säger:

Vad är det då som driver huvudpersonerna i Merchants of Doubt att i strid med det vetenskapliga evidensläget ta parti för allehanda miljöförstörande verksamhet. Jag ställde själv den frågan för några år sedan, då jag fann att den ene ledande klimatskeptikern efter den andre också engagerat sig på tobaksbolagens sida i frågan om den passiva rökningens hälsovådlighet. Jag hade då inget bättre förslag än att det handlade om personer som är beredda att säga vad som helst om blott betalningen är den rätta.

Men efter att ha läst Oreskes och Conways bok fick Häggström klart för sig att det inte bara handlade om personer med tillräckligt låg integritet för att vara till salu. Utan att det i själva verket finns djupt rotade ideologiska motiv.

Singer, Seitz, Nierenberg och Jastrow är alla, liksom många av de andra figurer som passerar revy i boken, präglade av det kalla kriget, arga antikommunister och anhängare av den extrema marknadsfundamentalism enligt vilken varje statligt ingripande eller reglering är ett steg ut på ett sluttande plan mot socialism och tyranni. Om detta är det ondaste onda, så behöver forskningsresultat som ser ut att föranleda reglering (som förbud mot de ozonförstörande freonerna, eller skatt på tobak eller koldioxid) förnekas.

Det går till och med så långt att den kanske främste av tvivelmånglarna – Fred Singer – anser att:

regleringar tillkommer inte som svar på miljöhot, utan det är miljöhoten som fabriceras för att möjliggöra regleringar

Så resonerar förstås en inbiten fanatiker och konspirationsteoretiker. Sådana har sällan rätt. Men å andra sidan sett tvingar de ju dem som anser sig stå för sanningen att skärpa sina argument och sin uthållighet. 

Uppdatering 2010-11-11. Boken Merchants of Doubt behandlas också i en utmärkt understreckare i SvD med rubriken Att så tvivel effektivt vapen mot vetenskapen.

———
Andra bloggare om , , , , , ,

På rätt väg

Thomas Gür har skrivit en fyndig krönika på SvD:s ledarsida www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_765325.svd. Rubriken är Spådomarna hänger inte med i svängarna. Gür gör sig särskilt lustig över föreställningen att det skulle fattas tre jordklot om alla människor på jorden skulle konsumera lika mycket som vi svenskar. Han hävdar att på 70-talet så var motsvarande uppskattning att det fattades 20 jordklot, och att Göran Perssons miljöpolitiske rådgivare Stefan Edman under 90-talet hävdade att det handlade om 10 jordklot, medan det enligt samme Edman fattades 4 jordklot 2005.

Och Gürs slutsats blir att “argumentet om tre jordklot är således ett positivt budskap, för det signalerar att mänskligheten har blivit mycket effektivare i sin resursanvändning såväl vad gäller produktion som drift.” Vi är med andra ord på rätt väg, och den implicerade slutsatsen är rimligen att om vi ökar tempot ytterligare i våra ekonomi- och teknologidrivna utvecklingsansträngningar så kommer vi snart i ekologisk balans. Så upplöses alla katastrofscenarier till intet. Visst är det underbara nyheter. Gür är med andra ord förespråkare för det som numera kallas “hållbar tillväxt”, dvs. det tillstånd som uppnås när man har som det uttrycks i en proposition (2002/03:122) betitlad Gemensamt ansvar: Sveriges politik för global utveckling (www.sweden.gov.se/content/1/c4/07/73/874fe3e0.pdf) lyckats “bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och negativ påverkan på miljö, naturresurser och människors hälsa.”

Huruvida detta underbara tillstånd alls existerar som något annat än en illusion är förstås en för framtiden helt avgörande fråga. Min senaste längre reflektion om saken har titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner och kan studeras på www.edris-ide.se/2-07.pdf