Keynes barnbarn – klok bok av Christer Sanne

Har just läst de sista sidorna av Christer Sannes bok Keynes barnbarn. Det är ingen studie i den världsberömde ekonomens släktförhållanden som man kanske kan förledas tro, utan valet av boktitel anspelar på att Keynes på 1930-talet förmodade att den vetenskapsdrivna produktivitetshöjningen i ekonomin skulle leda till att hans barnbarn skulle kunna tillgodose sina behov med bara några timmars arbete.

Av detta har som bekant blivit intet. Vi arbetar för brinnande livet i jakt på en tillfredsställelse som uppenbarligen är svåruppnådd. Konsumtionssamhället sägs visserligen vara bra på att tillfredsställa våra olika önskningar, begär och drömmar, men tillfredsställelse leder till att man blir nöjd och säger att det räcker. Tillfredsställelse sprider lugn. Det lugn som hör samman med att man slappnar av i en känsla av att man har och fått det man behöver. Men var finns den känslan i vårt samhälle?

Ingenstans. Alla har något jagat i blicken. Det kännetecknande för konsumtionssamhället är i själva verket att det väcker och stimulerar fler begär än vad det tillfredsställer. Och vad gör vi? Jo vi jagar förstås vidare efter hägringen att förr eller senare så kommer vi att bli verkligt nöjda.

Just denna jakt efter en hägring skulle ju kunna göra detsamma om det inte vore för att mänsklighetens samlade resursanspråk är på god väg att spränga de ekologiska ramar som gäller på vår jord. I vår jakt på den magiska behovstillfredsställelsen genom materiell konsumtion håller vi alltså på att dra på oss kraftfulla, ja katastrofala korrigerande reaktioner från det ekologiska systemet.

Det ser Christer Sanne alldeles klart med sitt kyligt betraktande forskaröga. Och han har skrivit en beundransvärt saklig och lågmäld betraktelse över det ohållbara i den rådande utvecklingsmodellen. Med en kombination av bl.a. idéhistoriska utblickar, redogörelser av ekonomiska teoribildningar, lyckoforskningens rön och konsumtionsbeteendets psykologi och sociologi lägger han en gediget saklig grund för slutsatsen att solida kurskorrigerande insatser måste göras. Och i bokens sista kapitel En framtid att se fram emot argumenterar Sanne för en del förslag som han menar skulle kunna styra den globala utvecklingsskutan bort från den katastrofala grundstötning som kan förutses bli följden av att vi fortsätter att betrakta ökad tillväxt som lösningen på alla tänkbara problem.

Till fördelarna med boken hör att Christer Sanne förstår maktrealiteter så därför handlar hans förslag inte bara om vad vi enskilda människor kan och måste göra utan framförallt om vad som krävs på politisk nivå. Sannes mest kärnfulla formulering av denna insikt lyder: ”Företagens kunnande och produktionsförmåga är omistliga för en bättre framtid men det politiska systemet måste kunna reglera hur företagen handlar gentemot samhället och naturen. Inte tvärtom.” Där är vi helt överens Sanne och jag, och jag förmodar att han liksom jag väntar på det politiska uppvaknade som måste till för att visionen om en långsiktigt hållbar utveckling skall förvandlas från en retorisk dimridå som döljer att det mesta fortsätter som vanligt till ett realistiskt och nödvändigt mål. Sedan är ju frågan vad som behöver hända för att inte bara maktens män och kvinnor utan vi alla skall väckas ur vårt somnambulenta accepterande av tesen att vi redan är på rätt väg.
———————————
Andra bloggare om , , , ,

Föreläsning på Hillesgården – 13 februari 19.00

Tänkte jag skulle använda bloggen som anslagstavla för att kungöra att jag den 13 februari håller ett föredrag i Hillesgårdens onsdagsserie. Oftast är det celebriteter av ett eller annat slag som får äran att framträda där. Vårens program innehåller t.ex. namn som Jan Malmsjö, ”Lill-Babs”, Agneta Sjödin och Kristian Luuk. Men ibland får också en vanlig gubbe från Trångsund äntra scenen. I år skall jag helt fantasilöst hålla i stort sett samma föreläsning som ifjol vintras. Då var nämligen publiken liten eftersom ett svårt snöoväder gjorde det till ett riskabelt arktiskt äventyr att ta sig till Hillesgården.

Föreläsningen har titeln Den ljusnande framtid är vår och börjar 19.00. Programmet med presentationstexter för vårens samtliga föredrag och behövliga praktiska upplysningar kan laddas ner här.

———————————-
Andra bloggare om , , , , ,

Vid vägs ände

Läste just Alf Hornborgs briljanta debattartikel i dagens DN. Den har titeln Den vite konsumentens börda, och är så sakligt tung att den riskerar att gå omärkt förbi. Även om jag förstås kan ha fel på den punkten i den meningen att någon av vårt lands proffsoptimister kanske redan får en replik publicerad i nästa dags DN med de gamla vanliga påståendena om att vi är på rätt väg, att vetenskapen är på god väg att öppna möjligheter för hållbar tillväxt (dvs. tillväxt utan negativa miljökonsekvenser). Och när denna underbara dag är kommen så kan vi ge ohämmat utlopp för våra materiella expansionslustar. Från de oftast sekulariserade utvecklingsoptimisternas perspektiv hägrar alltså ironiskt nog den dag då vi med vetenskapens hjälp skall kunna göra storskalig och högteknologisk verklighet av Jesu bespisningsunder. För bibliskt obevandrade så handlar bespisningsundret om att Jesus med fem bröd och två fiskar i matlagret såg till att femtusen man (samt ett oräknat antal kvinnor och barn) kunde äta sig mätta samtidigt som det blev tolv korgar mat över. Hornborg tror dock inte på dylika ”under” utan han blottlägger med obönhörlig logik hyckleriet i det han menar vara ”ohållbart prat om hållbar utveckling”. Och låt mig citera artikelns ödesmättade avslutning:

”Vi står inför en gigantisk desillusion när det gäller teknikens framtidslöften. (…) De oundgänliga omställningarna i historien har sällan varit frivilliga. När den amerikanska finansbubblan slutgiltigt brister lär vår moderna världsbild möta samma öde. Finansbubblan upprätthålls nämligen av en kulturell bubbla som lika frenetiskt kämpar för att undvika konkurs: drömmen om maskinen.

Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris – även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.”

Vilken grad av hopp Hornborg har för att vår civilisations framtid skall kunna undvika Påskö- och Mayascenariot framgår inte. Han vill kanske inte väcka hopp innan allvaret är allmänt insett.

Själv är jag inte fullt lika kallhamrad. Jag tror i och för sig som Hornborg att ”det fossilbränsledrivna samhället närmar sig vägs ände”, men samtidigt tror jag på möjligheten av vi under trycket av våra självskapade problem skall kunna åstadkomma ett språng i vår utveckling som är av en magnitud som kan kallas ett civilisationsskifte. Att vi helt enkelt kan leva i en tid då vi kommer att få se en ny världsbild födas som ger oss den förståelse för oss själva och naturen som gör att vi kan skapa en framtid värdig det bästa hos oss själva.

Grunden för detta makrohistoriska eller historiefilosofiska perspektiv kan jag inte redogöra för i ett kort inlägg utan jag måste hänvisa till mina böcker. Ett nyhetsbrev med titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner ger också en viss inblick i min syn på hur vår tids kris kan tolkas.

———————————
Andra bloggare om , , ,

Ett retoriskt mästerstycke

Severn Suzuki, en 12 årig kanadensisk flicka, säger några sanningens ord om vart samhällsutvecklingen är på väg, och vart den borde vara på väg! Talet hölls redan vid Rio-konferensen 1992, men är inte mindre aktuellt nu. Enligt Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Severn_Cullis-Suzuki har hon fortsatt på samma spår och utöver pågående högre studier i olika miljörelaterade ämnen har hon bl.a arbetat som medlem i Kofi Annans Special Advisory Panel inför UN World Summit i Johannesburg 2002.