Plan B 4.0 – Lester Browns goda framtidsvision

Karl-Erik Edris

Idag var jag på ett seminarium med Lester Brown. En utan tvekan mycket betydelsefull person globalt sett när det gäller att sprida ett faktagrundat miljömedvetande. För egen del blev jag medveten om hans existens på 70-talet. Läste en och annan bok. Men när han startade Worldwatch Institute började han producera en sådan mäktig ström av rapporter att jag nöjde mig med att studera en och annan i rapportserierna Vital signs och State of the World. 2001 startade han så Earth Policy Institute. Och jag har i alla år prenumerat på hans nyhetsbrev, och därmed extensivt följt hans envetna informationsverksamhet.

Genom sitt nya institut publicerade han 2003 boken Plan B: Rescuing a Planet Under Stress and a Civilization in Trouble. Plan A syftar förstås på “business as usual” medan plan B representerar Lester Browns och hans forskarkollegors idéer om vilka åtgärder som bör vidtas för att vi globalt sett skall komma in på en långsiktigt hållbar utveckling inte bara ekologiskt utan också mänskligt, dvs. socialt och politiskt. Sedan publiceringen av den första Plan B har flera uppdateringar blivit gjorda. Plan B 2.0 publicerades 2006, Plan B 3.0 2008 och Plan B 4.0 2009.

Idag var det så dags för lanseringen av den svenska översättningen av Plan B 4.0. En bok försedd med undertiteln Uppdrag: rädda civilisationen! På Svenska Plan B kan man få mer information om boken och ladda ner den som pdf. Vill man köpa den tryckta varianten så kan man göra det här.

När det så gäller Lester Browns budskap på seminariet så borde jag väl prestera en kärnfull sammanfattning. Men så fann jag en lång intervju med honom på SVT:s hemsida. I själva verket en monolog på 20 minuter som man hade försett med den missvisande rubriken Miljöguru eller domedagsprofet. En dramatiserande rubrik som inte alls svarar mot Browns lågmält fokuserade och sakliga budskap om behovet, och framförallt de realistiska möjligheterna, av en genomgripande global kursändring i riktning mot ekologisk hållbarhet, frihet och rimlig ekonomisk rättvisa.

T.o.m 6 juni kommer det enligt SVT att gå att lyssna på Lester Browns utläggningar:


——————————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Allmänningarnas tragedi – ett möjligt motmedel

Karl-Erik Edris

Som alla någorlunda regelbundna läsare av min blogg redan insett har jag tagit en paus i bloggandet på grund av andra mycket absorberande skriverier. Men när jag idag läste Niklas Ekdals kloka reflektion om Allmänningarnas tragedi måste jag förmedla ett boktips i ämnet. Boken jag syftar på är skriven av Peter Barnes. Titeln är Capitalism 3.0 med den i sammanhanget talande undertiteln A Guide to Reclaiming the Commons.

Boken presenteras på följande sätt på omslaget:

The commons – those creations of nature and society we inherit and must preserve for our children – is under siege. Our current version of capitalism – the corporate, globalized version 2.0 – is rapidly squandering this shared heritage. Now, Peter Barnes offers a solution: protect the commons by giving it property rights and strong institutional managers.

Barnes shows how capitalism – like a computer – is run by an operating system. Our current operating system gives too much power to profit-maximizing corporations that devour our commons and distribute most of their profit to a sliver of the population. And government – which in theory should defend our commons – is all too often a tool of those very corporations.

Barnes proposes a revised operating system – Capitalism 3.0 – that protects the commons while preserving the many strengths of capitalism as we know it. His major innovation is the commons trust, a market-based legal entity with the power to limit use of scarce commons, charge rent, and pay dividends – in both cash and services – to everyone.

In Barnes’ vision, an array of commons trusts would institutionalize our obligations to future generations, fellow citizens, and nature. Once established, they’d use markets and property rights to create a better world for all.

Capitalism 3.0 offers a practical alternative to our current flawed economic system. It points the way to a future in which we can retain capitalism’s virtues while mitigating its vices.

Hemsidan för boken finns här och organisationen On the Commons intressanta hemsida finns här.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Var är havren?

Karl-Erik Edris

Sände just ut ett nyhetsbrev där huvudartikeln var en lite mer allmän och filosofisk betraktelse över den pågående ekonomiska krisen. Den har den måhända något förbryllande titeln Var är havren? och lyder som följer:

Pengar är ett svårt ämne. De är abstrakta. Sedlar i handen eller i madrassen är förstås lite mindre abstrakt än olika kombinationer av ettor och nollor, som ju är ”substansen” i det digitala penningflödet. Men varför har pengar ett värde? För egen del lärde jag mig detta på den lilla bondgård som jag är uppväxt på. Som liten grabb förstod jag ju att pengar var viktigt om man ville skaffa sig något som man inte hade. Men varför fanns det inte alltid pengar till allt som gick att önska? När jag funderade över det förstod jag att pengar inte har något värde i sig. Skall de alls ha något värde måste det finnas något bakom dem som är reellt värdefullt annars är de bara värda papperet som de är tryckta på. Och i den värld där jag fanns som liten grabb handlade det om hö, mjölk, ägg, spannmål, griskött etc. Fanns inte detta så fanns inga pengar. En insikt som jag formulerade som ”pengar är havre”.

Nu har vi en stor och av allt att döma svårbegriplig ekonomisk kris som väcker rädsla över hela planeten. Ingen vet riktigt hur det hela skall hanteras. Men vilket är egentligen problemet? Enkelt uttryckt kan det beskrivas som en fråga, nämligen ”var är havren?”. Vi har en ekonomi där vi av olika föga smickrande anledningar tillåtit oss att å det grövsta tappa kontakten med de reella värden som måste finnas bakom pengarna. Drivna av penningsugenhet har vi funnit sätt att få mer pengar, och så länge vi inte bekymrar oss om havren – dvs. vilka värden som fanns bakom pengarna – känner vi oss rika. Men skillnaden mellan penningrikedom och havrerikedom kan inte vara hur stor som helst. Då blir nämligen havrefrågan akut. Alla ställer sig plötsligt frågan vilket är pengarnas (och naturligtvis aktiernas, obligationernas, optionernas etc. etc.) reella ”havrevärde”. Ångesten sprider sig. Det känns rent av som att alla värden kan vara på väg att försvinna. Men så är det förstås inte. Havre är fortfarande havre. Och när det hela lugnat ner sig så har vi i bästa fall bara förlorat de värden som vi inbillade oss att vi hade.

Det den nuvarande krisen handlar om på ett djupare plan är spelreglerna för vårt nuvarande ekonomiska system. Som det är nu är utrymmet för penningekonomin att tappa kontakten med ”havrevärdet” alldeles för stort. Detta är en problematik som vi inte bör ta lätt på, för när skillnaden mellan ”penningvärde” och ”havrevärde” drivits över en viss gräns kan resultatet bli att penningekonomin brakar ihop och landar i bytesekonomins reella värden.

Jag säger inte att vi är där nu. Men jag utesluter inte att om vi är tillräckligt rädda och kortsynta så kan vi hamna där, åtminstone för en tid. Ur ett övergripande perspektiv är det emellertid alldeles klart att det som behövs i den nuvarande krisen är globala systemförändrande reformer som gör att vi får ett ekonomiskt system som tyglar finansmarknadernas tendens att regelbundet föröda den reella ekonomin (havreekonomin) i försöken att säkra de fiktiva värden som man suggererat sig till att tro att man ägde. Reformer som dessutom måste vara inriktade på att ekonomin skall möjliggöra drägliga och rimligt rättvisa levnadsomständigheter för alla människor på vår jord inom ramarna för de ekologiska realiteter som gäller på vår hemvist i kosmos.

Rättvisa och måttlighet är värden för en ny tid!

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Är det dags nu?

Karl-Erik Edris

Jag har hittills inte brytt mig om att kommentera den pågående finanskrisen. Att den skulle komma var inte en överraskning för mig. Hur skulle det kunna gå på något annat sätt? USA:s omfattande och utdragna krig på kredit och att dess finanssektor lånat ut gigantiska belopp med inbillade säkerheter måste ju förr eller senare få sina konsekvenser.

Detta betyder inte att jag har följt vidlyftigheterna och omdömeslösheterna på finansmarknaderna så noga att jag kan berömma mig om att ha förutsagt att det pågående rabaldret skulle starta just nu. Men jag har länge varit av övertygelsen att det är en tidsfråga innan det globala ekonomiska systemet kommer att drabbas av en kris av systemomvandlade dimensioner. Och kanske har den krisen kommit nu.

Jag skrev t.ex. om saken i samband med förra presidentvalet i USA (dvs. 2004). Och jag vill gärna citera en passus ur ett nyhetsbrev från detta år:

Från mitt perspektiv ter sig emellertid situationen så här. Man kan tala vackert om den lysande framtid som stundar bara de nyliberala idéerna om hur den globala ekonomin skall fungera får fullt genomslag utan att obstrueras av ängsliga politiker med för liten tro på det absolut välsignelsebringande i den fria konkurrensen.

Men min historiska känsla säger mig att den nuvarande kapitalistiska epoken går mot sitt slut med samma säkerhet som den totalitära kommunismen en gång i tiden gjorde. Och detta slut är närmare än vi tror. De främsta förebuden är galopperande miljöproblem, skriande ekonomiska orättvisor och terrorism. Det som behövs är ett nytt ekonomiskt system som inte i första hand handlar om tillväxt för tillväxtens egen skull eller för att berika personer, företag och länder som redan har för mycket utan om rättvis fördelning av ett i ljuset av ekologiska realiteter rimligt välstånd.

Världen är i akut behov av omtänkande på det ekonomiska området. Och eftersom det inte finns någon makt på denna jord som är betydelsefullare för tilltron till den konventionella kapitalismen än USA så kommer med all sannolikhet inga vittgående förändringar att ske förrän USA självt får smaka den medicin som dess aggressiva näringsliv länge serverat andra. Det skulle med andra ord inte förvåna mig om det inom en inte alltför avlägsen framtid stundar stora ekonomiska svårigheter för USA (och därmed för världen i övrigt).

Skall den nödvändiga omdefinieringen av det globala ekonomiska systemet komma till stånd så måste det ekonomiska systemets motsvarighet till Vatikanen, dvs. USA, få i för sina egna medborgare oacceptabel utsträckning känna på de negativa konsekvenserna av det nuvarande systemet. Och när detta sker kommer det att behövas ett ledarskap som har medkänsla med den lilla människan, för det finns egentligen inget annat än små människor. Vi är alla svaga och beroende av varandra. Allt annat är tillfälligheter och illusioner.

Det jag tycker mig höra när John Kerry talar om ekonomi på ett sätt som ur det ekonomiskt-politiska perspektiv som dominerar debatten kan avfärdas som sedvanlig östkustsliberalism spetsad med en flirt med protektionistiska krafter är något som jag uppfattar som en beredskap att möta den framtid som de flesta hoppas inte skall komma. Att han som person kan vara rustad för att föra en politik som skulle kunna göra USA till en ansvarstagande och långsiktigt tänkande partner i det kalabalik- och omdefinieringsscenario för det globala ekonomiska systemet som jag anser vara oundvikligt. Och som därför inte bör förvärras genom att uppskjutas med hänvisning till maktelitens egenintresse, skygglappar och illusioner, utan bör påbörjas så snabbt som möjligt.

Mina förhoppningar om John Kerry kom ju som bekant snabbt på skam. Men det här citatet ger ändå en viss bild av min övergripande syn på det globala ekonomiska systemet och dess utveckling. Och det synsättet har jag inte funnit anledning att överge. Däremot är jag osäker på om den kris som nu inletts kommer att visa sig vara den systemomvandlande kris som jag menar att det globala ekonomiska systemet behöver för att framtiden skall bli någorlunda dräglig för människorna på vår jord. Den elit som gynnas av att det mesta fungerar som hittills kommer förstås att göra sitt yttersta för att fundamenta inte skall ändras. Om inte annat så framgår detta tydligt av kampen mellan Obama och McCain. På samma sätt som George Bush lyckades förvilla amerikanerna i gemen med sitt erbjudande om seger i kriget mot terrorismen så kan kanske John McCains envetna försök att slå pseudoförnyelsens blå dunster i valmanskåren vinna framgång. Men min känsla i nuläget är att det trots allt inte kommer att bli så enkelt för honom. Obama är tveklöst en starkare kandidat än Kerry.

Så kanske är det ändå så att vi har nått vägs ände och att den kris vi nu är i början av kommer att hålla oss i ett skruvstäd till dess att vi har spelregler på plats för ett ekonomiskt system som möjliggör en rimligt rättvis global ekonomisk utveckling inom befintliga ekologiska ramar och försättningar. Och att det kommer att falla på Barack Obama att tjänstgöra som ett slags vis ceremonimästare som möjliggör de nödvändiga konstruktiva globala förhandlingsprocesser ur vilket ett klokare ekonomiskt system än det nuvarande skulle kunna utkristalliseras.

Cynikern i mig tänker att så här kan det väl ändå inte gå. Människorna gör väl alltid det mesta av sina dåliga och kortsynta sidor. Eller finns det undantag?

DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , , , ,

Gürs tankefel om ekonomi och kreationism

Karl-Erik Edris

Thomas Gür har skrivit en fyndig och missvisande krönika i SvD med rubriken Löjligt är bättre än jobbförstörande där han tycker att om valet står mellan Sarah Palins sympatier för kreationism och Barack Obamas protektionism så är Palins ståndpunkt att föredra. Uppmaningen är alltså att man skall sympatisera med McCain och Palin trots Palins ur svenskt perspektiv hårresande religiöst grundande konservatism ty dessa ståndpunkter är bara betydelselösa löjligheter medan den protektionism som Gür menar att Obama står för däremot riskerar att slå mot all ekonomisk utveckling.

Jämförelsen mellan protektionism och kreationism haltar dock betänkligt. Frågan om kreationismen är i och för sig svår i den meningen att vetenskapen inte kan avgöra frågan om det finns en skapargud (eller flera). Men vad vetenskapen däremot kan avgöra är att det finns en evolution. Att förneka detta och dessutom upphöja detta förnekande till ett slags vetenskap är inget annat än ogenomtänkt bakåtsträveri. Så om man undantar frågan om Guds existens så är frågan om kreationismen enkel att avgöra på vetenskaplig grund.

Frågan om frihandel är däremot något helt annat. Visserligen påstår Gür att “protektionism … strider mot tusentals år av mänsklig erfarenhet som dessutom kodifierats till beprövad vetenskap sedan ett par sekler. Ju friare utbytet mellan människor är när det gäller varor, tjänster och kapital, desto större blir det ömsesidiga välståndet”. Detta är en grovt förenklad ståndpunkt. Så vitt vi vet har den evolution som vetenskapen frilagt varit en och densamma sedan Big Bang, men den frihandel som Thomas Gür pratar om har haft många ansikten genom åren. Till och med själva begreppet frihandel är missvisande. Vi har i själva verket aldrig haft frihandel, i meningen spelregelsfri frihandel. Frihandel är en idealiserad schablon som aldrig varit omsatt i verkligheten. Det som alltid gällt har varit olika varianter av handelsutbyte som vi kallat det ena eller det andra, men där det centrala är de spelregler som råder. Och dessa spelregler reflekterar mer eller mindre väl rådande maktförhållanden och värderingar.

Obama som är en mycket intelligent karl har naturligtvis förstått att frågan inte gäller frihandel eller s.k. protektionism. Det frågan gäller är vilka spelregler som bör råda i det handelssystem som vi har. Det tankefel Gür gör är att han verkar utgå ifrån att det ekonomiska systemet så som det för närvarande är konstituterat utifrån rådande spelregler, värderingar och maktförhållanden är en faktisk realitet som vi måste förhålla oss till som om det hade samma tyngd som faktum som självaste evolutionen.

Men det ekonomiska systemet är ett fortgående konstruktionsprojekt. Så frågan är inte att det ekonomiska systemet fungerar som det gör utan om vi vill och ser anledning till att bevara dess nuvarande funktion. Och jag har personligen svårt att förstå varför alla försvarare av det rådande systemet (som Gür) är så nöjda och så övertygade om att bara det får fortsätta “ostört” så kommer allt att ordna sig till det bästa.

I själva verket tyder väl det mesta på att det rådande systemet har graverande brister i synnerhet när det gäller fördelningen av de skapade resurserna och i förhållande till den resursbas som vår ekologiskt sköra planet utgör.

Själv brukar jag uttrycka saken så här: Vi behöver ett nytt ekonomiskt system, dvs. nya spelregler för det ekonomiska systemet, så att en långsiktigt hållbar global utveckling inte är utesluten på förhand som den är med nuvarande system. Och med långsiktig hållbar utveckling menar jag inte något slags överspänd statligt dirigerad miljöfascism som folk på högerkanten drömmer mardrömmar om. Det är naturligtvis av yttersta vikt att människans frihet och skapande förmåga tas till vara inom ekonomin. Men spelreglerna måste enligt min mening vara sådana att denna frihet och kreativitet inte som för närvarande underminerar utan stöder en utveckling mot rimlig rättvisa inom och mellan nationer. Och dessutom är det en naturvetenskaplig nödvändighet att den ekonomiska utvecklingen ryms inom de ekologiska ramar som vår hemvist i kosmos erbjuder oss.

Enligt min mening förstår Obama dessa ting. Men samtidigt existerar han i en politisk verklighet och måste förhålla sig till det missnöje som hans presumtiva väljare har med den rådande utvecklingen.

För min del är det alltså ingen tvekan om att Obama och Biden kommer att bedriva en politik som bygger på en klokare förståelse för den globala ekonomiska systemutvecklingen än McCain och Palin. Dessa två företer i själva verket många tecken på att vara fundamentalister, dvs. stelbenta dogmatiker, på fler områden än ekonomin. Och varför skulle vi behöva mer av den varan?
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Obamas vision för USA

Karl-Erik Edris

Nu har Barack Obama hållit sitt stora tal där han accepterade nomineringen som demokraternas presidentkandidat och presenterade sin vision för USA med större klarhet och kraft än någonsin tidigare. Talet var på många sätt för brett anlagt för att nå de närmast extatiska retoriska höjder som Obama då och då nådde under primärvalskampanjen, men det var tveklöst ett mycket bra tal. Och framför allt var det vad stunden krävde.

Obama har ju ofta fått kritik för att han sysslar för mycket med upphöjda och inspirerande abstraktioner, medan hans politiska program sägs vara vagt trots att han lagt fram stora mängder av konkreta förslag. Men om alla i media säger att det är tunt med detaljerade förslag så börjar ju denna åsikt att väga lika tungt som en sanning.

Nyckeln till talet anser jag finns i undertiteln till Obamas senaste bok, The Audacity of Hope. Och undertiteln är Thoughts on Reclaiming the American Dream. Som jag ser det är grundpremissen för Obamas presidentvalskampanj hans klara varseblivning av att det historiska läget för USA som nation är sådant att hoten mot den s.k. amerikanska drömmen är oerhört mycket större än den av väl ingrodd självsäkerhet förblindade amerikanska politiska eliten förstår. Men som vanligt folk som upplever sig alltmer ekonomiskt pressade däremot har börjat förstå med allt plågsammare klarhet.

Så det jag tror Obama ser är att USA har kommit till en punkt där det behövs en politik för vår tid som svarar mot Roosevelts “the new deal”. Denna politiska mission har två aspekter. För det första behöver det amerikanska samhällets välfärdsstatsdimension förstärkas och för det andra behöver USA bidra kraftfullt till att spelreglerna i det globala ekonomiska systemet förändras så att en långsiktigt hållbar utveckling inte är utesluten på förhand som den är med det nuvarande systemet. För USA räcker det inte med retorik om frihet och demokrati. Rimlig ekonomisk rättvisa inom och mellan jordens nationer och anpassning till de ekologiska realiteter som gäller på den relativt ekologiskt sköra planeten jorden måste bli i sak prioriterade delar av den amerikanska politiska hållningen.

Här här hela Obamas tal.

DN1, DN2, SvD, AB
———————————
Andra bloggare om , , , , ,

Klarspråk om ohållbar utveckling

Karl-Erik Edris

Har läst en del bra böcker i sommar. En av dem är Välståndskriget av Gabor Steingart, med undertiteln Hur makt och rikedom omfördelas i världen. Detta är en mycket intressant bok. Anslaget beskrivs kanske bäst av bokpresentationen på omslaget som lyder:

Vi har fötts in i en värld som snart inte kommer att finnas längre, hävdar Gabor Steingart. Länder som vi igår räknade till tredje världen reser sig. Den västliga dominansens tid går mot sitt slut. Världens tyngdpunkt flyttade efter två världskrig från Europa till Amerika, nu förskjuts den i riktning mot Asien. Det som började med Japans uppstigande och fortsatte med tigerekonomierna Singapore, Hongkong, Taiwan och Sydkorea fullbordas nu av Kina och Indien. Steingart beskriver denna världsomspännande förändring och hur den formar vardagsliv och politiskt liv. Vilka är omvandlingens vinnare och vilka är dess förlorare? Vad kommer att bli kvar av det vi idag kallar västvärlden?

Det som fascinerar mig med denna bok är dess synnerligen rättframma, näst intill burdusa klarspråk. Trots att vi lever i en tid med stora hot och problem i världen, klimat- och miljöproblem, grova ekonomiska ojämlikheter inom och mellan nationer, konflikter om makt och resurser underblåsta av etniska, kulturella och religiösa motsättningar för att nu bara nämna några, så talar oftast världens maktelit en märklig dialekt. Den överslätande maktdialekten. Jodå problemen nämns, ibland t.o.m. i dramatiska ordalag, men ändå bäddas de nästan alltid grundligt in i retorisk bomull.

Den mest trösterika av alla möjliga tolkningar av tidens tecken har förödande stor makt. Visst har vi problem säger våra makthavare, men tack och lov är vi ändå på rätt väg. Och genom föreslagna reformer kommer det att att bli “ännu bättre”. Klarspråk reserveras bara för bedömningar av politiska motståndare vars enfald, kortsynthet och för framtiden graverande negativa uppfattningar verkligen måste brännmärkas trots att skillnaderna ofta är kosmetiska mellan de om makten kämpande ståndpunkterna.

Det som gör Steingarts bok så uppfriskande är alltså att den är befriad från överslätande politiskt korrekt skitsnack. Och det han lyckas med enligt min mening är att på ett enkelt och schematiskt sätt frilägga de centrala mekanismerna i den ekonomisk-politiska utvecklingsmodell som vi för närvarande besvärjer vår trohet mot genom olika politiska beslut.

Och hans machiavelliska huvudtes är att vi i Västerlandet har blivit dästa av våra framgångar så att vi varken märker eller förstår att vi förhåller oss till den lovprisade globaliseringen på ett så naivt sätt att hårdare maktspelare, framförallt i Indien och Kina, ges goda möjligheter att på lite sikt knäcka vår ekonomiska ryggrad.

Nu är det inte så att jag delar Steingarts slutsats efter hans enligt min mening nog så insiktsfulla analys. Det jag ser som bokens verkliga styrka är att Steingart faktiskt, utan att det verkar vara vare sig hans motiv eller avsikt, har lyckats att med stor tydlighet visa att vi inte kan fortsätta på den väg vi nu följer. Och skälet är inte att det kommer att obönhörligen leda till att Kina och Indien får allt större makt på Västerlandets bekostnad utan att utvecklingsmodellen vi följer inte har några spärrar. Den är byggd för att ständigt vara instabil, ständigt löpa amok, ständigt krascha. Och vi kommer obönhörligen allt närmare den punkt då vår ekonomiska och teknologiska utvecklingskraft fått sådana dimensioner att vår fortsatta någorlunda drägliga fortlevnad på den tämligen ekologiskt sköra planeten jorden kommer i allvarlig fara.

Jag läser alltså Steingarts bok som en indirekt och kanske oavsiktlig men kraftfull argumentation för att vi behöver omkonstruera det globala ekonomiska systemet så att en långsiktigt hållbar och av rimlig rättvisa präglad utveckling inte är utesluten på förhand. Att Steingart inte själv har några djärva tankar om detta projekt gör inte boken sämre. Vem vet kanske har han dragit slutsatser efter sitt skrivande som gör att han själv jobbar på ny bok med den inriktning som jag antyder. Men vill man inte vänta på den så kan man göra som jag har gjort, dvs. läsa kloka böcker om möjliga genomgripande systeminnovationer. Men dem får jag återkomma till vid tid och tillfälle.

Recensioner av boken: DN, nättidningen Alba, Tidningen Kulturen, Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad, Dala-demokraten
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , , ,

Marknadsekonomi en sorts planekonomi

Karl-Erik Edris

När det gäller bloggandet har jag likt en björn gått i ide. Men det är förstås ett sommar- och semesteride. Idag är jag dock tvungen att sticka ut nosen och skriva lite. Jag råkade nämligen på en av mina internetexkursioner hitta slutrapporten från kristdemokraternas arbetsgrupp för en ansvarsfull miljöpolitik. Anders Wijkman har varit arbetsgruppens ordförande, och eftersom jag vet att Wijkman är en klok karl tänkte jag att jag skulle läsa rapporten. Den har titeln Miljöpolitik för en globaliserad värld. Delvis förväntade jag mig en trist partiskrift, men det visade sig vara en ypperlig rapport.

Det jag framförallt uppskattar med rapporten är att trots att den innehåller massor av detaljerade förslag så kopplar den ett teoretisk helhetsperspektiv. Den bygger nämligen på en insikt om vårt ekonomiska systems graverande brister. Det grundproblem som man fokuserar är att “naturkapitalet, och specifikt ‘ekosystemtjänsterna’ inte har ett specifikt värde i den ekonomiska modellen”. För dem som är ovana med dessa begrepp är alltså ekosystemtjänster allt det som naturen gör “gratis” åt oss i form av rening av luft och vatten, reglering av klimat, pollinering av växter etc. etc.

Det faktum att naturkapitalet inte ges ett värde leder förstås till att det inte verkar särskilt kostsamt att skövla naturen. Man skriver t.ex. i rapporten att “därför lönar det sig bättre att till exempel kalhugga en regnskog – för att producera biffkor, soja eller palmolja på marken – än att bevara skogen för den nytta den gör som kolsänka, för att slå vakt om den biologiska mångfalden eller för att reglera både det lokala klimatet och vattenföringen i området. Det är tyvärr enkelt i dagens system att snabbt öka det finansiella kapitalet på naturkapitalets bekostnad. Så länge den situationen består finns det inte mycket hopp om att stoppa vare sig skogsskövlingen eller utfiskningen”.

Efter diverse resonemang drar så Wijkman och hans grupp slutsatsen att “det krävs en omfattande reformering av ekonomin i form av rigorösa ramverk för att kunna styra utvecklingen mot bärkraft och uthållighet. Syftet måste vara att stimulera rätt typ av teknikutveckling och beteenden. Om sådana ramverk saknas är det svårt att se hur marknaden som system skall kunna bidra till en lösning av miljö- och klimatkrisen. Med rätt typ av ramverk skulle däremot marknadspolitiska instrument och lösningar på ett konstruktivt sätt hjälpa till att korrigera marknadens kortsiktighet och leda samhället mot hållbar utveckling.”

Den här sortens resonemang får marknadsdogmatiker att tugga fradga. Tal om ramverk och spelregler etc. framställs som en längtan efter planekonomi, och går det riktigt långt så börjar marknadsliberaler att beskriva det hela som ekofascism.

Själv anser jag att detta med planekonomi kontra marknadsekonomi har en tendens att bli en destruktiv lek med ord. Därför brukar jag säga att det finns bara olika sorters planekonomi. Med det menar jag att det inte finns någon verkligt fri marknad i meningen en marknad helt utan spelregler. Varje ekonomi har enligt mitt sätt att tänka en planekonomisk komponent som består av de olika spelregler (grundade på lagstiftning, avtal och traditioner) som råder inom det ekonomiska området.

Det som i det allmänna medvetandet associeras med planekonomi är förstås den sovjetiska planekonomin. Den var ju trots anspråken parodiskt dålig för miljö och människor, och framför allt för mänsklig kreativitet. På sikt fick den också den framgång den förtjänade. Men det jag menar är att det vi kallar marknadsekonomi lika gärna kan uppfattas som en annan sorts planekonomi än den sovjetiska varianten. Och det miljökrisen visar är att denna vår variant av planekonomi visserligen är mycket bättre när det gäller både välståndsgenerering och miljöskydd än sovjetisk planekonomi. Men den är inte tillräckligt bra.

Så i stället för den ofruktbara striden om olika varianter av sovjetisk planekonomi kontra fantasin om den obefläckade marknadsekonomin föreslår jag att vi fokuserar diskussionen på det Wijkmans grupp kallar ramverket (eller spelreglerna) för ekonomin. Hur skall detta ramverk se ut för att en långsiktigt hållbar utveckling inte skall vara utesluten på förhand som den tyvärr är med nuvarande ramverk?

Wijkmans arbetsgrupp har med sin klartänkta och av konkreta förslag och uppslag välfyllda rapport bidragit med ett förnämligt underlag för en sådan för framtiden helt avgörande diskussion.

SvD1, SvD2, Sydsvenskan,
———————————-
Andra bloggare om , , , , , , ,

En annan kapitalism – försök till omtänkande

Karl-Erik Edris

Jag har länge haft uppfattningen att vårt nuvarande ekonomiska system behöver grundligt omkonceptualiseras så att en långsiktigt hållbar utveckling inte är utesluten på förhand som den för närvarande är. Hur ett sådant omtänkande skall gå till och hur spelreglerna för ett bättre ekonomiskt system skall se ut är en mycket stor och svår fråga. Läste dock just en mycket intressant essä i dagens DN som berör frågan om på vilket sätt det ekonomiska systemet behöver utvecklas och förändras. Den är skriven Christer Sanne (som själv nyligen publicerat en förnämlig bok med titeln Keynes barnbarn) och är i praktiken en recension av två vad det verkar mycket bra böcker. Robert B. Reichs Supercapitalism. The Transformation of Business, Democracy and Everyday Life och Peter Barnes Capitalism 3.0. A Guide to Reclaiming the Commons.

För dem som vill ha en rejäl försmak på böckerna eller rent av inte räknar med att alls orka skaffa och läsa dem så finns författarnas presentationer av dem på YouTube. Här kan du se Robert Reichs utläggningar, och här Peter Barnes.

Som en i sammanhanget intressant detalj kan nämnas att Robert Reich, som var arbetsmarknadsminister hos Bill Clinton, relativt nyligen förklarat sig stödja Barack Obama. Här förklarar han sina motiv för detta.
———————————
Andra bloggare om , , , , , ,

Företagens samhällsansvar

Karl-Erik Edris

Läste just en liten artikel om Kompetensgalan från söndagens SvD. Temat för årets gala var Hållbart ledarskap – chefer engagerar sig för ett bättre samhälle. Mycket på galan kretsade alltså kring csr (corporate social responsibility) och en av arrangörerna lär också ha sagt att “nu har csr-poletten trillat ner”.

Detta fick mig att känna en lätt nostalgi. När min bok Den vise VD:n kom ut 1998 hade den ett tydligt csr-perspektiv, även om man mest talade om corporate citizenship på den tiden. Och jag blev indragen i ett ambitiöst projekt med anknytning till det då alldeles nystartade FN-initiativet Global Compact. Georg Kell (som fortfarande är chef för Global Compact) var personligen inblandad och allt såg rätt löftesrikt ut.

Detta svenska projekt havererade dock av olika anledningar och för min del ledde det till att jag skrev en bok i ämnet med titeln Oanade möjligheter: ett ledningsgruppsseminarium i corporate citizenship. Den publicerades vid millennieskiftet.

Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna. Min infallsvinkel på hela csr-problematiken var förstås att inordna csr-tänkandet i det historiefilosofiskt baserade systemkritiska perspektiv på samhällsutvecklingen som jag bl.a. utvecklat i mina böcker. Att företagens csr-initiativ i samspel med kloka spelregelsförändrande politiska beslut skulle kunna på sikt resultera i den typ av djupgående förnyelse av det ekonomiska systemet som krävs för att en hållbar utveckling skall kunna bli möjlig i praktiken och inte som nu mest handla om hur en retorisk dimma läggs ut över en utveckling som är allt annat än hållbar.

Föga överraskande är det inte ett perspektiv liknande mitt som har blivit dominerande. Utan csr-arbetet har en påtaglig tendens att bli dominerat av föreställningar om marknadskommunikation och varumärkesbyggande, dvs. olika sätt att förgylla en utvecklingsriktning som enligt min mening gör långsiktigt hållbar utveckling utesluten på förhand.

Detta betyder emellertid inte att jag är negativ till företagens csr-arbete på rent principiella grunder. Långt därifrån. Jag ser det som ett led i en pågående och fascinerande maktkamp om ekonomins spelregler och därmed om inriktningen på det strategiska tänkandet inom näringslivet. Och under trycket av reella problem på t.ex. klimatområdet eller relaterat till resurs- och miljöfrågor så kan naturligtvis nödvändiga förändringar av såväl det ekonomiska systemet som de överordnade visionerna och värderingarna komma att växa fram. Och jag uppskattar därför i hög grad att Sasja Beslik (chef för ansvarsfulla placeringar på Banco Fonder) tydligen meddelat Kompetensgalans deltagare att han ansåg att “csr fortfarande är en symbolfråga fast det borde vara en systemfråga”.

Min senaste längre utläggning om csr-frågan ur ett övergripande och systemkritiskt perspektiv finns i efterordet till pocketupplagan av Den vise VD:n. I ett nyhetsbrev med titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner kommer jag också något in på csr-frågorna.

Det finns också en bra blogg där man kan följa utvecklingen på området. Den heter CSR i praktiken.
———————————
Andra bloggare om , , , , , , , , ,