Läste just Alf Hornborgs briljanta debattartikel i dagens DN. Den har titeln Den vite konsumentens börda, och är så sakligt tung att den riskerar att gå omärkt förbi. Även om jag förstås kan ha fel på den punkten i den meningen att någon av vårt lands proffsoptimister kanske redan får en replik publicerad i nästa dags DN med de gamla vanliga påståendena om att vi är på rätt väg, att vetenskapen är på god väg att öppna möjligheter för hållbar tillväxt (dvs. tillväxt utan negativa miljökonsekvenser). Och när denna underbara dag är kommen så kan vi ge ohämmat utlopp för våra materiella expansionslustar. Från de oftast sekulariserade utvecklingsoptimisternas perspektiv hägrar alltså ironiskt nog den dag då vi med vetenskapens hjälp skall kunna göra storskalig och högteknologisk verklighet av Jesu bespisningsunder. För bibliskt obevandrade så handlar bespisningsundret om att Jesus med fem bröd och två fiskar i matlagret såg till att femtusen man (samt ett oräknat antal kvinnor och barn) kunde äta sig mätta samtidigt som det blev tolv korgar mat över. Hornborg tror dock inte på dylika “under” utan han blottlägger med obönhörlig logik hyckleriet i det han menar vara “ohållbart prat om hållbar utveckling”. Och låt mig citera artikelns ödesmättade avslutning:
“Vi står inför en gigantisk desillusion när det gäller teknikens framtidslöften. (…) De oundgänliga omställningarna i historien har sällan varit frivilliga. När den amerikanska finansbubblan slutgiltigt brister lär vår moderna världsbild möta samma öde. Finansbubblan upprätthålls nämligen av en kulturell bubbla som lika frenetiskt kämpar för att undvika konkurs: drömmen om maskinen.
Liksom Påsköns stenstatyer och mayafolkets tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en så oumbärlig del av vår identitet och livsmening att den måste bevaras till varje pris – även till priset av de ekosystem som skulle kunna trygga vår överlevnad.”
Vilken grad av hopp Hornborg har för att vår civilisations framtid skall kunna undvika Påskö- och Mayascenariot framgår inte. Han vill kanske inte väcka hopp innan allvaret är allmänt insett.
Själv är jag inte fullt lika kallhamrad. Jag tror i och för sig som Hornborg att “det fossilbränsledrivna samhället närmar sig vägs ände”, men samtidigt tror jag på möjligheten av vi under trycket av våra självskapade problem skall kunna åstadkomma ett språng i vår utveckling som är av en magnitud som kan kallas ett civilisationsskifte. Att vi helt enkelt kan leva i en tid då vi kommer att få se en ny världsbild födas som ger oss den förståelse för oss själva och naturen som gör att vi kan skapa en framtid värdig det bästa hos oss själva.
Grunden för detta makrohistoriska eller historiefilosofiska perspektiv kan jag inte redogöra för i ett kort inlägg utan jag måste hänvisa till mina böcker. Ett nyhetsbrev med titeln Klimatfrågan – brytpunkt eller motsvarigheterna till säkert sex och bromsmediciner ger också en viss inblick i min syn på hur vår tids kris kan tolkas.
———————————
Andra bloggare om hållbar utveckling, hållbar tillväxt, civilisationsskifte, historiefilosofi