Tänkte så smått börja blogga igen efter ett sommaruppehåll på en dryg månad. Idag ämnar jag dra en lans för en bok med titeln AD/HD i nytt ljus av Tomas Ljungberg. Den är en solid, och såvitt jag kan bedöma utomordentligt välunderbyggd, bredsida mot det s.k. neuropsykiatriska perspektivet på adhd. Enligt detta perspektiv är de beteendestörningar som diagnosticeras som adhd orsakade av biologiska förändringar i hjärnan. Och de läkemedel som ordineras är alltså tänkta att i möjligaste mån få hjärnan att fungera som om den vore biologiskt normal.
Det Tomas Ljungberg gör i sin bok är en ambitiös granskande genomgång av den forskning som sägs utgöra ett mycket starkt stöd för det neuropsykiatriska perspektivet på adhd. Slutsatserna som Ljungberg drar av sin genomgång är radikala. Och låt mig citera delar av bokens baksidestext:
Det visas t.ex. att ärftlighetens bidrag inte alls är så högt som har angivits. Det finns inte heller entydiga resultat som visar att någon speciell del i hjärnan verkligen är förändrad hos barn med adhd. Det finns inte heller ett entydigt stöd för att en förändrad omsättning i signalsubstansen dopamin orsakar adhd. Författaren visar också, vilket går stick i stäv med det neuropsykiatriska paradigmets slutsatser, att barnets uppväxtmiljö och psykosociala omgivning är utomordentligt viktiga för att adhd ska uppkomma.
Slutsatsen i boken blir att det inte är vetenskapligt hållbart att benämna adhd för ett ‘neuropsykiatriskt funktionshinder’. Begreppet bör därför inte längre användas i detta sammanhang. Den modell som bäst kan förklara uppkomsten av adhd är en stress-sårbarhetsmodell.
Klarare besked är svåra att ge. Samtidigt vill jag inom parentes nämna att mitt tidigare inlägg Medkännande och ensidigt om adhd (skrivet med anledning av en artikelserie om adhd i SvD) innehåller en del resonemang om just att en viktig orsak till adhd är barnets uppväxtmiljö och psykosociala omgivning. Detta perspektiv är grundat i s.k. anknytningsforskning.
Jag ämnar dock inte fördjupa mig i dessa ting nu utan vill i stället säga att det som framförallt gör att jag intresserar mig en smula för debatten om adhd är att den är ett konkret exempel på den filosofiska strid som i vår tid utspelas mellan företrädare för olika varianter av en materialistisk reduktionism och företrädare för en syn på människan som innebär en vägran att betrakta medvetandet och identiteten som något slags subjektiva illusioner genererade av den biologiska mekanismen.
Den syn på adhd som dominerar för närvarande är enligt min mening en konsekvens av att läkarkåren, ja stora delar av det naturvetenskapliga etablissemanget, tar för givet att ett materialistiskt och reduktionistiskt perspektiv är sant, rent av vetenskapligt bevisat. Denna metafysiska trosuppfattning är emellertid just en trosuppfattning, och är den sann så är den i varje fall inte bevisad.
Nu är det inte så att Tomas Ljungberg direkt tar sig an denna centrala filosofiska stridsfråga i sin bok. Men han gör det faktiskt indirekt genom att med vanlig logik visa att företrädarna för det i reduktionistisk materialistisk metafysik grundade neuropsykiatriska perspektivet på adhd inte lever upp till sina egna ideal när det gäller vetenskaplig stringens. De har helt enkelt dragit felaktiga och alldeles för vittgående slutsatser.
Ljungberg spekulerar en del om varför de har gjort det. Och hans förklaringar kan väl egentligen sammanfattas enklast med tanken att slutsatsen att adhd är ett neuropsykiatriskt funktionshinder är mycket bekväm.
Man slipper helt enkelt att följa psykodynamiska och familjeterapeutiska tankespår och börja rota i förklaringar som har med barnets uppväxtmiljö att göra. All sådan gungflyverksamhet med ofrånkomliga oklarheter, lögner, äreräddningar, skuld- och skamkänslor kan nu ersättas av objektiv diagnos och medicinering. Porten till alla tänkbara och svårutredda psykologiska komplikationer kan stängas med ett enkelt recept och en suck av lättnad.
Den enskilda familjen slipper skuldkänslor. Politiker, samhällsdebattörer och olika ideologer behöver inte grubbla över om adhd är ett tecken på brister i bemötandet av barn i familjen, förskolan och skolan. Och så finns det pengar att tjäna för dem som säljer adhd-medicin. Det är nästan för bra för att vara sant.
Till sist vill jag bara säga, all heder till Tomas Ljungberg. En klartänkt man med integritet. Hans nyanserade bok bör läsas och begrundas. Men risken är väl att den kommer att tigas ihjäl eftersom den trots sin torrt vetenskapliga stil har ett underliggande starkt samhällskritiskt och politiskt inkorrekt budskap.
SvD:s artikelserie om adhd omfattade 6 artiklar (1 2 3 4 5 6)
———————————
Andra bloggare om adhd, neuropsykiatri, neuropsykiatriskt funktionshinder, Tomas Ljungberg, materialism, reduktionism, metafysik
Ja, är det inte intressant hur djupt fascinerande det är att kritisera ADHD som diagnos och indirekt de som har diagnosen. Skulle man på samma sätt ifrågasätta de som har glasögon eller undra varför de valt att ha så dåligt fokus?
Det är en synnerligen imponerande frenesi som tvångsmässigt verkar ifrågasätta det som hjälper miljoner män kvinnor och barn varje dag, har du aldrig tänkt på det? Varför inte presentera bättre och hållbarare alternativ i stället för att bara fattigt klaga på något som fungerar? Är det för svårt?
Men det är klart mobbare har ju alltid tagit sig rätten till att ifrågasätta andra, de snyggare mobbarna gör det dessutom i det tveksamma skyddet av att låtsas bry sig, är det inte vackert? SÅ vad blir då resultatet av en diagnos som ständigt ifrågasätts? Blir det bättre för barnen som har diagnosen?
Kommer det någonsin något positivt ur kritiken? Eller är den bara till för kritikerna att runka av sig sina sociala floskler om hur de anser världen borde vara, på bekostnad av de som har nog med att klara sin vardag.
Finns det några nyanser i tvångsmässigheten där till och med en stereotyp kritiker kan inse att en adekvat behandling kan ha fördelar?
Varför kommer aldrig kritikerna fram med bättre alternativ?
Törs krtitikerna bli ifrågasatta eller fungerar det bara åt ett håll?
Jag beklagar om jag har formulerat mig så att det för dig och kanske också för andra framstår som att jag kritiserar adhd-diagnosen. Jag ifrågasätter inte heller att en hel del personer med adhd blir bättre av den medicinska behandling de får. Min kritik rör de tankemodeller som ligger bakom och därmed styr synen på orsaker och bot. Och skälet till att sådan kritik kan vara intressant och betydelsefull är ju att om den bakomliggande tankemodellen är begränsad eller rent av felaktig så spärrar dess makt över tänkandet uppkomsten av bättre förhållningssätt till det studerade problemet.
Och det är på grund av denna min inställning som jag har valt att uttala mig positivt om Tomas Ljungbergs bok eftersom den enligt min mening är ett föredömligt sakligt och klart bidrag till reflektionen kring ett svårt och angeläget problem.
Folk med glasögon simulerar bara, det vet vi väl alla. Det är ett jäkla okynne att kreti och pleti ska gå omkring och gnälla och påstå att de har synproblem, när det i själva verket handlar om att de är trötta och lata människor som helst av allt bara vill blunda och sova sig igenom livet.
Börje F,
Jag vet inte vilka glasögon du hade på dig när du läste mitt inlägg. Men om du menar att jag har uppfattningen att personer med ADHD-symptom simulerar så är det ett missförstånd. I mitt inlägg har jag inte med ord antytt en dylik kränkande uppfattning.
Oh skandal den som vågar kritisera subkulturen ADHD… som du ser skall man akta sig för det. Många med diagnosen tycker om, att kunna vara den som det är synd om… implicit en del av att ha ett funktionshinder/ett handikapp – tyck synd om mig – men våga inte ifrågaställa….
Personligen tycker jag, att han sätter ord på något som många av oss med diagnosen tänkt – och jag tål fint att man tycker så om "min" adhd – är till och med av samma uppfattning.
Och blogg här är väldigt interessant att läsa även den!
Mvh
May Britt